Kategori: Kulturkrockar

Historikerns historier · Kulturkrockar

Sånt alla doktorander bör veta: skrivhjälp

Charlotte10 kommentarer

I Finland skriver alla som skriver något i Word, utom de mest äventyrslystna vågat sig på att skapa text Adobe. Det är i princip inget fel på att vara traditionalist, men när jag för första gången satte mig ner och pratade med en kanadensisk doktorand om hur hon rent datatekniskt skriver sin avhandling kände jag mig grundlurad. Varför får vi inte bättre information om andra skrivprogram i Finland? Kanske skulle man kunna säga att jag upplever att jag nu hittat ett program som är bättre än Word, men det känns närmare sanningen att säga att jag sedan jag funnit Scrivener är av den bestämda åsikten att Word inte är till för att skriva något längre än en tre sidors pamflett. Max.

I Scrivener (utvecklat av ett företag som heter Literature and Latte, vilket bara det ger pluspoäng) är varje text ett projekt. Man gör alltså sin avhandling till ett projekt, vilket det förstås också i praktiken är. Så här ser min första sida ut i Scrivener:

Till vänster finns alla delar i projektet – alla mappar, undermappar och sidor med text. På anslagstavlan finns lappar med mina olika kapitel. Vill jag byta plats på kapitlen byter jag bara plats på lapparna. På varje lapp kan jag skriva en kort kommentar om vad exakt jag tar upp i kapitlet, för att få en större bild av avhandlingen och kontrollera att det utvecklas i den riktning jag vill. Varje lapp kan också märkas med vad lappen symboliserar (ett kapitel, ett underkapitel, en sektion…) och i vilket skick av färdighet det är (to do, first draft, revised draft…). Längst till höger kan jag fylla i anteckningar som rör hela projektet, men som inte syns i själva texten. Om vi öppnar det första kapitlet:

Om vi nu bortser från att allt i första kapitlet fortfarande är märkt med ”to do”, ser vi här att mappen för första kapitlet har en egen anslagstavla liknande den för hela projektet. Där finns det återigen lappar, denna gång sorterade efter mina olika underrubriker. Och igen; vill jag byta plats på något inne i texten flyttar jag bara lapparna på anslagstavlan. Vi öppnar texten hörande till underrubriken ”Law in Medieval Sweden”:

Här skriver jag allt jag vill ha under den rubriken. Känner jag mig osäker på hur jag formulerat mig tidigare, eller om jag vill vara säker på att diskussionen här anknyter till vad jag tidigare har skrivit kan jag öppna vilka textavsnitt som helst i split view och därmed skriva i två helt skilda textavsnitt bredvid varandra. Så här:

Och det bör tilläggas att alla skrivfunktioner, typsnitt och liknande är ungefär desamma som finns i Word. Scrivener har en fantastisk massa fler funktioner som jag inte använder eller helt enkelt inte har upptäckt ännu. Det är inte ett program man bemästrar i en handvändning, men när man väl har gjort det gör det ens liv betydligt lättare. En funktion som jag inte använder (än) men som jag gillar är möjligheten att sätta upp ett mål för sitt projekt. Man fyller i hur många tecken man bör ha skrivit och när det ska vara färdigt, och varje dag berättar Scrivener hur många ord du bör skriva för att hålla dig till målet.

Så, de största fördelarna med Scrivener är att en text som är så lång som en avhandling kan delas upp i mindre, lätthanterliga bitar som med ett knapptryck byter plats om det behövs och att man är helt fri att göra i ordning strukturen först (om man är lagd åt det hållet, som jag är) eller skriva först och strukturera sedan. I Scrivener är det också betydligt lättare att skapa sig en översikt över sitt projekt och att göra små anteckningar som inte finns för ens handledare att upptäcka inne i texten. Alla som någon gång glömt en fotnot i formatet ”citera tönten fast han har fel OBS sidnummer” när ett utkast lämnats in förstår vikten av en sådan funktion.

