– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Varje gång jag hör en man skylla sin oförmåga att sköta sin del av städningen där hemma på att han ”helt enkelt inte ser smulorna” eller ”bara inte tänker på det sättet” tänker jag gå och sätta mig i hans bil, käka en påse chips och slänga upp mina skobeklädda fötter på instrumentbrädan. Sedan kan vi prata om selektiv städmani.
Det var längesedan jag läste något och blev så där arg, mest säkert för att medeltida juridiska dokument inte triggar mig på samma sätt och jag verkligen inte har haft tid till något annat. Men så tog jag mig äntligen tiden att läsa Britta Svenssons krönika om hur Ebba Witt-Brattström minsann inte har något att lära henne som feminist.
Jo, det är en provocerande krönika och så där i princip har jag väl kanske inte jättemycket emot sådana. Men det är också en förvånansvärt platt text, som helt saknar förståelse för inte bara Witt-Brattströms situation (som givetvis ingen annan än Witt-Brattström själv kan eller bör uttala sig om) utan för dagens kvinnor i allmänhet. Svensson liksom förutsätter att alla kvinnor alltid ska känna igen tecknen på en icke-jämställd man och sky dessa som pesten.
Och jag ska nu försöka skriva det följande med varsamhet för det är, på förekommen anledning, ett jävligt känsligt ämne men jag känner ändå att jag måste skriva det.
För de flesta av oss har nog gift oss av kärlek. Vi har inlett, byggt, upprätthållit och levt i förhållanden av kärlek och det är bra. Säkert talade vi också i början med våra män om hur viktigt det var för oss att förhållandet är jämställt – att förhållandets huvudsakliga parter båda är lika mycket värda. Att allt man gör är i samarbete och samförstånd för varandras bästa. Kanske vi också svor en helig ed, där i början, att tillsammans skita i samhällets förtryckande normer och styra vår egen framtid.
Eftersom båda var lika mycket värda hade det ingen betydelse vem som gjorde vad. Det måste vara lika accepterat att som kvinna sköta barnen och inga extra medaljer åt en barnaskötande man – det vore inte jämställt. Så när barnet föds var det ok att kvinnan blev mammaledig ett tag och när det visade sig hur mycket månadsinkomsterna skulle sjunka när de turades om var det självklart att hon skulle fortsätta vara hemma. Det har ju ingen betydelse vem som gör vad och det är fullkomligt ologiskt att dra ner på familjens sammanlagda inkomster med flera hundra euro i månaden.
Och eftersom hon ändå gick hemma så passade hon på att ordna en massa grejer. Städning. Matlagning. Veckohandling. Och eftersom han ändå var på jobbet hela dagen gjorde det ju ingenting om han kom hem en timme senare ett par dagar i veckan så att han kunde gå på gymmet. Det viktiga var ju ändå att de jobbade tillsammans, mot samma mål – för varandras och familjens bästa. Och så där kan man sedan fortsätta hur många år som helst tills något skiter sig och hon vaknar upp i en kvinnofälla.
Vi försöker bygga förhållanden på kärlek och respekt istället för på principer om likafördelning och vaknar upp 10 år senare till den bistra verkligheten att samhället premierar bara dem som upprätthåller manliga ideal. Bara den som gör karriär får bostadslån, kredit, ekonomisk trygghet och trovärdighet, större valmöjlighet på ännu fler jobb, semester och så vidare. Den som snuttarbetar och sköter barn får det inte. Och medan man var i förhållandet och tänkte sig att man båda två arbetade lika hårt för det gemensamma bästa så funkade det utmärkt. Alla tjänade på det. Men det försätter också sakta men säkert kvinnan ett beroendeförhållande oavsett om man vill eller inte.
Svensson skriver så här, i anslutning till att hon hävdar att vi uppnått politisk jämställdhet:
”Det betyder inte att alla kvinnor i det här landet inte varje dag måste stå upp för sig själva och använda sig av den frihet och de valmöjligheter de har fått. En av de viktigaste punkterna i det är att inte belöna, beundra och stödja män hela tiden, utan ta plats själv eller stötta andra kvinnor.”
