– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Jag vill förstås att Tilda (och Vilho med för den delen) växer upp stark och självständig, med en orubblig tro på sitt eget värde, så det är klart att en liten del av mig blir glad när Tilda sätter händerna i sidan och med eftertryck deklarerar att det är hennes kropp och att det minsann är hon som bestämmer om den.
Men hon fick inte gå ut i bara nattlinnet och nya bootsen i alla fall.
Efter att ha spenderat så många timmar på mellandagsrea att jag hann gå från stadiet där man aktivt letar efter något trevligt fynd till stadiet där allt förvandlas till ett sjukt social experiment om hur man lockar fram det sämsta hos människosläktet funderar jag på det här med kläder för män. Min man är en av de där, nu för tiden ganska många, männen som gillar accessoarer, bryr sig om sitt utseende och som gärna shoppar kläder. Att komma med honom för att shoppa är deprimerande. Inte så där som somliga män som shoppar med sina fruar skär-hellre-upp-mina-handleder-för-nu-missar-jag-hockeyn-och-det-där-är-fanimej-samma-jävla-byxor-hon-testade-för-fyra-timmar-sedan utan för att utbudet är fullkomligt värdelöst.
Och i ett samhälle där man beskyller kvinnor för att vara utseendebesatta våp och män för att vara ointresserade slackers ger klädaffärerna tydliga indikationer om att det är den rätta världsordningen. Redan för små barn är ”flickavdelningen” betydligt mer omfattande, varierande och inspirerande och dessutom drastiskt billigare än ”pojkavdelningen”. När man kommer upp bland vuxenkläderna har det gått så långt att det inte längre finns en damavdelning; det finns en affär full med damkläder och en liten, sketen herravdelning. Med tanke på hur många frustrerade hyggligt modemedvetna män som suckande plockar bland de tre par herrskor som kommit ut på rean till det facila priset av 79 euro per par och sneglar på hylla efter hylla av damskor Alla-under-20-euro-special, finns det betydligt större efterfrågan än tillgång på varierande herrmode.
Jag blir uppriktigt förbannad å min stilige makes vägnar, för att det ska vara så in i helvete svårt att hitta bra och snygga herrkläder till priser som motsvarar vad man skulle ha gett för damkläder och för att utbudet är patetiskt begränsat. Dessutom blir jag förbannad över den eviga förväntan att kvinnor ska bry sig om sitt utseende och att män inte ska göra det. Men mest förbannad blir jag på fördomen att den ordningen är biologiskt betingad, att den fånigt lilla herravdelningen är en effekt av att män inte hinner befatta sig med trivialiteter som shopping – inte att män blir uttråkade för att utbudet suger – och att alla de män som faktiskt vill handla kläder och se bra ut förmodligen är homo.
Det har varit julkyrka på dagis (vilket man verkligen kan ifrågasätta lämpligheten av, men vi tar det senare). Tilda berättade exalterat att det hade varit en riktig prästident där och berättat om Jesusbarnet. Det var tydligt en tillräckligt spännande historia för att Tilda skulle vilja höra mer när hon kom hem, och jag tycker att det är viktigt att barnen förstår varför vi firar jul – även om jag själv inte är kristen. Följaktligen tog vi fram Barnens Bibel och läste julevangeliet och barnen lyssnade just så andäktigt som det anstår små barn när man läser ur Bibeln. Sedan pratade vi om vad man tror på och vad man inte tror på, och jag berättade att sånna som tror på det som står i Bibeln kallas för kristna och att de tror att Jesus är Guds son. Tilda deklarerade att hon också trodde på Jesus och jag sa att man får tro precis som man vill. Som alltid när man har en mamma som är historiker måste man fråga om det ”var länge sedan” och om ”alla de där är döda redan”. Jag berättar från så många olika vinklar jag kan och barnen pusslar ihop berättelserna med sina egna verkligheter, frågar och funderar.
Tilda: Men mamma, varför dog Jesus?
Jag: Jo alltså. De som är kristna tror inte att Jesus dog på riktigt. Det bara liksom verkade så.