Det enda negativa ligger, i mitt tycke, i fotnoternas funktionalitet. Fotnoterna syns nämligen inline (inne i texten) markerade med grå bakgrund och går inte att stänga av. När texten i Scrivener ska exempelvis skrivas ut, eller skickas till kollegor för granskning, ändras förvisso fotnoterna till att antingen komma längst ner på varje sida eller samlade sist, så för slutprodukten har det ingen betydelse. Dessutom är det förstås betydligt lättare att redigera fotnoterna, kontrollera hur många man har och att se att de följer texten när de finns inline. Det är bara det att jag gillar att kunna editera min text utan att bry mig om fotnoterna, men det är väl en smaksak. Tydligen är det dock bara så här med fotnoterna i versionen för Windows; till Mac kan man få alla noter lyfta ur texten.

Scrivener är inte gratis (men kostar en bråkdel av Word), men man kan ladda hem en gratis trial. Gör det! Ditt liv blir aldrig detsamma igen!

Tips: All text skriven i Word kan copy pastas in i Scrivener med noter och allt i behåll. Text skriven i Scrivener kan med ett knapptryck omvandlas till RTF och därefter flyttas till Word. Men vem skulle vilja det liksom.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Den förtroendeingivande skolstarten

CharlotteLämna en kommentar

Vi får hem en blankett från skolan. Ni vet, det där stället som ska lära barnen att läsa och skriva. Men uppenbarligen inte samma instans som sysslar med noggrannhet och korrekturläsning.

20120821-095932.jpg

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Nu ska vi uppfostra våra pojkar till vrålande hustrumisshandlare

Charlotte6 kommentarer

Jag förstår vad hon menar, Lady Dahmer, när hon skriver att vi ska uppfostra flickor till att våga ta för sig, våga vara och våga göra. Och jag håller med henne i att det är ett jätteproblem att flickor fortfarande ofta fostras till att anpassa sig, kompromissa sönder sig själva och tro att de inte är värdiga.

Men att säga att vi ska ”uppfostra våra döttrar till vrålande pungsparkare” är så in i helvete kontraproduktivt. Visst ska flickor ”våga hävda sin rätt”, men flickor har lika lite rätt att sparka män på pungen som män har att misshandla sina hustrur. Om man tror på ordens makt och kvinnors lika värde bör man inte skriva att pungsparkande skulle vara något eftertraktansvärt, som om det vore en kamp mot män där kvinnor är så svaga att våldsbruk är berättigat.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Manliga privilegier i rollspelstermer

Charlotte4 kommentarer

En av den senaste tidens allra mest läsvärda inlägg är John Scalzis beskrivning av hur straighta, vita män har fördelar. För att undkomma att använda ordet ”privilegier”, ett ord dessa män inte verkar tycka om, talar han om världen som ett rollspel med det tämligen passande namnet ”The Real World”. Resultatet är fullkomligt genialt. Läs det.

Jag vet inte hur bekanta ni är med förutsättningarna i ett rollspel. Det finns förvisso en uppsjö varianter, men grundtemat är detsamma. Man har en character som tilldelas character points fördelade på olika egenskaper; ofta i stil med intelligens, karisma, styrka och smidighet. Beroende på vilken ras ens character har (och med ras menar jag nu typ alv) har den olika förutsättningar att få olika character points, och därmed utvecklas åt ett visst håll. En alv, exempelvis, kommer förmodligen ha lättare att få och att utnyttja points i smidighet eller intelligens. Det betyder inte att alven inte får poäng i styrka, eller att man inte skulle kunna välja att skapa en body builder alv. Det kommer bara att bli väldigt trögt.

