Kategori: Kulturkrockar

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att undra hur det är att ligga

Charlotte10 kommentarer

Av en händelse (som i ärlighetens namn har rätt mycket med en skandalrubrik att göra) läste jag om Karl Ove Knausgård. Han menar att det är att betrakta som fakta att alla män som träffar en kvinna undrar hur det är att ligga med henne. Han beklagar sig också över att det är sån där typisk sak som man inte får säga i Sverige längre, fast att det är alldeles sant. Sedan konstaterar han att

”När gapet blir för stort mellan vad man bör göra, vad som är moraliskt korrekt, och hur det egentligen är, har vi problem.”

I princip håller jag med honom i den slutsatsen. Jag håller bara inte med om att det är han som ska berätta ”hur det egentligen är”. Den filosofiska klämmen till trots är nämligen alla hans utgångspunkter klart tvivelaktiga.

För det första tror jag inte för fem öre på att alla män alltid undrar hur det är att ligga med kvinnor som de träffar.

För det andra är jag övertygad om att i den grupp män och i den grupp kvinnor som Knausgård talar om finns en uppsjö betingelser baserade på vad som är ideal. Det är män i en viss ålder och med en särskild inställning till livet som undrar hur det vore att ligga med kvinnor som även de är i en viss ålder och dessutom sannolikt av en viss, så att säga, kvalité. Eller undrar Knausgård hur det vore att ligga med den kvinna han träffar och som uppenbarligen har allvarliga problem med sin personliga hygien? Någon som är gravt överviktig? Någon som är trans? Någon som är 93 år? Förmodligen inte, trots att de är kvinnor. Det är en särskild sorts kvinna från ett snävt och begränsande kvinnobegrepp som åsyftas och det handlar om fördomar och genusstereotyper snarare än biologiska drifter som män bara av naturen har. Eller undrar Knausgård hur det vore att ligga med sin mormor? Dotter?

För det tredje tvivlar jag inte på att Knausgård och andra dudes som honom funderar över hur det vore att ligga med kvinnor som uppfyller normen för vad en kvinna är även i situationer där det inte skulle passa sig. Om man är gift men går med polarna på en öl efter jobbet och den kvinnliga bartendern är snygg. Om man sitter i ett möte och den där kollegan som verkat tyst och grå visar sig ha oväntade kvalitéer. Alltså, det är inte moraliskt förkastligt att tänka tanken. Det är inte ens fel att tänka den nästan hela tiden. Det är bara fel om man agerar på det.

För det fjärde tänker kvinnor på hur det vore att ligga med män också. Och tja… Om sanningen ska fram gick det ju inte att skriva det här inlägget utan att fundera på hur det vore att ligga med Knausgård, även om jag inte känner mig det minsta lockad att prova. Det är liksom inte en manlig grej att ha sådana tankar, utan en mänsklig. Även här är tanken fri, men handlingen har konsekvenser.

För det femte blir det en smula bisarrt när Knausgård talar om den skandinaviska nymoralismen när han egentligen menar kvinnors lika värde. Genom att lyfta fram mäns objektifierande sextankar om kvinnor som något helt naturligt som det inte finns något som helst fel med normaliseras en objektifiering som redan är ett problem. Men problemet är inte tankarna utan att de framhålls som ”hur det egentligen är” i motsats till vad somliga anser vara ”moraliskt korrekt”. Tanken om att kvinnor är lika mycket värda som män går, enligt den logiken, stick i stäv med hur världen naturligt fungerar. Och så länge det finns en utbredd tanke bland många män att man kan ”bota” kvinnor som avviker från sin underordnade plats genom att ge dem kuk är knappast det största problemet att någon blir förbannad när en man i maktposition hävdar sin rätt att säga att kvinnor är sexobjekt.

Kulturkrockar

Kort och ytligt om månggifte

Charlotte5 kommentarer

Peppe, som välsignar Dubai med sin närvaro, har ett par gånger lyft fram månggifte, vilket är superspännande. Månggifte framhålls ju ibland som überpatriarkalt kvinnoförtryck, men det är i ärlighetens namn duktigt rasistiskt att påstå det. Det finns absolut ingenting som garanterar kvinnor mer frihet för att de är gifta med bara en man så länge det saknas en grundläggande respekt för kvinnors rättigheter. Tvärtom kan kvinnor finna stöd i andra fruar, de kan dela bördor och bekymmer och de behöver inte leva med någon press på att vara den perfekta hustrun för att det skulle vara den största skymfen i världen om man misskött sina hustruliga plikter och mannen söker någon ny.

