Kulturkrockar · Vardagslivet

Allt väl!

Tänkte bara säga att anledningen till att jag inte skrivit i dag är att jag helt enkelt inte hunnit, inte att jag låtit mig tystas. Bara så att det inte råder några tvivel om det.

Ja, och så tänkte jag säga att så länge som Bashflak, Aktivarum, Dolf och Ninni hjälper till att driva Genusdebatten och tillåter det fullkomliga kvinnoförakt och de personliga påhopp på mig som för tillfället fyller kommentarsfälten så är de inte välkomna hit längre. Man kan inte påstå sig vilja värna om båda könens lika värde och rättigheter och samtidigt uppmuntra till näthat mot kvinnor i allmänhet och mig i synnerhet (den här gången, men samma sak händer varje kvinna de tar upp).

På Genusdebatten konstaterar man att kvinnor som håller på och tar selfies är typ värsta psykona som inte kan ta riktiga mäns ärlighet.

20131118-144227.jpg

Så är det förstås inte. En del av oss är helt vanliga bitches som skiter i vad folk tycker.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

På tal om vem det är som tystas

Det har ju varit ganska mycket bråk här på sistone. Det är trist, för det brukar alltid bli mer konstruktivt när man inte bråkar. Anders Ericsson (som kallar sig Dolf) blev arg. I ett inlägg på Genusdebatten skrev han (om mig och min blogg) ett inlägg som heter Håll käft gubbjävel! och som handlar om hur jobbigt det är att vara man.

”Jag förstår att jag är en oönskad parasit i det här samhället och helst borde kräla ner i närmsta hål och dö där. Hur som helst, jag är alltför trött för att ägna mer tid åt det här just nu, men jag kände att jag i alla fall behövde säga något.”

Kommentarsfältet där fylls (92 kommentarer i skrivande stund) med stöd och utsagor om hur typiskt det är att kvinnor skäller på män och att män minsann inte får säga någonting längre.

Jag har inte modererat bort några manliga röster från den här bloggen. Tvärtom är den ju liksom lite känd för att ha många manliga kommentatorer. Inte heller har jag underlåtit att svara på kommentarer bara för att de är skrivna av män, eller på annat sätt särbehandlat män. Faktum är att det inte var länge sedan jag skrev ett inlägg om hur man måste ta mäns rätt att delta i jämställdhetsdiskussionen på allvar.

Däremot blev jag heligt förbannat av alla kommentarer om mäns preferenser på ett inlägg om ätstörningar. Upprepade gånger försökte jag och andra förklara att vad män tänder på är fullkomligt irrelevant för den som lider av ätstörningar, och att andra kroppsideal (typ ”naturlig” istället för smal) inte gör någonting bättre. Till slut fick jag nog och blev argare än vad jag någonsin blivit i bloggtext förr. Jag gjorde också alldeles klart att min ilska inte hade att göra med kön, utan med oförmåga att lyssna och riktade mig inte till någon specifik person när jag skrev:

”Och bara så att det är alldeles klart; jag säger inte det här bara för att ni är män, utan för att ni beter er som första klassens arslen.”

I kommentarsfältet svarade Dolf:

”Bete dig som ett tredje klassens arsel själv.Och ta era jävla ätstörningsproblem och era förbannande skönhetsideal och stoppa upp dem i valfritt hål. Bitches.”

I sitt eget inlägg på Genusdebatten lade han till:

”FUCK YOU VERY MUCH, YOU TOO, CHARLOTTE!”

Tilläggas bör väl att jag finns här, helt oskyddad av anonymitet, till skillnad från dem som nu diskuterar min mentala hälsa, hur bortskämd jag är, mitt dåliga självförtroende och hur oärlig jag är – utgående från hur män attackeras så fort de försöker säga något – inne på Genusdebatten. Och inne på Genusdebatten låter det så här:

”Jag har dock till fullo fått en inblick i att man som man förväntas att antingen rulla runt på rygg och blotta strupen, eller åtminstone hålla käft.”

Så vad förväntas jag göra då? Förutom att ta eventuella jävla ätstörningsproblem och stoppa upp dem i valfritt hål, alltså. Som den bitch jag är. För att jag sa ifrån, utan att nämna namn, på min egen blogg. Och nu hängs ut, med namn och allt, på ett forum som officiellt menar att de vill bjuda in till debatt om jämställdhet och där största delen av skribenterna och kommentatorerna på allvar anser att det så typiskt att män som försöker säga något tystas för att kvinnor varken kan föra sakliga diskussioner eller acceptera mäns åsikter.