I The Real World får man inte välja sin character; man föds med en. Till de egenskaperna traditionella spel tillåter skulle man kunna lägga exempelvis förmögenhet, utbildning, arbete och socialt kapital. Till buds får man ett slumpartat antal character points beroende på spelets svårighetsgrad. Att spela som straight, vit man är den lägsta svårighetsgraden, ungefär som att bowla med de där kanterna uppfällda; det kan vara svårt ändå och har man otur hamnar man utanför likförbannat, men sannolikheten är inte lika stor. En character med högre svårighetsgrad ger färre poäng. Charactern lesbisk, svart kvinna startar med 15 points. Charactern straight, svart kvinna startar med 20 points, om inte hennes förvalda starting place är Afghanistan vilket medför ett omedelbart avdrag på 10 points. Charactern straight, vit man startar med 100 points. Dessutom kommer straight, vit man på grund av spelets grundinställningar att snabbare levla upp och därmed få fler character points. Han har per default tillgång till artefakter som normalt bara höglevlade characters kan nå och i problematiska situationer ger grundinställningarna honom fler utvägar och färre hostile encounters. The Real World, som går ut på att samla och på ett smart sätt använda sina points, kan spelas på olika svårighetsnivå. Straight, vit man är den lättaste.

Därmed inte sagt att det garanterar utgången.

Straight, svart kvinna har tur och har sina points fördelade på huvudsakligen intelligens och karisma. Sedan hon levlat upp och fått 20 bonuspoints efter att ha lämnat starting place Afghanistan för settlement i Sverige samlar hon poäng i utbildning och tjänar ihop till +5 i socialt kapital. Därefter hittar hon artefakten ”Gyllene tillfälle” vilken är kompatibel med uppdraget ”Fast anställning” och får på så vis årligen en bonus på +5 arbete och +3 förmögenhet.

Straight, vit man har inte lika mycket tur trots den betydligt lättare inställningen. Hans points hamnar i styrka, smidighet och förmögenhet. Poinsten i förmögenhet låstes upp med eventet ”Magical sextonårsdag” men visade sig vara inkompatibla med tillvalet ”Vilt festande” och dessutom synnerligen sårbara för avdrag om man utsattes för spellen ”Alkoholism”. ”Alkoholism” ger så ett månatligt avdrag på -3 socialt kapital, och om den inte upphävs av den svåranvända artefakten ”Rehabilitering” likviderar den alla poäng i arbete.

I The Real World kan även den med väldigt få starting points lyckas – även en alv kan bli body builder – och den som startar med många points kan genom dåliga val schabbla bort dem. Men den som spelar som straight, vit man kommer genom defaultinställningarna att spela på den lägsta svårighetsnivån.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Folk som irriterar sig på bloggar

Charlotte10 kommentarer

Peppe skriver om hur tröttsamt det är att lyssna på bloggkritiker som hakar upp sig på att bloggare visar förskönade verkligheter. Det är inte alls något nytt ämne. Underbara Clara har fått skit för att allt är lyckligt och pastellfärgat och Linn Jung för att hennes ungar är söta. Bland andra. Det finns förstås flera dimensioner av kritiken, om man vill försöka vara lite välvillig. Till exempel kan det handla om att våga stå för den man är, och att visa upp en tillrättalagd verklighet blir en flykt från densamma. Kritiken skulle då kunna beröra vikten av att slå ned fasader och låta människor vara vad de är. Problemet är förstås uppenbart; vem är mer berättigad än den som skriver bloggen att avgöra vad verkligheten är? Själv har jag en tendens att lämna stora klädhögar efter mig; på stolen i sovrummet, på bänken i badrummet, på golvet i vilket rum som helst. Jag har aldrig sett mig själv som en som lever i en förljugen verklighet för att jag hivar in dessa högar i första bästa skåp om vi får gäster. Att välja att visa upp den sidan som inte har lika uppenbara skavanker är inte samma sak som att låtsas som om de inte finns. Vad man väljer att visa upp är en minst lika viktig del av den person man verkligen är som det man väljer att inte visa.