Visst finns det ju en fundamental orättvisa i att månggifte alltid rör en man och många kvinnor, men personligen skulle jag inte vilja ha fler än en man. En räcker mer än väl, trots att han inte är hemma särskilt ofta. Och jag vill inte lägga ord i hans mun, men jag har på känn att han inte vill ha fler fruar än mig heller. Inte för att jag är perfekt eller så, utan för att jag är rätt jobbig.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ett försvarstal till mannen

Charlotte4 kommentarer

I dag är det den internationella mansdagen. Personligen tycker jag att det är ett utmärkt tillfälle att lyfta fram att män är lika skapade av samhället som kvinnor. Ofta talar man till exempel om den manliga normen som om den vore någonting som män själv skapat för att de känner sig naturligt bekväma där och som resten av världen har att anpassa sig till. Men den manliga normen är inte skapad av män för män utan av alla i samhället, av gammal vana. Visst tjänar män i allmänhet på att vara män. Att vara man är, som vi tidigare talat om, att spela på den lättaste nivån. Men i den generaliseringen lurar risken att tolka män som av naturen skapade entiteter istället för att se dem så som vi i allmänhet brukar tolka kvinnor – kreationer av kulturspecifika stereotyper.

I ett ödets ironi gör den manliga normen att vi tolkar allt det som män har lättare tillgång till som mer värt och män därför som mer privilegierade.

Men den oroväckande självmordsstatistiken för män talar tydligt för att en manlig norm inte alls gör män lyckligare. Statistik över våldsdåd och sannolikt offer, över missbruk och socialt utanförskap eller ungefär vilket kommentarsfält som helst talar för att män inte alls är bekväma. Och att bortfärda den enorma press många män känner på att prestera, att tjäna pengar och på att arbeta livet ur sig för att vara attraktiva inför kvinnor med att kvinnor inte vill ha sådana män är ungefär som att bortfärda kvinnors bantningshets med att säga att män gillar kurvor. Även om man på ett intellektuellt plan kanske vet att alla kvinnor inte vill ha karriärmän utan hellre en närvarande partner är det knappast det man tänker på när man blir nobbad igen och igen. Oresonliga ideal böjer sig inte för resonabelt tänkande.

Och män dukar under för oresonliga ideal precis som kvinnor gör. Män kanske spelar på lättaste nivån, men de har bara ett liv – inte tre. De får inga extra sköldar när de plötsligt hamnar på en svårare nivå och de har lika lite chans att save och reload som andra.

Det tycker jag är värt att uppmärksamma i dag. Att män har satt reglerna för manlighet lika lite som kvinnor satt reglerna för kvinnlighet. Att vad vi ser som män är sociala konstruktioner och att den manliga normen inte är bara männens fel.

Kulturkrockar · Vardagslivet

On the road again – ett inlägg om ensamhet

Charlotte6 kommentarer

Jag tänker ofta på den där myten om att kvinnor gifter sig uppåt; att kvinnor bara vill ha framgångsrika män. För jag kan se hur det verkar som det. Ofta så är mannen i förhållandet längre kommen i sin karriär än kvinnan. Det har föreslagits att det bland annat beror på att mannen ofta är lite äldre, och det är klart att det ligger sanning i det. Men så är det hela rumban med familj och barn, med glastak och könsstereotypa förväntningar och jag har fått höra så många gånger att det är kvinnornas eget val som gör att männen är mer framgångsrika. Att det är kvinnornas val att ha framgångsrika män för att framgångsrika män är allt kvinnor vill ha.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: sådana påståenden är kvalificerat skitsnack. Om vi för den här gången inte gräver ner oss i orsakerna till skillnaderna och istället bara fokuserar på myten om vad kvinnor vill ha, ok? Och jag gör mig inte nu till representant för något sorts kvinnokollektiv utan talar bara för mig själv men att ha en framgångsrik man är jävligt ensamt.

Vi har förstås den där åldersskillnaden, fyra år för att vara exakt, och dessutom en skillnad i karriärval som gör att hans föreläsningar är värda typ 450 euro och jag blir uppriktigt tacksam om någon bjuder på kaffe. Men sedan blev det ju så att jag tog ut all föräldraledighet och var hemma i nästan fyra år med barnen vilket inte alldeles oväntat leder till att jag också vabbar oftare. Han har kunnat bygga karriär på ett sätt som jag inte har kunnat och i takt med att hans karriär har tagit fart har hans betydelse inom företaget ökat. Han är inte utbytbar på sin arbetsplats. Det finns ingen annan som kan sköta hans jobb och hans jobb kan inte vänta. Och även om det har blivit pinsamt uppenbart att det inte är någon annan som skriver min avhandling om jag inte gör det, så är medeltida brev i allmänhet inte av sådan karaktär att de inte lika gärna kan läsas lite senare. Jag är helt enkelt mer flexibel än vad han är.

