Kategori: Kulturkrockar

Historikerns historier · Kulturkrockar

Det där om kvinnors sexuella makt

Charlotte46 kommentarer

Jag har lovat att jag skulle ta upp kvinnors sexuella makt igen, för det är en hel del saker som bör ifrågasättas och sättas i perspektiv.

För det första: själva premissen för hur sexuell makt som begrepp används av somliga i dag. Grundtesen är nämligen att män vill ha mer sex än kvinnor och att kvinnor därför genom att kontrollera männens tillgång till sex i förlängningen kan kontrollera mannen. Det här förutsätter att män vill ha mer sex än vad kvinnor vill, vilket är långt ifrån bevisat (vi ska återkomma till detta strax). Det förutsätter också att en man är trogen en viss kvinna och att just hon är den enda vägen till sex för honom. I ärlighetens namn är det en premiss som inte kan uppfyllas i särdeles många fall och som dessutom inte ens kan ha varit en faktor förrän de senaste decennierna. Den tvåsamhet som hyllas i dag är nämligen ett helt nytt kulturspecifikt fenomen. Tidigare ansågs det ganska naturligt att mannen roade sig med pigan eller någon lössläppt kvinna i de mer skumma kvarteren. Ville han istället ha sin fru var det bara för henne att ställa upp. Han hade laglig rätt till hennes kropp. Lägg sedan till det stigma ”flickor som ställer upp” beläggs med ännu i dagens relativt fria samhälle. Går vi dessutom utanför den snäva västerländska kulturkretsen har vi ett otal kulturer som har polygami – där mannen har fler än en fru och kulturer där bandet mellan den gifta mannen och kvinnan endast är till för att producera lagliga arvingar. Bra sex får båda utanför äktenskapet. Det var standard också för rikare män i Romarriket samt i antika Kina och Grekland (men INTE för kvinnor). Sexuell makt, så som begreppet används av en del i dag, går inte att föra i bevis som en universell biologiskt betingad maktfaktor tillgänglig endast för kvinnor, utan bara som en del av ett specifikt förhållande.

Det är så som begreppet använts inom den genushistoriska forskningen de senaste 30 åren. I sin Women and Gender in Early Modern Europe skriver Merry Wiesner-Hanks om hur hovdamer (även om de uppmuntrades till kyskhet) snabbt lärde sig att sexuella tjänster var ett viktigt maktmedel. Historien är också fylld av kungliga älskarinnor som arbetat sig uppåt den vägen. Det har alltid funnits kvinnor som kunnat arbeta sig upp genom att spela på sin sexualitet, och det finns det förstås än i dag, men deras makt är och förblir situationell. Det vill säga: den dagen mannen säger nej är makten inte värd något längre. Den kvinnliga sexuella makten är beroende av männens godkännande och kan inte användas av alla kvinnor alltid och mot alla män.

Ibland talas det om hur kvinnor lockar till sig pengar från hårt arbetande män med sin sexuella makt. För det första står kvinnan även då i ett beroendeförhållande till mannen. Dessutom förutsätter det en viss sorts kvinna. 60-åriga Gunhilds sexuella makt torde vara tämligen begränsad.

För det andra: tesen om kvinnors sexuella makt är grundad på idén att män alltid vill ha mer sex än kvinnor. Detta finns det inga bevis för. Frågar man runt är det mycket möjligt att man får resultatet att män vill ha mer, men vad man måste ta i beaktande är att ett sådant resultat inte säkrar för att många kvinnor blivit uppfostrade att inte vilja ha sex. Många kvinnor, även i dagens fria samhällen, växer upp med en syn på sex som något som ger horstämpel om hon skulle visa att hon gillar det. Det mesta i vår populärkultur säger oss att kvinnor inte ska gilla sex för sexets eget skull och att sex är något som män ska kämpa för. Man kan alltså inte avgöra om män eller kvinnor vill mer genom att fråga folk eftersom vi blir socialiserade in i en viss syn på sexualitet. Det Baumeister, Catanese och Vohs har visat i sin Is There a Gender Difference in Strength of Sex Drive? (att män kategoriskt vill ha mer sex än kvinnor) är baserat på just sådana undersökningar som inte säkrar för socialisering. Baumeisters fynd från 2001 – att kvinnor visar större variation gällande sexuellt beteende än män och att män går mer på biologiska drifter – skulle lika gärna kunna sägas ha grund i att kvinnors sexualitet alltid kontrolleras medan män har varit betydligt friare att leva ut sin sexualitet. Det är socialt accepterat för män att följa sina drifter. Att flera av de studier som gjorts på skillnaderna mellan män och kvinnor och som visar på mäns större drifter dessutom gjorts på college students (ex. Lippa 2006, Ostavich och Sabini 2004) är kanske inte alldeles lyckat då det är en ålder då män är på sin sexuella topp. Det är väl belagt att sexlusten varierar över livscykeln.

