Historikerns historier

Det första nejet

Ibland funderar jag på hur det var första gången en kvinna fick nej, hur allt liksom började. För det råder inget tvivel om att män och kvinnor har hjälpts åt genom historiens gång. Att män och kvinnor kanske har haft olika funktioner men värderats högt båda två. Så när var första gången som någon sa till henne att hon inte fick komma med? Att hennes uppgift var en annan och att den skulle skötas på det sättet mannen ansåg bäst?

Och vad svarade hon? Var hon helt ok med arrangemanget och tyckte att det var skönt att veta sin plats och sin funktion, eller kände hon den där krypande obehagskänslan av att något hon inte riktigt kan sätta fingret på men som inte känns rätt håller på att ta över?

Historikerns historier · Vardagslivet

Dagens podcast tips: Brittisk medeltidshistoria och anglofilens dröm

För många herrans år sedan införskaffade jag Geoffrey of Monmouth‘s The History of the Kings of Britain när jag ändå skulle beställa böcker. Är det något jag är dålig på så är det nämligen Storbritanniens historia, och jag tänkte att det kunde vara hög tid att bättre sätta mig in i alla dessa kungar och slag som så starkt präglar brittisk historieskrivning. För mitt syfte, att lära mig brittisk kungahistoria, var det kanske inte helt lyckat att Geoffrey of Monmouth färdigställde sitt verk år 1136 och att stora delar av boken därmed ägnas åt Merlins profetior och kung Arthurs förträfflighet. Efter detta bakslag har jag nästintill givit upp de brittiska kungarna.

Men så hittade jag en podcast där Dan Jones berättar om flera hundra år av engelsk kungahistoria (om Plantagenets, ni vet Lejonhjärta och de där) och helt plötsligt har jag en fantastiskt chans att kombinera min smått sjukliga förkärlek för brittisk engelska och det skriande behovet av mer kunnande. Att jag omedelbart blev kär i Dan Jones och därför inte vågar bildgoogla honom just in case han är ful som stryk och att jag inte kan tillräckligt mycket om innehållet i vad han berättade för att kunna utvärdera dess korrekthet får ni väl se som varningar för att jag möjligen inte är helt opartiskt. Men härrigud vad han var bra! Just så ska historia berättas! Alltifrån hur han placerar människorna i mitten av berättelsen och ger dem liv, via detaljer om självmordsbombande tuppar till generaliserande men tankeväckande slutsatser.

Oh yeeees….

Historikerns historier

Genushistoria och historieskrivning

Om någon gav mig en euro för varje gång jag fick skit för att jag skriver om genus hade jag förmodligen inte behövt oroa mig över min ekonomi någonsin igen. En av de allra vanligaste sakerna som folk kritiserar är att genushistoria är ideologiskt dravel vars enda syfte är att vanställa historiska verkligheter och av politiskt motiverad illvillighet hitta kvinnor som det varit synd om (och det kan låta som att jag raljerar, med det är faktiskt i ganska exakt de här termerna som kritiken framförts).

Men faktum är att genushistoria behövs för den raka motsatsens skull; för att nyansera historiska verkligheter och för att visa hur kvinnor inom vissa ramar har påverkat historiens gång. Det blev extra uppenbart när jag nu inför min artikel om medeltida arvsrätt läste Åke Holmbäcks Ätten och arvet (1919). Holmbäck var en oerhört respekterad forskare under förra hälften av 1900-talet och hans verk är fortfarande till vissa delar att klassas som auktoritativa i dag. Hans vattentäta argument (”att så varit förhållandet kunna icke jävas” s. 22) för att kvinnor under medeltiden inte kunde äga egendom är det simpla ”sak kan ju ej ägas av sak” (s. 23). Hepp. Bevisat.

I dag finns det inte en medeltidshistoriker, med genusinriktning eller utan, som skulle hävda att kvinnor inte ägde jord under medeltiden och den syn vi har på historien – sättet att handskas med tidigare levnadsöden – gör att det där med att benämna kvinnor som saker numer är oacceptabelt. Holmbäck var inte feminist. Förmodligen visste han inte ens vad det var. Den ovan citerade boken kom ut ett par år innan kvinnor fick rösträtt och gifta kvinnor blev myndiga. Han skrev vad man trodde att man bevisat då, och det ska man förstås inte klandra honom för. Men varje gång jag får höra om hur jag som genushistoriker förvrider verkligheten för att jag skriver om genus (till synes helt oberoende av vad jag kommer fram till) brukar jag tänka på Holmbäck och alla de andra gubbarna som beskrev historiska förlopp på den tiden då kvinnor inom akademin var få och bespottade och genushistoria helt otänkbart. För jag är helt övertygad om att den historia som genushistoriker i dag skriver är betydligt närmare verkligheten än den som Holmbäck och de andra presenterade. Dessutom är det avgjort inte längre lika synd om medeltidskvinnorna…

Historikerns historier · Vardagslivet

Passa tider

I dag ska jag på ett symposium med intressanta talare om medeltida krönikor. Med tanke på vilken domedagskänsla jag bär med mig skulle det lika gärna kunna vara en snabbvisit hos hin håle för att få ett uppfriskande spöstraff.

Att behöva infinna sig en viss plats en viss tid. Ångest. Livsleda. Hemorojder. Inte riktigt min grej.