Han hann knappt landa från Bali, och verkligen inte sova av sig jetlagen, förrän han åkte på arbetsresa. Vi fick några kvällar efter att barnen äntligen somnat då jag tittade på TV och han snarkade på min axel, dödstrött av långa arbetsdagar och för korta nätter i fel tidszon. Sedan packade han sin väska och åkte lördag eftermiddag iväg igen. Jag blev, som vanligt, ensam kvar och försökte att inte visa hur ledsen jag var över att se honom åka. Det är ju inte hans fel. Det är bara så det är. Han är orsaken till min ensamhet men är lika oförmögen att bryta den som jag är.

Och den här ensamheten är destruktiv och kvävande. Jag sköter barnen, huset, gården, djuren, mitt jobb och det går. Jag klarar det. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag saknar honom. Jag saknar honom så att det gör ont. Inte för att jag vill ha städhjälp (då är han ändå inte rätt person att ringa, om vi säger så) eller hjälp med barnen utan för att jag vill ha den man jag trots allt fortfarande, efter 10 år tillsammans, är väldigt kär i. Jag är ju gift med just honom för att jag vill ha just honom. Att vara påtvingat ensam är ingen dans på rosor. Det är riktigt, riktigt tungt. Det är så mycket saker som jag vill berätta för honom, dela med honom, visa, ventilera och få stöd i.

Men en framgångsrik man behövs av många fler än av bara hans hustru. Sådana som har betydligt mindre förståelse för att behöva vänta. Det är ingens fel, det är bara så det är.

Hade jag fått välja hade jag hellre valt lite mindre framgång och lite mer tid och jag tror att många kvinnor som finner sig själva ensamma i ett förhållande med en framgångsrik man tänker samma sak. Det där med framgång och status är inte viktigt för mig. Han är viktig för mig. Han. Det var bara det jag ville säga.

20141116-102643.jpg

Kulturkrockar · Vardagslivet

Om samarbete med kyrkan och om att förlita sig på Gud

Charlotte9 kommentarer

Som ni vet hade Tildas förskola ett samarbete med församlingen då de skulle göra ett konstprojekt kring psalmen ”Jag lyfter ögat mot himlen”. I går var avslutningen på det projektet och jag tänkte därför att det här skulle vara ett ypperligt tillfälle att rent konkret tala om det där med gränser. Mina utgångspunkter är att 1) alla barn oavsett religion måste känna sig välkomna i ett skolsystem som är obligatoriskt och 2) alla barn bör få kännedom om de kristna traditioner vårt samhälle alltjämt är uppbyggt kring.

Jag skulle därför vilja börja med att säga att jag tycker att Tildas förskola har gjort ett imponerande bra jobb här. De lät barnen själva diskutera kring psalmen och vad den innebär. Barnen hade talat om att knäppa sina händer vilket hade lett till en diskussion om när det är bra att kunna få hålla någon i handen. Konstverket, vilket påminner en smula om Beaker, består av barnens händer som ett höstträd. Runt stammen har barnen själva skrivit lappar med förslag på när man behöver en hand att hålla i, som till exempel ”när man är kär”, ”på en begravning” eller ”när man är ute och går med pappa och hundarna på kvällen”. Det blev inte gudligt – det blev mänskligt.

handsSo far, so go(o)d.

I går kväll var det alltså vernissage i kyrkan. Vi var kanske 20 familjer på plats. Först var jag förvånad över att det var så många som jag inte kände igen men sedan gick det upp för mig att det var en vernissage för alla förskolor i hela kommunen. Det rör sig alltså om minst 6 st förskolor. Då är 20 familjer patetiskt dålig närvaro. Jag antar att många familjer hade problem med tiden. Klockan 18 en onsdag har barnfamiljer i allmänhet rätt mycket program. Jag antar också att många familjer blev avskräckta av hela kyrkgrejen och jag förstår det. Jag som var på plats kan säga att de hade all anledning att vara det.

Vernissagen öppnades nämligen med att psalmen sjöngs (vilket är helt ok, förutom att den sjöngs med finlandssvensk tonsättning i dur istället för den i moll som jag verkligen gillar – men petitess) och därefter talade prästen om Vår Gud Fader i Himlen, om hur Han Ser Oss och Älskar Oss och om Guds Hus och så vidare. Sedan skulle vi alla be.