En annan dimension skulle kunna vara – och det här är ett vanligt argument – att den som läser bloggen mår dåligt av för mycket pastell och sockersöta leenden. Läsaren tänker då på sin egen skitiga vardag, får fotsvamp och blir självmordsbenägen. Om vi för en stund bortser från att bloggar inte har lästvång är det likväl ett märkligt argument. Det finns ingen forskning alls som visar att människor i misär (oavsett vilken grad) på något vis skulle må bättre av att läsa om andras misär, förutsatt förstås att det inte samtidigt förekommer ett positivt förändringsmoment. Själv har jag lite svårt för pysselbloggar eftersom jag inte har tid att pyssla. Nu är jag så pragmatiskt lagd att jag heller inte läser pysselbloggar, istället för att öppna en burk chokladglass och gräva ner mig i det tragiska faktum att jag inte är en DIY sorts person. I samma veva låter jag bli att kommentera att människor som gör sina egna hamapärlor inte har något liv eller att de som byggt sitt eget soluppvärmda hus av avlagda tandpetare är ekologiska hobbits i behov av en reality check på dessa bloggar.

Kritiken mot tillrättalagd verklighet är inget nytt, rent historiskt sett, utan har varit tämligen utbredd i det västerländska samhället sedan 1800-talets realism. Men även om yrkeskritiker och krönikörer tenderar till att slå ner på vackra bloggar får bloggare av alla sorter ta emot ungefär lika berättigad och lika verklighetsförankrad (pun intended) kritik – ett faktum som ger kritiken mot vackra bloggar ett närmast modebetingat sken. Sigrid som är pagan anser att alla ska få tro vad de vill men får likväl skit för vad hon själv tror och inte minst för sättet som hon utövar sin tro på. Hannah är en synnerligen stark förespråkare för allas rätt att säga sin åsikt och har skapat en plattform för dialog mellan olika synsätt, men får ändå höra att hennes egna åsikter inte har existensberättigande. Själv står jag för att män och kvinnor och alla däremellan ska få ordna upp sina inbördes relationer efter vad som bäst passar dem och får därför ofta höra att det är typiskt kvinnor att skylla sin situation på männen – en koppling jag i ärlighetens namn inte riktigt greppar.

Folk irriterar sig på allt möjligt. Säkert är det många som irriterar sig på det här inlägget också. Det gör inget. Alla kan ju inte gilla allt. Den stora frågan är istället vad man gör med irritationen. I en del sammanhang kan man försöka öppna för en dialog. I andra är det bättre att hålla käft. Fler människor borde lära sig att avgöra skillnaden.

Men framförallt skulle jag önska att alla dessa människor som läser bloggar och irriterar sig över att bloggare lägger tid och energi på vad det än må vara förstår hur fantastiskt privilegierade de är som får irritera sig över sådana petitesser. För det är banne mig en ynnest att inte behöva fundera på hur man ska få maten att räcka till, hur man ska överleva den kalla vintern utan en ordentlig bostad, vem som ska orka sköta en när man blir gammal, utan istället bli förbannad över att någon fotograferat ett loppisfynd med en egentillverkad spetsduk i ett vackert kök som bakgrund.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Vardagslivet

Tips för föräldrar: en dålig film och en bra app

Charlotte17 kommentarer

Vi har tagit barnen på bio. För Tilda var det första gången. Till mitt försvar vill jag säga att jag protesterade mot filmvalet redan innan, men med rösterna tre mot en gick vi på Ice Age 4. Jag gillade förvisso ettan och har inte sett varken tvåan eller trean men om man drar samma figurer till en fjärde film kan det knappast bli annat än urvattnat. Om det ändå vore så väl…

För Ice Age 4 är inte bara samma gamla figurer men i urvattnade versioner utan en film där Jackass möter förhistorien. Visst, skämten är usla, men alla har ju olika humor så det kan man väl ha överseende med. Men resten? Farten är extremt hög. Det flyger, ramlas och skriks värre än på ett dagis för överaktiva barn som blivit kissnödiga. Allt händer så snabbt att handlingen, det lilla som finns, helt försvinner i virrvarret. Men två andra faktorer förutom farten och den usla handlingen gör filmen till direkt olämplig.