Oh. The irony.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

It’s my blog and I svär if jag fucking vill det.

Näe hörrni. Nu får det faen i mig räcka. På mitt inlägg om självsvält och kroppsideal kommer man efter man och bah’ ”mäh, det är faktiskt vetenskapligt bevisat att män tänder på kvinnor med kurvor och får man inte säga någonting om man är man längre eller va”. Vad är det för fel på er? Vad i helvete har ätstörningar med mäns sexuella preferenser att göra? Ingen-fucking-ting.

Inget.

Nada.

Ni har inte fattat problemet. För ni vägrar fucking lyssna på vad man säger. Här kommer det i versaler: KVINNOR SOM SVÄLTER SIG SJÄLVA KOMMER INTE ATT MÅ BÄTTRE FÖR ATT NI SÄGER TILL DEM ATT DE BORDE GÅ UPP I VIKT FÖR KVINNOR SOM SVÄLTER SIG SJÄLVA GÖR DET INTE FÖR ATT TILLFREDSSTÄLLA ER. Därför är det fullkomligt jävla irrelevant vad ni tycker är snyggt, eller vad vetenskapen säger att standardmannen tänder på, eller vad i helvete ni tycker om kvinnors skönhetsideal.

Och bara så att det är alldeles klart; jag säger inte det här bara för att ni är män, utan för att ni beter er som första klassens arslen. Jag hoppas innerligt att ni inte upplyser er dotter som stoppar fingrarna i halsen efter varje måltid, som skär sig själv i armarna, som tynar bort, försvinner in i sig själv, om att hon ska sluta för ingen man vill ha ett benrangel. Sitt ner på läktaren och håll käft.

 

Kulturkrockar

Lilla genusskolan. Del 1.

Det är många som efterfrågat tydligare och mer lättfattlig information om vad genusvetenskap egentligen är, en sorts introduktion till genusvetenskap. Det här är första delen.

På samma sätt som alla andra ämnen vid universitet kan genusvetenskap presenteras på många olika sätt. Vad jag presenterar här ska alltså inte ses som det enda sättet genusvetenskap bedrivs på, utan som ett av dem. I den här första delen går vi igenom vad genus är och lite kort om genusvetenskapens historia. Nästa gång kör vi på med teorier.

* Genus är socialt konstruerat kön. Att ett sådant finns råder det inga som helst tvivel på. Genus är förväntningar på beteende, karriärval, kläder, preferenser och så vidare på grund av om vi föds som pojkar eller som flickor.

* Studerar man genusvetenskap behöver man inte konstant ta ställning till biologiskt kön, för det är inte vad man studerar. Som ett exempel skulle vi kunna ta de nu väldigt aktuella leksakskatalogerna. Den som forskar i de biologiska skillnaderna skulle till exempel kunna konstatera att flickor är genetiskt kodade att dras till ansikten och därför mer benägna att leka med dockor. Däremot vet vi att alla flickor inte vill leka med dockor och att alla barn som leker med dockor inte är flickor. Det behöver alltså inte vara det biologiska i oss som avgör om flickan vill leka med dockor. Dessutom är det helt säkert inte det biologiska i oss som gör att den lilla pojken som vill vara med och leka med dockor inte vågar. Det är har genusvetenskapen kommer in. Leksakskatalogerna är tydligt könsindelade, med färgkodning och med barn av ett visst kön som leker med en viss sorts leksaker. Den här indelningen kommer att påverka vad barnen vill leka med, eftersom en av de första grupperna barn lär sig att identifiera sig själva med är kön. När man studerar hur genus konstrueras i leksakskataloger är det irrelevant om en del flickor är biologiskt virade att gilla dockor; förväntningen är att alla flickor ska göra det.

* När de första kvinnornas släpptes in på universitetet år 1870, fanns ett enormt behov av att undersöka kvinnors levnadsvillkor, historia, biologi. Allt. Det hade inte gjorts. Kvinnovetenskap etablerades som ämne på 1960-talet och på den tiden var också ett av de uttryckliga målen att ge kvinnan upprättelse. Därifrån har utveckling gått ordentligt framåt och numera kallas ämnet genusvetenskap, för fokus har flyttats från enbart kvinnor till relationen mellan män och kvinnor. Fortfarande bedrivs viss forskning enbart på kvinnor, men det finns också forskning enbart på män.