Här någonstans vaknade rebellen i mig och jag var oroväckande nära att ta min dotter i handen och protestmarschera ut. Så tänkte jag att det säkert rimmar illa med samtalet jag hade med Tilda om hur man, om man är i kyrkan, måste respektera att det finns dem som anser det vara just Guds Hus och som tror.

Grejen är att den här konstutställningen var viktig för Tilda. Hon var, med all rätta, synnerligen stolt över vad de hade åstadkommit. Jag ville ta henne dit för hennes skull, för att hon skulle kunna få visa var hon arbetat med, visa kyrkan som hon tyckte så mycket om och för att ge det hela en ärlig chans. Jag var inte där för Guds skull. Jag var där för mitt barn.

tildakonstKyrkan hade här en fantastisk möjlighet att finnas till som resurs i samhället, som en samtida mötesplats och som historiskt monument. Man hade, från kyrkans sida, kunnat ha förtröstan i att Gud ser oss alla och låtit bli att påpeka det. Man hade kunnat vila i vissheten att Gud alltid är närvarande och inte predika om det. Man hade kunnat lita på att Gud gör sin grej och låta oss som var där för våra barn göra vår.

För i sanningens namn kände jag mig fångad. Det kändes fel att som icke kristen sitta i kyrkbänken och lyssna på hur Gud Skapade Oss och se på när de andra bad. Det hade känts fel att låta mina kristendomsaversioner gå ut över mitt barn och inte åka alls. Hur jag än gjorde fanns det ingen rätt väg att gå. Det är en väldigt obehaglig känsla. Och man kan ju alltid argumentera för att man förstås inte behöver be när alla andra gör det men jag skulle vilja vända på det och säga att man behöver inte organisera bön bara för att det råkar finnas folk i kyrkbänkarna. Allt handlar om vad man vill göra. Vill man organisera en kort andakt för barnfamiljer? Fine, be och tala om Gud. Vill man göra ett samarbete med förskolan där enda chansen att få se resultatet är att gå till kyrkan? Håll det på en kulturell nivå och lita på att Gud berör dem som ännu går att rädda.

Personligen blev jag mest lack.

Kuriosa: Till kyrkobyggnadens försvar ska sägas att den är helt otroligt vacker.
kyrktak

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om svenska dagen och det svenska

CharlotteLämna en kommentar

I dag har man här i Finland firat Svenska dagen. I princip alla diskussioner jag hört och sett om firandet har att göra med språk som om det viktigaste som de nästan 600 år Finland var en del av Sverige resulterade i var att 6 % av befolkning fortfarande har svenska som modersmål. Det är inte konstigt om folk förundras över det här med Svenska dagen då.

Historielösheten är total.

Och visst, det är ju vanskligt att spekulera i hur det hade varit om det som varit inte varit men i det här fallet känns det väldigt berättigat för ursäkta mig nu men det svenska språket är kanske det minst viktiga av alla de saker som kom av Finlands samhörighet med Sverige. När man firar Svenska dagen borde man istället för att tänka ”språk” tänka ”västerländsk kulturkrets” för det är vad det handlar om. Genom Sverige anslöts Finland till den västerländska kulturkretsen.

Finland blev ett land med ett västerländskt rättssystem, där principer om rättstrygghet och likvärdighet inför lagen råder. Utformningen av lagarna härrör från de medeltida lagarna, införda i Finland på 1300-talet. Domstolarnas utformning och systemet med att överklaga till en högre instans är även det ett arv från Sverige.

Finland fick ett samhälle som förvisso har klasser, men som hade och har betydligt mindre klasskillnader än till exempel Ryssland. I Finland fanns det inga livegna bönder – bönder som inte ens ägde sig själva. Bönderna i Finland, liksom bönderna i Sverige, ägde och äger sig själva och i allmänhet även jorden de brukade. I Ryssland upphörde livegenskapen 1861.

Finland står för mänskliga rättigheter, för allas lika värde och för demokrati. Det är kulturella värden som kommer från den västerländska kulturkretsen, även om de förstås inte är unika för den.

Finland värderar också god arbetsmoral och god utbildning för alla. Man är emot korruption och att få saker man inte förtjänar. Det är aspekter som hör samman med lutheranismen, som infördes i Finland på 1500-talet, och med 1600-talet naturvetenskapliga revolution samt 1700-talets upplysning.

