Kategori: Kulturkrockar

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bland ammande mammor och jämställdhetsprofeter

Charlotte9 kommentarer

I måndagens HBL var det dags igen. En kvinna skriver in och berömmer den förra insändaren, ni vet den där som hyllar symbiosen mellan mor och barn, och passar samtidigt på att framhålla amningen. ”När naturen för en gångs skull bjuder just kvinnan på den bästa biten, varför inte ta för sig och njuta?” Sedan uppmuntras alla dessa mammor och barn som lider av mammans strävan efter jämställdhet att sluta ”lyssna på jämställdhetsprofeter” och istället läsa någon av de ”goda böcker om barns behov och utveckling” som finns tillgängliga.

Och visst handlar symbiosmyten om jämställdhet. Det där har vi redan pratat om. Men hur är det med amningen då? Är det inte himla själviskt av kvinnor som inte ammar utan istället jobbar?

För det första är det märkligt att ställa amning mot jämställdhet. Det är ju inget hot mot jämställdheten att kvinnor ammar. Om de vill. Tvärtom är det en effekt av ett betydligt mer jämställt och rättvisare samhälle som mammans rättighet att amma uppmärksammas och hon kan få ledigt från jobbet för att kunna göra det. Historiskt sett är det en jättekort tid som mammor har ammat sina barn själva. I hundratals år har det varit standard att anställa en amma. Att vi har ett så oerhört tillåtande system i Norden, där kvinnor som vill genom statligt stöd har möjlighet att vara hemma och amma i lugn och ro är alltså något som följt på jämställdhetstanken och något vi ska vara oerhört glada för. Och som en parentes: jag vet inte vad det är för jämställdhetsprofeter den där kvinnan i HBL hänvisar till, men jag har inte hört någon som har sagt att kvinnor borde sluta amma för att jobba istället. Om någon kan upplysa mig om var dessa jämställdhetsprofeter har predikat skulle jag bli mycket tacksam.

Men viktigast av allt i det här är att det fortfarande rör sig om en myt, amningen som undergörande och bröstmjölken som nästintill magisk och att det ska vara kvinnans uppgift att ge detta oerhört värdefulla livselixir till sin baby. Bröstmjölk med magiska egenskaper förekommer inom praktiskt taget vilken mytologi som helst. En trollkvinna i isländsk folklore skvätte så mycket mjölk när hon ammade sina trollbarn att det blev vita toppar på Islands berg. När jungfru Maria droppade en droppe bröstmjölk på golvet i en grotta den heliga familjen gömde sig i färgades golvet vitt. Listan skulle kunna göras oändlig. Och ingen argumenterar mot att bröstmjölk skulle vara bra för små barn. Bröstmjölk är jättebra för små barn. Men, och det här är det absolut viktigaste, det finns ingen som helst forskning som indikerar att amning skulle vara avgörande för barnets trygghet och självkänsla som vuxen, för hur barnet blir som människa efter amningstiden.

Dessutom kan det inte sägas nog ofta att alla kvinnor inte kan amma. När jag själv satt med första barnet och grät av rädsla för att han kanske snart skulle vakna och jag bli tvungen att amma honom igen hade jag gett en präktig smäll till den som käckt förkunnat att alla visst kan. När det lossnade bitar av bröstvårtorna för att de var så trasiga, när amningskuporna färgades röda av blod eller när jag vid min femte bröstinflammation av den kanske tjugonde mjölkstockningen såg röda streck sprida sig ut från bröstet mot armen och mot hjärtat upplevde jag inte direkt att naturen bjudit mig på den bästa biten. Faktum är att hade det inte varit för dagens medicin (tack penicillin och tack jourläkare!) hade jag med största sannolikhet varit död flera gånger om i sviter av amningen, en död som var långt ifrån ovanlig för några hundra år sedan.