Tilda: Ungefär som med Snövit?
Jag: Ungefär så.
Tilda: Men mamma, varför kom älvorna då?
Jag: Änglarna, hjärtat. Änglarna. De kom för att ta med Jesus till hans pappa Gud uppe i himlen.
Tilda: Åh. Då blev han nog glad.
Det händer att jag hör klagomål över små flickor som går och skjuter fram brösten redan många år innan de har några, att dessa flickor liksom anses förstörda av det sexualiserade samhället och bilden av kvinnor som våp vars största värde är deras liggbarhet. Eftersom jag själv har en flicka som älskar att dansa runt i vackra, frasiga klänningar och gör just så där som många klagar över att små flickor absolut inte ska lära sig att göra har jag funderat mycket på hur det kommer sig. I början gick funderingarna kring hur det kommer sig att hon gör så, var hon har fått det ifrån, men nu undrar jag istället varför hon inte ska göra så. Om vi gör det klassiska byt-genus-på-protagonisten-tricket och tänker oss att det är en liten pojke istället så får vi nämligen det här.
Och den som riktigt bröstar upp sig kanske i förlängning blir ungefär så här.
Att små flickor ”skjuter fram brösten” kan lika gärna tolkas som att de är orädda upptäckare, fyllda av självförtroende, istället för miniatyrvåp. För visst är det väl som en liten tuffing vi tolkar en pojke som skulle göra samma sak? Inte för att det är skillnad på dem som barn, utan för att det är skillnad på vad vi som vuxna tror att det kommer att bli av barnen. Att blotta bröstkorgen är ett sätt att visa upp sig för både män och kvinnor, men för män tolkas det som styrka och självförtroende och för kvinnor som sexualiserad undergivenhet, men det är en effekt av vår kultur där boobs av somliga ses som något så betydelsefullt att man väljer att genomgå operationer för att fixa till dem och inte en allmängiltig sanning.
Och när vi ändå har öppnat upp för tanken att det inte måste vara sexuella undertoner till att flickor bröstar upp sig, och att det inte är att underminera jämställdheten när det händer kan vi passa på att titta på vad som händer när vuxna kvinnor gör det. Om en kvinna går rak i ryggen kommer boobsen, i de fall där tyngdkraften inte tagit dem, att framhävas. Det är en naturlig effekt av att sträcka på sig, att sänka axlarna, att ta en ledig men förtroendeingivande pose på just ett sådant sätt som dem som tror på sig själva och sin makt gör (och som dessutom motverkar ryggproblem, men det är kanske en annan sak) och som människor runt omkring kommer att uppfatta som självförtroende. Så nästa gång någon tittar på en liten flicka som bröstar upp sig hoppas jag att den personen kan se igenom sina egna filter och inse att där står en liten flicka som samhället ännu inte har tryckt in i mallen där kvinnor ska slopa med axlarna och tona ner sina boobs för att bli tagna på allvar. Och sedan hoppas jag att världen hunnit förändras tillräckligt mycket för att den lilla flickan ska få fortsätta sträcka på sig även sedan hon blivit större.
Jag får ofta frågor om språken i vår familj och tänkte att det är hög tid att jag svarar på en del av frågorna om hur vi gör och tänker kring flerspråkighet. Basic facts: Jag pratar konsekvent svenska med barnen. Min man pratar konsekvent finska med barnen. Tillsammans pratar jag och maken engelska, eftersom ingen av oss kunde den andras språk när vi först träffades.
En del av frågorna jag får rör om inte barnen ändå blir förvirrade av så många språk och att det därför inte är särskilt bra för barnen att växa upp i en trespråkig miljö. Och det där är en väldigt tråkig inställning. Barn blir nämligen inte alls förvirrade av många språk, trots att vuxna tycks bli det. Barn är gjorda för att lära sig språk och lära sig system för hur världen är organiserad. Allt man behöver är alltså att barnen kan räkna ut hur språken runt omkring dem fungerar, genom att man konsekvent använder dem på samma sätt. Det samma gäller exempelvis böcker. Världen går inte under för att man läser en bok som är på ett annat språk än det man pratar med barnen, för barnen vet att just den boken är på det språket.
