DN rapporterar i dag om Älvsjös 04:or, ett flicklag som spelar med i en pojkliga i fotboll. Ja, de inte bara spelar med i ligan, de har hittills sopat mattan med de pojklag de mött. Ett av de lagen var.. äh, minns inte. Skit samma. Lagens namn har egentligen inte betydelse för det jag ville kommentera var motståndarlagets tränares attityd. Han menade nämligen att det kan ”vara knäckande för unga killar att förlora mot tjejer” och hävdar att Älvsjö inte har ”tagit ett barnperspektiv på det hela”.
Och visst, jag förstår om pojkarna i hans lag blir ledsna om de får stryk av tjejer eftersom det (uppenbarligen) finns en väldigt stark tanke om att tjejer är sämre än killar och jag förstår att det aldrig är kul när barn blir ledsna och besvikna. Men när han talar om barnperspektiv på den här saken får jag krupp. Vilket barns perspektiv är det han talar om när han vill skydda sina pojkar från att förlora mot tjejer? Det är i alla fall inte min fotbollsälskande dotters perspektiv. Med en sådan inställning kommer hon och andra tjejer som gillar fotboll alltid få kämpa mot fördomen att de är sämre och det är knappast för de barnens bästa att få höra att de inte har potential för att de är flickor.
Inte heller är det unga pojkars perspektiv bortom stunden. Hur ska unga pojkar som lär sig att det är knäckande att förlora mot tjejer, som lär sig att tjejer är sämre, lära sig att män och kvinnor är lika mycket värda när de blir äldre? Hur ska dessa pojkar lära sig att respektera flickor om deras potential värderas olika?
Ta gärna ett barnperspektiv! Gör det! Sätt dig in i att vara en ung flicka som vill spela fotboll och möt de stackars knäckta killarna ur det perspektivet.
Ofta när man talar om något som har med genus att göra kommer de där människorna som vill vara resonabla och som har en ultimat lösning; man ska helt enkelt bara låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar och så är ordningen i världen återställd.
Om vi för sakens skull låter bli att slå oss för pannan med tangentbordet i frustration över det uppenbara feltänket att ”flicka” och ”pojke” inte skulle vara vara bundet till tid och rum, och i stället koncentrerar oss på vad en sådan inställning i praktiken betyder.
För när man är förälder till en pojke och en flicka så slås man av att det där med att vara pojke är omgärdat av en mängd förbud. Visst, det finns saker som flickor bör eller inte bör göra också, saker som smyger sig på och som man en dag inser att ens barn har internaliserat – lever efter. Till exempel att skrika högt av minsta lilla. Men hittills har hon inte stött på några sociala förbud på grund av att hon är flicka. Ett och annat ”får inte vara med” kanske, men det är sådant som kan lösas antingen genom att en vuxen diskuterar inkluderande lekar eller genom att ett gäng flickor leker samma sak i en egen grupp. Det finns ingenting som flickor inte ska göra för att det är pojkgrejer. Gränsen för vad en flicka får göra är väldigt flytande
Men när det gäller pojkar är det en helt annan värld. Pojkar vaktar på varandra hela tiden för att få den som eventuellt överväger att pyssla med flicksaker att rätta in sig i ledet. En otrolig mängd fantastiskt kul leksaker är stängda för pojkar, liksom många känslor (rädsla, sorg) och yttre attribut (smink, klänningar, hårspännen). Gränsen för vad en pojke får göra är stenhård och den som överskrider gränsen bestraffas.
Att ”låta pojkar vara pojkar” är inte att ”låta pojkar” någonting. Det är att stänga dörren till massor med grejer som många pojkar skulle kunna tycka vore kul och faktiskt vill göra. Varje gång handlar det inte om någonting viktigt förstås. Många gånger skulle man kunna jämföra det med att låta ett barn välja mellan blått och grönt istället för alla regnbågens färger. Kanske man inte behöver så många val?