Sedan har vi förstås kalendern, tideräkningen och helgdagarna, för att inte tala om alfabetet. Men poängen kanske är klar ändå.

Och jag säger inte att Finland liksom skulle stå i något slags tacksamhetsskuld till Sverige för alla de här grejerna. Nej, det är finska folket – oavsett språk – som tillsammans upprätthåller värdena och systemen och de har bara sig själva att tacka för det. Men däremot ska man veta varifrån man kommer. Vet man inte varifrån man kommer är det nämligen väldigt svårt att se vart man är på väg. Folktinget menar att ”finlandssvenskarna ser dagen som en symbol för” deras ”rätt att tala svenska i Finland”. De hävdar också att att Svenska dagen är en ”nationell festdag” där det ”tvåspråkiga och gemensamma fosterlandet Finland hyllas”. Vill man på riktigt ha förståelse för varför svenskan hör hemma i Finland borde man lägga mer krut på det sistnämnda. Svenska språket i Finland är nämligen egentligen inte alls en språkfråga.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om det självklara behovet av genuspedagogik

Charlotte5 kommentarer

I dag hade jag utvecklingssamtal tillsammans med Tildas lärare på förskolan. På det stora hela har jag varit väldigt nöjd med förskolan. Visst, jag kanske inte håller med personalen i alla detaljer – men deras jobb är ju heller inte att göra mig nöjd utan att ta väl hand om mitt barn. Det har de tveklöst gjort.

Det var därför inte heller jag som lyfte frågan om genus när vi hade utvecklingssamtal, utan läraren själv. Läraren menade att om det var något som jag lade märke till i deras arbete så fick jag gärna påpeka det. Bara det faktum att hen säger så, och verkligen menar det, får mig ännu säkrare på att min dotter är i trygga händer. Genuspedagogik har nämligen inte alls slagit igenom här i Finland. Inte alls. Det syns också på de allra flesta ställen. På barnens förra dagis kom det till exempel en gång en ung, manligt studerande som skulle praktisera på dagiset i några veckor. Damerna i personalen var alldeles till sig. Äntligen kom det någon som kunde spela fotboll med pojkarna! Själv gick jag hem och dunkade huvudet i väggen. På dagiset fanns nämligen bara kvinnor anställda och även om jag personligen inte ser problemet med att vem som helst kan spela fotboll med de barn, oavsett kön, som vill spela fotboll så fanns det bland dessa kvinnor den tanken. Min egen tanke var den här: vem tar hand om pojkarnas upplevda behov när praktikanten inte längre är kvar?

Ny forskning i Finland visar dessutom mycket konkret på hur olika pojkar och flickor behandlas. Det handlar om de klassiska sakerna; taltid, formen av uppmuntran och formen av förmaningar. Forskning visar gång på gång att vi behandlar pojkar och flickor olika – att vi behandlar barn utgående från uppfattningar om kön och genus. Och varje gång den här skillnaden i bemötande lyfts fram så kommer omedelbart antigenusarna och hävdar att det visst är skillnad på pojkar och flickor som att de här två sakerna skulle vara relaterade till varandra. Jo, det finns en liten, synnerligen generell biologiskt betingad skillnad mellan pojkar och flickor men det är inte den skillnaden som avspeglas i hur pojkar och flickor behandlas. Vi behandlar inte utifrån de  mycket små biologiska skillnaderna utan utifrån kulturella uppfattningar om hur pojkar och flickor fungerar.

Det betyder att vi inte alls är öppna för barnens biologiska förutsättningar. Den flicka som är snabb och stark kommer antingen att bli kallad pojkflicka och få lära sig att hon överskrider vad som är lämpligt för flickflickor eller få lära sig att anpassa sig till mer flickigt uppförande. Att ha ett genustänk innebär inte att man försöker undertrycka barnens biologi, eller att man försöker ändra på den.

Och det är därför som jag för mitt liv inte kan förstå varför somliga går helt apeshit över att man försöker inför genuspedagogik. Genuspedagogik går ut på att man som vuxen uppmärksammar hur man behandlar barnen. Att kvinnor kan spela fotboll. Att flickor kan spela fotboll. Att pojkar kan spela fotboll – eller låta bli. Det handlar om att alla barn ska bli bemötta för dem de är, att alla barn ska få möjligen att bli den bästa möjliga versionen av sig själv. Det handlar om att se barn som individer istället för kategorier. Det handlar om att ge alla barn styrkan i att vara lika mycket värda. Det är inte något revolutionerande feministiskt propagandatrams utan grundbultarna i hela vår västerländska värdegrund. Hur kan det på något vis vara fel?