Jag håller med henne, det gör jag, men samtidigt är ju hela vitsen med att vara i ett förhållande med någon att man stöttar varandra. I ett jämställt förhållande måste kvinnan stötta sin man – på precis samma premisser som han måste stötta henne. Och det är här som det blir svårt när man som kvinna försöker utnyttja den där friheten och alla de där valmöjligheterna för även om vi kanske har uppnått politisk jämställdhet så är hela vårt samhälle fortfarande uppbyggt kring en patriarkal struktur som håller kvinnor beroende av män.
Svensson raljerar kring att Witt-Brattströms man måste ha varit bra mycket bättre privat än vad han framstod i offentligheten ”eftersom denna kända feminist tycks så kär i honom” och jag har ingen aning om huruvida just han är en bra typ eller inte. Däremot så vet jag att det inte behöver ha betydelse alls. Man kan vara gift med en helt sjutusans bra typ och ändå åka dit för allt man gjorde tillsammans med denna bra typ var för varandras bästa. Man bara liksom vallades in i fällan – inte av honom – utan av hur samhället är uppbyggt.
Det är skitjobbigt att vara jämställd och det kräver konstanta uppoffringar. Det är, i dagens samhälle, inte på något vis den lätta vägen att gå. När man försöker leva som två likvärdiga personer kräver det ju anpassning till varandra. Och att försöka hålla balans i den anpassningen samtidigt som samhället snurrar kring patriarkal, heteronormativ tvåsamhet, man inte har sovit en hel natt på flera år och räkningarna måste betalas är ingen fucking dans på rosor. Därför blir jag bat shit crazy av Svensson text. För att hon lutar sig tillbaks och bah ”jorå flickor, världen är ett smörgåsbord och det är bara välja”. Kanske Witt-Brattström inte har något att lära Svensson om att vara feminist (som hon ju ändå inte vill vara) men hon skulle kunna lära henne en jäkla massa om hur det är att vara mänsklig.
Att ligga i skilsmässa för med sig en helt ny arena av rövhattar som jag hittills inte har behövt befatta mig med. I dag, när jag letade efter jurist (man måste ha en, skilsmässojuridik är en jävla djungel och jag kan ingenting om lagarna i det här landet efter år 1450) hittade jag drösvis av diskussioner förda av män om hur kön påverkar juristens förmåga att utöva sitt yrke. Manliga jurister är opartiska, kvalificerade, kunniga och professionella och därmed också dyra. Kvinnliga jurister är lögnaktiga feminazis som bara är ute efter att skydda kvinnor (kvinnliga jurister specialiserade på de kvinnor som lever i skyddshem är extra lögnaktiga) och därför förtjänar de allt det spott och spe de fått utstå från dessa skapelsens mästerverk även i verkliga livet.
Det finns alltså på fullaste allvar listor på kvinnliga jurister som enligt de här sköna snubbarna inte gör sitt jobb för de försvarar kvinnor.
Misströstan.
Just nu verkar det vara någon slags folkrörelse att klanka ner på all sorts genusvetenskaplig forskning som man på något vis skulle kunna hitta någonting negativt med. Mitt feed fylls av trash och upprörda röster som vill bränna allt genusvetenskapligt för HAR NI SETT VA MYCKE SKIT GENUSVETARNA SKRIVER VAVAVA.
Jag måste tyvärr fortsätta på avhandlingen, men jag tänkte bara lämna er med det här klippet från en professor i urologi. En kort påminnelse om saker man kan hitta ur medicinarnas guldgruva av… märklig forskning.
Och man är bah ”ursäkta men vad läste jag precis?”.
En TV-intervju avbryts mitt i som om det vore det mest naturliga i hela världen att man tar en fikapaus tillsammans med studiopersonalen.
Förövrigt bör alla lyssna på den briljanta Agnes Wold trasha en massa trams och visa var skåpet ska stå!
Jag upphör liksom inte att förvånas över hur brutalt skilda världar män och kvinnor (om ni ursäktar mitt binära generaliserande – det här gäller trots allt de som definierar sig som antingen eller) lever i. Som det här:
Ja, och så finns det sånt här:
Var är alla applåderande män, huh? De lyste med sin frånvaro i diskussionen efter det här fallet som mest tycktes locka fram de där männen som anser det övervåld att klappa till tafsare. Jag har själv sagt ifrån till en hel del tafsare i mina dar, om vi säger så, även om jag hittills inte behövt knäcka några näsor. Däremot har jag inte blivit applåderad en enda gång. Och de få gånger extra män har dykt upp har det varit för att beklaga sig över att kvinnfolk nuförtiden tar allt på så jävla stort allvar och inte fattar en komplimang.