Rent historiskt sett blir det ännu mer fascinerande för vi lever alltså nu i den första tidseran som betraktar den kvinnliga sexlusten som mindre än den manliga. Genom århundradena har kvinnor framställts som så översexuella och drivna av sina omättliga begär att de måste tryckas ner och kontrolleras. Tidig medicinsk forskning satte det i samband med kvinnors livmoder och menade (på fullaste allvar) att om kvinnan använde sin hjärna för mycket riskerade hon att svimma eller så kunde livmodern skrumpna då den inte fick tillräckligt med blod. För att kvinnan tänkte istället för att, ni vet, vårda sin livmoder. Ordet nymfoman, som är en person som inte kan få nog av sex, är ägnat för kvinnor – inte för män. Sirener, nymfer, älvor och häxor är sexuella kvinnofigurer som driver män i fördärvet. Gudomar för fertilitet och sexuell lust är nästan uteslutande kvinnliga. Och den kvinnliga lusten är så stark att den måste kuvas om den inte ska förstöra hela världen, vilket den var jävligt nära att göra när Eva först upptäckte sexualiteten. Hela det tusenåriga maskineriet för att kontrollera kvinnors sexualitet är baserat på tanken om att kvinnor är så sexuella och så svaga att de inte själva kan kontrollera sig. Jämför också med den logiska mannen versus den sinnliga kvinnan som sågs som den naturliga ordningen på 1800-talet. Ännu i vår tid (så sent som i går faktiskt) får kvinnor höra att de inte tänker tillräckligt logiskt utan att de är så känslomässiga. Det här var exakt de tankarna som för ett par hundra år sedan låg till grund för synen på kvinnan som översexuell, samtidigt som den ideala kvinnan inte visade intresse för sex alls (och riktigt ideala kvinnor födde barn fast de var oskulder).

Synen på kvinnors sexualitet har medfört minst två saker: 1) det går inte att avgöra vad i det sexuella beteendet som är socialiserat och vad som är biologiskt och 2) många kvinnor vet inte själva hur deras kroppar fungerar och att dra biologiska slutsatser från deras utsagor är minst sagt vanskligt. Ja, och det där med sexuell makt är inte något universellt och ska heller inte användas på det viset. Dels för att det inte går att bevisa och dels för att det förstärker synen på att kvinnor i största allmänhet skulle vara skyldiga män något. Att den man som försörjer en kvinna har rätt till sex. Det, om något, är en väldigt problematiskt tanke.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Underordning och överordning och vilken ordning då?

Charlotte23 kommentarer

Efter att ha läst, skrivit och gråtit inne på Genusdebatten – då de diskuterade min pro gradu – står det helt klart för mig att det finns grundläggande brister i förståelsen för vad genusvetenskap studerar och hur. Genusvetenskapen studerar genus, det socialt skapade könet. Att det finns ett sådant råder det inget tvivel om inom forskarvärlden. Det är inte ett ämne uppe för debatt. Hur man bäst ska studera genus är givetvis beroende av saker som vilka källor man har (sysslar man exempelvis med skriven text eller intervjuer?) och i vilken kontext man studerar genus (med tidsmässig och geografisk avgränsning). Ett av de begrepp som folk hängde upp sig på inne på Genusdebatten var ”underordning”. Så länge någon någonstans säger att kvinnor är underordnade så tolkas det av somliga som liktydigt med att män är onda, women are wonderful, offerkofta, ideologi istället för vetenskap, Fan och hans underordnade moster. Vi måste reda ut en del saker här.

Tittar man historiskt på Sverige finns det inga som helst (alltså Inga. Som. Helst.) tvivel på att kvinnor var strukturellt underordnade män och att detta gällde oavsett klass. En rik kvinna kunde vara överordnad en fattig man, men gällande man och kvinna från samma samhällsklass var kvinnan underordnad. Underordning och överordning är begrepp för att beskriva maktstrukturer. Att kvinnor var underordnade betyder alltså att kvinnor inte hade samma makt som män. Igen; det här finns det ingen som tvivlar på. Inte ens vi som sysslar med att undersöka kvinnors agerande, och som dessutom visat att kvinnor hade betydligt mer makt än man tidigare förutsatt, kan gräva fram saker som skulle rubba underordningen. På Genusdebatten var det många som tänkte sig att kvinnor kunde utnyttja sin sexuella makt, förtala sin man, tjata, gnata och göra alla de där sakerna som kvinnor gör i dag (just det) för att få män att göra som de vill. Jag sa det där och jag säger det här igen: det finns inga tecken på att kvinnor skulle ha gjort det i så stor utsträckning att det skulle ha blivit en maktfaktor. Är det fullt rimligt att tänka sig att en ung vacker hustru kunde lirka med sin man? Absolut. Hade hon något att säga till om ifall han istället för att rätta sig efter henne pryglade upp henne med jämna mellanrum och tvingade sig till sex? Nepp. Att det kan ha förekommit att kvinnor lirkade till sig makt (även väldigt högt upp i hierarkin) förtar inte det faktum att de var strukturellt underordnade.

Men fram tills det senaste århundradet var det inget märkligt med över- och underordning. Det var så samhället fungerade och det var så människorna i samhället – både män och kvinnor – tyckte att det skulle fungera. De var alla en del av det stora hela med sina egna platser att fylla. Kvinnor gick inte runt och tyckte synd om sig själva för att de var underordnade. Kvinnor bidrog dessutom aktivt till upprätthållandet av det hierarkiska samhället, och överordning är inte liktydigt med förtryck eller med att ha det bättre. Det är bara ett uttryck för maktfördelning inom forskningen. När genushistoriker talar om kvinnlig underordning är det alltså inte ett ideologiskt dömande, utan en neutral, generell beskrivning av förhållandet mellan könen.

På samma sätt som kvinnor var underordnade män och det var helt i sin ordning (pun intended) var exempelvis landbor (som brukade andras jord) underordnade godsägarna. Det betyder inte att godsägarna var dåliga människor, att landborna inte kunde vara lyckliga och nöjda eller att inte både godsägare och landbor aktivt upprätthöll systemet. Det är bara ett uttryck för hur maktfördelningen såg ut. Och när somliga antigenusare (för att använda ett knepigt samlingsnamn) menar att kvinnor hade sexuell makt och kunde förtala och sånt, skulle man kunna säga precis detsamma om landbor i förhållande till godsägare. Landborna kunde förtala, bråka och krångla (vilket vi också vet att de gjorde, för det finns spår av det i källorna) men de kunde också råka illa ut om de gjorde det. Att det fanns kanaler att påverka förtar inte underordningen. Man är inte kommunist för att man beskriver den jordbrukande befolkningens underordning gentemot den jordägande, lika lite som man är feminist för att man beskriver kvinnors underordning gentemot män.