Men så finns det många flickor och pojkar som vid födseln har definierats som flicka eller pojke men som växer upp och förstår att de har fått fel definition. De är någonting annat. De kanske är en flicka som vill vara som en flicka efter alla konstens regler men som på grund av att någon definierat dem som pojke inte får. Se på den här videon, om ett barn som vet vad hen vill. Inför det här kan jag bara hålla med. Låt flickor vara flickor.
Kanske jag är cynisk, men jag är inte övertygad om att det är just det här som Berit, 65, menar när hon säger att vi ska sluta med genustrams och låta flickor vara flickor.
Det leder oss tillbaka till att de flesta som suckar att vi bara ska låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar gör det för att de tänker sig att det följer ordningen och att det är att inte påverka sitt barm. Att det automatiskt finns en ordning att följa och att denna ordning existerar bortom vad vi gör den till. Man ska ”låta” barnen följa ordningen. Men ordningen, oavsett hur den ser ut, är vad vi gör den till. Barn strävar efter att följa den bara när vi visar att den är viktig. Barn upprätthåller gränserna bara när vi visar dem att de inte får översridas.
Så hur ska man egentligen i praktiken ”låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar”? Hur ska man möta ett barn som det i filmen?
Visst kan man rycka på axlarna och hoppas att det är ett ”problem” man som förälder aldrig kommer att ställas inför. Visst kan man ignorera att transsexuella inte bara i betydligt högre utsträckning än någon annan grupp väljer att avsluta sina liv unga utan också tillhör samhällets mest utsatta vad gäller våld, för att man tycker att man inte berörs av det. Visst kan man, om man tycker att det känns som rätt sak att göra.
Men man kan ju också, utan att det kostar varken tid eller pengar, dra åtminstone ett litet strå till stacken genom att öppna några fler dörrar för sina egna barn. Nästa gång dottern kommer hem och säger att bara flickor kan ha smink och långt, lockigt hår kan man till exempel visa några bilder på ungefär vilket rockband som helst.
The Rolling Stones
Eller varför inte Kiss?
Nästa gång sonen meddelar att pojkar inte kan ha kjol behöver man inte gå långt utanför Nordens gränser för att se att kjol- eller klänningsliknande plagg är det manligaste av manligt i många kulturer.
Är det Dressman? Nej, Kiltman.
Varje gång man ifrågasätter sitt barns definitioner av vad pojkar och flickor får göra så öppnar man en dörr för sitt barn. Det betyder inte att barnet själv tänker bryta normer, men man ger utrymme för tanken på att andra kan göra det. Och visst är det viktigt för alla barn, oavsett om de vill gå i kilt eller odla pudelfrisyr eller helt enkelt bara leka med vilka leksaker de vill. Men för de barn som definierats fel vid födseln är det livsviktigt. Inte metaforiskt, utan bokstavligt; deras liv hänger på det.
Och bara för att barnet kommer hem och konstaterar att världen ser ut på ett visst sätt finns det ingen anledning att luta sig tillbaka och skrockande mysa att barnet nu kommit till insikt om världens beskaffenhet. Nej. Barn testar sina teorier först. De gör en iakttagelse och testar om den stämmer. När Vilho var kanske två år berättade han för mig att alla flickor pratar svenska och alla pojkar pratar finska och utgående från hans erfarenhet av hur pojkar och flickor fungerade var det helt korrekt. Min uppgift som förälder är då inte att bekräfta hans stereotyp utan att visa honom att även flickor kan prata finska och pojkar kan prata svenska. Det är upp till mig som hans förälder att visa att den stereotyp han sett inte håller om man ser lite bredare på kön och språk.
Precis exakt samma sak gäller för alla andra könsspecifika stereotyper. Det finns inte en enda stereotyp som man inte kan hitta en uppsjö undantag till. Det finns inget ”låta bli” i att låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar om det inte rör sig om ren och skär lathet. I praktiken medför ett sådant binärt synsätt en mängd ställningstaganden och det är dessa ställningstaganden som skapar barnets uppfattning om kön. Man lurar sig själv om man tror att det är ett sätt att låta barnet fritt utvecklas utan påverkan.