För det första är den våldsam. En del av våldet används som humor, när exempelvis den gamla mormor dänger till allt och alla. Men verkligen. Det är inte roligt att få en smäll. Barn ska inte lära sig att det är en del av interaktionen mellan människor (eller för den delen talande sengångare) att slå när man inte kommer överens. Resten av våldet är i den evigt pågående kampen mellan gott och ont, här i form av pappa-mammuten och hans vänner mot Kapten Apa och hans sjörövare. Fightscenerna är så många att jag vid något tillfälle tappade räkningen. Och visst, det kommer inget blod. Det gör det inte. Men när man har en mammut och en apa med dåliga tänder slå på varandra i en timme är det av rätt underordnad betydelse om publiken får se blod eller inte för våldet är gjort så naturtroget det går med den befängda idén att det är barnvänligt så länge man inte visar hur kroppar som får utstå liknande slag skulle se ut. Våldet är dessutom meningslöst för filmens handling – faktum är att om man hade begränsat våldsscenerna hade man kunnat korta ner filmen till runt 20 minuter och gjort den lättare att lida sig igenom.

För det andra cementerar den stereotyper. Visst, jag är genushistoriker och ser saker på ett särskilt sätt, och visst, all film måste inte ta upp kampen mot invanda mönster. Men Ice Age 4 funderar inte ens på alternativ. Vi har den överbeskyddande pappan, den förstående mamman, den revolterande tonårsdottern, skolans snyggaste kille med en hord (pun intended, det är mammutar vi talar om) snygga brudar som står och suckar saligt över allt han gör, och töntkillen som visar sig värdig på slutet. Alla ingredienser för en tonårsfilm. Med mammutar. Suck. I början av filmen skiljs pappan från mamman och dotter och resten av filmen skildrar hans kamp för att komma tillbaka. Pappan åker på en båt gjord av ett isberg. Mamman och dottern går mot en bro. Pappan slåss mot en apa. Mamman och dottern fortsätter att gå. Pappan simmar, hoppar, slåss lite till, stjäl ett skepp och pucklar på en kanin. Mamman och dottern går. Och går. Och går. Bekant mönster? Mannen på äventyr – kvinnfolket väntar: aktiv man – passiv kvinna. Genushistorikern suckar uppgivet. Men jag gissar att filmskaparna tycker att de har tänkt till, att de visar starka kvinnor. Som den där sabeltandade tigerbruden. Hon är ju jättetuff. Kanske först, men sedan domineras hon av apan, kastas ut ur gänget, fängslas och räddas slutligen av den sabeltandade tigerkillen. Jomen den där dottern med tonårsangst då? Hon som räddar allt på slutet. Supertuff ju. Möjligen, men eftersom Ice Age 4 har en ram av tonårsfilm kantas dotterns insats av behovet av att smälta in i tuffa gänget, inte av hennes styrka. Detta bekräftas också av att gänget därefter vill ha henne med. Hon förvandlas till en trofé. Lägg dessutom till alla de gånger någon kallas kvinna (på finska ‘neiti’ – ungefär ung dam) som skällsord samt det faktum att alla skurkar var män man måste inte vara genusvetare för att hitta invändningar.

Så till min allra största invändning – en kombination mellan den totala bristen på genusperspektiv och förkärleken för våld: kvinnorna som slåss. Den enda kvinnan bland sjörövarna är den sabeltandade tigern som byter läger och blir snäll för kärlekens skull. Hon slåss förvisso också. Men mormor då? Sengångarmamman då? De smäller till männen omkring sig så det ryker om det, men bara så att männen blir lite irriterade. Och bara när männen har gjort något dumt och därmed förtjänar en smäll. Det finns så många uppenbara problem med det konceptet att jag inte vet var jag ska börja, och framförallt inte hur jag ska kunna sluta. Först och främst: man får inte slåss. Vidare: kvinnor som slår män är inte humor (jämför med om det hade varit mammut-pappan som lappade till sin fru). Dessutom: kvinnors våld mot män måste tas på allvar, dels för att kvinnor ska kunna tas på allvar, men också för att utsätta män ska kunna tas på allvar.

Ice Age 4 är inte rolig, inte lämplig som underhållning för barn, har inga poänger (idén att familjen är viktigast fick jag som vuxen och dessutom rätt van att analysera faktiskt kämpa för att utläsa och jag kan lova att inte en unge kommer att ha fattat den), är våldsam, kvinnoförnedrande och visar en vidrig syn på män. Den är inte bara bortkastad tid, den gör hela världen lite sämre.