Att använda underordning om dagens svenska samhälle är betydligt mer problematiskt. Ser man på de traditionella sätten att visa på makt, till exempel tillgång till resurser, är det fortfarande män som är överordnade. Därefter blir det svårare. Kvinnor är inte längre juridiskt underordnade, de är inte utestängda från politiken, deras nätverk har officiell acceptans och så vidare. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas tillfällen då det är helt relevant att studera kvinnlig underordning i dagens Sverige. Löneskillnaderna är ett sådant exempel, för genom lägre löner förskjuts den ekonomiska makten bort från kvinnor. Det skulle också vara relevant att studera manlig underordning i exempelvis föräldraskapet, för inom familjen har dagens pappa avgjort en underordnad position.

Men man måste inte studera kvinnors underordning för att studera genus. Mitt fokus i min avhandling är inte på underordning utan på aktörskap – alltså vad kvinnor kunde göra snarare än vad de inte kunde göra. Väldigt många genushistoriker har gjort samma sak. Inte heller den mycket snabbt växande genren med fokus på män och manlighet har kvinnors underordning som objekt. Det samma kan sägas om den forskning som syftar till att ta fram information om kvinnor som ett komplement till vad vi redan vet om män (som exempelvis kvinnors brevskrivande – WEMLO).

Och slutligen skulle jag vilja säga att de enda jag någonsin hört säga att alla män skulle vara onda är antifeminister/jämställdister och radikalfeminister. Det är inte något som genusforskning utgår från eller någonsin kommer fram till. En del på Genusdebatten protesterade för att så länge man säger att män är överordnade så framställer man dem som onda. Genusvetarnas enda uppgift är att beskriva hur förhållandet mellan män och kvinnor ser ut, inte att ta ställning till vems fel det är. Det går helt enkelt inte att beskriva män och kvinnor genom historien utan att se det uppenbara i att män var överordnade och kvinnor underordnade. Det är inte en värdering. Det är ett beskrivande faktum. Vill antigenusarna på riktigt ta itu med bilden av män som onda (en bild jag ställer mig mycket tveksam till som en generalisering) föreslår jag att man slutar protestera mot genusvetenskap och vänder blicken mot populärkulturen i stället. Där kan vi tala värdering i mansbilden. Och det blir inte alltid positivt.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Shiihiit…

Charlotte4 kommentarer

De ringde från radion.

”Hej, ja du ska ju vara med i vårt program i morgon och snacka lite. Vi tänkte att vi kanske kunde prata lite om SM-ligan som snart drar igång.”

Som att jag ens vet vilken sport det handlar om.

För det är sport, right? SM kan ju betyda så mycket och man vill ju inte sitta där i morgonradio och bah ”nämen sadistiskt sex är ju ganska tabu” och dom bah ”ja och vi pratar alltså om pingis”.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Typiskt genusvetare att inte kunna tåla lite kritik

Charlotte19 kommentarer

Det finns några sånna saker som alltid kommer upp när man diskuterar genusvetenskap med sådana som anser disciplinen vara pseudovetenskap. En av dem är att, fullkomligt oavsett vad jag säger eller på vilket sätt jag säger det, så får jag höra att jag gör det fel och att det är helt i linje med hur genusvetare alltid gör. Fel, alltså. Jag borde be om ursäkt, jag svarar inte på frågor och jag tillåter inte kritik. Så typiskt, jävla, genusvetare att inte förstå sin plats och att censurera folk som har vett att sätta dem på plats!

Och när jag blir arg och ryter ifrån är det ju så typiskt, jävla genusvetare att tro att det är något personligt när man ju bara – med all rätt – kritiserade ”vetenskapen”.

Så jag tänkte jag skulle berätta vad som händer med min blogg varje gång jag skriver något om genusvetenskap som snappas upp av exempelvis Aktivarum, Ninni eller Genusdebatten.

1: Allt jag skriver röstas ner med de stjärnorna som finns under inläggen, oavsett om det handlar om huset, barnen eller genusvetenskap. Hur jag inte ska ta det personligt vet jag inte.

2: Kommentarerna rasslar in i sällan skådad takt. Sedan i torsdags har det kommit 100 kommentarer, och då skriver jag väldigt sällan något under helgen. Att hinna med och svara på allt är nästan omöjligt, men hade säkert fungerat bättre om det inte vore för att:

3: Stora delar av kommentarerna är sådant som är riktat mot mig men varken kopplat till genusvetenskap (utanför antigenusarnas fantasiland) eller vad jag just skrivit.

