Så här kommer du i form inför badsäsongen!

26 juni, 2012 Charlotte4 kommentarer

Trodde ni att vi nu lever i någon sorts extraordinär utseendehets? Jag har sagt det förr och jag säger det igen: inget nytt under solen. Redan på 30-talet uppmuntrande man kvinnor att ta tabletter för att vara mer attraktiva inför män.

Men då var det för att man tyckte att smala kvinnor saknade sex appeal. I snart ett sekel har kvinnor våndats över att inte ha rätt strandkropp. Vi kan bestämma att det slutar här. Att vi vägrar konsumera stiliserade ideal. Att vi skiter högaktningsfullt i vad någon annan tycker. Det finns ingen bättre tid att börja.

(Särskilt inte eftersom badsäsongen i år är inställd på grund av skitväder)

Vad är sexigt hos män?

25 juni, 201225 juni, 2012 Charlotte12 kommentarer

Den alltid intressanta Hannah skriver om den nästintill obefintliga manliga objektifieringen. Det där med att många män inte vet att kvinnor tycker att manskroppar är sexiga. Att många män aldrig får känna uppskattning på det viset. Därför frågar sig Hannah, och nu också jag, vad som egentligen är sexigt hos män, rent fysiskt.

Och allt jag kan tänka på är ”när han har förstånd nog att ta av sig strumporna”.

Men visst finns det en djupare och viktigare dimension i den manliga objektifieringens obefintlighet, särskilt när den kontrasteras mot den synnerligen utbredda kvinnliga objektifieringen. Jag själv, liksom många andra, som försöker tänka till kring vad som är sexigt med män tenderar till att lyfta fram egenskaper snarare än utseende. Den sexige mannen spelar gitarr. Den sexige mannen sjunger också. Den sexige mannen är stark som en oxe men kan klättra i träd för att rädda små mjuka kattungar. Kvinnors sexighet däremot brukar mätas i utseende: en utvald kroppsdel med adjektivet ”stora”. Stora ögon, stora bröst, stor rumpa. Hannah, och många med henne, konstaterar att många män faktiskt vill bli lite mer objektifierade.

För let’s face it. All objektifiering, om vi nu ska tolka det som fokus på yttre istället för inre kvalitéer, är inte nödvändigtvis av ondo. Som gammal skruttig tvåbarnsmorsa måste jag ju erkänna att om främmande människor påpekar att någonting med mig är snyggt eller sexigt (och det händer inte så ofta men jag fortsätter att intala mig att det är för att jag inte går ut) är min reaktion väldigt sällan negativ. Om vi säger så. En kille som jag minns som riktigt snygg men som kan ha varit Frankensteins deformerade lillebror utan att jag hade brytt mig om det kom fram till mig just när jag och några vänner skulle gå från en bar mitt i natten. Han tog min hand, såg mig i ögonen och utbrast: Oh no! You’re leaving? Just when you realize you’re in love she’s gone!

Det lever jag fortfarande på. Och lär göra jävligt länge ännu. Men hur många killar är det som får uppskattande kommentarer av kvinnor? Hur många kvinnor är det som tar modet till sig att objektifiera lite? Är det kanske dags att börja? Jag och min man har en vanligt förekommande dialog som oftast utlöses av att jag ber honom hålla käft och koncentrera sig på att vara snygg, till vilket han svarar ”oh, treat me like an object” och jag svarar ”shut up, ash trays don’t talk”. Men kanske ni har några andra förslag?

Kulturkrockar · Vardagslivet

Det här med att få vård på svenska

25 juni, 2012 Charlotte13 kommentarer

Det här är en berättelse om hur det kan vara att söka vård på svenska i dagens Finland.

Jag antar att jag borde börja med några klargöranden. Det första är att berättelsen är behäftad med viss ironi. Här i Finland finns nämligen en mycket utbredd föreställning om att svenskspråkiga har det lättare och bättre än vanliga finländare. Att jag aldrig känner av det kan förstås bero på att jag är inflyttad svensk. Så kan det vara. Men det är ändå något jag alltid tänker på när jag försöker få hjälp någonstans. För det andra vill jag göra det klart att jag ringde kommunala sjukvården för att jag faktiskt vill söka hjälp inom den kommunala sjukvården för att jag inte tror på ett sjukvårdssystem där vårdkvalitén är avhängig patientens inkomst, inte som ett sjukt socialt experiment. För det tredje, och det här är väldigt viktigt, har jag aldrig någonsin tidigare hållit på min lagstadgade rätt att få vård på svenska. Delvis för att det de flesta gånger jag har sökt vård har varit akut och liksom inte läge att börja ”mäh, jag har faktiskt rätt att få vård på svenska så tills ni hittat mig en svenskspråkig läkare att stoppa blödningen så får det vara”, dels för att jag egentligen inte tycker att språket är viktigt om bara båda parter håller med om att det finns en poäng i att förstå varandra.