Jag bet ihop. Jag har ammat båda barnen helt upp till halvåret och sedan delammat i nästan ytterligare ett halvår. Men jag skulle aldrig någonsin döma någon som valde flaska istället, som sa att det får vara nog. Och jag skulle aldrig någonsin få för mig att tro att det där med att jag ammat mina barn på något sätt automatiskt skulle göra mig till bättre mamma än någon som valde ersättning. För vi återkommer till vad som är kärnan; det finns inga belägg för att just amning skulle vara avgörande för barnets utveckling. Kvinnorna i HBL talar om att mamman ska njuta och att symbiosen med barnet är livsviktig, men jag kan garantera att den mamma som liksom jag själv har stora problem med amningen inte genom bröstmjölkens undergörande verkan kommer att få en ljuvlig anknytning till sitt barn, utan snarare tvärtom.

Och eftersom amningen inte är avgörande för barnets utveckling öppnas en värld av möjligheter för varje familj att ordna sin vardag som det passar dem bäst. Babyn kan ammas eller få ersättning, mamman och pappan kan hjälpas åt. Nämen vänta lite nu. WHO säger att man ska amma i minst 6 månader. Jo, men den rekommendationen är utvecklad som uppmaning för kvinnor i utvecklingsländer, där bristen på rent vatten gör mjölkersättning till ett hasardspel, och de senaste åren har många röster höjts för att förändra rekommendationerna i länder som exempelvis Finland, där ersättning är ett fullgott alternativ. Det finns så många saker som är viktigare för att fylla ett barns behov och för att stöda barnets utveckling än amning. Att föräldrarna trivs med varandra och sig själva, att de älskar sin baby, kramar den, pratar med den och ger den bra mat till exempel. Inget av detta är beroende av amning.

Dessutom blir jag så innerligt trött på att mammor måste anklagas, skuldbeläggas och kritiseras för allt de gör. Barn har vuxit upp i många generationer före vår. Det är ju lite så vi har kommit just hit. Och om det någonsin var dags att dra en patetiskt enkel lärdom från historien så var det nu; barn växer upp och blir bra vuxna oavsett vad samhället just då tycker om moderskap och mammans inneboende skyldigheter. Men det blir fasligt mycket enklare för alla mammor om omgivningen ger dem stöd istället för konstant kritik.

Läs också rapporten från Nickby!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor som saboterar sitt marknadsvärde – en forskares syn

Charlotte21 kommentarer

Jag fick en fråga som jag tycker är så relevant att jag svarar på den i ett eget inlägg. Grejen är den att jag kategoriskt förkastade alla sorters hänvisningar till Henry Laasanen som en röst att ta på allvar när man diskuterar jämställdhet. Många av er kanske har levat lyckligt ovetande om Henry Laasanen och jag ska inte förstöra er dag genom att ta upp fler punkter än den jag själv refererade till. Henry skriver att kvinnor är bra på att projicera. Exempelvis tror kvinnor att de är hotta om de är framgångsrika, bara för att framgångsrika män är hotta. Det samma gäller tatueringar. Tatuerade män är hotta, därför tror kvinnor att de också är hotta om de skaffar sig en tatuering, men en tatuering passar inte på kvinnor utan ser ut som en hudskada och resulterar endast i att kvinnan misstas för en prostituerad eller invalid. Dessutom förväntar sig män att tatuerade kvinnor är lättfotade kvinnor.

Henrys slutsats är således att kvinnor som tatuerar sig sänker sitt marknadsvärde. Kommentaren till mig efter att jag dömt ut Henrys trovärdighet var att jag ”[s]om forskare skall […] uppmuntra till debatter och analysera innehållet. Inte förkasta debatter innan de börjat. Det skulle inte förvåna mig det minsta om vad Laasanen sade om tatueringar visar sig stämma i det sammanhanget men jag tar varken för givet det stämmer eller icke stämmer.”