(Det var också delvis det här vi talade om på Tisdagssnackarna förra veckan!)

Kulturkrockar · Vardagslivet

Nej-sägar-invasionen

Charlotte7 kommentarer

Ofelbart, varje gång det kommer länkar från antifeministiska bloggar kommer det in drösvis med folk som är emot mig. Inte så att de egentligen läser vad jag skriver eller bryr sig om att ta reda på vad jag tycker. De vill bara säga nej. Det hände nu senast när jag kritiserade evolutionspsykologisk forskning på basis av forskningens urval (beträffande exempelvis respondenternas ålder) och metoder (enkäter för att utröna biologiskt betingade beteenden). I vanlig ordning skylldes det på att feminister inte kan/vill förstå biologi och i vanlig ordning påpekade jag att det, från akademiskt håll, självklart inte är feminister som protesterar utan forskare – främst evolutionsbiologer. Den som är intresserad kan med fördel läsa den eminenta bloggen Det är trams, som drivs av Per Köhler – doktorand vid Neuronano Research Center vid Lunds universitet (se till exempel Evolutionspsykologiskt handviftande). Han är inte den sorts tönt-feminist-genus(o)-vetar-slampa som jag är, och det är tveksamt om han kan klassas som evolutionsbiolog heller, men han är inte särdeles imponerad av evolutionspsykologi för det.

För jag får gång på jävla gång höra att jag helt enkelt inte är kompetent nog att uttala mig om evolutionspsykologi. På ett plan kan jag förstås hålla med. Det är inte mitt ämne så visst. Grejen är bara att det sällan är en del av motargumenten. Nu senast gick det så här:

Han: Det spelar ingen roll om en eller två evolutionsbiologer inte håller med. Kan du inte själv komma med belägg för varför forskningen är fel, eller förstå deras argument för varför den nu skulle vara det- så har du inte något att komma med vetenskapligt. Du kan fortfarande komma med känsloargument, men det är ganska uttjatat från feministisk sida.
Jag: Vem har kommit med känsloargument alltså?
Han: Jag ser det mesta du skriver som känsloargument. Dom låter väl någorlunda bra, men dom berör inte ens undersökningen egentligen.

Därefter går någon/några igenom de senaste månadernas inlägg och klickar ner betyget på dem på stjärnorna under. Som det här inlägget om en helt harmlös kvällspromenad med en bild på min dotter i balettkläder, vilket tidigare hade fått fem stjärnor av någon (sannolikt min mamma) men efter nej-sägar-invasionen fått en en-stjärne-röst. Det gör inte så mycket egentligen. Man måste ju inte uppskatta mina kvällspromenader. Men så har även inlägget om hur man inte får hata män röstats ner. Inte av feminister som tycker att man visst får hata män utan av antifeminister som vill säga nej.

Oh, the irony.

Och jag säger inte att man måste hålla med och ni vet ju att jag är av den bestämda åsikten att folk måste få säga nej och protestera, men det här handlar inte bara åsikter utan om kön och framförallt om genus. Det handlar om förutfattade meningar om vad jag som kvinna och genushistoriker har den intellektuella kapaciteten att förstå (vilket avgjort är betydligt mindre än en random man). När jag kritiserar metodologin bakom en undersökning så är det känsloargument. När jag vänder mig mot ett åldersmässigt tämligen snedvridet urval är det känsloargument. Hur ska man kunna diskutera forskning om metodologi inte anses beröra forskningen? Hur ska en kvinna kunna diskutera forskning om allt hon anses kapabel att uppbringa är känsloargument?

Då blir mina små kvinnliga känslor så sårade att jag börjar gråta och vill städa spisen och återupptäcka min rätta plats i världen.

Nävars.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om manshatet

Charlotte4 kommentarer

Det var inte så länge sedan jag skrev om hur trött jag blir på de där nissarna som alltid måste komma och skrika manshat om allting. Det är fortfarande sant. De gör mig fortfarande väldigt trött.

Men så hamnade jag på ett blogginlägg av Kakan Hermansson som handlar om just manshat. Hon skriver så här:

”Manshat är inte främmande för mig. Manshat är inte heller farligt. Kvinnor blir våldtagna, misshandlade och mördade varje dag. Och oftast för manssamhället inte gör ett skit för att förbättra vilkoren för dom som inte är vita, heterosexuella män.”

”Manshat är inget hot mot samhället, kvinnohat är däremot det.”