Här är ett axplock:

”Ja vad ska man säga. Charlotte du förstår verkligen inte att själva grunden för det du forskar inom är pseudovetenskap.” – VH

”Att dö är inte de värsta man kan råka ut för tycker genusvetaren. I varje fall inte om det är män som dör. I miljontal. Men om ett tiotal kvinnor dör av våld i nära relationer så är det enligt samma genusvetare ett bevis för att kvinnor är förtryckta och saknar makt i samhället. En kvinnas liv är värt mer än en miljon mäns liv” – The Observer

”Jag noterar att du upprepade gånger råddar till din egen argumentation genom att göra förhastade antaganden om andra, t.ex. utgå ifrån att någon inte känner till Finland.Det finns faktiskt folk som har gått i skola där och läst vid universitet…. Men jag ska hålla i minnet den här meningen ”Tror du att dö är det värsta man kan göra i krig?” De som råkat ut för det kommer ju förstås aldrig att kommentera frågan, men det tyder på en viss brist på empati att uttala sig som du gör nu. Inte riktigt din dag idag, inte sant?” – RIck

”Charlotte och hennes vänner är nämligen ”auktoriteter” inom genusvetenskap och akademi. De blir ledsna när du ifrågasätter de faktum som visserligen är fullständigt glasklara för vilken femåring som helst!! Här har du framtiden Rick. Den nya vetenskapen framställs genom att man bildar grupper och tror på vad vissa ledare i gruppen tycker. Det behövs inga andra bevis.” – VH

”Förstår du inte skillnaden mellan sakargument och appeal to authority? […] Du har resonerat enligt 2.
Tyvärr ägnar sig genusvetare, enligt min erfarenhet, väldigt mycket mer av 2 än av 1.” – Snäll och vänlig

”Så bra då. Då är väl det enda som fattas bevis. En petitess i sammanhanget förstås, eftersom att du redan vet hur det är…………… (!) (P.S. läs in dig på vad vetenskap är och hur den vetenskapliga metoden fungerar)” – Nej tack (med mejladressen nej@duardumihuvudet.com)

”Men Gud, vad är det här för forskare? En som, trots sina långa studier, inte klarar av att argumentera för sin sak utan istället blockar alla som kommer upp med motargument. Vetenskapligt är det då verkligen inte!” – The Observer (med anledning av att jag blockade kommentarer lämnade utan giltig mejladress)

”Du menar på fullaste allvar att ett argument i sak i en diskussion om vetenskaplig metod måste utgå från dig personligen…jag har faktiskt aldrig hört på maken. Jag märker på dig att du är väldigt fixerad vid formalia, vilket får mig att fråga vad du gått för utbildnng för att kunna uttala dig om biologi.eller evolutionspsykologi. Enligt ditt sätt att se på saken borde du ju inte yttra ett knyst om detta. Märk väl att detta inte är min åsikt, utan din egen.” – Rick

”Det här blir bara märkligare och märkligare. Förstår du verkligen inte själv Charlotte att du bara gör bort dig mer och mer? Har du fullständigt tappat greppet om verkligheten? Bara för att du säger och tycker något tillsammans med dina fikavänner så är faktiskt inte sant eller bevisad vetenskap. Det du skriver är värsta sortens rappakalja.” – VH

”För övrigt kan jag tycka att det vore korrekt av dig att backa nu. Du uttryckte dig rätt plumpt i din första kommentar till mig. Men vi drar ett streck.” – Rick

”Ja det tror jag med att du är :) inom ditt lilla gäng med jasägande fikande hemmafru- pdeudoakademiker som gör uppror mot patriarkatet men ändå vill bli försörjda av en riktig karl.I de blindas rike är den enögde kung.” – VH

Det finns väldigt bra anledningar till varför genusvetare drar sig för att debattera genusvetenskap utanför universitetet, men att de är rädda för saklig kritik är inte en av dem. För det här inte är saklig kritik utan den sortens kommentarer som obönhörligen genereras av länkar från exempelvis Genusdebatten. Få av dem som kommenterar gör det dessutom under sitt eget namn, och många av kommenterarna är direkta troll. Jag har tid för samtal, tid för frågor, tid för funderingar. Men jag har ett jobb att sköta, och jag har inte tid för sånt här. Jag älskar min blogg och jag är oförskämt förtjust i er alla som brukar hänga här. Men det här som händer då all avsky mot genusvetenskap ska projiceras på min lilla blogg, det är inte kul, inte konstruktivt och inte ok.

Jag kan alltså välja på att censurera mig själv på min egen blogg, eller att censurera kommentarer. Och jag kommer att fortsätta censurera kommentarer. Den som tycker att det är förtryck får gärna krypa tillbaka till Genusdebatten. Alla ni andra, we’re cool.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

”Min kritik av genusforskning får kritik av genusforskare” får kritik av genusforskare. Igen.

Charlotte34 kommentarer

Erik skrev ett svar på mitt inlägg om ignorans. Det är långt. Och tradigt. Och framförallt så börjar det med att han ska ”passa på” att ”visa hur hennes påståenden i själva verket bekräftar mina”. Tjohopp. Det hans inlägg (del 3, förresten, och fler var på väg) handlade om var Anna Lindeborgs masteruppsats Om den ofeministiska jämställdheten och den ojämställda feminismen: en diskursteoretisk analys av en feminismskritisk jämställdhetsrörelse verksam på nätet som kom från Göteborgs universitet 2013. Det är med största sannolikhet Sveriges mest lästa masteruppsats. Om ni också vill läsa den finns den här!

Någonting säger mig att det inte är speciellt många av oss som de facto forskar inom genus som läser och kommenterar vad de skriver. Och att det finns goda anledningar att låta bli.

Jag vill dock ändå kommentera några saker direkt till Erik. Så här.

Jag menade att jag inte kunde se något fel i de utdrag ur den genusvetenskapliga masteruppsatsen du plockade sönder på Genusdebatten. Du skriver:

”Naturligtvis inte. Helt i linje med vad jag redan skrivit i granskingen [sic!] är det alla andras ”forskning” det är fel på. Aldrig genusvetares egen ”KRITIK / TEORI”. Därför finns det orsak att ställa frågan vad det skulle behöva stå i de utdrag jag gjorde för att genusforskare skulle anse det var fel på dem?”

Till exempel att ni sysslar med vetenskap, vilket var vad du från början var förbannad över. Du skrev nämligen så här i din dissekering:

”Här tar uppsatsen upp vår så kallade kunskapsförståelse. Vi pratar dock inte om kunskap – vi pratar om vetenskap. Annars kan man lika gärna prata om intagna på dårhus.”