Så jag analyserar innehållet:

Laasanens utgångspunkt är ett marknadsvärde, utan referens till vad som betecknar vare sig en marknad eller ett värde. Vidare belägger han den odefinierade gruppen ”kvinnor” – utan hänvisning till faktorer så som ålder, geografisk härkomst, civilstatus etc. torde detta röra sig om grovt räknat drygt 3,5 billioner exemplar – med detta fiktiva värde och påstår sig ha bevis för att samma fiktiva värde på den lika fiktiva och odefinierade marknaden minskar med en tatuering. Det finns inte ens ett spår av vetenskaplighet i detta resonemang, det finns ingen grund för en verklig debatt om sannolikheten av hans tes att utgå ifrån, för det är inte en mätbar tes förankrad i någon som helst definierad verklighet. Hela teoribildandet (om vi ska vara lite generösa och kalla det så) är så ogrundat att man inte ens kan ta ställning till om det stämmer eller inte. Det är inte något jag som forskare skulle vilja uppmuntra.

Därför har jag heller inte tidigare velat kommentera Henry. Att påstå att kvinnor (eller män, eller svarta, eller handikappade, eller vilka människor som helst) har ett marknadsvärde är just sånt som får vissa lättpåverkade, enfaldiga individer att tro att det finns en poäng – att det finns någon sorts vetenskaplig grund –  trots att det inte finns en enda forskare sedan rasbiologin dog ut och den subventionerade slavmarknaden upphörde som skulle beteckna människor med ett marknadsvärde. Det Henry gör är objektifiering i sin absolut mest inskränkta form. Han förutsätter att kvinnor vill ha en karriär och en tatuering för att göra sig attraktiva inför män, att kvinnor är för korkade för att förstå att de ser ut som invalider (och den jämförelsen är inte så lite nedlåtande) och att de män som säger att kvinnan har snygga tatueringar egentligen säger så om ”deras dumma och fula tatueringar” för att alla vet att man får sånna kvinnor i säng. Det blir liksom knappast mer chauvinistiskt än så.

För mina protester handlar inte om huruvida tatueringar på kvinnor är snyggt eller ej. Om den saken får man tycka vad man vill. Det här handlar om kvinnors självklara rätt att tatuera sig, sminka sig, klä sig precis hur fan de vill utan att ödmjukt be någon finsk mansgris och hans grymtande gelikar om lov. Det handlar om att kvinnor gör något som de vill, för att de vill det, inte för att tilltala en manlig publik. Därför har jag inte tidigare bemödat mig om att kommentera Henry Laasanen. För mig är alla människors lika värde alltför självklart för att vilja debattera det.

PS: Henry menar att kvinnor som tatuerar sig sänker sitt marknadsvärde. Men han menar också att kvinnor inte har lärt sig ”sanningen om tatueringar” för att män ändå vill ligga med dem. Om marknadsvärdet på tatuerade kvinnor är lågt torde således, med samma logik, marknadsvärdet på de män som fortfarande köper vara betydligt lägre. Right?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vem vill ha en framgångsrik man?

Charlotte6 kommentarer

Pelle Billing skriver ett intressant inlägg om hur vi är vana vid att höra om den kvinnliga objektifieringen, men bortser från att män objektifieras minst lika mycket. Han skriver att den kvinnliga objektifieringen är utseendefixerad och att den manliga istället fokuserar på framgång. Även om jag håller med om delar av essensen i hans inlägg, det där med att kvinnor också kan ställa orimliga krav på män, missar han helt objektifieringens kärna.

Att objektifiera betyder att man gör någon till ett objekt (som motsats till subjekt). Objektet kan inte själv handla, utan är föremålet för handlingen. Att det skulle vara objektifiering då män framställs som framgångsrika är alltså en paradox: man kan inte vara ett framgångsrikt objekt. Det betyder inte att män inte kan bli objektifierade, eller att stereotyper och orimliga ideal inte är problem för både män och kvinnor, men det betyder att framgångsidealet inte är objektifiering. Vidare skriver Pelle att ”kvinnors framgångsobjektifiering av män, går stick i stäv med feministiska tankar om att jämna ut könsfördelningen på samhällets ledande positioner, samt mäns och kvinnors genomsnittliga inkomster. Om fler män börjar arbeta deltid, avstår befordringar och söker sig bort från framgångsrika karriärer – blir det färre män som uppfyller mallen för objektifieringen.”

