Vem vill ha en framgångsrik man?

Pelle Billing skriver ett intressant inlägg om hur vi är vana vid att höra om den kvinnliga objektifieringen, men bortser från att män objektifieras minst lika mycket. Han skriver att den kvinnliga objektifieringen är utseendefixerad och att den manliga istället fokuserar på framgång. Även om jag håller med om delar av essensen i hans inlägg, det där med att kvinnor också kan ställa orimliga krav på män, missar han helt objektifieringens kärna.

Att objektifiera betyder att man gör någon till ett objekt (som motsats till subjekt). Objektet kan inte själv handla, utan är föremålet för handlingen. Att det skulle vara objektifiering då män framställs som framgångsrika är alltså en paradox: man kan inte vara ett framgångsrikt objekt. Det betyder inte att män inte kan bli objektifierade, eller att stereotyper och orimliga ideal inte är problem för både män och kvinnor, men det betyder att framgångsidealet inte är objektifiering. Vidare skriver Pelle att ”kvinnors framgångsobjektifiering av män, går stick i stäv med feministiska tankar om att jämna ut könsfördelningen på samhällets ledande positioner, samt mäns och kvinnors genomsnittliga inkomster. Om fler män börjar arbeta deltid, avstår befordringar och söker sig bort från framgångsrika karriärer – blir det färre män som uppfyller mallen för objektifieringen.”

Exemplet på den där ”framgångsobjektifieringen” som Pelle lyfter fram är från en klassisk tantsnuskbok där mannen utmålas som rik, snygg och pianovirtuos, så visst finns det kvinnor som reproducerar idealet med den manliga framgången och visst finns det kvinnor som konsumerar det, men det är bara slå upp vilken tidning riktad till män som helst för att kunna konstatera att män själva i minst lika stor utsträckning reproducerar framgångsidealet (precis som kvinnor i viss mån reproducerar objektifieringen). Inte någonsin intervjuar Slitz herr Medelsvensson i sina skitiga kalsonger i sin medelmåttiga soffa i en medelstor stad någonstans ungefär i mitten av Sverige. Framgångsidealet är inte en effekt av vad kvinnor verkligen söker i en partner, utan avspeglar stereotypa ideal upprätthållna och reproducerade av både män och kvinnor.

Så är det så att de män som vill vara jämställda och inte jaga framgångsidealet är dömda till ett liv i ensamhet eftersom kvinnor faktiskt suktar efter en rik, snygg pianovirtuos? Inte alls. Jag är helt övertygad om att män vill ha snygga objektifierade stereotyp-kvinnor i ungefär lika stor utsträckning som kvinnor vill ha framgångsrika super-män. Det vill säga: inte speciellt mycket. En man vill säkert inte ha en kvinna med fyra magar, tre ögon och hår som kan skrubba bort inbränd mat ur kastruller, precis som en kvinna förmodligen inte vill ha en man som spenderar dagarna med att klia sig på pungen och spela navelludds-memory med sig själv, men vanliga män och kvinnor vill oftast ha andra vanliga män och kvinnor.

Kvinnor har i alla tider kunnat finna kärleken trots att de inte varit trådsmala modeller, så varför skulle inte män kunna göra det fast de inte är chefer?

6 tankar om “Vem vill ha en framgångsrik man?

  1. Charlotte:

    ”så visst finns det kvinnor som reproducerar idealet med den manliga framgången och visst finns det kvinnor som konsumerar det, men det är bara slå upp vilken tidning riktad till män som helst för att kunna konstatera att män själva i minst lika stor utsträckning reproducerar framgångsidealet (precis som kvinnor i viss mån reproducerar objektifieringen).”

    Alltså i mannens fall är det 50/50 och i kvinnans fall ”i viss mån”? Jag tror att det är precis omvänt.