Däremot ska man förstås vara medveten om att barn lär sig i olika takt och på olika sätt. Vilho sa inte många ord innan han fyllde ett, men när han var två talade han både finska och svenska flytande, och i treårsåldern började han översätta mellan språken. Nu när han snart fyller sju är ett av hans stora glädjeämnen att han på förskolan fått lära sig sånger på både italienska och estniska. Han både läser och skriver finska och svenska och förstår och talar lite engelska. Han älskar att lära sig nya ord, fortfarande, och har alltid varit väldigt tålmodig när jag förklarat saker för honom. Som riktigt liten tränade han ord genom att peka och jag sa vad det var i runda slängar tvåhundra gånger per objekt. Det var inte alltid han sa efter, men man såg att han tyckte om att höra orden och att han liksom tog dem till sig. Jag har läst och sjungit mycket för honom, men inte extremt mycket, utan istället kan vi sitta i timmar och prata om olika saker och diskutera världen. Hans språkinlärning har väldigt mycket med intresse och fallenhet att göra.
Tilda har inte lika mycket tålamod att lyssna på förklaringar för hon är alltid på väg någonstans och har någon lek som måste lekas. Faktum är att hon inte ens haft tid att lära sig ord den vanliga vägen, med ett ord i taget, utan sa som sitt första ord ”vaehe” (vad är det). Svenska talade hon hyggligt när hon var tre, men finskan lossnade egentligen ordentligt först nu i somras, när hon fyllt fyra. En del engelska uttryck snappar hon upp. En dag förklarade hon sakligt för mig att man inte fick säga ”fuck”. En annan dag skrek hon ”holy cow” när hon blev förvånad (Vilho säger förresten ganska ofta ”holy mother of cow” – en egenhändigt hopknåpad form av kraftuttryck). Förra veckan hörde jag för första gången Tilda översätta mellan språken, det vill säga hon hörde orden på finska och berättade samma sak för mig på svenska, vilket är nästan två år senare än storebror. För Tilda har jag läst och sjungit mer än för Vilho, för hon älskar det – men inte för att hon vill lära sig nya ord utan för att hon gillar berättelserna och musiken. Hennes språkinlärning följer ungefär normalkurvan för tvåspråkiga barn, men jag tycker ändå att man ska vara väldigt försiktig med att jämföra barns språk rent tekniskt och i stället se hur de använder språket och hur de själva tar till sig sitt språk.
Båda barnen har de första åren bytt till finska när de talar med folk de inte känner, trots att vi kanske varit i Sverige. På så vis har finskan varit någon sorts default som de förutsätter att alla kan. Det har dock inte varit några problem att få barnen att byta språk genom att prata svenska med dem, och i allmänhet tror jag att det med små barn är betydligt bättre att uppmuntra till att prata ett visst språk genom att själv prata det med barnen. Exempelvis pratade Vilho alltid finska med Tilda i början, men efter att jag i några dagars tid översatt allt han sagt till sin syster till svenska så bytte han självmant språk och de båda pratar fortfarande svenska med varandra även om de är ute och leker med finskspråkiga vänner. Små barn (under fyra år brukar man väl räkna med) är inte medvetna om vilket språk de talar och kan således inte byta genom att man säger till dem att använda ett annat. Som vuxen får man istället gå in i leken och in i samtalen och översätta (men aldrig rätta!) och ge språket till barnen.
Jag tror också att det är jätteviktigt att det där med vilket språk man ska tala i vilken situation förklaras för barnen på ett sätt som de kan relatera till och på ett sätt som uppmuntrar till att tala det ena språket snarare än förbjuder att tala det andra. De flesta av oss med svenskspråkiga barn har säkert någon gång fått säga till dem att prata svenska istället för finska, men även små nyanser i vad man säger har betydelse eftersom barn gärna förstår saker bokstavligt. Om man säger ”nej, prata inte finska” förstår barnet att det inte ska prata finska men säger man ”prata gärna svenska” förstår barnet att det gärna ska prata svenska. Dessutom tycker jag att man kan motivera för barnet varför ett visst språk ska användas. Jag brukar uppmuntra till att prata svenska genom att säga att de på så vis tränar så att de ska kunna prata med folk i Sverige, med släktingarna där, och så pratar vi om alla ord som folk i Sverige inte skulle förstå och så skrattar barnen så de kiknar. En annan viktig sak som svenskspråkig förälder är att inte vara rädd för att uppmuntra barnen att tala finska i vissa situationer och att berömma barnen även för finskan, så att man inte skapar en hierarki av språken där det är generellt bättre att tala det ena eller det andra.