Exemplet på den där ”framgångsobjektifieringen” som Pelle lyfter fram är från en klassisk tantsnuskbok där mannen utmålas som rik, snygg och pianovirtuos, så visst finns det kvinnor som reproducerar idealet med den manliga framgången och visst finns det kvinnor som konsumerar det, men det är bara slå upp vilken tidning riktad till män som helst för att kunna konstatera att män själva i minst lika stor utsträckning reproducerar framgångsidealet (precis som kvinnor i viss mån reproducerar objektifieringen). Inte någonsin intervjuar Slitz herr Medelsvensson i sina skitiga kalsonger i sin medelmåttiga soffa i en medelstor stad någonstans ungefär i mitten av Sverige. Framgångsidealet är inte en effekt av vad kvinnor verkligen söker i en partner, utan avspeglar stereotypa ideal upprätthållna och reproducerade av både män och kvinnor.

Så är det så att de män som vill vara jämställda och inte jaga framgångsidealet är dömda till ett liv i ensamhet eftersom kvinnor faktiskt suktar efter en rik, snygg pianovirtuos? Inte alls. Jag är helt övertygad om att män vill ha snygga objektifierade stereotyp-kvinnor i ungefär lika stor utsträckning som kvinnor vill ha framgångsrika super-män. Det vill säga: inte speciellt mycket. En man vill säkert inte ha en kvinna med fyra magar, tre ögon och hår som kan skrubba bort inbränd mat ur kastruller, precis som en kvinna förmodligen inte vill ha en man som spenderar dagarna med att klia sig på pungen och spela navelludds-memory med sig själv, men vanliga män och kvinnor vill oftast ha andra vanliga män och kvinnor.

Kvinnor har i alla tider kunnat finna kärleken trots att de inte varit trådsmala modeller, så varför skulle inte män kunna göra det fast de inte är chefer?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mammor och pappor och andra sorters föräldrar

Charlotte17 kommentarer

Det har blivit en hel del debatt efter de senaste inläggen om föräldraskap och jämställdhet. Det är kul och det är nyttigt. Med bra debatt driver man samhället framåt. Intressant i debatten är trenden att fortfarande skylla allt på mammorna. Det är deras fel om karriären blir lidande, deras fel om pappan inte vill leva jämställt för det skulle kvinnan ha förhört sig om redan innan hon valde honom till pappa och det är mammans fel när pappan anklagas för att inte sköta sitt barn tillräckligt för mammor är just sånna snåla jävlar som tycker om att beklaga sig.

Pappor då? Vad gör dom? Karriär och inget mer? Var finns alla vanliga, snälla, trevliga män och pappor i den här debatten?

Jämställdhet är ett givande och tagande, ett ständigt kompromissande och letande efter lösningar där båda parter måste vara lika aktiva och lika villiga att se till varandras bästa och att göra avkall på det egna. Jämställdhet är inte en färdig mall som alla familjer ska kunna leva efter, eller ens millimeterrättvisa i vem som sköter hushållssysslor och barn.

Och jämställdhet är inte en kvinnofråga. Det borde ligga i allas intresse att se till att dem som står en närmast i livet är lika lyckliga som man själv.

Föräldraskap är inte heller en kvinnofråga. Barns rätt till bra föräldrar ska gälla oavsett om föräldrarna är två kvinnor, två män eller en av varje. De där som tror på det magiska bandet mellan mor och barn, hur brukar de förklara fullt normala ungar som vuxit upp med två pappor?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

En jämställdhetsskillnad mellan Sverige och Finland

Charlotte39 kommentarer

Ju mer jag tänker på det, desto mer blir jag övertygad om att den skribent som framhävde symbiosen mellan mor och barn i HBL för ett par dagar sedan är ett tecken på Finlands jämställdhetstänk. Mammor ska förstås också få arbeta. Det är bara bättre om de först sköter om barnen och sedan kanske jobbar halvtid eller så. I Finland har man rätt att vara hemma i tre år med sitt barn. Tre år! Tänk vilken fantastiskt lyx att ha ett sådant alternativ! 6 % av den tiden utnyttjas av pappor – att jämföras med Sveriges 22 %. Dessutom, och det här är en av de viktigaste sakerna, tar papporna i Finland nästan bara ut sin pappaledighet (alltså några veckor i samband med födseln) och inte delar av föräldraledigheten vilket gör att finländska pappor alltså är hemma samtidigt som mammorna.