Det hon som betraktare av er rörelse måste skriva om är en kunskapsförståelse, den kunskapsdiskurs ni rör er inom. Vilka kunskaper finns det i rörelsen? Vilka (relativa) sanningar baserar man sig på? Lindborgs uppgift är inte att avgöra vad som är vetenskap eller inte utan vad ni inom rörelsen har för kunskap. Jag vet inte om jag håller med om din jämförelse med intagna på dårhus, men frestande är det.

Jag försökte redan tidigare förklara vad diskursanalys går ut på, eftersom det uppenbarligen var ett glapp i den där kunskapsdiskursen. Men nu menar du att det är ”helt irrelevant” vad ”diskursanalytisk teori säger om sig själv”. Och Erik, det är det har jag menar med kunskapsförakt. Du kritiserar något som du inte förstår. Du kritiserar en masteruppsats baserad på diskursanalys utan att tycka att ens grundläggande förståelse för vad du kritiserar är relevant. Därefter ser du dig styrkt i ditt ”ursprungliga påstående” att ”dessa teorier varken är föremål för – eller resultat av – forskning.” Jag får väl bli den som pekar ut det uppenbara här: om du just har läst en masteruppsats med diskursanalys så är den både föremål för och resultat av forskning. Ju. Om du någon gång tycker att det inte längre känns helt irrelevant att förstå vad du talar om skulle du exempelvis kunna läsa boken Diskursanalys i praktiken (2007). Det är en bra start. Eller varför helt enkelt inte läsa någon av all den litteratur Lindeborg hänvisar till?

Sedan alla de här termerna du själv hittat på, jag har lite svårt för dem. Lite för att de saknar verklighetsförankring och lite för att den som inte delar er kunskapsdiskurs har en helt annan förståelse av ord som teori och kritik. Som din slapstick om när jag tror att jag beskrivit något som ”i själva verket visar sig vara kritik” (enligt din definition):

”Här låter Charlotte förstå att jag har fel eftersom dessa inte är (är skilda från) vetenskap. Vad de inte är skilda från (dvs vad de är) anges inte och det är av just den anledningen jag skiljer mellan forskning (säger vad saker är) och kritik (säger vad saker inte är).”

Du upplever inte själv att det blir svårt att diskutera forskning med… du vet… forskare, när du själv hittat på en definition av forskning? Det är ganska väl belagt inom det alla vi andra kallar för forskning att det är av stor betydelse också att visa hur det inte har varit. Hur tror du exempelvis naturvetenskapliga experiment går till? Hur tror du man falsifierar teorier?

Sedan kommer vi till vad som förmodligen är min favoritdel i en text skriven av en antigenusivrare: delen när du menar att jag ”struntar […] helt i bildning och ondgör” mig över ditt ”manliga kön istället”.

Vänta lite jag. Va? Eh?

”Inte nog med det: Vidare så verkar Charlotte ta för givet att jag skall bete mig i enlighet med kvinnligt genus. Dvs utgå från osäkerhet ställa frågor och bygga relationer. När jag istället utgår från manligt genus, dvs ger egna förslag, letar felaktigheter och försöker fixa saker gör hon det mest stereotypt kvinnliga som hon kan göra: Kritiserar mig för mina typiskt manliga egenskaper.”

Du som är så förtjust i forskning och källor och sånt kan säkert hänvisa mig till bra forskningslitteratur där jag kan få läsa mer om hur riktiga forskare har kommit fram till att dessa egenskaper hos vuxna människor är könsspecifika, eller hur? För just nu, om du absolut vill beteckna ditt beteende med föråldrade genusfördomar så låter det mer som att du är en gnällkärring än något sorts bildat, manligt ideal. Men nej. Så länge du inte använde ditt kön att skriva med är det inte ditt kön jag kritiserar.

Inte heller är min kritik att tolka som att ”genusforskare har en från början negativ inställning till det typiskt manliga”, om inte du, Erik, vill argumentera för att kunskapsförakt är en typiskt manlig egenskap. Är det så du menar?

Så kommer vi till klassikern med de dubbla måttstockarna, när jag gör en jämförelse med hur patienter självdiagnostiserar redan innan de kommer till läkaren. Du skriver så här:

”Och här har vi de dubbla måttstockarna igen för plötsligt är det frustrerande för genusfolket när människor säger emot läkare.”

Det här är inte dubbla måttstockar. Mitt intresse för genus har ingenting att göra med mitt förakt för folk som inte lyssnar på läkare när de kommer dit för sjukvård. Därefter tar du upp hur Lukas Romson menade att överläkaren i psykiatri David Eberhard knappast är specialist på könsbyten och att Eberhard inte frågat patienterna vad de ville. Jag känner inte Lukas Romson speciellt väl, men jag vågar ändå sätta en kroppsdel på att han inte är en av dem som googlat sig fram till info och därför kritiserar när Eberhard uttalar sig om könsbyten.  Självklart finns det ”genusfolk” som kritiserar läkare, självklart finns det läkare som på rätt forum borde få kritik och uppenbart var det inte en liknelse du förstod.

Och sedan det där med att du vill underkänna mitt resonemang för att det ”bygger på argumentationsfelet Appeal to authority”. Det här gör det i princip omöjligt att diskutera med dig, Erik, för först skriker du om källor och när man ger källor så skriker du appeal to authority. För vad du missar här är att jag ÄR authority. Jag är publicerad forskare. Du skulle kunna lära dig saker av mig. Jag skulle kunna förklara vad orden betyder. Men du tycker att det är irrelevant att förstå. Som det här, när du uppmanar mig att förklara vad teori är:

”Att bara hävda vad [sic!] jag påstår  om teori är fel bekräftar bara min uppdelning där genusforskningen ägnar sig åt kritik (säger vad saker inte är). Eftersom hon inte säger något om vad teori är så kan heller inga jämförelser göras.och [sic!] eventuell hänvisning till vad teori säger om sig själv innebär man [sic!] begår argumentationsfelet cirkelresonemang.”