Det handlar om hur man tar emot barnets teorier – vad man bekräftar och vad man ratar. Jag skulle till exempel kunna ha skyddat Vilho från det potentiellt skadliga och förvirrande i att alla människor kan lära sig flera olika språk och att man själv kan välja vilket språk man talar, men det hade knappast givit honom en rättvis bild av världens diversitet. Det samma gäller färger, smink och kläder. Det samma gäller intressen, känslor och könsorgan. Så visst kan man låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar med allt vad det innebär av gränser, men om man intalar sitt barn att det i praktiken är ett simpelt system av enkelt definierade självklarheter så ljuger man.
Det finns få saker som tycks få män engagerade i frågor om könsdiskriminering lika starkt som pojkars prestationer i skolan. På basis av de kommentarer som kom till mitt inlägg om att man måste skilja på mansnorm och mansroll vill jag lyfta fram några saker som är viktiga att komma ihåg i den här frågan.
* Det finns en galet stark tendens att förklara pojkars och mäns varande i biologiska termer. Alltid. Män är otrogna på grund av sina starka sexuella drifter. Män våldtar för att de inte kan kontrollera sig. Män slår för de är fyllda med testosteron. Män får höga positioner för de är tävlingsinriktade. Pojkar hamnar efter i skolan för de mognar senare än flickor. Vi måste våga se på män och pojkar som kulturella varelser, för att 1) manlighet är kulturellt betingat och 2) världen behöver inte mer anpassning efter mäns så kallade naturliga drifter.
* Folk går alldeles bananas över att flickor får högre betyg än pojkar och vill se en biologisk förklaring i att pojkar inte kan leva upp till de krav som ställs på dem i skolan för att kraven är anpassade till flickor. Alltså seriöst. Läs en läroplan. Det finns INGENTING i läroplanerna som är så svårt att inte alla skulle kunna klara av det, även om man mognar senare. Betygssystemet är inte till för att skilja smarta från inte lika smarta utan hårt arbetande från inte lika hårt arbetande. Jo, är du smart kanske du har det lättare – men den elev som faktiskt studerar klarar sig. (Här vill jag inflika att det finns massor med elever som inte klarar skolan för att de inte får det stöd de behöver, varken från skolan eller hemifrån. Vad jag menar är alltså att läroplanernas mål är enkla nog för att alla skulle kunna klara av dem i teorin – det går liksom inte att sänka dem.)
* Det finns fördomar mot pojkars förmåga i skolan, särskilt vad det gäller att sitta still och koncentrera sig. Fördomar som dessa inverkar negativt på pojkars chanser i skolan och bidrar till negativa spiraler. Det är förresten också samma fördomar som gör att flickor får leka extrafröknar och att flickor används som buffrar mellan bråkiga pojkar. Det här är allvarliga grejer som framförallt pojkar förlorar på och som inte får förekomma! Det är könsdiskriminering och måste tas på allvar.
* Det finns inte tillräckligt med manliga förebilder i skolan. Oavsett vad man tycker om kön så är könsidentiteten en av de första identiteterna och barn behöver förebilder. Hade jag varit för kvotering så hade jag tyckt att det vore viktigare för jämställdheten att kvotera in manlig dagispersonal än kvinnliga chefer.
* Så fort det finns könsskillnader i precis vad som helst så skriver folk kvinnohatspatriarkat om det är till flickors nackdel och antibiologisk nazifeminism om det är till pojkars fördel. Här kommer ett nyckelord till alla dessa diskussioner: intersektionalitet. Det är försvinnande sällan som det finns organiserade komplotter för att diskriminera. Ofta så beror snedfördelningarna på en mängd olika saker som samverkar och där kön bara är en liten del. Vad gäller betyg i skolan är följande saker i många fall mer avgörande än kön:
antal timmar lagda på skolarbete utanför skoltid
huruvida modern är heltidsarbetande eller hemma
stödet från familjen
socioekonomisk status
Till exempel: vita pojkar med hemmamammor i rika områden i bra skolor presterar bättre än en afroamerikansk flicka i förorten. Studier visar också att flickor i allmänhet lägger ner betydligt mycket mer tid på läxor – i Tyskland 2 timmar mer/vecka än vad pojkar gör (se Quality and Inequality of Education – Cross National Perspectives). Studier visar också tydligt till exempel att hudfärg har större betydelse än kön i USA. Kön är bara en faktor av många.