Barnen kanske blandar språk ibland och de kanske tillverkar sina egna ord och uttryck, men det är inte ett tecken på språklig förvirring och ett förebud om ett långt ensamt liv som finlandssvensk avfälling på en skärgårdsö utan el utan är bara så som barn testar vad som funkar och inte. De provar och lär sig, just så som de ska.
Hannah diskuterar ett inlägg av Genusfotografen med en massa gifar på hur bilder av kändisar retuscheras. Jag har sett de här bilderna förr, och reagerade på dem redan då. Vad gör det egentligen med oss när vi får alla de där retuscherade bilderna serverade istället för att få se världen som den ser ut utan Photoshop?
Jag är en av alla de där kvinnorna som är så medvetna om att alla kändiskroppar retuscheras, som aldrig köper modemagasin och som i ärlighetens namn inte skulle kunna namnge ens hälften av brudarna på de där bilderna och jag tror att vi är ganska många medvetna kvinnor som inte låter sig luras, som inte tänker ta åt sig. Men hur jag än på ett teoretiskt plan kan borsta av mig utseendehysterin och hetsen att förändra kroppen är det betydligt svårare att rent känslomässigt värja sig.
Det insåg jag en dag på väg hem från bussen. Jag såg nämligen en tjej som kom cyklande och hon hade förmodligen den snyggaste rumpa jag någonsin sett. Jag försökte prata med min man om det här när jag kom hem, men han slutade lyssna där när jag sa ”juicy ass” så jag misstänker att min poäng inte gick fram. Poängen är nämligen den att hennes rumpa förmodligen var större än min egen, men min omedelbara reaktion när jag såg henne trampa iväg på cykeln hade varit att jag borde försöka bli lite smalare så att jag också skulle kunna bli så där snygg. Och jag märker att det är min reaktion, innan jag hinner tänka efter, på nästan allt jag tycker är snyggt eller sexigt; om jag bara var lite smalare. Om jag var lite smalare skulle jeansen vara snyggare. Om jag var lite smalare skulle även trevliga killar och inte bara överförfriskade svin tycka att jag var sexig. Om jag var lite smalare skulle det gå snabbare att skriva avhandlingen. Och så vidare.
Det där är inte riktigt hälsosamt. Visst skulle jag säkert inte må dåligt av att gå ner 10 kilo (eller bli 10 cm längre, det verkar mer sannolikt att det skulle hända), men det kommer inte att lösa många av de problem jag genom min inre röst har lärt mig att associera med min vikt. För om vi snackar sexighet och snygghet tittar jag själv hellre på kvinnor i min egen storlek än på sådana som är 10 kilo lättare. Som tjejen på cykeln. Supersexig. Felet är att jag dömer mig själv mycket hårdare än vad jag någonsin dömer någon annan. Det är som om allt det jag tycker ser bra ut på andra tappar sin glans med mig.
Och jag försöker inte fiska komplimanger här. Jag är på det stora hela taget rätt nöjd med mig själv, och om all else fails så har jag åtminstone två skitbra ungar, liksom. Jag vill bara säga att vi måste bli lite snällare, inte bara mot andra utan mot oss själva också. Det var väl egentligen bara det.
Det här är inte jag. Det är en ung kändis som tydligen var för tjock.
Kuriosa: Egentligen har väl Eva den officiellt snyggaste rumpan?