* Det finns, åtminstone inom genushistoria, en ganska stor skillnad mellan forskning i Sverige (Norden) och forskning i den engelskspråkiga världen. Möjligen har den med generationsskillnader att göra, och influenser från när det var ett ställningstagande att ha genusperspektiv. Den här aspekten var nyligen aktuell i en FB-grupp för genushistoriker (som är stängd, så jag refererar inga namn eller citat) där frågan restes om genus nu blivit objektivt. För mig, som inte är feminist och som studerat genus i 10 år, är det självklart att det är objektivt. För alla mina nära kollegor är det lika självklart, och för de flesta som studerar genus som jag byter åsikter med på internet är det också självklart. Merry Wiesner Hanks, en av de mest namnkunniga genushistorikerna, konstaterade i en föreläsning i Plymouth i augusti att ”gender has gone from being controversial, to being indispensable” (ungefär).

* Genus är en självklar kategori, men är inte den enda eller alltid den som påverkar mest. Ibland kan klass eller etnicitet ha större påverkan, men alla dessa faktorer samverkar. Det här är också en del av genusvetenskapen och kallas för intersektionalitet. Det är olika saker som gör oss till dem vi är och som kommer att påverka hur vi reagerar på samhällsfenomen.

* Genus är INTE kvinnoproblem och genusvetenskap är inte en vetenskap som endast är inriktad på att lyfta fram problem kvinnor har i samhället. Genusvetenskap lyfter istället fram mängder med olika aspekter av vårt beteende som vi kanske trodde var biologiskt och oföränderligt. Ur ett historiskt perspektiv har de flesta biologiska argument talat för mäns fördelar (i betydelsen makt över sitt eget liv) på kvinnors bekostnad. För 100 år sedan handlade det om att kvinnor inte skulle tillåtas i högre utbildning för att de inte var biologiskt lämpade för sådant avancerat tänkande. I dag handlar det mer om att kvinnor inte förekommer på toppositioner för att de inte är biologiskt lämpade för konkurrens. Förväntningarna på kvinnor att vara på ett visst sätt och på män att vara på ett annat påverkar oss i vårt bemötande av andra. Så länge vi inbillar oss att bemötandet alltid sker på grund av att det är ”naturligt” att det är på ett visst sätt förnekar vi den starka inverkan stereotyper har på hur vi agerar. Då kommer vi heller inte att kunna gå bortom stereotyperna och bryta dem. I takt med att samhället blir mer och mer jämställt kommer också de stereotyper som påverkar män fram och genusvetenskapen arbetar för att belysa alla dessa förväntningar på män och kvinnor som finns och som är en del av vår kultur, oavsett vem stereotyperna gynnar.

* Genusvetare tar fram information om genus, men är inte sysselsatta med att politisera resultaten. Det vill säga, genusvetare kan förstås fungera som rådgivare eller sitta med i beredningar på samma sätt som representanter från andra discipliner, men det är inte vad de flesta genusvetare gör.

Så där. En första introduktion. Fråga om det är något som ni tycker är oklart. Om allt ni vill säga har att göra med feminister kan ni vara tysta.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Kroppsideal och om sånna som borde stanna på läktaren

Via Ugglan hamnade jag på Karl-Johan Karlssons krönika om hur sjuka unga tjejers drömmar är. Han tycker att ”betydligt fler killar” borde ”lufta sin syn på kvinnoidealet” för det är så osunt med ”ett anorektiskt ideal som väldigt få kvinnor kan, eller bör, leva upp till”. Så han förklarar för oss kvinnor att ”unga tjejer är extremt lättpåverkade” och att ”inga tjejer drömmer om att vara mulliga, eller ens normalviktiga, utan trådsmala med kilometerlånga ben”. Detta gör unga tjejer alltså trots att ”[f]orskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.” Fuck you very much, herr Karlsson.

Problemet att unga flickor svälter sig själva är förstås inte männens fel (och jag misstänker att det är vad Karlsson egentligen ville säga). Men problemet består heller inte av att kvinnor bara inte fattat att män egentligen skulle vilja att de såg ut på ett annat sätt och därför svälter sig. Och  lösningen på problemet är för i helvete inte att tydligare förklara för kvinnor att de egentligen borde ha smala midjor och breda höfter. Hur någon nu kunde vara så frikopplad från verkligheten att den trodde det.