I just en sån miljö kan myten om det magiska bandet mellan mor och barn få frodas. För det känns nästan magiskt, det håller jag med om. Det där livet man i månader har känt så nära till sitt hjärta har man plötsligt i famnen. Det är ett ansvar så stort att man knappt förstår det. Man vaknar på natten och kontrollerar att babyn andas, man förundras över hur en så liten hand kan vara så perfekt och så stark och första gången baby ler ett stort leende förstår man att man vill ägna resten av sitt liv åt att locka fram flera. Och den där kärleken som tar över allt. Som gör att man orkar när man trodde att krafterna var slut och som får en att förstå att livet nu är större och viktigare än vad det någonsin varit tidigare.

Allt det där har barnets pappa också rätt till.

Och visst. Sveriges 22% är väl inget att dansa glädjedanser över, men i Sverige är det fler pappor som är själva hemma med sina barn, som får självförtroendet man får när man inser att man faktiskt klarar av att sköta barnet. Och det finns ett helt annat samhälleligt stöd för att mammor ska jobba (ibland tyvärr så stark att den mamma som vill vara hemma lite längre betraktas som avvikande) och en självklarhet i att pappor också kan. För ett jämställt samhälle är det helt fundamentalt att mammor och pappor är likvärdiga föräldrar.

Idag skriver professor Paul Lillrank i HBL att anledningen till att det finns så få kvinnor i bolagsstyrelser är att man till dessa styrelser ska välja ”kompetens och erfarenhet” framför ”allmänna principer och statistiska fördelningar” – en kolumn jag har på känn inte direkt skulle ha fått något hjärtligt mottagande i Sverige. Men jag håller helt med honom. Klart att kompetens och erfarenhet ska gå före. Men det är dags att fundera över varför så många kvinnor inte upplevs ha denna kompetens och erfarenhet som krävs och kopplingen till synen på modern som überförälder är uppenbar. Själv har jag varit mammaledig i nästan 4 år. Grannfrun på ena sidan i totalt 9 år, och hon på andra sidan staketet i nästan 13 år. Ingen av oss kommer att ha en chans att någonsin konkurrera på samma villkor som män utan avbrott i karriären. Visst får vi skylla oss själva som fått barn, och visst hade vi inte behövt vara hemma riktigt så länge med barnen. Men hade samhället sett det som självklart att ledigheten skulle delas lika mellan båda föräldrarna, för att båda föräldrarna är lika värda, hade vi på andra sidan småbarnstiden haft samma förutsättningar till konkurrens som männen.

Jämställdheten har kommit långt. Den formella diskrimineringen är borta. Men den strukturella diskrimineringen lever och frodas. Här i Finland är det extra tydligt.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det magiska bandet mellan mor och barn; eller hur man håller kvinnor hemma

Charlotte34 kommentarer

I ett svar till Peppes intressanta intervju med Johanna Ögren och Daniel Åberg angående deras nya bok om föräldraliv skriver en arg kvinna i HBL att det är skamligt att man så totalt kan ignorera mammans speciella band till sitt barn. Kvinnan hänvisar till ”åratal av psykologisk forskning” som visar på detta magiska band och den livsviktiga symbiosen mellan mor och barn, och menar att det är ”så här fanatiska ideologier fungerar, man negligerar och och sopar undan fakta om de inte passar in” med tanke på svårigheten med att kombinera symbios och jämställdhet.