Noll poäng.

Sedan vill jag lyfta fram en app till iPhone (finns kanske till andra också) från Filimundus, som heter Pettsons uppfinningar. I den appen ställs barnet framför heltokiga uppfinningar som ska byggas färdigt med de mest kluriga och uppfinningsrika hjälpmedel. En tant ska tvätta en gris så lösningen är att få en muckla att studsa på en springfjäder så att tanten blir rädd och borsten, som man tidigare har fått sätta ett extra långt skaft på, dras fram och tillbaka. Helt genialiskt! Vår sexåring (som råkar vara osedvanligt smart med liknande spel) spelade igenom det väldigt snabbt utan hjälp. För fyraåringen är det lite väl svårt, men det går med hjälp. Rekommenderas varmt!

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Var finns de snygga männen?

Charlotte8 kommentarer

Det är första gången på åratal som jag läser Elle, en tidning jag aldrig har orkat mer än bläddra i. I en krönika om hur den svenska mannen kan vara så snygg konstaterar skribenten att kombinationen skäggstubb och mjukhet är oslagbar. Jag ska inte säga att jag inte håller med. Men det är en annan historia.

Under krönikan hade några mer eller mindre berömda personligheter kommenterat den svenska mannens snygghet, särskilt i förhållande till den finske mannens fulhet. Några kvinnor som jag i min okunnighet om modevärlden inte för mitt liv kan minnas vad de heter konstaterade att de inte alls var så imponerade av den svenske mannen. Det betydde förstås inte att de gillade den finske mannen. Nej, de åkte till Köpenhamn för att handla ögongodis. Tuomas Enbuske å sin sida, konstaterade (min grova översättning) att förklaringen till de svenska männens överlägsna snygghet står att finna i den breda svenska genpoolen jämfört med den finska pissoaren. Enbuske menade vidare att de svenska vikingarna ju hade plockat till sig de snyggaste brudarna under sina härjningar och på så vis lagt grunden för den svenska skönheten. Förutom att det ur ett rent historievetenskapligt perspektiv inte direkt är överensstämmande med forskning kring vikingatiden ger det ändå en känga till finnarnas motvilja att ta emot invandrare som får mig att fnissa förtjust.

Men samtidigt är hela konceptet – att diskutera vilka män som är snyggast – oerhört intressant ur ett genusperspektiv. Tänk om det hade varit en tidning riktad till män som diskuterade från vilket land man kunde hitta kvinnorna med de mest fördelaktiga kroppsliga attributen. Min högt vördade, älskade make – en av många, många, måååånga snygga finska män – lade upp fötterna och konstaterade att ”nämen vi finska män gillar inte nordiskt kvinnfolk – vi hämtar bra brudar från Nigeria”. Det är åtminstone i hans fall inte sant. Han har ju mig och får nöja sig med det, och faktum är att även hans närmaste vänner hittat fruar från Sverige. Men poängen är solklar. Det hade blivit en shitstorm (som min make sa) om det hade varit män som pratat om kvinnor. Det hade skrikits om sexism, maktstrukturer och förmodligen rasism om skribenten varit en man som skrev uppmuntrande om hotta vietnamesiskor och dragit slutsatsen att de blir utmärkta fruar.

Det är något vi bör tänka på nästa gång vi talar om fula finska män, snygga svenska dito, eller förargas över medelålders gubbar som finner kärleken i Sydostasien.

Kulturkrockar

Han bryr sig inte om några små smulor

Charlotte15 kommentarer

På TV intervjuar de en man och en kvinna som pratar om att det som de oftast bråkar om är städningen. Detta varvas med bilder på när hon dammsuger och han sitter på soffan och kliar sig i skägget.

För mannen menar att han liksom inte bryr sig om ifall det ligger några smulor på diskbänken.