För det första handlar självsvält inte nödvändigtvis om utseende, utan om kontroll. Kontroll över sin egen kropp i en värld där sådana som herr Karlsson tar sig rätten att upplysa om hur en kropp borde se ut. Hur kroppen de facto ser ut är av underordnad betydelse. Det behövs inte ett särskilt långt historiskt perspektiv för att inse det.

De här kvinnorna hade också en man som berättade för dem hur de skulle kunna rätta till sin kroppar för att män skulle tända på dem.

Kroppsidealen kommer och går. Kvinnor har i alla tider kämpat sitt yttersta, svält sig, ätit extra, rakat, sminkat, snörat och bundit upp, för att anpassa sig efter idealen. Självklart har kvinnor därigenom också varit med och skapat idealen, upprätthållit dem, eldat på varandra och tävlat om vem som kunde späka sig själv mest. Så varför? För att vi fortfarande i dag lever i ett samhälle där en kvinnas främsta värde alltför ofta anses vara utseendet. Och Karlsson hakar på: Unga lättpåverkade kvinnors drömmar är sjuka för att de vill leva upp till ett ideal som män egentligen inte tänder på.

Nej. Det sjuka med drömmarna är att unga kvinnor upplever att kontroll över sin kropp och sitt utseende är det viktigaste i världen. Så viktigt att det överskuggar välmående, utbildning, vänner, hobbies och livet självt. Det är vad som är sjukt. Sjukt är också att män som Karlsson lever i villfarelsen att allt som kvinnor gör är för att män ska tända på dem. Och sorry att vara den som pissar på paraden, men det finns ingen erigerad penis i världen mäktig nog att bota anorektiker. Det behövs ingen ”åsikt från läktaren som kan blandas ut med de sjuka värderingar som råder bland unga kvinnor”. Sitt kvar på läktaren och var tyst tills du fattat att unga kvinnors problem inte kan lösas med att män talar om för dem hur de borde se ut.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Till papporna

Jag tänkte att vi skulle tala om pappor, för det är ju Fars dag. Och det finns mycket att säga om pappor. Först och främst skulle jag vilja säga att jag personligen tycker att pappornas rättigheter är vår tids främsta jämställdhetsproblem. Mammor som chefsförälder och pappan som hjälpreda är roten till mängder av andra jämställdhetsproblem, och bortom mammans lyckokänsla av att vara viktigast och pappans lättare vägar till egentid är det inte ett system som gynnar föräldrar av något kön. Pappor och mammor måste vara föräldrar på lika villkor. Det är förstås lättare sagt än gjort.

Jag har varit hemma med våra två barn i totalt nästan fyra år. Min man, barnens pappa, har varit hemma i totalt tre månader. Det här leder till:

Förutom de åren åldersskillnaden gör för karriären, ligger jag fyra år efter honom. Totalt blir det åtta år. Om vi skulle gå tillbaka åtta år i hans liv skulle vi tjäna nästan lika mycket. Som det är nu tjänar han fyra gånger mer än mig. Det är en god bit mer än de 500 euro i månaden som skiljer standardkvinnan från standardmannen.

Det är ganska mycket jag som bestämmer hur barnen ska skötas. För hans känsla av likvärdig förälder är det förstås inte helt lyckat, men för vardagen är det nästan nödvändigt. Så länge jag spenderar mer tid med barnen än vad han gör är det jag som måste avgöra flest situationer, jag som måste sätta flest gränser, jag som högre grad måste se till att allt funkar. Självklart försöker jag vara medveten om att han också ska få säga sitt om hur skåpet ska stå (metaforiskt, när det gäller inredning är det han som ställer de bokstavliga skåpen) men det betyder inte att jag inte blir rätt förbannad när jag har spenderat dagar med att förmana barnen och han kommer hem och gör tvärtemot.