Som historiker slår jag mig för pannan och upplyser om att moderskapsidealet som lever kvar än i dag är en effekt av 1800-talets romantiska syn på den väna moderns naturliga fallenhet för att sköta sitt barn och nationalismens uppbyggande ideal om modern som fostrare av en ny generation arier. I mina egna källor från medeltiden är det inget tal om att mamman skulle leva i symbios med sina barn. Där härskar en praktisk syn på uppfostran, där hushållets medlemmar har i uppgift att fostra hushållets barn till att förstå sin plats och kunna axla det ansvar det innebar. Huvudansvaret låg på pappan. I en del domstolsprotokoll från England där mammor som blivit änkor ansöker om vårdnaden för sina barn går diskussionen het om lämpligheten i att modern sköter barnet och man framhåller risken för att modern tar livet av barnet för att få ut arv, eller för att gynna barn i ett senare äktenskap. Det var inte ovanligt att den mamma som gifte om sig förlorade vårdnaden om barnen från det tidigare äktenskapet. Det innebär inte att medeltidsmamman inte älskade sina barn lika mycket som senare tiders mammor, bara att samhällets syn på moderskap inte var densamma. Man trodde inte på ett magiskt band. Man trodde inte på ett liv i symbios. Men man älskade sina barn ändå.

Och faktum är att psykologisk forskning under de senaste 20 åren omvärderat idén om moderns betydelse på minst två mycket betydande sätt. För det första talar man inte längre om modern utan om primary care taker (huvudsakliga vårdaren). Oftast är det den biologiska mamman, men det kan lika gärna vara till exempel en pappa, en adoptivmamma eller en farfar. Det är den personen som ett litet barn har den starkaste anknytningen till. För det andra har man förvisso bekräftat att anknytningen är jätteviktig för barnets utveckling men att det inte finns någon standardiserad form för hur anknytning skapas eftersom den skapas i växelverkan mellan barn och primary care taker. Dessutom (och det här är jätteviktigt) har man fastslagit att även mycket små barn kan forma betydelsefulla och viktiga band med andra än med primary care taker UTAN att anknytningen dem emellan påverkas negativt.

Om vi accepterar ett magiskt band mellan mor och barn blir också följden att adoptioner borde ifrågasättas. Om bandet, den där symbiosen, skapas automatiskt mellan mor och barn, hur ska då en adoptivmamma någonsin kunna vara bättre än den biologiska mamman? Nej. Adoptivmammor och pappor kan bevisligen skapa mycket stark anknytning till sitt barn, eftersom anknytning är något man skapar genom interaktion – inte genom förlossning. Och hur är det med alla de mammor som drabbas av förlossningsdepressioner? Är de naturvidriga, sämre mammor som inte upplever ”det härligaste tillstånd du kan befinna dig i”? Förstås inte. Mammor som drabbas av förlossningsdepression kan med rätt hjälp skapa en bra anknytning till barnet för gissa vad? Anknytning är något man aktivt skapar!

Det är helt avgörande för jämställdheten att vi skrotar myten om det magiska bandet mellan mor och barn. Om barnets biologiska mamma är skapad för att leva i symbios med barnet är det fel att mödrar förvärvsarbetar eftersom det inte vore för barnets bästa. Mammor här i Finland intalar sig själva och varandra att den där helt naturliga känslan att man inte ska överge sitt barn egentligen betyder att ingen annan än mamman är kvalificerad nog att sköta barnet och att den mamma som överlåter ens delar av ansvaret är en dålig mamma. Det måste sluta! Det handlar inte här om att kvinnor ska slå sig ur sina eviga bojor som husmödrar och göra vad männen i alla tider gjort, utan om att ge kvinnor samma möjligheter som män har haft under de senaste 300 åren, då förvärvsarbete dominerat som inkomstform, att bidra till familjens inkomster, att forma samhället och att utveckla sig själv utan att tryckas ner av en myt. Men det handlar lika mycket om att pappor måste sluta att klassas som andra sortens föräldrar och börja krävas på ansvar men också tillåtas ta det ansvaret. Mammor blir primary care taker genom sin roll i hushållet – inte genom en biologisk level up i samband med födseln. Pappor måste släppas in och mammor måste släppas ut.

Själv är jag mamma till två synnerligen välartade små monster. Jag älskar dem mer än allt annat på jorden och skulle någonting hota dem finns det ingenting jag inte skulle göra för att se till att mina barn är trygga. Men hur förmätet vore det inte av mig att tro att min kärlek till barnen är större och viktigare än den kärlek deras pappa känner? Hur egoistiskt vore det inte att tro att jag är den enda föräldern beredd att gå genom eld för deras skull? Och varför skulle jag ha någon rätt att kräva jämställdhet om jag inte ser pappans värde som lika stort som mitt?