    ”Så är det så att de män som vill vara jämställda och inte jaga framgångsidealet är dömda till ett liv i ensamhet eftersom kvinnor faktiskt suktar efter en rik, snygg pianovirtuos? Inte alls. Jag är helt övertygad om att män vill ha snygga objektifierade stereotyp-kvinnor i ungefär lika stor utsträckning som kvinnor vill ha framgångsrika super-män. Det vill säga: inte speciellt mycket.”

    Du karrikerar bort en relevant problematik/hinder för jämställdheten. Det är denna ”kvinnlighetsproblematik” som vi borde koncentrera oss på istället för att slösa energi på skenproblem som ”objektifiering”. Och bara för att kvinnor inte är så giriga att de bara vill ha en miljonärman så betyder det inte att plånbokens tjocklek inte är av betydelse. Gå och läs lite Henry Laaasanen. Att förhålla sig till män som medel är att objektifiera punkt slut.

    ”Kvinnor har i alla tider kunnat finna kärleken trots att de inte varit trådsmala modeller, så varför skulle inte män kunna göra det fast de inte är chefer?”

    Kanske för att män förhåller sig jämställdare till kvinnor än kvinnor till män? Men nog hittar man om man ”sänker ribban” tillräckligt och har noll förväntningar.

    • Men kvinnlighetsproblematiken är något som du har hittat på och som har noll stöd i forskning och noll stöd i vanliga kvinnors och mäns syn på jämställdhet.

      Du kan ju för i hela friden inte på riktigt se Henry Laasanen som någon sort jämställdhetsguru. Killen har på riktigt argumenterat för att kvinnor som tatuerar sig sänker sitt marknadsvärde.

      • Charlotte:

        ”Du kan ju för i hela friden inte på riktigt se Henry Laasanen som någon sort jämställdhetsguru. Killen har på riktigt argumenterat för att kvinnor som tatuerar sig sänker sitt marknadsvärde.”

        Var sa ja att du ska läsa honom pga. hans tankar om jämställdhet? Det är uppenbart att du som allra flesta människor inte förstår vad han är ute efter. Han skriver som han skriver för hans helt angelägna tankar har avfärdats med den mest hårresande dumhet, han har helt enkelt ingen respekt för människor som inte ens försökt förstå honom. Och hans inlägg som fick nästan 1000 kommentarer stämmer, han lyfte ju fram forskning som stöd för sin ”krapulatuuttaus”. Åldern sänker kvinnors PARmarknadsvärde likadant som höga inkomster höjer en mans PARmarknadsvärde, det är ingenting man behöver argumentera för så självklart är det, även om det i tatueringsfallet är inte betydelsefullt. Man ska inte avfärda hans tanke pga. att den är obekväm, man ska försöka få klart för sig från ett hurdant perspektiv blir det som sägs synligt och vilka möjligheter det öppnar . På ett sätt är Henry Laasanen den största könslighetstänkaren i Finland för tillfället för han möjliggör öppningar.

      • Charlotte:

        ”Killen har på riktigt argumenterat för att kvinnor som tatuerar sig sänker sitt marknadsvärde.”

        Men vad är det som är fel med det? Som forskare skall man väl uppmuntra till debatter och analysera innehållet. Inte förkasta debatter innan de börjat. Det skulle inte förvåna mig det minsta om vad Laasanen sade om tatueringar visar sig stämma i det sammanhanget men jag tar varken för givet det stämmer eller icke stämmer.

  2. Ping: Objektifiering vs Hypoagency – Femtio Nyanser Igen « Aktivarum

  3. Precis så har jag tänkt, att kvinnor i alla tider har kunnat finna kärleken trots att de inte varit trådsmala modeller. Just därför har jag aldrig förstått varför så många tjejer i min bekantskapskrets håller på och bantar och sminkar sig och klär sig så att mer syns än vad som döljs. Inte heller fattar jag varför de bryr sig om modeller och skådespelare är smala som pinnar eller viker ut sig. Alla kan ju finna kärlek även om de inte ser ut som dom.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s