Själva anledningen till att jag nu beslutade mig för att söka vård är väl kanske inte av avgörande betydelse, men det rör alltså en hosta jag dragits med sedan november förra året och som jag nu så här lite drygt ett halvår senare skulle vilja att någon undersökte. Det är alltså inget akut, och därför bestämde jag mig för att försöka hitta en svenskspråkig läkare som jag sedan även i framtiden kan fortsätta att vända mig till. Av erfarenhet vet jag att det inte är en sån där grej man ordnar i en handvändning. Min närmaste hälsostation (vårdcentral) har jag inte vad man brukar kalla odelat positiva erfarenheter av. Senast jag ringde dit var när jag var gravid med Tilda och en dag började blöda. Jag bråkade inte om språk, allt jag ville var att någon skulle kontrollera att min baby var ok. Därför försökte jag boka en läkartid med hjälp av något av de fyra språk jag då talade, och bland vilka finska inte ingick, men fick bara veta att receptionisten minsann inte fick något lönetillägg för andra språk innan hon lade på luren. Så den här gången ringde jag till den andra hälsostation här i närheten, som efter Den Stora Reformen har samma växelnummer som den förra, och till vilken jag har rätt att vända mig för att få vård.

Det började inte helt lovande med att man skulle göra sifferval enligt anvisningar vilka bara fanns på finska för att ens få förmånen att börja köa.

(för enkelhetens skull är de finska delarna översatta till svenska)
Jag: Hej, ursäkta, men talar du svenska?
Hon: Hej.
Jag: Jo, alltså, talar du svenska?
Hon: Nej.
Jag (Väntar tyst utifall att hon ville ropa på en kollega som kunde svenska. As if.)
Hon (fortsättningsvis på finska): Ja, det är allt jag kan på svenska. Nej och jo. (nervöst skratt).
Jag (byter till finska): Ok. Jag skulle gärna vilja boka en tid till en läkare, men jag skulle väldigt gärna vilja träffa en svenskspråkig läkare.
Hon: Jomen alla läkare ska kunna tala svenska.
Jag: Alla sköterskor också.
Hon (tystnad)
Jag (skäms nästan lite)
Hon (med rätt liten röst): Men alla sköterskor kan inte svenska.
Jag: Inte alla läkare heller.
Hon: Åh.
Jag: Hm.
Hon (plötsligt hoppfull): Ett litet ögonblick bara!

Efter ett ögonblick som varade i ungefär fem minuter kom en röst som talade rätt ansträngd men ändå fullt godkänd svenska. Vem än denna röst tillhörde så var personen avgjort inte särdeles insatt i receptionistens jobb, vilket bekräftades av att minst två andra röster uppenbarligen hjälpte till att guida på andra sidan luren. Jag förklarade mitt ärende – att jag ville boka tid till en svenskspråkig läkare och undrade om det fanns någon hos dem. Då fick jag höra att man inte fick välja läkare. Jag svarade att det stod på hemsidan att man kunde ringa just det här numret om man inte hade någon husläkare och att jag, om det inte redan framgått, inte hade någon husläkare.

Rösten: Har du någon kronisk sjukdom?
Jag: Har jag vaddå?
Rösten: En kronisk sjukdom. Man kan bara få en husläkare om man har en kronisk sjukdom.
Jag (gissade att ”två barn” kanske inte rent medicinskt räknades som en kronisk sjukdom och körde på en annan som möjligen är sann men som jag ironiskt nog inte kan få bekräftad om jag inte får träffa en läkare): Astma.
Rösten (med ett sådant tonläge som visade att astma inte direkt stod högt upp på listan): Astma.
(ett framviskat samtal pågår mellan de tre personerna som samarbetar på andra sidan)
Rösten: Jo! Jo! Det går bra! Astma.
Jag: Fint! Så då kan jag få en husläkare?
Rösten: Jo! Jo!
Jag: Så finns det någon svenskspråkig hos er?
Rösten: Neej…
(nu viskas det för glatta livet)
Rösten (på ett sätt som påminner om någon som just insett att de vunnit 10 miljoner på lotto, tappat bort kupongen och sedan hittat den igen): Jo! Vi har en!