I dagens Helsingin Sanomat finns det en kolumn som handlar om hur en väluppfostrad flicka inte lyder. Det är en bra kolumn, och om man kan finska ska man absolut läsa den! Barn ska få vara barn och bli starka av trädklättring, utmattade av vattenpölshoppning och inte bannade för att de inte kunde sitta still och vara tysta lika länge som vuxna. Jag har, som ni vet, en fyraårig flicka som heter Tilda. Hon är bäst i kvarteret på att hoppa i vattenpölar och lärde sig cykla ett år tidigare än alla andra. Det är en flicka som är snabb och stark och som vill att jag känner på hennes biceps varje gång hon ätit för ”NU har mina muskler vuxit, mamma”. Hon var två år när hon tog en pinne och drämde till de äldre dagispojkarna som tagit hennes hink. Hon var tre år när hon kastade sig från kanten på simbassängen med en lätt övertro på sina simkunskaper. Hon var fyra när hon sedan satt högst upp på den stora vattenrutschkanan och helt obekymrad över sin väna moders svindel och dödsrädsla svuschade ner innan någon hann säga nej. Det är inte bara en eller två gånger som jag fått höra att hon är vild på ett sådant sätt som inte anstår en liten flicka. Kanske folk blir lurade av att Tilda också älskar rosa prinsessklänningar, smink, glitter och väskor och tror att hon (liksom vuxna) uppfattar dessa som begränsningar av hennes rörelseutrymme och som yttre tecken på hennes inre mildhet och då är det klart att somliga blir besvikna över att hon sedan visar sig vara den som skrålar högst och skrattar rått åt tillrättavisningar hon anser obefogade.
Men trots att det finns ganska gott om just sådana som tittar på Tilda och tycker att hon är vild för att vara flicka, sådana där som Rosa Meriläinen beskriver i sin kolumn, är jag ganska övertygad om att Tilda kommer att klara sig riktigt bra. Världen är redo för flickor som tar för sig. Eller snarare, världen är redo för vem som helst som tar för sig.
Och ni vet att jag tycker att man ska få diskutera specifika genusproblem bara utgående från ett genus och slippa kasta in den där brasklappen med att andra också kan ha det svårt. Men i det här fallet vill jag ändå lyfta fram den andra sidan, pojkarnas sida. I kolumnen berättar Meriläinen om en bekant som blev glad över att hon skulle få en flicka eftersom hon förväntade sig att det skulle bli betydligt lättare att uppfostra en snäll liten flicka. Det är tragiskt för flickornas skull, visst, men vad säger det om de sociala förväntningarna på en liten pojke? Jo, är det en pojke kan man förvänta sig en stor dos trubbel. Pojkar bråkar, smutsar ner sig och lyder inte. Jag har, som ni vet, en sexårig pojke som heter Vilho. Han gick med på att ta av stödhjulen på cykeln två månader innan hans syster krävde att vi tog bort hennes också, trots att det är två års ålderskillnad. Vilho kan brodera mönster som är så svåra att dagispersonalen till slut inte kunde hjälpa honom med dem, han kan sitta i timmar och bygga LEGO och är vi på ett nöjesfält vill han i allmänhet hellre titta på än prova själv. Han kan ligga i sängen och mysa med mig nästan hur länge som helst men gömmer sig om det kommer gäster som förväntar sig kramar. Han är helt enkelt den tystare, mer betraktande typen.
Vad blir det av en ganska tyst och ganska snäll pojke i en värld där föräldrar känner lättnad över att få en flicka för att det inte blir lika svårt att uppfostra henne? Vad blir det av den som är tyst och snäll i en värld där bara framåtanda och utåtagerande premieras? Jag blir uppriktigt förbannad över hur man lägger genusspecifika förväntningar på små barn, och visst fräser jag till varje gång någon förfasas över revor i Tildas klänningar för att hon just hoppat ner från ett träd för så borde inte flickor göra, men jag blir betydligt argare över att någon förväntar sig att min älskade son, underbare, intelligente Vilho, ska spela hockey, bråka på skolgården och ställa till bekymmer bara för att han är pojke. På skolgården hör jag att ”i den klassen är det så många pojkar så inte konstigt att den är svår att hantera”. Men i det här samhället tror man ju att pojkar är jävliga så inte konstigt om de är svåra att hantera. Vilho och andra små pojkar som egentligen är tysta och snälla möts alltför ofta av vuxna med uppfattningen att de förmodligen innebär trubbel. De blir en självuppfyllande profetia.