* Det finns massor med saker som man kan diskutera om skolan och eftersom alla har gått i skolan har alla en åsikt om hur det borde göras. Det enda som jag tycker är riktigt, riktigt viktigt är att lärarna får tid nog att möta varje elev som en individ, istället för en representant för en grupp.
* Det finns en (möjligen) biologiskt betingad skillnad mellan pojkar och flickor som tar sig uttryck i språklig mognad. I klarspråk betyder det att man kan hitta en skillnad i utveckling mellan gruppen pojkar och gruppen flickor. Det betyder däremot INTE att alla pojkar är språkligt sämre utvecklade än alla flickor, så när folk menar att man måste förändra skolan så att den anpassas efter denna statistiska skillnad får jag spunk. Varje elev ska bemötas på sin egen nivå – så står det i alla läroplaner och det tjatas det om på lärarutbildningen (tro mig, jag har gått den) – och det ska räcka. Vi kan inte anpassa skolan efter statistiska sannolikheter om könsskillnader. Alla de pojkar som är språkligt begåvade då, vad skulle hända med dem (min son till exempel)? Och alla de flickor som behöver extra stöd i sin språkliga utveckling? Det är som om alla pojkar på högstadiet ska behöva sitta på extra höga stolar och alla flickor på lägre stolar bara för att det finns en statistisk längdskillnad. Lösningen är förstås att ge dem möjlighet till höj-och sänkbara stolar i så fall. Och att ge alla elever som behöver extra stöd extra stöd.
* Vi vet att elever påverkas av både familjens, det större samhällets och framförallt lärarens förväntningar på dem. I praktiken betyder det att stereotyper kommer att påverka hur barnen har det i skolan. Man kan ju tycka olika om den saken förstås, men jag tycker att det vore en katastrof om pojkar skulle intalas att de är biologiskt sämre lämpade för skolan. Goddag, självuppfyllande profetia!
* Att flickor generellt får bättre betyg är inte en nyhet som ”den nya feministiska skolan” med grupparbeten och självständigt arbete kan skyllas för utan har rapporterats sedan 50-talet. Skillnaden på pojkars och flickors resultat står sig också i andra länder, till exempel i USA – men en statistiskt betydande skillnad har inte påvisats i flera studier över elever i t.ex. Japan och Korea (se Quality and Inequality). Problemet ligger alltså snarare i hur läraren bemöter och bedömer eleverna och framförallt i samhällets förväntningar på desamma än i könet i sig. Genus, inte kön – om man så vill.
Jag får ofta frågan om ifall jag tycker att det finns några skillnader mellan Finland och Sverige. Det finns förstås mängder, de flesta rätt obetydliga men så finns det sådana som verkligen sticker ut. Som när jag bläddrar igenom fredagens Hufvudstadsbladet och läser en filmrecension av en egentligen mycket bra recensent som den här gången har valt att formulera sig så här:
Det här skulle aldrig flyga i Sverige. Aldrig. Och inte för att Sverige är så himla PK att man inte får skriva ut vad man tycker, utan för att folk i Sverige har funderat över begrepp som intersektionalitet och rasism så länge att man helt enkelt inte släpper igenom slentrianrasism av den här kalibern. Begreppen ”negroida rötter” och ”rasbarriärer” betyder nämligen ingenting om man inte anser att det finns en negroid ras som bär på något essentiellt avvikande. Begreppen får innebörd endast genom rasbiologiskt tänkande. Det här är viktigt. Det är alltså inte bara en fråga om att uttrycken är kränkande, de är också fullkomligt intetsägande.