Läs också Helena S!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Sluta säga till mig vad mina barn ska tycka om!

Charlotte3 kommentarer

På förskolans föräldramöte: ”Jo, och så kommer barnen få brodera en kudde. Det brukar ju vara populärt hos pojkarna. Hahaha!”

På dagis föräldramöte: ”Nu har vi ju snart så många pojkar i den här gruppen att de kan göra ett fotbollslag och få spela lite.”

Själv biter jag mig i tungan för att inte ställa mig upp och fråga vad i helvete de menar med det. Min dotter gillar fotboll och min son är bättre än många vuxna på att brodera. Nåde den som försöker få mina barn att känna att det inte är helt ok!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ett brev om homoäktenskap

Charlotte22 kommentarer

Kära Mr. Bauer,

Jag har just haft det tvivelaktiga nöjet att se reklamfilmen New Morning, där den oroade frun läser tidningen och på sin ömsinte makes försiktiga fråga om vad som är på tok svarar att Obama försöker tvinga homoäktenskap på det amerikanska folket. Jag antar att det bara var en smärre miss i manuset att framställa det som att homosexuellas lika rättigheter till äktenskap leder till att alla amerikaner i framtiden måste gifta sig med någon av samma kön. Men sånna missar händer ju så lätt. Homoäktenskap handlar ju trots allt inte om att skapa någon ny norm för hur äktenskap ska se ut, utan om att acceptera det faktum att kärlek uppstår även där somliga inte vill se den.

När man diskuterar om homoäktenskap ska legaliseras brukar jag ofta tänka på hur det var för bara knappt femtio år sedan, då den där frun i din film skulle ha blivit lynchad för att hon gift sig med en vit man. Är det inte ganska konstigt att tänka sig det? Att idag, på grund av politiska påtryckningar, ökad öppenhet och en större förståelse för kärlekens gränsöverskridande makt sitter hon där i en fin klänning istället för att hänga i ett träd. Idag kan det där gifta paret oroa sig över att homosexuella ska få grundläggande mänskliga rättigheter, trots att det är så kort tid sedan diskussionen rörde människor som dem.

Du Mr. Bauer, det var bara det jag ville säga. Tack för att du gör oss som stöder kärlek i alla dess former påminda om vikten av ett fortsatt stöd.

Ha en bra dag!

Vänliga hälsningar
Charlotte

Läs också Hannah!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Snygga bloggar och rätten att säga vad man vill

Charlotte2 kommentarer

Debatten om snygga, välpolerade bloggar går vidare. Många som bloggar får kritik för att de visar upp en förljugen bild av hur livet fungerar. Det borde vara mer smuts, mer tårar, mer verklighet.

Och vi har ju pratat om det förr, det där med vem som har rätten att bestämma vad verkligheten är. För inte fan är det någon krönikör som från sitt glassiga kontor någonstans i Kungliga Hufvudstaden tar sig friheten att klanka ner på kvinnor (för inte är det män som skriver dessa bloggar, inte) som skriver vad de vill, på sin tid, på sin egen blogg som ska få bestämma.

Det finns en underton i yttrandefrihetens tecken som löper genom hela debatten. Men den yttrandefriheten ska tydligen inte innebära att man får skriva som man vill på sin egen blogg, utan att man inte ska vara rädd för att vara kritisk mot sin omvärld, att säga som det verkligen är. Och don’t get me wrong här alltså. Yttrandefrihet är en superbra grej, men det finns knappast någon av våra demokratiska rättigheter som kräver lika mycket aktivt tänkande som rätten att yttra sig. Det är väl främst på den punkten som det skiter sig för många.