Jo, det är ett problem att flickor förväntas vara tysta och milda. Ett jätteproblem faktiskt. Men de flickor som bryter mot flicknormen är betydligt mer accepterade än de pojkar som bryter mot pojknormen genom att vara just tysta och milda för det här samhället kretsar kring att man inte ska vara tyst och mild. Här ska man säga sin åsikt oavsett kontext och man ska stå upp för sina rättigheter även om man råkar stå på någon annan. Att bryta mot sin könsroll och bli något som samhället inte premierar, att bli snäll och betraktande, det kräver riktigt mod och betydligt större stöd än vad som ofta ges.
Barn måste få vara barn och det är härligt när de inte låter sig tyglas av vuxenvärldens genusförväntningar. Men det är hög tid att vi gör upp med den manliga normens totala dominans och säger att det är ok att vara tyst, ok att vara försynt och ok att vara vårdande – oavsett om man är pojke eller flicka. Ingen ska få tvinga min flicka att låta bli att göra saker hon vill göra. Men ingen ska heller få tvinga min pojke att göra saker han hellre låter bli.
Efter att svenska leksakskataloger med genustänk spridits över världen höjs det röster för att det är indoktrinering av oskyldiga små barn. I katalogerna ser man nämligen exempelvis små flickor som leker med vapen och små pojkar som leker med dockor. Och det är intressant att män tycks kasta sig in i den här diskussionen med sällan skådad entusiasm, även i samhällen där pappaledighet knappt existerar och där kvinnor förväntas sköta barnen enväldigt, bara för att katalogerna visar pojkar som leker med dockor. Varför kommer protesterna mot just att pojkar leker med dockor? Är föräldrar i dag faktiskt på riktigt rädda för att barn som får leka med vad de vill ska bli homosexuella och att världen ska gå under?
Protesterna mot att pojkar leker med dockor är åt helvete fel av många orsaker och visar med all önskvärd tydlighet hur viktigt det är att ha lite genustänk – att tänka utanför lådan. För det första är det så oerhört tragiskt att det finns folk som vill hindra små pojkar att leka som de vill, bara för att de är pojkar. Samma problem finns inte för flickorna, eftersom mannen är norm och det är bättre och mer accepterat att göra de där manliga grejerna oavsett kön än tvärtom. För det andra är dockor ett utmärkt sätt att förbereda barn på att ta hand om och vårda både kommande småsyskon och egna barn när de blir större. Ett av de tveklöst största jämställdhetsproblemen i hyggligt jämställda länder som Sverige och Finland är att pappor inte får delta i sina egna barns uppväxt på samma villkor som mammorna och att pojkar som vill leka vårdande lekar inte skulle få göra det är knappast något som kommer att göra något bättre, om vi säger så. För det tredje får jag spel när folk kommer dragandes med myten att pojkar som leker med dockor blir gay. Om vi nu bortser från att det är synnerligen beklagligt att någon kan titta på sitt lekande barn och tänka att det säkert är något allvarligt fel på barnet för att det leker med leksaker nischade mot det motsatta könet – istället för att till exempel älska barnet villkorslöst – finns det inga belägg för en sådan koppling.
Men visst finns det problem med leksakskatalogen, till exempel det att man låter en liten flicka posera med vapen. Problemet är dock inte att man gör det med en genusneutral touch och att det är en flicka istället för en pojke, utan att det är ett barn med vapen. Det skulle vara betydligt viktigare att diskutera än det självklara i flickors och pojkars rätt att leka över gammalmodiga könsgränser.