Och jag känner inte recensenten personligen, men jag misstänker att hen inte menade något illa (vilket är anledningen till varför jag inte skriver ut namnet). Det borde dock, på Finlands största svenskspråkiga tidning, finnas tillräckligt många granskande ögon för att sådant här inte ska slinka igenom. Journalism borde också, kan man tycka, bedrivas i en sådan sorts miljö att den som är på väg att skriva negroida vadsomhelst stannar upp och ifrågasätter sitt ordval.
Vi har ju talat en hel del om hur kvinnor har funnits med genom hela historien men hur de inte liksom syns. I dag, när Finland firar sin nationalskald J.L. Runeberg, blir den här snedfördelningen kristallklar. Runeberg var nämligen gift med Fredrika, som ingen nuförtiden känner till.
Fredrika var dock kvinnan som gjorde allt möjligt, som skötte det stora hushållet, som födde åtta barn långt innan epidural och föräldraledighet. Men hon var inte bara husmor extraordinäre. Hon var också med och grundade en skola för medellösa (alltså fattiga) flickor i Borgå, hon var tidningsredaktör och argumenterade för att ogifta kvinnor skulle få bli myndiga (hon själv var alltså, såsom gift, inte myndig). Dessutom fann hon på något vis tid för sitt eget författarskap.
Vad hade det blivit av denna kvinna om samhället inte hade dömt henne att stå i sin makes skugga? Som min fina vän, den begåvade historikern, Eva Ahl-Waris skriver:
”Jag har litet svårt för Runeberg av många orsaker, men främst för att hans fru var så begåvad och inte alls hypas som maken. Inte i denna dag. Fastän hon är alla dubbelarbetande (särskilt humanist-) kvinnors skyddshelgon! Och det var minsann även hon som skapade bakelsen! Alla vi, som är fångar mellan bykkorgen, städskrubben, alla barnens ‘måsten’ och datorn/arbetet borde hedra Fredrika idag! Lyft bakelsen till munnen och njut! Imorgon blir det barkbröd igen…”
Passar i den andan på att tipsa om att Eva driver ett företag. Mer om det här!
Man kan läsa mer om Fredrika, och också se exempel på hennes författarskap, här!
Vi promenerade med barnen genom skogen till skridskoplanen och diskuterade det här med skridskor. I år har Tilda nämligen fått skridskor med taggar på och måste därför lära sig en helt ny åkteknik. Jag berättade för barnen att när jag liten kallade man sådana skridskor för tjejskridskor, och sådana svarta som Vilho har och som Tilda har haft tidigare år för killskridskor. Så pratade vi om hur knäpp den indelningen är eftersom skridskorna inte är till för olika kön utan för olika sorters skridskoåkning och att alla manliga konståkare och kvinnliga hockeyspelare säkert skulle skratta åt sånt strunt.
Och barnen lyssnar på berättelserna om tjej-och killskridskor med samma sorts skräckblandade förtjusning som när jag berättar att telefonerna satt fast i väggen när jag var liten. Det är kuriosa. Berättelser om hur man gjorde förr i tiden innan man visste bättre.
Den här videon är så relevant just nu. Och alltid. Stort tack till Kaisa för tipset!
Det är förvisso bara delvis sant att ingen någonsin gjort historia by giving a fuck. Julius Caesar till exempel, gav det till Cleopatra och det blev ju han ganska känd för.
”Du antyder att det skulle vara rasistiskt att påstå att somaliska analfabeter inte berikar Sverige särskilt mycket. Det är det inte, om man inte anser att det beror på deras hudfärg och genetiska ursprung. Jag har svårt att tänka mig att det kan bero på det, snarare på att de är just analfabeter och dessutom bär med sig en kultur som är stark, men mycket lågt utvecklad och dårlig [sic!] anpassad till ett modernt, nordeuropeiskt land.”