Barnen kommer tilll mig med allt. Om han sitter bredvid dem kan de ändå gå och leta reda på mig, oavsett var jag försöker gömma mig (”mamma är häääär, Vilho, jag hittade henne i duschen!”). I de fallen så måste vi båda som föräldrar ta ansvaret för att han ska få fixa vad det nu är som ska fixas. Jag måste skicka barnen till honom, vilket jag gladeligen gör, och han måste vara så uppmärksam på barnen att han börjar fånga in dem redan när de går på jakt efter mig. För det här är en sån grej som blir en ond cirkel; barnen kommer till mig för att jag brukar bestämma och jag brukar bestämma för att barnen kommer till mig.

Jag är inte riktigt så cynisk att jag tror att allt är kört om det mest är den ena föräldern som varit hemma, men jag är ganska övertygad om att det ger en rätt skitig grund för ett jämlikt föräldraskap. Det krävs konstant arbete från båda föräldrarna. Pappan måste våga kräva sin rätta plats och mamman måste våga ge honom den. För att barnen har en bra relation till sin pappa är inte något som gör att barnen älskar mamma mindre, precis som att få ett barn till inte gjorde att jag älskade min förstfödde mindre.

Det är kanske ganska filosofiskt, men jag tror också att det är jätteviktigt att skilja på sina relationer som pappa. Pappan ska ha en egen relation till barnen, där mamman inte är mellanhand eller ens delaktig. En pappa ska inte barnvakta sina barn, inte hjälpa mamman med skötseln, inte vara pappa för att underlätta för henne. Han ska ha en egen relation till sina barn. Ja, och så ska förstås pappan också ha en relation till mamman, men inte bara för att hon är mamman utan för att hon är den där kvinnan han delar sitt liv med och förhoppningsvis fortfarande tycker ganska mycket om. Han måste kunna få hjälpa henne med saker som tynger henne, precis som att hon måste kunna få hjälpa honom, utan att barnen är inblandade. Det kräver förstås att mamman inte bara identifierar sig själv som mamma (vilket är väldigt lätt hänt, jag har massor av folk jag ser på som vänner sorterade under vems mamma de är i telefonen) utan låter sig vara en person som kan relatera sin existens till annat än sina barn.

Så jag hoppas att alla ni pappor där ute har haft en härlig Fars dag, och att fler fäder på riktigt förstår hur viktiga ni är. Ni utgör, trots allt, hälften av föräldrakåren och är det något som nästa generation behöver så är det goda manliga förebilder. Av alla de slag.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Lite kort om jämställdhetens varande

De här sakerna som vi talar om ibland och som ofelbart drar till sig folk som menar att det inte alls står till så i världen, typ att den vita mannen är normen och att det innebär mindre eller större svårigheter för dem som inte är vita män. Att det finns en våldtäktskultur som begränsar främst kvinnors utrymme och som vi alla är en del. Att vårt sätt att behandla våra barn som om kön vore den mest avgörande faktorn för vem de är skapar stereotyper som kväver alla de barn som inte identifierar sig med könsstereotypen. De där sakerna. Ibland när jag ser mig omkring på bilder av mysiga män i röda flanellskjortor som ler stort mot kameran och hjälper sin femåriga son på med prinsessklänningen då kan jag nästan inbilla mig att alla de där sakerna, den manliga normen, våldtäktskulturen, könsstereotyperna, inte finns.

Men anledningen till att jag kan få de där ljuvliga stunderna av allt-är-bra-med-världen, och att en del gång på gång på gång kan komma och protestera mot existensen av sådant som manlig norm, våldtäktskultur och könsstereotyper är att vi varje dag aktivt arbetar mot dem. Ibland märks de knappt, för att vi är medvetna om dem och har kommit en väldigt lång väg för att göra dem till mindre framträdande delar av vår kultur. Nästan som att det inte finns mässlingen längre. Det finns knappast några föräldrar i vår generation som är rädda för mässlingen, som uppfattar den som ett problem, som har sett sitt barn få röda fläckar och förstått att det är början till slutet. Men egentligen finns ju mässlingen överallt omkring oss. Vi drabbas bara inte för att vi är vaccinerade. Ändå dör hundratusentals personer varje år i mässlingen i länder där vaccin inte finns tillgängligt.

Samma sak är det med den här jämställdheten. Jämställdhet är inget man når fram till, står nöjd vid mållinjen och skriker SCORE! Anledningen till att vi kommit så långt är den stora medvetenheten, det hårda arbetet, och att vi inte lutar oss tillbaka och tror att det kommer att hålla i sig av sig självt.

Det var bara det.