Jag bara inte förstår varför män envisas med att vilja vara dem som berättar hur det här problemet i praktiken ser ut. Så länge dessa män inte kommer ut och beskriver sitt eget tafsningsbeteende har de nämligen inget att komma med. Ingenting alls. Det är som om kvinnor skulle lägga sig i diskussioner om ludd under förhuden.* Tillhör man inte den gruppen kvinnor som de facto har förhud så kan man knappast bidra med särskilt mycket erfarenheter.
Att det finns en kille som blev dödad för att han sa ifrån (brasklapp för att jag själv inte läst något om fallet!) är så sanslöst sorgligt att det knappt finns ord för det, men det är fortfarande statistiskt sett betydligt farligare för kvinnor att säga ifrån. Och det inte bara i kulturer där man har för vana att med till exempel syra vanställa kvinnan så att ingen annan heller ska vilja ha henne, utan även i hederliga Norden. Se bara på de tusentals anmälningar om besöks- eller kontaktförbud som kommer varje år, eller varför inte på statistiken som säger att 2/3 av kvinnor i åldern 18-35 har blivit sexuellt trakasserade.
Att vi ens måste fastna i den här jävla meningslösa metadiskussionen hela tiden.
* Jag vet inte om det här är ett problem, men jag tänker mig att det potentiellt (no pun intended) kunde vara det.
Inne på Vetenskap och Folkbildnings FB-sidor fick jag en länk till forskning om gamers som exempel på riktigt dålig genusvetenskaplig forskning.
Så jag satte mig ner för att hitta avhandlingen.
Den titeln Patric angav leder dock inte till en avhandling utan till ett paper. För den som inte är så insatt i akademia kan jag berätta att det är en sjuhelvetes skillnad. En (doktors)avhandling tar flera år i anspråk och går igenom att mycket noggrant maskineri av akademiska kontroller innan det släpps ut på andra sidan. Ett paper är vad man presenterar vid en konferens och själva den skriftliga delen går i allmänhet inte igenom många instanser av kontroll om den inte ska publiceras (vilket i allmänhet inte händer).
Det finns dock en artikel i en tidskrift, med liknande titel: ”He Could Be a Bunny Rabbit for All I Care! How We Connect with Characters and Avatars”, publicerad år 2014.
Kanske har jag missat något, men enligt Shaws egen hemsida finns det inga större publikationer från år 2011. Shaws doktorsavhandling publicerades år 2010 med titeln Identity, Identification, and Media Representation in Video Game Play: An audience reception study och finns fritt tillgänglig för alla. Vad det är för avhandling Patric talar om och varför han inte lyckats läsa den är för mig oklart.
Hur som helst.
Patric menar att Shaws forskning drivs med frågan hur man ska kunna få bättre representation i spel. Personligen tycker jag att det är en väldigt intressant och relevant fråga, men grejen är att Shaw inte alls driver den. Hon skriver:
”Rather than approach the issue of representation in game texts, I use an ethnographic approach to study marginalized players of video games” (s. 48).
I sin avhandling skiljer Shaw på begreppen ”diversity”, ”pluralism” och ”representation” och jag tror att det var här någonstans det sket sig för Patric och de andra som menar att Shaws forskning är ideologisk, ohederligt trams. Hon använder betydligt fler begrepp för att, så som är brukligt i forskning, kunna beskriva specifika faktorer och kritikerna har inte förstått distinktionerna.
När Patric skriver att Shaw i sin avhandling går ut med antagandet att ”spelare gillar spel för hur väl de kan identifiera sig med karaktärer” hade han inte behövt göra mer än läsa abstractet till hennes avhandling för att se att det inte stämmer. Där skriver hon nämligen tydligt att avhandlingen handlar om att sättet spelare identifierar med karaktärerna är betydligt mer komplext än vad tidigare forskning låtit påskina och på sätt som inte bara rör själva karaktären.