Efter att ha gett min adress visade det sig att jag tyvärr inte kunde få träffa den läkaren eftersom jag i strid med den nya reformen fortfarande tillhör den där andra hälsostationen som jag aldrig besökt. Men jag kunde få papper hemskickade så att jag kunde byta hälsostation. När jag fyllt i pappren (och just nu är en av de stora frågorna vilket språk jag får dessa papper på) och returnerat dem till min gamla hälsostation kunde jag få ringa tillbaka och försöka boka en tid. Jag vill inte vara negativ men jag gissar på att vi talar läkartid tidigast om några veckor.

Nu är ju det här på många vis en solskensberättelse.
– Den mycket trevliga finskspråkiga receptionisten var osedvanligt hjälpsam.
– Det vaskades fram någon som talade svenska.
– Jag fick hjälp av inte mindre än tre personer samtidigt.
– Det finns en svenskspråkig läkare i trakten.

Tyvärr kvarstår det uppenbara problemet att jag fortfarande inte fått boka tid till en läkare. Att systemet är tungrott och så överbelastat (tacka fan för det när det ringer svenskspråkiga som tar tre personers fulla uppmärksamhet i anspråk) att allt fokus tycks ligga på att skapa ett system som inte imploderar – i stället för ett system där människor i behov av vård kan få hjälp. Jag vet inte, men jag gissar på att systemet inte är särskilt funktionellt ens för dem som talar majoritetsspråket. Att då få vård på svenska tycks vara dömt att misslyckas. Alltså, jag har inte gett upp. Jag ska snällt vänta på mina blanketter, begära nya på svenska om det inte är vad jag fått, fylla i, returnera, återigen konstatera att det här med att skicka blanketter till varandra är finnarnas version av zen och sedan ringa igen. Försöka på nytt. Se till att få en tid.

Och hoppas på att läkaren är riktigt, riktigt bra.

Kulturkrockar · Vardagslivet

900 år

21 juni, 201221 juni, 2012 Charlotte4 kommentarer

För många år sedan läste jag Ken Follets Pillars of the Earth. Jag minns inte detaljer från boken, bara att jag älskade den för den underbara beskrivningen av verkliga levnadsöden – av världen som den komplexa väv av slumpartade händelser som den är.

Jag och maken har börjat tittat på filmatiseringen av boken. Eftersom jag minns detaljerna ur boken så dåligt tänker jag inte försöka analysera bokens förhållande till filmatiseringen. Dessutom är Matthew Macfadyen med och därmed sjunker min förmåga till kritisk granskning till en nivå liknande den syriska regimens.

När Tom Builder och hans lilla familj tvingas bort, ut i ödemarken för att försöka hitta en plats att stanna innan vintern kommer, så vet jag ju vad som händer. Jag vet hur det går med den höggravida mamman redan innan hennes familj upptäcker spåret av blod i snön. Och jag vet vad som måste hända när Tom Builder gråter vid sin döda hustrus kropp med det nyfödda barnet i famnen. Men det som gör mig så oerhört illa till mods att jag själv gråter så mycket att jag knappt kan skilja på snor och tårar är inte scenen som utspelas på skärmen, berättelsen om en påhittad händelse för 900 år sedan.

Det som skakar mig är tanken på hur många föräldrar som tvingas göra samma sak idag. Hur många föräldrar som med vetskapen om att det är enda utvägen lämnar sitt barn att dö, inte för att de egentligen är ruttna föräldrar utan för att nöden inte har någon lag. För att hålla kvar det nya barnet kommer att riskera de äldre barns möjligheter att klara sig, och kanske också de egna. För att det helt enkelt inte finns något annat val än att säga farväl till ett litet liv som inte kan beredas plats i den här världen. Men vetskapen om att det är enda utvägen gör det knappast mindre smärtsamt, fyller inte upp tomheten, ger inte tillbaka vad som förlorats.