Här är en bild på en katt.

20131109-140824.jpg

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det här är våldtäktskultur i ett obehagligt ruttet litet nötskal

En ny undersökning vid University of Surrey visar att det är näst intill omöjligt att se skillnad på hur dömda våldtäktsmän legitimerar sexuellt våld mot kvinnor och hur tidningar riktade till unga män beskriver kvinnor och sex. Ännu mer störande blir det när unga män ombeds läsa citat från våldtäktsmän och från tidningar – utan att veta vad som är vad – och därefter ta ställning till vilka citat de håller med om. Då är det nämligen en stor andel som håller med om våldtäktsmäns beskrivningar av kvinnlig sexualitet, särskilt i de fall som forskarna som utförde studien sa att ett visst citat felaktigt var från en tidning. Ingen ville tycka som en våldtäktsman, men när populära tidningar står för det blir det ok. Innehållet i åsikterna förändras dock inte. Det är fortfarande samma sorts syn på kvinnor och sexualitet som våldtäktsmän använder för att berättiga sina handlingar.

Så här ser våldtäktskultur ut.

En del av citaten finns på Jezebel och tipstack till min man!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det här med att popularisera sina resultat

Det ingår i en forskares uppgift att delge allmänheten sina resultat. Så är det, och så måste det vara. En del forskare vill jobba mer med popularisering (jag är en av dem) och andra inte. Att viss popularisering, exempelvis intervjuer och pressmeddelanden, är självklara betyder dock inte att det är helt oproblematiskt, vilket visades med all önskvärd tydlighet i fallet med Gunilla Krantz och de stora rubrikerna om hur en genusprofessor försöker tysta debatten.

För det första: Även om det ingår i en forskares uppgift att delge resultaten får forskaren ingen extra ersättning för det. När ett forskningsprojekt tar slut tar även pengarna och tiden för just det forskningsprojektet slut och de flesta har redan ett nytt projekt i startgroparna. Att sätta tid och kraft på debatt och diskussion bortom att delge resultaten och göra några intervjuer är alltså sådant forskare sedan gör för sina egna pengar på sin fritid.

För det andra: Forskning som röner stor uppmärksamhet har inga extra monetära anslag för att handskas med den uppmärksamheten. Det finns alltså ingen pool av pengar och tid att ösa ur för att kunna reda ut missförstånd och feltolkningar som görs i media.

För det tredje: Svårigheterna med att reda ut missförstånd och feltolkningar gör att forskning som råkat ut för liknande ligger rätt risigt till. Eller alltså. Forskningen är ju redan gjord och färdig, men ryktesspridningen efteråt kan krossa en karriär. Jag säger absolut inte att det skulle hända med Krantz, men när ledarbloggen på SvD menar att hon försöker tysta resultat och att forskningen är ideologiskt driven är det inget som gynnar hennes karriär. Dessutom är det direkt felaktigt eftersom hon inte vill tysta resultaten (dessa gjordes ju fritt tillgängliga för allmänheten) utan den snedvridna debatten som följde på resultaten. När Krantz sedan inte ville att varken hon eller forskningsresultaten skulle användas i debatten menade många att hon försökte lägga locket på. Men grejen är att debatten om mäns utsatthet i partnervåld inte bottnade i deras resultat utan i något sorts uppdämt behov av debatt om genusforskningens ställning. Resultaten från studien bekräftar alltså att kvinnor i betydligt större utsträckning än män är i behov av vård och hjälp till följd av partnervåld. Att det faktum att män och kvinnor i ungefär samma utsträckning rapporterar att de utsatts för våld när exempelvis knuffar räknas in (vilket egentligen inte är en nyhet, liknande resultat har kommit i andra länder långt tidigare) förändrar inte att effekten av våldet inte är densamma för män och kvinnor. (Men det blir mer om just det en annan gång, så vi skippar den diskussionen just nu!) Vad som förväntades av Krantz var alltså att hon i egenskap av professionell skulle, på sin fritid, ta en debatt hon inte startat.

För det fjärde: Att popularisera resultat är inte på något vis meriterande för en forskare. Visst, det ingår i uppgiften, men forskaren tjänar alltså ingenting på det varken i meritförteckningen eller i lönekuvertet. Det betyder att bra uppmärksamhet givetvis kan hjälpa till att skapa ett namn, men också att dålig uppmärksamhet kan ge en svårskakad stämpel.

