Några tankar kring jämställdhet och nedstängning

Medan jag körde bil hann jag lyssna på en kort bit av ett radioprogram (från BBC) där de hade intervjuat några kvinnor om hur nedstängningen av samhället har påverkat jämställdheten, särskilt utgående från deras egna perspektiv. Minst en av dem var från UK och jag skulle gissa att den andra var från Spanien. Båda iallafall från områden som varit helt nedstängda, med utegångsförbud och hela köret. Båda var gifta med varsin man och hade barn.

Och jag tror att man kanske hör saker helt annorlunda när det är någon på radio som säger dem, för trots att de berättar ungefär samma berättelse som man hör överallt ifrån så var det flera saker som framförallt hon från UK sa som verkligen fick mig att reagera. Inte minst för att det ligger obekvämt nära hur jag själv fungerar.

1: ”Han är egentligen alltså jättebra och jämställd och så.”

Kvinnor som diskuterar sina män och som omedelbart går in i en försvarsställning. De kan beskriva saker som har varit fel i många år, som gjort dem utbrända, som förstört deras karriär eller förhållande till nära och kära, men de vill inte lägga skulden på någon annan än dem själva. Klart att han har velat satsa på sin karriär och att det har inneburit att hon har behövt göra de här sjuttitolv sakerna hon egentligen inte ville göra men de är ju ett team liksom. Det är ju ett givande och tagande. Hon ger. Han tar. Team work my ass. Om det konsekvent är en part som anpassar sig och kompromissar och möjliggör den andre partens vad-hen-nu-vill-göra är det inte jämställt.

2: ”Han är ju en så introvert person att det är mycket svårare för honom.”

Jaha? Män som gömmer sig bakom personlighetstyp för att kunna hävda att det liksom vore enklare för alla om hon fortsatte att sköta barnen behöver en rejäl jävla reality check. Nu är det ju så att många barn måste vara hemma hela tiden. Det är också så att nästan alla barn är ganska intensiva, särskilt om man håller dem inne i en lägenhet många veckor i sträck, och att det säkert inte finns någon som skulle vilja att det behövde vara på det viset. News flash: det är en jobbig situation även för kvinnor. De flesta mammor vill inte heller spendera 24/7 med sina småttingar, oavsett hur mycket man älskar dem. Man bara gör det ändå. Det samma gäller torka bajs och spyor, vaka på nätterna, lägga pussel med morgonpigga avkommor kl 4.30 varje morgon, lyssna på samma berättelser om vad som hände på dagis i timtal, sitta med och låta intresserad när man tittar på exakt samma avsnitt av Paw Patrol för minst tusende gången. Man bara gör det ändå. Många pappor verkar ha den felaktiga uppfattningen att man alltid kan göra någonting speciellt och kul när det är ens tur att ta hand om barnen. Ibland måste man tyvärr bara ha tråkigt. Ibland måste man bara andas djupt och förstå att det är fullkomligt fucking skit samma om man som förälder hellre hade varit i fred.

3: ”Jag skulle säga att vi delar ungefär lika på hushållsarbetet för han gör verkligen mycket mer nu.”

Att han gör mer nu, under nedstängning, säger inte ett skit om det bara är relaterat vad han gjorde innan och inte hennes faktiska insats. Forskning visar förvisso att män har tagit ett större ansvar för barn och hushåll under det senaste året, men det var ju i ärlighetens namn lite svårt att få de siffrorna att gå nedåt. Forskning visar dock också att män tenderar att överskatta sin faktiska insats i hushållsarbete och att kvinnor fortfarande (lite beroende på i vilket land) spenderar mer än tre gånger så många timmar per vecka med hushållsarbete. Kvinnor är i allmänhet så vana vid att göra många och långa timmar hushållsarbete, och särskilt om det dessutom finns barn med i bilden, att även de har tappat perspektivet på hur många timmar per vecka det faktiskt rör sig om och hur de relaterar till makens.

4: ”Nejmen herregud alltså jag är ju så krävande och har typ ett kontrollbehov.”

Ungefär så försökte kvinnan från UK bortförklara att hon konstant behövde be mannen om att göra saker. Som att hon var krävande och hade ett kontrollbehov för att det var hon som visste vad som fanns i kylskåpet och vad som behövde köpas, vilka läxor barnen skulle göra och vilka kläder som måste införskaffas. Allt det där planerandet som det enligt forskning nästan uteslutande är kvinnor som gör och som i allmänhet inte ens räknas när man diskuterar hur många timmars hushållsarbete man utfört. Det som gör att kvinnor är projektledare i sin familj. Som gör att kvinnor (och ibland även män) tror att de är krävande eller kontrollerande, bara för att de har koll på vad som måste göras för att undvika total kollaps. Att dela lika på hushållsarbetet betyder för många att man ungefär lika många gånger hänger tvätten, plockar ur diskmaskinen eller lagar mat, trots att den betydligt mer krävande insatsen är att se till att det finns hela kläder i rätt storlek till alla och någon mat att faktiskt laga.

5: ”Han är egentligen den snällaste som finns och han klagar inte särskilt mycket.”

Som en av mina bästa vänner brukar säga: Vi ger inte snubbar brownie points för att de beter sig som folk. Och jo, hon har många gånger fått anledning att påminna mig om det.

Jag vill avsluta med något som hon som kanske var från Spanien sa när hon berättade att hon faktiskt dagen innan hade fullkomligt flippat på sin man och stuckit ut i skogen så att han skulle kunna få sköta barn och hushåll som han borde. Hon sa att hennes man fortfarande inte har fattat att han inte kan jobba hemifrån när familjen lever under nedstängning och ändå förvänta sig att kunna producera samma resultat som tidigare. Det här är något som jag tror att de flesta kvinnor, som är vana vid att behöva släppa allt för att serva någon annan, förstod sekunden samhället stängdes ner. Undantagstillståndet som råder i världen kommer att påverka arbetet även för oss som i princip lika gärna kan jobba hemifrån. Nu så här ett år senare får man ju hoppas att män skulle fatta det också.