Alla vet att det är fult att vara rasist. Ingen vill vara rasist. Därför talar man om kulturer istället för raser. Men man måste inte ha läst särskilt mycket av 1930-talets litteratur eller den rasbiologiska forskningens resultat för att se att det är nästan identiska resonemang. Det rumsrena kultur används nästintill som synonymt med det förhatliga ras. Nyckeln ligger i värderingen av olika kulturer gentemot varandra och tanken om att kulturer – vilka är knutna till nationen – kan vara olika långt komna i utvecklingen. I toppen av utvecklingen ligger nästan alltid de västeuropeiska länderna vilka, inte alldeles oväntat, också låg i topp inom rasbiologins hierarkier.
Men de västerländska länderna har inte bäst utvecklade kulturer – dessa kan inte graderas – utan bäst utvecklade politiska system där så många människor som möjligt kan få bestämma över sin egen vardag i så stor utsträckning som möjligt. Det är förstås en del av kulturen, men inte hela.
Så med risk för att öppna Pandoras ask: vad tycker ni? Kan man tala om ”lågt utvecklade” kulturer utan att det är rasistiskt? Kan man gradera kulturer? Bör man det? Är man fri från rasism om man anser att en värdering man gör av människor grundar sig på kultur istället för på hudfärg?
Det började med att Dick Harrison skrev en kolumn i Svenska Dagbladet där han, på ett sätt som är tämligen kännetecknade för honom, förklarade att invandring var något positivt. Sedan skrev Tino Sanandaji ett blogginlägg om hur det, i motsats till vad Harrison påstår, inte alls är invandrare som har byggt Sverige och att Dick Harrison saknar historisk kontext och belägg för sina ideologiska påståenden.
Där någonstans fick jag svårt att sova.
För visst, Harrison svänger sig med generaliseringar. Det är inte vetenskaplig text han skriver, utan en debattartikel i en dagstidning. Och visst kan man, som Sanandaji verkar, tycka att det får finnas gränser för hur mycket en professor i historia som trots allt lutar sig mot sin auktoritet som just detta faktiskt får ta ut svängarna. Jag håller med Sanandaji om att det är viktigt att stöda sina påståenden på fakta.
Men det är mängder av saker i Sanandajis text som skaver. En sak binder alla dessa saker samman, nämligen historielösheten. När man talar om invandring under historisk tid så får man aldrig glömma att Sverige, så som de geografiska avgränsningar ser ut i dag, är en förhållandevis ny konstruktion. När man talar om invandring skulle det alltså lika gärna kunna gälla rysktalande karelare till Tavastland, som valloner till Mälardalen eller svear till trakterna norr om Gävle. ”Sverige” är inte ett statiskt begrepp.
Sanandaji anklagar till exempel Harrison för att sakna belägg för sina påståenden om sådant som de inflyttande tyskarna på medeltiden. Sanandaji menar, med en hänvisning till Per Gunnar Sidén, att invandringen inte alls var så betydande och att tyskarna bara kom till städerna. Texten som Sanandaji sedan länkar till är en konferenstext skriven av Sidén år 2008, och ursäkta mig om jag låter elitistisk men om man vill kritisera någon för att slarva med hänvisningar till forskning så bör man själv inte referera till konferenstexter. Det är opublicerade texter som förvisso i allmänhet innehåller ny forskning, men som inte har gått igenom det vetenskapliga maskineriet och granskats av andra sakkunniga. Sidén, som skriver sin doktorsavhandling om urbanisering 1200-1600-talet, skriver dessutom att
”Tyskarnas ekonomiska styra [sic!] var dock avsevärt större än deras andel av befolkningen. När det gäller att skapa de ekonomiska förutsättningarna för en stads demografiska tillväxt kan den tyska invandringen med dess kapital och kunskap förmodas vara en av flera faktorer som i viss utsträckning påverkade den svenska urbaniseringens förlopp under högmedeltiden och som sådan förtjänar den mer uppmärksamhet.”