För det femte: I allmänhet blir man heller inte forskare för att man tycker om att stå i strålkastarljuset och de flesta av oss har mycket begränsad eller ingen utbildning i eller erfarenhet av att handskas med media. Detta i samband med att de flesta dagstidningar har skurit ner sina vetenskapsredaktioner till ett patetiskt minimum och att även välrenommerad dagspress slänger sig med rubriker passande skvallerpress (typ ”män är bättre än kvinnor”) skapar en mycket osäker position för forskare. Facebook, bloggar och Twitter gör dessutom att medias roll som förmedlare av resultat blir ännu mer komplicerad. Resultat som redovisas i media kan få en otrolig spridning, och det är klart att spridning ligger i medias intresse så länge klick in på deras sidor förvandlas till pengar. Den stora risken är det dock inte media som tar, utan forskaren.

För det sjätte: Så snart forskning handlar om genus står det patruller redo att hacka den i bitar. Sällan skriks det så mycket om skattepengar och forskares skyldigheter som när det gäller genus. Många forskare är säkert helt oförberedda på hur kontroversiellt genus fortfarande kan vara, för inom forskarvärlden är det nämligen inte alls kontroversiellt utan fullkomligt självklart som kategori. När drevet gick mot Gunilla Krantz lyfte man inte fram att hon är läkare och docent i folkhälsovetenskap. Hon har exempelvis forskat om hur man ska förebygga HIV bland ungdomar i Pakistan och hur ungdomars trauma av våld behandlas i Rwanda. Allt som då fick betydelse var att hon sysslade med genus och att hennes forskning därmed liksom skulle vara ideologiskt driven. Att genusvetare sedan drar sig för att, så att säga, ”ta debatten” är knappast underligt. De har ingenting att vinna men allt att förlora på att ge sig in i smeten.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om makt och tolkningar, privilegier och företräden

När man diskuterar genus och jämställdhet så finns det vissa modeord. Flera av dessa används inom forskningen, och då inte bara inom genusforskning, och har där hyggligt klara definitioner. När diskussionerna sedan går heta används dessa modeord inte som analytiska begrepp som kan hjälpa oss att förstå vad vi ser utan som motargument. Så jag tänkte att vi lite ytligt skulle gå igenom hur orden kan vara till hjälp och hur de istället blir någon sorts genusvariant av Godwin.

Tolkningsföreträde är när en viss grupp människor på grund av inneboende faktorer har större rätt att uttala sig i frågor än andra som saknar dessa faktorer. Till exempel har den som är homosexuell större rätt att uttala sig om hur det är att vara homosexuell än den som är heterosexuell. Väldigt enkelt. Tolkningsföreträde är dock inte en ensamrätt på att diskutera och innebär inte per definition att den som har faktorerna kan uttala sig på allas bekostnad.

Att ta sig tolkningsföreträde är heller inte samma sak som att säga sin åsikt. Att säga sin åsikt innebär förstås att man måste se skillnad på sin egen åsikt och fakta – vilket alltför många inte gör. När den som är heterosexuell säger att den tycker att homosexuella inte har det annorlunda än någon annan är det en åsikt. Även om personen skulle så att säga backa upp det med att alla polarna tycker samma sak är det fortfarande åsikt och inte fakta. Om homosexuella som deltar i diskussionen om hur homosexuella har det dessutom har en annan åsikt är den åsikten av större värde för de har tolkningsföreträde angående sin egen situation.

Åsikter är det tills det har gått igenom det vetenskapliga maskineriet, testats, jämförts, nyanserats och kommit ut på andra sidan som en syntes och därmed kan klassas som fakta. En sådan bit fakta som en del män vill ifrågasätta är att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp. Även i jämställdhetens förlovade land Sverige är det att betrakta som fakta. Makt brukar definieras som tillgång till kapital vilket kan användas enligt egen vilja. Kapitalet kan sedan vara ekonomiskt, socialt, politiskt och så vidare. Så länge kvinnor som grupp har en lön som är 17% mindre än männens lön har män som grupp ett ekonomiskt kapital som ger makt i form av köpkraft och status som kvinnor inte har i samma utsträckning. Forskning pekar också på att män (främst genom arbetslivet) har större nätverk än kvinnor, vilket ger män ett socialt kapital och makt som kvinnor inte har i samma utsträckning. Vad gäller politisk makt närmar vi oss en hyggligt jämn fördelning av poster mellan män och kvinnor, men det är fortfarande (2011) exempelvis bara 3% av styrelseordförandena i börsföretag som är kvinnor. Att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp har ingenting att göra med varför det ser ut som det gör utan är ett generaliserande konstaterande kring fakta om maktfördelning.