Bloggen speglar en liten del av mitt liv. Jag har inga pretentioner att lägga ut hela mitt liv här och tror inte ens att det skulle vara möjligt. Trots att min man verkar tvivla på det, så pågår ju mitt liv utanför bloggen också. Och jag är petig med vad jag skriver. Inte för att jag är rädd för verkligheten eller för att jag vill släta ut personlighetsskavanker och försköna mitt defekta jag. Det har heller inte att göra med att försöka locka läsare genom att publicera bilder på vackert dekorerade muffins istället för saker jag hittat i min näsa.

Det handlar om det där som är yttrandefrihetens själva kärna: man behöver inte säga allt. Yttrandefriheten tolkar många som en form av statligt sanktionerad tourettes där alla goda medborgare helt oberoende av kontext bör häva ur sig precis vad de tycker. I själva verket är yttrandefriheten ett skydd mot diktatur, ett skydd för den lilla människans rätt att göra sin röst hörd. Men: man behöver inte säga allt. Man ska inte säga allt. Och har man något man vill säga ska man välja tid och plats med omsorg. På samma sätt fungerar min blogg, och på samma sätt fungerar väldigt många andra bloggar som skulle kunna anklagas för ett förskönande av verkligheten. På bloggen diskuterar jag vissa saker, ibland personligt, ibland väldigt generellt. Men jag diskuterar inte min släktingar, jag diskuterar inte andras sjukdomar, jag diskuterar inte personliga saker där någon mer än jag är inblandad. På bloggen skulle jag aldrig få för mig att använda samma förfallna språk som jag och min make har när vi i TV-soffan sitter och skrattar åt hur folk ser ut, när vi grälar på varandra eller om jag är arg för något som någon gjort. Det är saker om inte hör hemma här inför allas ögon. Kanske är det just sånt som är att snygghetsblogga, att stänga ute den verkliga världen och i så fall tänker jag fortsätta med det. För jag ser det som mitt bidrag till att begränsa den oerhörda mängd hat, hån och nedlåtande skit som släpps lös när varje pucko med ett tangentbord och internetuppkoppling ska utnyttja sin rätt att uttala sig, istället för att vårda sin rätt att ibland helt enkelt hålla käft.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Här är flickornas och här är pojkarnas

Charlotte9 kommentarer

Tilda har börjat på gympa. Det är kul. Tilda är stark och snabb och älskar att röra på sig. Igår var första gången på gympan, och efter att ungarna gympat färdigt fick de sätta sig runt läraren och välja varsitt gympakort som dels hade terminens program, dels gav möjlighet att fästa det lilla klistermärke man får efter varje pass. På framsidan av kortet fanns det en bild.

– Här är pojkarnas, säger läraren glatt och lägger fram kort med pojkar på.
– Och här är flickornas, fortsätter hon och lägger fram kort med flickor på.

Många genuskritiker beklagar sig över att vi som tycker att genusmedvetenhet är viktigt vill utplåna och förringa skillnaden mellan pojkar och flickor. Så är det förstås inte. Kortutdelningen efter gympan igår är för mig ett oerhört tydligt exempel på hur en total avsaknad av genustänk begränsar barns möjligheter. Barn (oavsett hur trotsiga de är) försöker uppfylla vuxnas förväntningar om vad de ska göra. Den lille pojke som tittar på flickornas kort och tänker att det var just ett sånt han ville ha kommer att ta ett av de korten ur pojkarnas hög som han uppmanas att vilja ha. Ger man honom tillräckligt många sådana vinkar om vad han som pojke förväntas välja kommer han till slut att välja just så som pojkar ska.

På vägen hem tittar Tilda på sitt kort.

– Mamma, är det här en pojke? undrar Tilda. Hon är orolig för att hon har tagit fel kort. Att hon tagit ett pojkkort. Ett sånt hon inte får ta. Jag svarar henne att jag inte vet om det är en pojke eller en flicka på kortet och att hon får bestämma det själv. Jag säger att det möjligen skulle kunna vara en elefant också, fast jag inte tror det. Tilda tycker att jag är knäpp, och bestämmer sedan att det är flicka på kortet.

Varför kunde man inte bara lägga fram alla kort och säga

– Här är barnens kort! Ni får välja vilket ni vill!

Varför måste man begränsa barn genom att dela upp dem i flickor och pojkar?