Vad Shaw vill göra är att sätta spelaren i en betydligt större kontext. Hon hävdar att det är för snävt att bara titta på till exempel vilka möjligheter spelaren har att utforma en avatar eller tar sig framåt i spelet. Spelande handlar också om sådant som när och hur man spelar – hur spelandet passar in i ens vardag. Shaw hävdar också att spelandet liksom identitet måste ses som processer snarare än produkter – pågående och föränderliga snarare än färdiga.
”Rather than look at the representation in a text or specific identity category, researchers can look at the webs of meaning to which both are tied.” (s. 47)
Det, är Shaws utgångspunkt i alla studier hon gjort.
Vad Patric citerar som publicerat i en artikel år 2011 är (vilket han också skriver) från en artikel med titeln ”Do you identify as a gamer? Gender, race, sexuality, and gamer identity” i tidsskriften New Media & Society men från februari år 2012. Den finns bakom en betalmur, och kanske var det den artikeln Patric blandade med när han menade att en betalmur hindrade honom från att läsa Shaws avhandling?
Jag är fortfarande lite förvirrad. Anyways.
Vad Patric gör med citaten är dock grymt ohederligt (kanske för att han själv faktiskt inte läst studien). Shaw öppnar med att citera Braithwaite, ja, och Braithwaite menar att det finns en stark koppling mellan egen identitet och vilken sorts avatar man vill spela. Det citat Patric hävdar bevisar att Shaw själv vet att hennes egen forskning är ideologiskt driven är emellertid Shaws kritik av Braithwaites slutsatser. I sin helhet ser citatet ut som följer:
”Video game designer and professor Brenda Braithwaite synthesizes this perspective: ‘developers eventually got hip to the fact that there are women out there who want to control female characters [in video games], and now they’re getting hip to the fact that there are [lesbian, gay, bisexual and transgender] gamers out there who want to control LGBT characters’ (Ochalla, 2009: 1). This focus on specific types of identity, and an emphasis on targeted marketing based on those identities, however, is an ideologically problematic way to approach issues of representation. By exploring why people who are members of marginalized groups do and do not identify as gamers, this article demonstrates that targeted marketing’s overemphasis of discrete identity categories like gender, sexualities, and races might actually have a negative impact on players’ relationship to the medium. It also argues that researchers must be more attentive to the fact that playing games does not define one as a gamer. Like any identity, being a gamer intersects with other identities and is experienced in relation to different social contexts.”
Återigen vill Shaw alltså ta det där breda perspektivet som ser spelande som någonting större än bara en typ och ett spel. Personligen gillar jag det här: ”researchers must be more attentive to the fact that playing games does not define one as a gamer”. Det är skitviktigt. Man blir inte en gamer bara för att man spelar. Gamer är en identitet i sig och finns i upplevelsen av tillhörighet. Och om vi inte vet vad en gamer är så kan vi inte heller diskutera hur avatarers representativet relaterar till gamers.
Och jag skulle kunna hålla på bra mycket längre med att diskutera Shaws forskning för i ärlighetens namn är den synnerligen läsvärd, men jag har ju gubevars en egen avhandling att skriva.
Vad vi har här är dock inte på något vis undermålig genusvetenskaplig forskning utan återigen ett exempel på hur män plockar upp lösa trådar som de sedan inte förstår hur de ska tolka. De skiljer inte ens på vad som är forskarens egna resultat, vad som är tidigare forsknings resultat och vad som för i hela friden är forskarens kritik av tidigare resultat.
Nej, trådarna binds istället samman till något helt nytt och en hel drös med män går alldeles bat shit crazy över hur någon galen feminist-genusvetar-mupp har kunnat få skriva någonting så ovetenskapligt och ideologiskt drivet. Se bara på de av Patric rekommenderade videosvaren. Jag försökte titta på det första men orkade bara ungefär fram till när den manliga berättaren skyller protesterna i #Gamergate på vad han säger är ”research on games and gamers by Adrienne Shaw, a quote unquote academic.” Hon är för fan professor. Om man tycker att man vill sätta ordet akademiker inom citationstecken när man talar om professorer så står vi så långt ifrån varandra att I don’t even.