Kanske hon är övernitisk och stressar över små smulor helt utan rim och reson. Jag vet väldigt många män som tycker att kvinnor överregerar i största allmänhet, men i synnerhet vad gäller städning. Men grejen är att många män tycks ha förmågan att luta sig tillbaka och konstatera att lite smuts inte stör dem och att om kvinnan vill ha det renare får hon väl göra det själv. De har fullt upp med att bygga en giraff av navelludd.

Och kvinnan städar.

De flesta håller säkert med om att det inte är hela världen om diskbänken inte alltid blänker, eller om det ligger några smulor kvar på bordet. Problemet är att för många kvinnor med män som inte bryr sig om några smulor är smulorna inte temporära små defekter i någon sorts hysterisk städfrenesi, utan de första tecknen på ett förfall som går snabbare än man kan ana. En kvinna som sedan hon var liten har fått träna på att städa, som lekt hemlekar, som pysslat med dockhus, vet att ingenting städar sig själv och att några små smulor man inte bryr sig om blir till många timmars skurande om man ignorerar dem tillräckligt länge.

Så varför kan kvinnan då inte bara låta bli att städa undan de där smulorna? Det borde vara enkelt. Det borde vara att bara låta bli. Men den stora frågan är egentligen i vilket skede mannen tycker att smulorna blivit tillräckligt många för att han ska bry sig om dem. För inte kan det väl vara så att han inte bryr sig om lite smulor för att han vet att han aldrig kommer att vara den som behöver göra de där timmarnas skurande…?

Kuriosa: När jag träffade min man kunde han låta smulorna vara tillräckligt länge för att små kryp skulle komma dit och fixa dem. Nästan som i Snövit. Fast inte riktigt.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Nöjda kvinnor

Charlotte10 kommentarer

Jag får ofta hör att kvinnor aldrig blir nöjda. Det är till och med någon som hittat till den här bloggen genom att söka på just det. På något vis verkar det vara en del av den allmänna diskursen att kvinnor konstant är missnöjda, klagar, gnatar, tjatar och träter.

Visst finns det grälsjuka, missnöjda kvinnor, precis som det finns våldsamma, aggressiva män, men det är knappast kännetecknade. Det finns en ganska stark (pun intended) mansrörelse som arbetar för att män inte ofrivilligt ska behöva förknippas med våld. Inom samma mansrörelse har jag mött dem som med högst röst menar att kvinnor är missnöjda – till och med i en sådan kontext att män framställs som aggressiva som en effekt av missnöjda kvinnor – helt utan att reflektera över det orimliga i att aggression som ett manligt attribut är socialt konstruerat medan kvinnor som missnöjda skulle vara ett biologiskt faktum.

Dessutom framhävs ofta att män är otrogna för att kvinnan inte har förstått att ta hand om hans behov. En kvinna som inte ger en man vad han behöver får skylla sig själv när mannen drar. Det är en av de där grejerna som får mig att dunka huvudet i skrivbordet i förtvivlan över de obeskrivliga dumheter som förekommer på nätet. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras över den bristande logiken. Kvinnan är missnöjd. Det är kvinnans fel, för kvinnan är en missunnsam jävel av naturen. Mannen är missnöjd. Det är också kvinnans fel, för kvinnan har inte tagit tillräckligt väl hand om mannen.

Men vi kan väl säga som så, att om jag hade en man som såg logiken i det där, hade jag också varit missnöjd och grinig.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Hur man beställer room service

CharlotteLämna en kommentar

* När man öppnar dörren hungrig som en varg bör man komma ihåg att säga hej och inte halleluja.

* Det är olämpligt att blockera vägen när någon med en stor bricka vill komma förbi. Den till synes artiga frågan ”where do you want this?” betyder egentligen ”if you would move I could actually deliver your food”.

* Rätt svar på ovanstående fråga är inte ”oh, I’ll just take this”. Särskilt inte om man därefter plockar åt sig maten från den stora brickan medan den som bär brickan blir stående i korridoren.

* Det är artigare att ge dricks när room service säger ”have a nice evening” än att mumla ”thanks”, snubbla och smälla igen dörren.