Och då blir jag ungefär lika trött som när random nisse skriker manshat för jag har så otroligt svårt för när man måste ta till storsläggan och urskillningslöst banka allt som liknar det man är ute efter.

Jag tror att jag förstår vad Kakan menar. Att det är så stor skillnad på mäns och kvinnors förutsättningar – att det fortfarande finns en maktobalans mellan män och kvinnor – att man kan tala om strukturer som påverkar kvinnors förutsättningar negativt. Det håller jag helt med om. Forskning visar tydligt hur att vara kvinna påverkar till exempel lön, anställningsmöjligheter och forskningsanslag negativt, för att inte tala om kampanjer av slutshaming, våldtäktskultur och våld i nära relationer. Det finns en massa problem. Problem som är värda att ta på allvar och diskutera som de kvinnoproblem de faktiskt är.

Men att därifrån dra slutsatsen att allt detta är männens fel är ett mycket tveksamt tankehopp ut i ett svart ingenting. Oftast blir jag mest frustrerad över när män hela tiden måste inflika att det faktiskt inte är alla män som våldtar och misshandlar, men har känner jag mig tvungen att själva säga det. Det är INTE bara män som upprätthåller våldtäktskultur, som slutshamar och som bidrar till de strukturer som håller kvinnor nere. Inte heller är det bara oupplysta kvinnor som springer patriarkatets ärenden som beter sig som svin. Att vara ett svin är bara en könsfråga om man faktiskt är född som gris.

Faktum är att män har deltagit i kvinnokampen redan från början. Män slogs vid suffragetternas sida för rösträtt för kvinnor och män har tillsammans med kvinnor utformat det samhälle vi har i dag – rättvisare och mer jämställt än någonsin förr. Det finns helt enkelt inte fog för att påstå att ”manssamhället” inte gör ett skit för andra än vita, heteromän om inte manssamhället är en särskild klubb jag bara inte känner till.

”Vad kvinnohatet främst gör är att separera kvinnor, krossa systerskapet och främja manssolidariteten. Manssolidariteten, där män backar män oavsett är roten till vårt samhälles förfall och är så starkt att även med det tyngsta medlet, feminismen, är det svårt att ta sig igenom.”

Även här tror jag att jag vet vad hon menar. Forskning visar till exempel hur ”lika barn leka bäst”, att män i toppen väljer manliga gunstlingar som de hjälper framåt och att bristen på kvinnliga förebilder är ett jätteproblem. Men forskning visar också att det här är mekanismer som inte är uppenbara ens för dem som själva utnyttjar dem. Män backar inte nödvändigtvis män medvetet och i allmänhet heller inte för att hålla kvinnor ute. Det händer, jo, men i dagens Sverige är det inte någonting man kommer undan med. Och nu är ju inte jag ung man, så jag kanske har missuppfattat en massa, men jag tror inte att unga män alls känner igen sig i vad Kakan skriver. Jag tror att unga män känner en otrolig press gentemot andra unga män, att det tävlas, stängs ute och mobbas i minst lika stor utsträckning som bland unga kvinnor. Jag tror att det är jätteviktigt att fler män (och kvinnor) ser sin del i de strukturer som upprätthåller könsnormer men jag är också fullkomligt övertygad om att framställningar som Kakans text är helt åt helvete fel väg att få fler män att omvärdera.

Hela texten baserar sig nämligen på generaliseringen att män är överordnade kvinnor, vilket i dagens Sverige verkligen inte är självklart. På det allra mest generaliserande planet ja, men är det verkligen där man ska föra debatt? För på alla andra plan finns det mängder med kvinnor som är överordnade män. Kakan säger själv att hon gillar intersektionalitet så jag förstår inte varför inte ser det. De män som är underordnade kvinnor har alltid funnits – även på medeltiden – men i dagens Sverige är de väldigt, väldigt många. Säkert nästan lika många som de kvinnor som är underordnade män. När man upplever sig som underordnad, utan att se sina egna privilegier och hålen i underordningens nät, tar man gärna till storsläggan. Det blir sällan kreativt.

Och inte för att jag tror att jag egentligen är bjuden, men jag är uppriktigt sagt inte intresserad av att ingå i Kakans systerskap.

”Så nä, lite manshat har aldrig skadat nån. Kvinnohatet däremot, det förstör allt.”