900 år. Man hade hoppats att vi skulle ha kommit längre.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Objektifiering av kvinnor

18 juni, 2012 Charlotte11 kommentarer

För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om att man måste ha rätt att diskutera genusspecifika problem utan att känna ett tvång att påpeka att även det genus som inte nämns säkert också har det jobbigt. Som exempel tog jag upp att kvinnor görs till sexobjekt. Det är ett problem som till sitt mönster är så specifikt för just kvinnor att även om män ibland också objektifieras så finns det en poäng i att diskutera objektifiering endast utifrån en kvinnoaspekt utan att behöva skämmas för det.

Det tog förstås inte så lång tid innan det kom en kommentar om att kvinnor själva gör sig till objekt, eftersom objektifieringen är en del av kvinnligheten. Genom att vara kvinna är man ett sexuellt objekt och det är kvinnorna själva som skapat detta samband. Jag ser poängen i att inte bara problematisera vad som ibland kallas ”den manliga blicken” utan att även diskutera varför kvinnor gör sig själva till objekt, men samtidigt är det på något vis så typiskt att när man lyfter fram strukturer som upprätthåller genusspecifika problem så kommer det banne mig alltid någon som måste skylla på dem som är utsatta. Jag tycker själv om att klä upp mig, fixa håret och strosa runt i höga klackar. Jag ser det dessutom som min rättighet att göra det. Jag är gammal och erfaren nog att känna mig bekväm så. Att göra valet att måla röda läppar, och att låta bli när jag inte vill. Många av de unga flickor som förtvivlat drar i fållen på sina korta kjolar, som har så många blåsor på fötterna av obekväma men sexiga skor att de knappt kan gå, som ständigt lägger armarna i kors över magen för att inte visa att magen inte är tillräckligt platt och som inte tog en kofta trots väderleken för att de vill visa hud, de flickorna har inte den erfarenheten. Många av de unga flickorna har inte det valet. De klär sig på ett visst sätt för att samhället runt omkring dem säger att det är så det ska vara. Filmer, reklam, idoler och vänner samverkar på ett sätt som skapar ett så starkt tryck att vara blickfång att det blir övermäktigt att stå emot det.

Men först och främst måste man helt slopa konceptet med den manliga blicken. Det ställer män och kvinnor på motståndarsidor på ett sätt som inte gynnar någon. Jag nämnde att objektifieringen av kvinnan har ett särskilt mönster. Med det menar jag exempelvis en lång historia av att kvinnors huvudsakliga syfte var att främja sitt utseende för att tilltala män för att det i den västerländska kulturen så långt bak i tiden vi vet något om äktenskapsmönster har varit manliga val i fokus – inte kvinnliga. I perioder har vackra kvinnor varit accessoarer som visats upp för sin skönhet. Fram till 1900-talet har kvinnors karriär varit helt beroende av giftermål och giftermål i sin tur påverkat av skönhet.

Jag säger absolut inte att kvinnor själva inte, både nu och då, bidragit till att kvinnor blir sexuella objekt. Det tjänar ingenting till att betrakta kvinnor som viljelösa offer för en struktur om man tycker att kvinnor ska ha rättigheter. Men det är inte svårt att se att strukturerna, som skapas av män och kvinnor i samverkan, bidrar till att upprätthålla objektifieringen och gör de kvinnor som väljer att skita i sin plats som sexuella objekt till normbrytare. Se bara på den fullkomligt befängda uppståndelsen kring håriga armhålor som uppstod efter melodifestivalen. Dessutom finns det en oroväckande tendens att betrakta kvinnor som är väldigt snygga som odugliga på det mesta annat. Man kan liksom inte både vara snygg och smart – ett faktum man kan få bekräftat genom i princip vilken amerikansk tonårs-TV som helst. På så vis blir objektifieringen av kvinnor i förlängningen inte bara om utseende utan även om andra kvalitéer, om karriär, om intelligens och om förmågan att påverka sin egen position.

Så jo, visst är kvinnor på sitt sätt skyldiga till den sexuella objektifieringen, men det motsäger inte att det är ett problem som måste få diskuteras. Ett problem som inte ska avfärdas med att det är så kvinnor är.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vad är väl ett namn?

14 juni, 2012 CharlotteLämna en kommentar

På många vis är det ganska humoristiskt att en av Finlands mest högljudda och omstridda islamkritiker heter något som inte ens med lång träning, hård koncentration och en uttalshastighet som får en logikprofessor att tappa tråden går att få rätt.