När jag först fick Patrics kommentar blev jag lite glad. Äntligen någon som hade något att komma med. Äntligen lite väl underbyggd kritik. Äntligen något att bita i. Men nej. Samma gamla vanliga. Ledsen alltså, men det minsta man kan begära är att folk faktiskt läser forskningen de vill trasha. Gör det. Sedan kan vi börja diskutera på riktigt.
Kuriosa: Shaws forskning faller under media och kommunikation, inte genusvetenskap.
Som de flesta av er säkert redan vet var nyårsnatten i Köln allt annat än lugn och trevlig. Mängder med kvinnor (uppemot 100) har antastats och rånats av män som i stora grupper omringat dem. Män, som tros vara från Nordafrika och Mellanöstern.
Och hela ze Interwebz fullkomligt flippar.
Jag är den första att erkänna att så fort minsta lilla problem dyker upp och så kallade ”invandrare” verkar inblandade så är min första reaktion att försöka förklara och försvara. Jag vill så vansinnigt gärna att det inte ska vara sant, att de människor i nöd som behöver vår hjälp ska kunna få det och att de rasistiska, hatiska rösterna inte ska få någonting att ta fasta på. Det är och förblir ett statistiskt faktum att de allra, allra flesta som kommer nu är bra typer som är helt oskyldiga till händelser som de i Köln. Men det är aldrig ok med sexuella övergrepp. Det är aldrig ok.
Vi vet en hel del om hur sexuella trakasserier kan se ut. Den största slutsatsen som kan dras är att de allra flesta kvinnor i något skede råkar ut för att män utan tillåtelse rör vid dem. Jag har själv råkat ut för det fler gånger än vad jag kan komma ihåg. De första gångerna gick jag i fyran och en pursvensk liten jävla skitunge tyckte att han hade rätt att ta på mig.
Vi vet också att förövare kommer i alla färger och att en betydligt viktigare faktor än etnicitet är socioekonomisk ställning. Ju lägre socioekonomisk ställning, desto större sannolikhet att man begår brott. Eller. Desto större sannolikhet att man åker fast för brott man begått. Fulla medelklassfinländare på krogen stoppar gärna en hand under kjolen på förbipasserande kvinnor men som kvinna orkar man liksom inte anmäla allt sånt. Att anmäla känns så stort och ovälkomna händer är så vanligt.
Visst kan händelserna i Köln ha någonting med kulturella skillnader att göra, men betydligt mer sannolikt är att det har att göra med socioekonomisk ställning. Klass, om man så vill. Utanförskap. 1000 socialt utsatta blonda killar från Sverige hade säkerligen inte varit ett dugg bättre. Åk färja, får ni se. Eller försök föra en normal konversation med en kompis när en hockeyarena töms på fans.
Så.
Även om omfattning på de sexuella övergreppen i Köln är helt off the charts så är det exakt samma objektifierande strukturer som möjliggör ovälkomna händer från finländare, svenskar, tyskar och typer från Nordafrika eller Mellanöstern. Oavsett socioekonomisk ställning så är det samma syn på sitt eget privilegium gentemot kvinnor – mäns rättigheter på bekostnad av kvinnors – som skapar detta. Det måste vi till alla pris bekämpa.
För i ärlighetens namn liknar den diskussionen som förs av många män just nu snarare vad man förväntar sig höra i en sandlåda när någon har snott din spade. De försvarar inte kvinnors rättigheter till sina egna kroppar utan sina rättigheter till sina kvinnors kroppar. Det finns någonting jävligt skevt i det. Män – jo, alla män – måste börja med att se sin egen del i strukturerna.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen; nu är det hög tid för alla dessa superschyssta mysmän som aldrig skulle antasta en kvinna att visa vad de går för. De måste ta ställning, men inte mot invandrare utan för kvinnors lika rättigheter. Vi behöver inte fler blekfeta haters som patrullerar gatorna och tycker att kvinnor ska hålla sig vid spisen. Och vi behöver definitivt inte flera oinbjudna manliga händer. Inte till någonting. De ska straffas, oavsett färg.