Ok, Erik. En teori är ett tankekomplex av en eller flera hypoteser som ligger till grund för hur forskningen ska gå vidare. Teorin kan sedan ändras allteftersom man upptäcker felaktigheter i den.  Är du nöjd med den, allmänt accepterade, förklaringen på vad teori är?

Och slutligen en kort notis till Ninni: Du vet att skattebetalarna inte vill att deras pengar ska gå till våra uppsatser. För det första är vi många som inte alls arbetar på skattefinansierade medel. De flesta av oss, faktiskt. Alla av oss betalar dessutom skatt. Vi ÄR skattebetalarna precis lika mycket som du är. Och det här med Anna Lindeborgs masteruppsats, jag kan förstå att det känns oerhört frustrerande att bli föremål för forskning men eftersom du nu samtidigt skriver att du vill öppet läsa genusvetenskap kan jag inte låta bli att fundera på varför i hela friden du inte tar chansen. Du ifrågasätter till exempel att Lindeborgs uppsats skrevs inom genusvetenskapen för att man där ”saknar optimal kompetens och rätta verktyg för syftet”. Så Ninni, VAD skulle kunna ligga under genusvetenskap? Eftersom du är noga med att påpeka att du inte kritiserar hela disciplinen, vad finns det kompetens och verktyg för inom genusvetenskapen?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Lite snabbt om icke-konflikten mellan genusvetare och biologer

Charlotte67 kommentarer

Det blev ju ett ganska långt inlägg igår, så det kändes som att en väldigt viktig punkt möjligen drunknade. Så här: Man kan inte ställa biologers och genusvetares resultat mot varandra för de studerar inte samma sak. Biologer som studerar skillnader mellan könen gör det utgående från biologi – de studerar kön. Genusvetare gör det utifrån social kontext – de studerar genus. Dessutom är det i princip bara på antifeministiska bloggar som det råder en stor konflikt mellan biologi och genus. Inom forskarvärlden finns inte den konflikten. Den så kallade forskning som antifeministerna (och jag använder termen som en paraplyterm för… ni vet…) ofta hänvisar till är evolutionspsykologin som i sin tur är en långt ifrån fullt accepterad vetenskapsgren som inte har särskilt mycket med biologi som disciplin att göra. Oftast ligger evolutionspsykologin under psykologi eller antropologi och kan bevisas med ungefär samma exakthet. Metoden är alltså betydligt mer lik sociologi än naturvetenskaper.

Många antifeminister som läser evolutionspsykologisk forskning verkar tro att ”feminister och genusvetare” har problem med de forskningsresultaten för att de är obekväma. Det finns till och med evolutionspsykologer som i sina förord hänvisar till att kvinnor i allmänhet och feminister i synnerhet kommer att förkasta resultaten för att de inte passar in i världsuppfattningen (såsom i boken om den naturliga våldtäkten). Mitt, och många andras, problem med evolutionspsykologi är inte att resultaten är obekväma utan att de helt enkelt inte går att bevisa. Falsifierbarheten i uttalanden om beteendemönster som täcker in all världens befolkning under tusentals år är ganska begränsad, för att uttrycka det milt. Så jag diskuterar gärna vetenskap, och filosoferar gärna över hur det kommer sig att vi beter oss på ett visst sätt, men att göra det utgående ifrån att evolutionspsykologi skulle ha högre trovärdighet än genusvetenskap är fullkomligt bisarrt.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ignorans är en välsignelse

Charlotte29 kommentarer

Dick Harrison har skrivit en kolumn på Magma om hur lite ungdomar i allmänhet och studenter i synnerhet kan i dag. Läs den. Den är bra! Harrison frågar sig också vad i hela friden ungdomarna egentligen kan, när folk menar att de nuförtiden lär sig ”andra färdigheter” istället för den traditionella kunskapen i traditionella ämnen. När man ser på studenternas kunskaper förstår jag om man blir rädd. Det var en av anledningarna till att jag flyttade från Sverige och lärarutbildningen där – kraven var skrattretande låga och vad som helst släpptes igenom. Harrison är inte heller varken den förste eller siste som varnar om dåliga kunskaper och som inte ser vad det är studenterna kan istället. Och jag tror att Harrison har fullkomligt rätt i sina två huvuddrag; studenterna värdesätter inte kunskap och det ”kritiska tänkande” studenterna utrustats med används inte för att kritiskt granska utan för att kritisera – vilket är två vitt skilda saker.

Delvis tänker jag mig att detta beror på att det i dag nästan är standard att utbilda sig i minst 12 år, alltså grundskola och gymnasium, och att väldigt många sedan går vidare till högre utbildning. Trots att de inte borde. Felet, enligt mig, är alltså att alltför många studenter som egentligen har eller skulle kunna ha ”andra färdigheter” av det praktiska slaget hamnar på åratals av teoretisk utbildning som helt enkelt inte passar dem, bara för att vårt samhälle värderar teori högre än praktik och för att de praktiska alternativen skjuts i sank.  Det tror jag är ett jätteproblem.