Al-hallo?
Alla-ho?
Hal-alo?

Jag ger upp.

Kulturkrockar

Genusspecifika problem och rätten att diskutera dem

11 juni, 2012 Charlotte11 kommentarer

Jag är en av de många som är övertygade om att genus har en stor betydelse. Jag tycker att det är ett problem att män som rör sig ute på stan om kvällarna löper en högre risk att misshandlas bara för att det är män. Jag tycker också att det är ett problem att så många kvinnor våldtas och görs till sexuella objekt bara för att de är kvinnor. Dessutom tycker jag att det är ett jätteproblem att pappor ofta behandlas som andra klassens föräldrar och att karriärkvinnor inte får uppmuntrande klappar på axeln utan på rumpan.

Det betyder inte att hustrumisshandel inte är ett gissel, att män inte kan våldtas, att somliga mammor inte tillåts sköta sina barn eller att män inte får utstå sexuella trakasserier. Men problematiken och framförallt mönstren är genusspecifika och det måste vara tillåtet att diskutera dem i en genusspecifik kontext.

Jag uppskattar jämförelser och nya perspektiv. Det gör jag. Dagar när jag känner att jag sett någonting jag inte sett förut är lyckade dagar. Men det är så in i helvete tröttsamt att konstruktivt diskutera exempelvis sexualiseringen av kvinnokroppen när det alltid finns sånna som av någon sorts tvångstankar och för mycket fritid måste häva ur sig att män minsann också råkar ut för sexualisering och jag dunkar huvudet i tangentbordet och upprepar för hundrade gången att det inte är samma sak!

För det är inte samma sak. Lika allvarligt? Ja. Samma sak? Nej. Så ifall jämförelser mellan män och kvinnor i genusspecifika problem inte medför något konstruktivt utan bara är ett uttryck för en inbillad förfördelning och ett nutidens ”men tänk på alla de svältande barnen i Afrika” så är det bättre att hålla käft. Ett litet tips i all vänlighet bara.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Vårkyrka på dagis

6 juni, 2012 Charlotte21 kommentarer

I dag hade barnen vårkyrka på dagis. Jag sitter och funderar på hur jag ska fortsätta den här berättelsen. Inga andra föräldrar har reagerat över det problematiska i att man håller vårkyrka med dagisbarnen och jag får för mig att jag överreagerar, men samtidigt är det någonting genuint fel med kombinationen dagis och kyrka.

Jag tycker att religion är viktigt. Så mycket av vår världsbild, vår kultur och våra traditioner vilar på en kristen grund att jag ser det som självklart att alla barn här får höra berättelserna om varför vi firar påsk och hur det kommer sig att julen har att göra med stjärnor. Men jag ser det som lika självklart att de här berättelserna framställs som berättelser och inte som sanningar för ska vi prata religion och sanningsmonopol då rör vi oss väldigt långt ifrån kärleksbudskapet och betydligt närmare häxprocesser, korståg och fördömande. Och det, det är saker som barn i dagisåldern inte behöver veta något om.

Barn i dagisåldern tror på vad man berättar för dem om man som vuxen säger att det är sant. Barn i dagisåldern vet inte tillräckligt mycket om världen för att själva ta ställning till hur världen är beskaffad. Men barn i dagisåldern tänker mycket större än vad de flesta tror och brottas med lika svåra existentiella bryderier som vuxna. Varför finns jag? Och vad händer när jag inte längre finns? Det är min uppgift som förälder att hjälpa mina barn att hitta tillfredsställande svar på de frågorna. Jag och barnen pratar ofta om Gud och jag berättar om Jesus, om änglarna och om himmelriket. Och så berättar jag om reinkarnation, om heliga kossor, om att bli allt med kosmos. Om magi, om rymden, om stjärnorna, om maskar, om kretslopp och om drakar.

Och så berättar jag det enda som vi faktiskt vet om religion, nämligen att ingen vet säkert vad som är rätt och vad som är fel. Att varje människa själv får bestämma och tro det som känns rätt och att man aldrig någonsin får tvinga någon annan till tro.

Jag är medveten om att barnen förr eller senare kommer att konfronteras med att alla inte delar min syn men jag hoppas att de då är stora nog för att veta att de inte är skyldiga till någon världsomspännande synd, att de aldrig kommer att pinas i skärselden och att motgångar inte är bestraffningar för vad de tror. Dagens vårkyrka skulle handla om Noas ark och hur man ska vända den berättelsen till en som inte handlar om ond bråd död för orättfärdiga och Guds ord som den enda sanningen vet jag inte.