Men jag fixar inte en enda snubbe till som spänner med hängslena och säger att det är ett invandrarproblem att kvinnor bli antastade, bara för att han själv inte ska behöva se sin del i strukturerna.
Ibland fastnar jag i tankar på orättvisorna i världen. Alla dessa föräldrar som mister sina barn i Medelhavet. Alla dessa som flyr från bomber och död och möts av omöjliga passkontroller. Alla dessa som inte har någonting kvar och ingenstans att ta vägen.
Och visst, jag skulle kunna skriva en lång lista över saker i mitt liv som kanske inte riktigt går som på Strömsö men ändå. Jag har det verkligen oförskämt bra, och inte för att jag förtjänar det mer än någon annan utan för att jag har haft en sjujävla tur.
Då tänker jag också att jag verkligen inte orkar blogga om världens ondska, jag orkar inte släppa den inpå mer än vad jag redan gör genom att till exempel läsa nyheterna eller möta de asylsökande. Orkar inte. Samtidigt så känns det fullkomligt bisarrt att blogga lättsamheter när världen ser ut som den gör. Man borde ju skriva något smart och engagerat och liksom påverka.
Och så fastnar man i något sorts limbo där man inte skriver något alls, och känner sakta men säkert hur viljan att – eller snarare behovet av att – skriva skriva skriva fräter sönder en.
Jag tänker så här. Vi måste upprätthålla lättsamheterna. Dagens jävla outfit-bilderna. Kattungevideorna. Recepten. Blommorna. Leendena. Glädjen. Vi som har privilegiet att kunna göra det ska upprätthålla den goda världen. Det vackra, sprakande, fantastiska livet. Med respekt för att det är ett privilegium och inte en självklarhet förstås, men leva det till fullo ändå. För annars finns det ingenting att kämpa för.
Julen är en högtid man traditionellt brukar vilja fira med sina nära och kära. Det är den tiden på året vi vill vara med vår familj. Just nu finns det många människor som kommer till Finland helt i avsaknad av nära och kära, som har sin familj för långt bort för att kunna vara med dem. Som inte har något familj längre.
Och eftersom vi har plats och mat bestämde vi oss för att bjuda in några av dem som har sina nära och kära för långt bort. Utan att veta mer än namnet på ett par av dem stämde vi träff på mottagningscentralen. Nervösa handskakningar. Ännu nervösare blickar när jag körde och körde tills det bara fanns skog runt omkring. En del tyckte jag var galen som bjöd in totala främlingar, utan en tanke på vilken chanstagning det var för våra gäster att följa med lika mycket totala främlingar hem. Ett hus i kaos, med renoveringar på hälft, men med ljus och mat och värme.
Fyra killar från Irak och tre från Afghanistan firade jul med oss. De visade oss hur liten världen är, hur lätt det är att mötas och att hitta nära och kära på de mest oväntade platser. De visade oss också hur stor världen är och gav en välbehövlig påminnelse om att asylsökande är en synnerligen heterogen grupp. Inte bara var de från olika länder, flera av dem hade inga gemensamma språk med varken oss eller varandra. Men framförallt visade de oss att allt är möjligt om man bara vill och vågar.
”Bästa julen nånsin!” suckade barnen glatt när de knoppade någon gång strax efter midnatt. ”När kommer de tillbaka?”
Snart. Hoppas jag.
Traditionellt sett är ju julen den högtid man slaktade julgrisen och sedan baserade ungefär alla rätter på vad man kunde få ur en gris. På så vis krävs det förstås vissa omställningar för att bjuda in muslimer, men det var ingenting som inte en groteskt stor kalkon kunde lösa.
Jultomten kom på besök, till allas stora förtjusning. Vi byggde ihop julklappar och spelade spel.
Men framförallt käkade vi god mat och snackade strunt, och tillät oss alla att glömma resten av världen en liten stund. Precis så som en riktigt bra jul ska vara.
Edit: När det uppdagades att en av typerna var fotograf i sitt hemland satte jag glatt min kamera i hans händer och lät honom göra vad han alldeles uppenbarligen är väldigt bra på. Photocredit alltså till honom. Och om någon har en kamera liggande som han kanske skulle kunna använda, eller om någon har behov av en bra fotograf så kan man ju höra av sig!
Hit och dit och tillbaka igen 