I svensk press har de negativa kommentarerna fått betydligt större genomslag än alla de positiva reaktioner som också kommit (och som fyller både Twitter och Facebook), kanske för att det på något vis har ett större nyhetsvärde. På radio här i Finland hörde jag för ett par dagar sedan att ”en sådan katalog knappast skulle funka här” och undrar vad man menar med det. Jag är nämligen övertygad om att det är betydligt fler som kommer att gilla att det finns kataloger med leksaker för barn – snarare än för pojkar och flickor – än sådana som kommer att låta bli att köpa en docka till sin flicka som de alltid har gjort bara för att det är en pojke som leker med den i katalogen. En könsneutral leksakskatalog begränsar inte antalet konsumenter, utan ökar det. Vill man inte förändra sitt sätt att tänka, eller om ens barn helt enkelt vill leka enligt traditionella mönster, kommer en neutral katalog inte att förändra något. För oss som tycker att det är viktigt kan just en sådan katalog vara avgörande för från vilken av alla de leksaksaffärer man väljer att införskaffa leksakerna, även om leksakerna man faktiskt köper kanske är de samma.
Och de som nu skriker om att barnen indoktrineras kommer alltid att hitta något att skrika om. Av erfarenhet skulle jag vilja påstå att de inte är den toleranta, förlåtande och nöjda typen. Det är förresten just sådana typer som jag aldrig kommer låta bestämma vad mina barn ska leka med.
Via Fröken Makelös Facebook ramlar jag på en artikel om The Motherhood Mystique, där det diskuteras vilken press det ligger på dagens föräldrar (och då framförallt på mödrar) att offra sig själva för sitt barn. Och jag måste erkänna att det här är ett av de där ämnena där jag är oerhört tudelad.
Å ena sidan så kan jag inte komma ifrån att barnen är det allra viktigaste i mitt liv och att det inte finns något som jag inte skulle offra för dem.
Å andra sidan är jag övertygad om att mina barn blir lyckligare av att ha en mamma som inte har offrat allt för deras skull – en mamma som är stark och självständig och kan visa dem världen.
Egentligen ser jag inga problem med att kombinera de här två sakerna och jag tror att alla föräldrar måste hitta sin egen balans. Vad som stör mig är dock att så många tar sig friheten att beklaga sig över andras val – andras balans. Att vara förälder är nästan alltid förknippat med dåligt samvete och det blir fan inte bättre av att förståsigpåare ena dagen varnar för att curla sina barn och andra dagen för att sätta barnen i dagis. Det största hotet mot barnens välbefinnande tror jag ändå är föräldrar som känner sig alltför pressade.
Men den där balansen kan vara så vansinnigt svår att hitta och framförallt bibehålla. Ofta tror jag att jag har den, att det funkar, att jag får vara lagom mycket mig själv och lagom mycket någon annans mamma. Men så kommer jag på mig själv med att sakna barnen, inte bara för att de är kul typer utan för att jag är liten och osäker när jag ska vara bara Charlotte. I ärlighetens namn händer det att jag nästan är gråtfärdig när jag inte har barnen med, exempelvis på fester eller till affären, för att jag vissa dagar bara har så svårt att stå för mina egna val, min egen vilja och mina egna behov. Barnen blir en sköld att gömma sig bakom, en anledning att inte behöva ta ansvar för sin egen vilja och ett sätt att ha en färdig roll att fylla.
Så när jag får den där kvävande känslan av att jag hellre vill gömma mig än gå någonstans som bara Charlotte och inte ”Vilhos och Tildas mamma” brukar jag se till att ta mig ut en stund själv. För vet ni vad? Jag är livrädd för att ge efter för frestelsen att bara finnas för dem – att helhjärtat få gå in i modersrollen och ägna mitt liv åt barnen och inte behöva tänka på vad jag vill. För i längden tror jag inte att det blir bra. Jag tror att jag skulle sakna mig själv. Och framförallt tror jag att mina barn skulle sakna mig.
Cameron Diaz menar att alla kvinnor vill bli objektifierade. ”There’s a little part of you at all times that hopes to be somewhat objectified, and I think it’s healthy.” Jag antar att det är en sån där sak som är lättare att säga när man står uppsnoffsad på röda mattan än när man möter någon av alla de kvinnor som bor tillsammans med sina barn på en bordell i Bangladesh.