Men jag vet ju inte vad som exakt sägs när församlingen håller vårkyrka på dagis. Det kanske är jättediplomatiskt och trevligt framställt, så kan det mycket väl vara. Men jag tänker inte ta den risken. Jag vill inte att mina barn konfronteras med ”sanningar” de är för unga för att kunna stå emot och jag vill inte att mina barn för höra att de har fel i sin egen tro. Dessutom blir jag uppriktigt sagt heligt förbannad över att vuxna som jag som förälder inte känner får bedriva missionsarbete på den plats till vilken jag betalar en rundlig månatlig summa för att mina barn ska få tillbringa sina dagar utan ideologisk påverkan. Vi föräldrar har inte ens givits något alternativ till att barnen är med på vårkyrkan utan det ses som självklart att alla barn ska gå. Men det är inte självklart, och faktum är att barnen inte alls måste gå med. Det gjorde inte mina idag. De fick stanna i lekrummet och leka istället, för det ville de hellre. Men jag ska inte behöva ställas inför valet att låta dem lyssna på Guds ord eller ställas utanför gruppen. Guds ord hör inte hemma på kommunala dagis.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Bloggkommentarer och kändisar

18 maj, 2012 Charlotte6 kommentarer

Jag har funderat massor på det där med bloggkommentarer. Innan jag för första gången kommenterade inne på någon annans blogg hade jag helt fruktansvärt mycket ångest, trots att kommentaren jag satt beredd att godkänna var något i still med ”bra skrivet” inte ”jag har legat med din pappa, grattis du ska bli storasyster”. För jag vill gärna berömma folk som skriver något som gör min dag lite roligare, lite mer intressant eller som får mig att tänka till. Jag vet ju själv vilken sucker jag är för folk som lämnar avtryck efter att ha läst vad jag skriver, oavsett om det är positivt eller inte (men jag vill inte veta vem ni legat med, bara så vi har det avklarat). Så varför sitter det så hårt inne för mig att kommentera andra?

För att jag typ bara läser kändisbloggar.

Men grejen är att jag inte läser deras bloggar för att de är kändisar utan för att jag känner igen mig i deras texter och gillar vad de skriver. Jag har hittat dit via länkar och först efter (ibland förvånansvärt lång tids) läsande insett att bloggaren råkar vara rätt välkänd i världen utanför mitt arbetsrum. Även nu pressas jag av ett behov att förklara mig. ”Asså ja ä ingen såndäringa stalker”. Och det är jag förstås inte, men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag är en wannabe om jag kommenterar något positivt på deras bloggar. Om jag skriver ”intressant text” tänker jag mig att det kommer att uppfattas som ”jag såg dig på TV och ska operera näsan så den ser ut som din”.

För jag är inte särskilt intresserad av kändisar bara för att de är kändisar. Det har jag aldrig varit och tror inte heller att jag kommer att bli. Jag avskyr hetsen som blir kring somliga personer som syns i media bara för att de syns i media och jag vill vara en sån som behandlar alla människor lika, oavsett om de är kändisar eller inte. En sån som möter nya människor för vad de är på insidan, inte vad de framställs som i media.

Så därför tvingar jag mig numera att svälja rädslan för uppfattas som efterhängsen groupie och kommenterar på alla inlägg där jag tycker att jag har något kreativt att säga med utgångspunkt i texten, inte i textförfattaren. För det hade jag gjort om det hade varit någon annan.

En av de första jag hittade till är Peppe, som skriver fantastiskt roligt om vardagsgrejer, jämställdhet och bloggande. Rätt tidigt hittade jag också till Eva Frantz, som blandar oerhört viktiga texter om självuppfattning med fruktansvärt roliga anekdoter från sitt liv med två barn. Lite senare hittade jag Hannah Norrena som skriver så himla roligt att jag skrattar så jag får ont i magen.

Kuriosa: Jag tittar inte tillräckligt mycket på TV för att ha sett ett enda program med någon av dessa. Fast jag har hört att de är bra.
Kuriosa 2: Statistiskt sett är det nog nästan omöjligt att läsa finlandssvenska bloggar utan att någon av författarna är kändis.

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!

Dela med dig av det goda!