Att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp betyder förstås inte att alla män har mer makt än alla kvinnor och ska heller inte användas som ett argument för det. Makt är nämligen beroende av otroligt många fler faktorer än kön. Klass, etnicitet och ålder är faktorer som i ett samhälle som är så jämställt som Sverige ofta spelar större roll än kön när det gäller vem som i praktiken har makt (alltså när man inte tittar på hela befolkning i en jämförelse mellan bara män och kvinnor). Patriarkala strukturer, vilka ofta används för att påvisa kvinnors underordning, premierar äldre män. I en patriarkal struktur är således även yngre män (särskilt ogifta) underordnade, även om man skulle kunna argumentera för en nyansskillnad. När somliga kvinnor talar om att kvinnor har tolkningsföreträde beträffande allt som kan hänföras till patriarkala strukturer gör man det stora misstaget att tro att makt i en patriarkal struktur bara handlar om kön, vilket det kan betraktas som fakta att det inte gör. Minst lika viktiga röster har i så fall unga män.

Makt kan sägas medföra en sorts privilegium. Vill man generalisera skulle man alltså kunna säga att män som grupp är mer privilegierade än kvinnor än kvinnor som grupp, men om man på riktigt är intresserad av att diskutera samhällsfrågor är det en minst sagt knepig utgångspunkt. Privilegier, till skillnad från makt, är nämligen långt ifrån lika enkla att påvisa. Privilegier är fördelar man får, men de behöver inte vara tydliga eller ens medvetna. Precis som med makt spelar dessutom ålder, klass och etnicitet en stor roll. John Scalzi har gjort den bästa beskrivningen någonsin genom att jämföra det med ett rollspel, där ”straight, white male” är den enklaste inställningen. Du startar med egenskaper som gör spelet enklare, låser upp nivåer snabbare, ger dig fler experience points och så vidare. Sedan kan du förstås ha fått en helt sjukt svår bana och då är spelet inte en dans på rosor ändå, men jämfört med om du börjat med ”homosexual, coloured male” så är det enklare.

Däremot finns det förstås särskilda situationer när det är till fördel att vara kvinna. Om man behöver hjälp med något till exempel. Privilegier hör inte nödvändigtvis ihop med oss som personer utan med föreställningen om oss. Att jag får lättare hjälp än en random man är på grund av könsspecifika stereotyper, inte för att jag är mer värd hjälp än andra, att jag är svagare, sämre eller mer inkompetent. Eftersom privilegierna uppkommer i kontakten med samhället är det inte säkert att man, om man inte lär sig att uppmärksamma dem, ser sina egna privilegier eftersom man inte behöver göra mer än vara sig själv för att det ska blir en kedjereaktion av fördelar. Inte heller är privilegier i allmänhet någonting som man bett om eller arbetar för – de så att säga bara händer. Därför är det också av största vikt att man (som i kvinnor och män) funderar över sina egna privilegier och över om man har vad man har för att man arbetat för det eller för att ens egna privilegier har trumfat någon annans. Därefter ska man ta ett steg tillbaka och dela med sig.

Så här kommer en liten checklista:
* Hävda inte tolkningsföreträde som ett sätt att få tyst på andra
* Lägg inte fram din åsikt som fakta
* Acceptera att andras åsikter kan vara lika rätt som dina egna
* Kom ihåg skillnaden på fakta (vilket är ett resultat) och den myriad av orsaker som kan ligga bakom
* En patriarkal struktur kan aldrig vara en aktör och därmed inte orsaka något
* Att du är född med vissa privilegier betyder inte att du är en dålig människa utan rätt att må dåligt och misslyckas och dessutom få hjälp för det
* Om du är kvinna; förutsätt inte att du är underordnad
* Om du är man; bekräfta inte kvinnors känsla av underordning genom att diskutera som en rövhatt
* Om du är katt; ge någon slags varningssignal innan du biter när du just ville bli klappad

Frågor på det?