Sedan finns det en mer utbredd brist på respekt för andra människors kunnande, som långt ifrån begränsar sig till studenter. Kanske är det detta som är det ”kritiska tänkandet”? Igår hamnade jag i misstag inne på Genusdebatten där man för tillfället roar sig med att plocka ner genusvetenskaplig forskning i molekyler. Och jag har inte läst forskningen i fråga mer än de korta utdrag som gavs i bloggtexten. Det är således fullt möjligt att den är skit. Men de utdrag som togs upp och som man därefter ondgjorde sig över, vände och vred på, dem var det inget fel på. Det här är från bloggtexten skriven av Erik:

”Här ser vi hur de laborerar med ord. Först kunskapsförståelse, nu kunskapsdiskurs. När vi i själva verket pratat om vetenskap. Kom också ihåg att jag tidigare påpekat uppdelningen mellan det som kallas forskning och det som kallas kritik.”

Det här är så invecklat att jag knappt vet vart jag ska börja. Att göra diskursanalys (vilket är vad den här forskningen, en masteruppsats, gick ut på) ÄR ganska långt att laborera med ord. Det handlar om att analysera en diskurs, alltså ett språkligt sammanhang, för sitt ämne. Det handlar om ord. Masterstudenten använder heller inte kunskapsförståelse och kunskapsdiskurs som synonymer, utan framhåller att det finns en skillnad mellan dem och att de dessutom är skilda från vetenskap. Erik har sedan själv hittat på en distinktion mellan forskning och kritik, samtidigt som han menar att ”låtsatsforskare laborerar med ord” (oh, the irony!). Så fortsätter han med att diskutera teorier:

”Det kan alltså anses bevisat att i dessa sammanhang är en teori bara något nån säger – en utsaga. Högskoleverkets egen studie använder orden synonymt. Teorier av detta slag är alltså inte förankrade i faktiska forskningsresultat, de har inget med vetenskap att göra. Dessa ”teorier” är kort och gott bara påståenden.”

Här någonstans klingar Harrisons ”obildningens apologeter” ruggigt bekant. För det Erik och obehagligt många med honom gör är att fullkomligt ignorera att de inte förstår vad det handlar om. De ställer heller inte frågor för att försöka förstå, utan de tar för givet att alla andra har fel och med sällan skådad frenesi plockar de sönder varenda mening. För den som på riktigt i sitt dagliga arbete sysslar med sådant som kunskapsdiskurser, forskning, kritik och teorier är det inte så lite frustrerande. Lite som när läkare får in patienter som med hjälp av Google redan diagnostiserat sig själva. Sedan kan man sitta där och försöka förklara hur diagnosen ser ut för att man själv sett liknande sjukdomsbilder hundratals gånger och medicineringens verkan är väl belagd, men patienten vill utgå från sina egna erfarenheter, andras upplevelser av liknande tillstånd och Wikipedia. Det tycks finnas en utbredd idé om att man inte måste lita på någon bara för att den har utbildning i ämnet. Att man inte bör ta till sig vad andra säger trots att de är uppbackade av vetenskapssamfundet, att det var genom att bevisa sin kompetens som de fick sin titel. Det blir rätt tröttsamt i längden.

Jag säger inte att man alltid ska lita på auktoriteter och folk med akademiska titlar eller att man någonsin blint ska svälja vad man blir matad. Men det är det här som är skillnaden i att kunna kritiskt granska information och att vara kritisk. Det är hur man lyssnar på andra, eller kanske snarare hur man inte gör det, som får åtminstone mig att dunka huvudet i tangentbordet över världens obildning och oförstånd. Som det här, från Erik, angående vad som måste problematiseras och vad som är grundläggande fakta:

”Givetvis problematiserar vi inte biologi. Som Dr Miller visar ovan sköter biologer och genetiker den biten utmärkt på egen hand. Feministers och genusvetares motivation till att problematisera utgångsläget är inte bevis de har som styrker att könen är lika utan det faktum att feministisk teori beodrar dem att utgå från att könen är lika oavsett vilka bevis de hittar på motsatsen.”

Detta från killen som tycker att han har koll på vad teorier är, hur genusvetenskap fungerar och vad biologerna säger. Men genusvetenskap och biologi studerar inte samma saker, alla genusvetare använder inte feministisk teori, ingen vetenskaplig teori beordrar forskaren att göra någonting, biologerna själva problematiserar givetvis biologi (annars skulle deras forskningsgren inte existera) och all feministisk teori utgår inte ifrån att könen är lika. Visst, jag uppmuntrade dem att börja läsa genusvetenskaplig forskning. Men då måste man göra det utgående från vad som står i forskningen, inte vad man själv tror att det skulle stå. Och att läsa andra personers forskning (även om det ”bara” är en mastersuppsats) utgående från att hela disciplinen saknar existensberättigande, det anser jag vara själva kärnan av vad Harrison kallar kunskapsförakt. Som att ha Team Edward recensera Jacobs självbiografi. Och ungefär lika relevant.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att bli liten

Charlotte4 kommentarer

På väg till konferensen stannar jag vid ett övergångsställe. Klockan är sen morgon. En bil med några unga killar i saktar in, slirar till. Den ena killen stirrar på mig och hojtar upphetsat till sin kompis:
– Did you see that?!
När de slirar iväg igen hänger de ut genom det öppna fönstret och skrockar uppmuntrande till mig.