Det stödjer inte Sanandajis påstående att Harrison överdriver de tyska invandrarnas betydelse, ens om vi bara talar om städer. Det ska dessutom tilläggas att det stod i den medeltida Magnus Erikssons Stadslag att andelen tyskar i rådet inte fick övergå hälften. Medeltidssvenskarna själva var alltså klart medvetna om den tyska invandringen och tyckte att det fanns skäl att hålla tyskarnas makt nere. Dessutom hämtade man kungligheter från andra länder. Albrekt av Mecklenburg var från… tja Mecklenburg, och Erik av Pommern inte alldeles oväntat från Pommern. Som om det inte vore nog styrdes Sverige, som på den tiden bestod av nuvarande Finland och delar av Ryssland, men inte av exempelvis Skåne, Halland och Jämtland, under nästan 100 år av danska kungar genom Kalmarunionen.
För att inte tala om alla danskar som ägde mark i Sverige, som gifte in sig i svenska familjer, som flyttade till vad som nu är Finland men som då var Sverige och som en tid var Ryssland. Sanandaji vill ha det till att invandrare inte alls byggde Sverige. Det första man måste göra är att definiera Sverige. Därefter måste man definiera invandrare. Sanandaji skriver:
”Men varför ska man idag överhuvudtaget bry sig om hur många invandrare Sverige hade på 1600-talet? Svaret är legitimitet. Historierevisionism som överdrivet tillskriver landets uppbyggande till invandrare är ett sätt att avlegitimisera de med svenskt ursprung.”
Man ska akta sig för historierevisionism. Det är farliga grejer. Det är minst lika farligt som att ställa ”invandrare” i motsats till ”de med svenskt ursprung” eller att försöka ta invandrare ur sin historiska kontext. Jag håller med Sanandaji om att man inte kan tillskriva gruppen invandrare hela äran för det Sverige som finns i dag. Det låter sig inte göras. Ibland kan det kanske låta som att politiker (eller en och annan historieprofessor) försöker göra det, men jag tror inte att det är syftet. Grejen är bara den att det nästan är omöjligt att tala om invandring innan det sena 1800-talets nationalstat. De röster som i dag höjs mot invandring förankras på en synnerligen bräcklig historisk grund som inte alls stödjer tanken om att hålla Sverige rent, utan – precis som Harrison skriver – att invandrare har bidragit till det Sverige vi har i dag. I debatten florerar alltför många vaga uttalanden om det historiska Sverige och svenskarna som går långt bortom särintresse för statistik och källhänvisningar. Det blir väldigt uppenbart när Sanandaji skriver så här:
”De som har bott i Sverige bara ”tre eller fyra” generationer är ytterst få till antalet. Tre till fyra generationer tillbaka så var inte ens en procent av befolkningen utrikes födda. De med svenskt ursprung har i regel förfäder som befann sig i landet när Gustav Vasa var kung, och i många fall mycket längre tillbaka.”
Här i Finland, landet som jag är invandrare i, lever det människor som har så svenskt ursprung att deras förfäder befann sig i landet när Gustav Vasa var kung. De befann sig här. I Finland. I dag kallar de sig finländare. Ska vi tacka dem för Sverige? Är de invandrare? Utvandrare? Harrison förenklar och generaliserar vad som är en oerhört komplex demografisk väv, visst. Det är fritt fram att kritisera dessa förenklingar och generaliseringar om man tycker att en historieprofessor aldrig får hänfalla till att skriva kolumner i dagstidningar. Om professorer inte får använda sitt enorma kunnande för kåserande och debatterande texter utan krav på vetenskaplig korrekthet och källhänvisningar. Men om man vill kritisera en professor för att skriva ideologiskt (vilket han alltså, enligt mig, inte gjort) så kan man inte själv slänga sig med lösryckta floskler som att de som har svenskt ursprung oftast har förfäder som bott i Sverige i över 500 år. Baserat på vad för statistik, om man får fråga? Baserat på vad för Sverige?
Jag vet inte vem Sanandaji är. Han kanske är en lysande forskare och en supertrevlig prick, vad vet jag. Jag blir bara hemskt trött när man ska tala historielöshet och någon hänvisar till svenska förfäder och Gustav Vasa. Gustav Vasa gifte sig förresten med Katarina av Sachsen-Lauenburg. Ska vi diskutera svenskheten i deras barn…?
Hit och dit och tillbaka igen 