Hat föder alltid mer hat. Hat skadar alltid. Det hjälper inte att man inbillar sig att man slår från ett underläge.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Lilla Genusskolan del 2: representation och intersektionalitet

Charlotte2 kommentarer

Ibland kan det kanske kännas som om genusvetare och genustyckare slänger sig med en massa svåra ord. Det är många gånger sant. När man diskuterar saker över en kopp kaffe kanske det inte alla gånger känns helt motiverat men ändå har jag svårt att tänka mig diskussionsämne som har fler svåra ord i vardagligt bruk än just genus. Det kan lätt bli förvirrande. När man forskar är dock alla de svåra orden otroligt viktiga. De här orden – termerna och begreppen – är nämligen grunden till att definiera exakt vad det handlar om. Därför har (nästan) all forskning en rubrik som heter typ ”definitioner” eller ”terminologi” i det första kapitlet. Många av de orden som används inom forskningen för att definiera exakta, begränsade fenomen används väldigt godtyckligt i diskussioner utanför universitetens snirkliga korridorer.

I dagens Lilla Genusskola ska vi ta upp två av de termer som ofta förekommer både inom forskningen och i vardagliga diskussioner, nämligen representation och intersektionalitet. Observera att de definitioner jag ger inte nödvändigtvis är de enda korrekta.

Representation och representativitet: Representation handlar väldigt kortfattat om vem som syns, var och under vilka förutsättningar. Det som representeras ofta är vad vi är vana att se och är normen. Till exempel: ingen reagerar på en reklam där en man och en kvinna kysser varandra medan en reklam där två män kysser varandra väcker uppståndelse. Det finns en heteronorm i samhället. Ett till exempel: En påklädd man omgiven av lättklädda kvinnor är vi vana vid – en påklädd kvinna omgiven av lättklädda män är ovanligt. Alltså: idealmän ska ha kläder på och idealkvinnor ska vara halvnakna. Men representation handlar förstås inte bara om reklam utan kan också handla om till exempel vem som erbjuds taltid.  De flesta som uttalar sig i radio och TV som experter är vita, medelålders män vilket gör att vita, medelålders män är det första folk kommer att tänka på när de hör ordet ”expert” – vilket i sin tur leder till att det är svårt för alla dem som inte är just vita, medelålders män att tas på allvar som experter.

För det är så representation fungerar. När det bara är ett kön som är representerat tillskrivs alla med det könet vissa egenskaper. Representationen blir representativ. Så varför är det här viktiga saker? För att vi inte märker dem om vi inte faktiskt ser till att göra oss medvetna på dem. Snedvriden representation kan enkelt passera om man inte vet vad det är man letar efter för representationen är skapad av och återskapar samhällets normer. Ja, och när det kommer till samhällsbärande saker som expertis och taltid i media är vita, medelålders män fortfarande groteskt överrepresenterade. De är så många att representationen inte är representativ för expertisen som faktiskt finns bland befolkningen. Det handlar både om ren statistik – om mängd – men också om kvalitén på förekomsterna. Rättviseförmedlingen startade som ett svar på sned representation, för att hjälpa ”projekt, organisationer och medier att hitta kompetens” som är underrepresenterad och har visat att det egentligen inte är svårt att skapa en större bredd.

Representation är ett känsligt ämne av den enkla anledningen att det blir skrämmande klart att den vita, medelålders mannen har fått representera hela mänskligheten när man börjar gräva lite i ämnet.

Intersektionalitet: Intersektionalitet är, i mitt tycke, ett av de allra viktigaste begreppen när man diskuterar genus för utan intersektionalitet förutsätter man att det bara finns två olika genus – manligt och kvinnligt. Intersektionalitet innebär att man öppnar även för andra faktorers påverkan. Dessa andra faktorer är i första hand klass och etnicitet men även exempelvis ålder och civilstatus. Att vara ”en riktig man” innebär kanske inte samma sak för den ensamstående Börje som jobbar skift på fabriken som det gör för Peter som är föräldraledig med sin dotter.

I forskning är intersektionaliteten ofta en given begränsning av vad ens forskningsresultat kan appliceras på. För min egen del är både klass och etnicitet helt avgörande eftersom jag bara kan komma åt svenska överklasskvinnor. Mina resultat kan alltså inte med säkerhet sägas representera pigor, eller ens fattiga bondkvinnor. I vardagliga diskussioner ges inte intersektionalitet det självklara utrymme det borde ha. När vi diskuterar våra personliga upplevelser av genus är det alltid utgående från även andra faktorer. Från om vi lever i ett parförhållande, om vi uppfyller heteronormen, vad vi har för hudfärg, utbildning och så vidare. När man lägger ihop alla de sakerna ser man att det inte finns bara ett manligt och ett kvinnligt genus, men också att det inte finns några rätt eller fel i upplevelser.