För jag tror att den där lilla delen som Cameron Diaz anser är kvinnors hemliga vilja att alltid bli lite grann objektifierade egentligen är något så enkelt som en vilja att bli uppskattade och att det inte är något unikt för gruppen kvinnor. Och visst, för många kvinnor är det enkel väg till uppskattning att vara snygg och sexig. Är man snygg och sexig ger det en omedelbar feedback, särskilt om man är kvinna. Men med tanke på hur många unga flickor i västvärlden som mår psykiskt dåligt, som skär sig själva, som svälter sig själva och som blir besatta av sitt utseende är det också väldigt tydligt att den uppskattning man får för sitt fagra yttre inte alls är en grund för bra självförtroende eller längre och starkare relationer. Går vi sedan utanför västvärldens emanciperade kvinnor hittar vi länder där objektifierade kvinnor är utkastade ur samhället, lever i bordeller eller hem för fattiga eller helt enkelt på gatan – om de ens överlever. Att det ligger i kvinnans natur att vilja bli objektifierad är en myt.
Däremot tror jag att jag förstår vad Cameron Diaz menar (och eftersom hon säkert läser det här får hon väl rätta mig om jag har fel). Kvinnor som nått en viss självständighet kan njuta av den där kicken man får när någon visar uppskattning för ens utseende utan att det är något skadligt eller fel med det. Och det håller jag med om. Kanske hade Diaz kunnat utveckla sitt uttalande lite mer och kanske hade hon då också kommit sig för att säga att det är en himmelsvid skillnad på kontext när vi talar om att det är ok att bli objektifierad. När jag har dolled up för att gå ut på krogen och alla män ba’ ”åhhhh wow vi är så förbländade av din skönhet att vi vill spendera hela kvällen med att tillbe dig” (ett hypotetiskt exempel) är det inte som att jag liksom suckar och känner mig förtyckt. Men när jag håller en föreläsning och efteråt får höra att det är trevligt med vackra kvinnor – inte att mina argument var övertygande, min åtta år långa universitetsutbildning en bra investering eller att min forskning är spännande – känner jag mig inte det minsta uppskattad. Snarare tvärtom.
Kanske hänger de här sakerna ihop. Vill man som kvinna bli tagen på allvar någonstans så måste man alltid låta bli att försöka se snygg ut. Men jag vägrar tro på att kvinnor inte ska få kunna vara sig själva fast i olika miljöer, att man kan få vara sig själv i sitt dolled up esse på krogen en dag och att man kan få vara expert på sitt forskningsområde en annan dag. Och jag tror inte på att problemet här är att män är inkapabla att se skillnaden på dessa olika funktioner utan snarare att många män inte verkar ta skillnaden på tillräckligt stort allvar. I det hänseendet är det ett stort problem att kvinnor i traditionella kvinnoyrken objektifieras och sexualiseras.
För kvinnor i sin professionella roll vill få göra sitt jobb i fred (statistik över anmälningar om ofredande på arbetsplatsen stöder detta) utan att bekymra sig över hur de ser ut och måste också kunna få göra det. Att de efter jobbet tycker om att doll up och gå ut på krogen och då inte har något emot ett visst mått objektifiering ska inte vara ett hinder, på samma vis som att de kvinnor som bara lägger fokus vid sitt utseende inte ska få sätta standarden för hur kvinnor som grupp ska behandlas. För det stora problemet är inte att kvinnor får uppskattning för sitt utseende – att det finns objektifiering – utan att många kvinnor bara får uppskattning för sitt utseende trots att de kanske är bäst i sin bransch (och den branschen inte är prostitution). Alla kvinnor drömmer inte om vackra lockar, den perfekta kroppen och en stor diamantring. En del kvinnor vill bli astronauter och bryr sig inte om att man säkert får hjälmhår. Andra vill bli forskare och bryr sig inte om huruvida ens kläder är senaste mode. Och alla vill vi säkert bli uppskattade, men det måste vara med respekt för att objektifiering är en väldigt ytlig och ibland synnerligen kontraproduktiv form av uppskattning.
Hit och dit och tillbaka igen 