Men jag känner mig inte alls uppmuntrad. Jag känner mig jätteliten. Som ett ‘that’ istället för en ung forskare på väg till konferens. Helt plötsligt känns det som om alla stirrar, som att det är viktigare hur jag ser ut än vad jag har att säga. För jag har rätt mycket att säga. Jag är här, just nu, för att jag har något att säga. Och till unga killar i svuschande bilar som frågar sina kompisar om de har ‘seen that’ skulle jag vilja säga ‘shut the fuck up’. Det kommer jag fortsätta säga tills de lärt sig att det heter ‘did you hear her’.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor som är så privilegierade att de inte fattar det och män som upplyser dem

Charlotte8 kommentarer

Ofta när det är saker som specifikt rör kvinnor kommer argumentet ”men det är skattebetalarna som får betala för det” upp, som om skattebetalarna och kvinnorna var två skilda grupper. Och på mitt inlägg om kvotering kom en anonym kommentar (som jag alltså inte publicerar där, eftersom den inte uppfyllde reglerna om att lämna sin riktiga mejladress och så) som liknar hundratals (shit you not) andra jag sett.

”Alla kvinnor blir redan inkvoterade som förälder och årtionden av bidrag från staten. Ett privilegium få kvinnor inte tar för givet.”

Vi rör oss här bland de privilegierade kvinnorna som lever på bidrag från staten och får fördelar som män inte får utan bara får betala för. (Som kuriosa kan vi här också notera hur samma retorik används för grupperna svenskar vs invandrare.) Så jag tänkte att vi bara snabbt skulle gå igenom några saker.

1: Kvinnor betalar också skatt. Jobbar de lika mycket som män? Nä. Får de lika hög lön som män? Nä. Betalar de därför i summa slantar mindre skatt? Ja. Det samma skulle gälla industriarbetaren gentemot VDn också, men jag kan inte se hur industriarbetaren skulle ha mindre rätt till samhällsfunktioner för det.

2: Jag tror inte att det finns någon alls som inte skulle hålla med om att kvinnor ses som föräldrar i betydligt högre grad än män. Att det skulle vara fler kvinnor än män som ser den uppdelningen som ett privilegium tror jag dock inte på. Tvärtom är det en av de vanligaste saker jag hör kvinnliga bekanta beklaga sig över; hur alltför stor del av föräldraskapet vilar på dem.

3: Kvinnor som är hemma med barnen sparar pengar till staten. Det är nämligen betydligt dyrare att ha barn på dagis än vad det är med hemmaföräldrar.

4: Så länge kvinnor betraktas som huvudförälder och den som ska ta ut föräldraledigheten, och så länge som det kommer anonyma misfits och tror att det största problemet med det systemet är att kvinnor inte fattar hur bra de har det, så är det inte ett privilegium utan ett tvång. Ett privilegium är att kunna välja. Att ha pappa hemma ett tag, mamma ett tag, att få jobba deltid, att få ett bra dagis, att det inte finns berg av skuld på mammans axlar för att beslutet att sätta barnet på dagis ligger endast hos henne.

5: Vem i helvete är hemma i årtionden på föräldrapenning?

Frågor på det?

PS: Nej, jag vet inte att anonym är en man. Det är mina fördomar. Och tidigare erfarenheter.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Manning

Charlotte2 kommentarer

Det är ju ganska mycket prat om Manning just nu. Manning som startade den första stora Wikileaks… eh… läckan. Jag ska inte säga att jag har läst tillräckligt mycket för att uttala mig om några detaljer, men en av de där sakerna som hamnat på förstasidorna är förstås att personen som började som Bradley Manning istället vill leva som Chelsea Manning. Varför, hur, när och så vidare är i mitt tycke fullkomligt irrelevant. Det mod som Manning visade och det groteska övertramp 35 års fängelsedom är, förändras inte av om Manning är en han eller en hon. Det enda som har betydelse för om Manning är en han eller hon är hur Manning ser på sig själv. Resten är liksom bara för alla andra som inte är Manning att acceptera och respektera.

Hur man ska rapportera i media är dock väldigt svårt. För det första är det oerhört viktigt att fallet lyfts fram, alltså inte utgående från Mannings könstillhörighet, utan från att de som faktiskt startade kriget, som begick krigsbrotten, som spionerade, som dödade, som torterade och som låtsades som ingenting – de människorna går fortfarande fria. Jag förstår att personer som liksom Manning inte känner sig bekväma i sin egen könstillhörighet blir uppriktigt förbannade när tidningarna fortfarande skriver Bradley och han istället för Chelsea och hon, men samtidigt hoppas jag på att det finns förståelse för att folk i allmänhet har svårt att hänga med i vad som händer. Fallet har ju varit väldigt koncentrerat kring Mannings person och då är det säkert svårt att som journalist på ett smidigt sätt försöka inkorporera en ”ny” viktig del av Mannings identitet utan att vara respektlös mot någon. Utan att tappa läsarna så till vida att de inte förstår hur Chelsea hänger ihop med Wikileaks (de läsarna man tappar på grund av att de inte gillar transsexuella är lost cases) och samtidigt inte göra Mannings könsidentitet till större än själva fallet Wikileaks – en risk som i dagens oförstående och sensationslystna samhälle är en klart reell risk. Även om det är en svår balansgång är det långt ifrån omöjligt. Det finns många bra sätt att göra det på.

Sedan kan man också, så som Hanne Kjöller, fullkomligt missa allt vad respekt heter och hänvisa till Manning som den ”psykiskt sköre och identitetsvacklande”. Inte bara saknas det några som helst tecken på att Manning skulle vara psykiskt skör eller vackla med sin identitet, Kjöller verkar inte ens i närheten av förstå hur stark och hur säker på sig själv man måste vara för att vara i Mannings position och komma ut med något som folk fortfarande tror är en sjukdom, som inflytelserika människor i privilegierade positioner, som Kjöller, klassar som en psykisk störning och labilitet. Det är inte att vara psykiskt skör och det är inte att vackla med sin identitet. Nä, Chelsea Manning visar återigen hur hon är starkare och modigare än de flesta av oss. Skäms, den som tror något annat.