20130124-095203.jpg

Historikerns historier · Vardagslivet

Det där med att doktorera och ha barn

Det är många som undrar hur det är att vara doktorand och ha barn. Samtidigt påpekade någon av er smarta läsare (med hänvisning till forskning) att det saknas kvinnliga ideal inom universitetsvärlden och att många kvinnor därför inte tror att det är platsen för dem. Nu är ju inte jag liksom på något vis uppe i toppen på den akademiska karriärstegen, så jag skulle inte vilja säga att jag är det där idealet, men jag har länge vetat att jag ville göra en akademisk karriär och jag är åtminstone på väg. Så jag tänkte berätta hur jag gör och hur jag tänker kring att vara mamma och samtidigt sikta på en akademisk karriär.

Allra först vill jag berätta om en episod för åtta år sedan när jag var gravid med Vilho och när jag var just där i första fasen av att lära känna Vilhos pappa (som senare visade sig vara en så kul typ att vi gifte oss, skaffade hus och ett barn till). Jag hade kommit till Finland för att studera vid universitetet (det där är en lång historia som vi kan ta en annan gång) och blev istället gravid. När jag och maken en kväll satt på en restaurang inne i Helsingfors – jag var stor som ett hus och glansigt svettig av att vara gravid och dagligen äta minst en veckoranson chokladkakor – svepte makens ljuvliga X in. Hon var kanske det vackraste och det trevligaste helvetes X jag någonsin mött och hade följt sina akademiska drömmar till andra sidan Atlanten, gift sig där och njöt av att pyssla med andras barn istället för att ha egna. Sannolikheten att hon skulle dyka upp just där just då och sedan få bordet bredvid oss var tämligen liten, om vi säger så. Hon kom fram och hälsade, sträckte fram en perfekt akademikervit hand och log ett bländande leende. Jag fastnade med magen i bordskanten och fick hålla mig i i en stol för att kunna stå tillräckligt mycket för att hälsa tillbaka. När vi kommit igen grät jag i flera dagar för det var där och då som jag förstod att den där akademiska karriären som jag så innerligt ville ha att jag en gång hade lämnat allt för att jaga den helhjärtat, den kunde ändå aldrig mäta sig med det livet som växte i min mage. Skulle jag någonsin tvingas välja skulle babyn vara det självklara valet. Så jag har strävat efter att aldrig ställas inför valet.

Vilho var några månader gammal när jag med honom i famnen marscherade in på assistentens kontor på universitetet och frågade vad som krävs för att jag ska få färdigt min kandidat och senare min magisterexamen. Några månader senare hade assistenten en imponerande dossier med papper om mig och efter betydligt mer byråkrati och poängräkning än jag vill tynga er med fick jag slutligen min kandidat efter att ha tagit obligatoriska kurser. Bland annat ville man att jag skulle ta en kurs i muntlig svenska, trots att jag gått lärarprogrammet i Sverige, och finskakursen körde jag så brutalt den första gången att jag aldrig någonsin kört något så hårt varken förr eller senare. Det var tungt att få vardagen att fungera med studier, nattning, matning, krympande väggar och ett konstant dåligt samvete. Men någonstans där när Tilda föddes 2008 slutade jag anklaga mig själv för att jag verkligen ville ha… mer. Jag slutade tänka att varje minut som jag är borta från barnen är en minut som jag är en dålig mamma, att mina barns sinnesro och uppväxt hänger på min konstanta närvaro. Sedan lossnade det och året efter, när Tilda fyllde två, fick jag min magister och efter ett arbetsprojekt utanför uni påbörjade jag mina doktorandstudier 2011.

Jag frestas att säga att jag hade tur som lyckades bra med min pro gradu (magisteravhandling), men i ärlighetens namn slet jag som attans med den och den vann två fina priser (bland annat som bästa avhandling pro gradu i historia i hela Finland). Förmodligen hjälpte det mig att få stipendium, och jag har hittills jobbat på stipendium hela tiden. Och det där med att jobba på stipendium är förmodligen en av de värsta delarna när man har barn. Stipendiet är litet, visst, men det största problemet är att det bara är för en begränsad tid och att man i allmänhet inte får information om huruvida man får fortsättning förrän strax innan det är för sent. På så vis lever man i en ständig skräck om dels att drömmen ska slås i bitar, dels att man rätt som det är inte ska kunna försörja sina barn. Det finns doktorandskolor som betalar ut lön för hela doktorandtiden, men platserna är få och jag har sökt allt som finns men inte fått något – ofta för att jag redan har stipendium.

Samtidigt är det där med att jobba på stipendium en av de allra bästa delarna för jag har ingen arbetsgivare som sätter mina arbetstider och jag kan få jobba hemifrån. Därför tar jag långa sovmorgnar, medan maken kör barnen till dagis och förskola på väg till sitt jobb. Därefter jobbar jag, plockar i diskmaskinen, jobbar lite till, sätter en maskin tvätt, jobbar och klappar katterna. Barnen går på två olika ställen och vi har bara en bil, så därför har vi kommit överens med en kompis som också har barn på båda ställena att de hämtar hem våra barn hit i princip varje dag så barnen levereras till dörren runt klockan 16. Då får de äta lite frukt och sedan trycker vi på TV:n. Och jag vet att man är en förkastlig förälder om man gör så, men faktum är att en timmes TV-tittande är precis vad jag behöver för att hinna arbeta klart och det är precis vad barnen behöver för att hinna landa, lugna ner sig och vila sig lite grann. Därefter lagar jag mat, ofta tillsammans med minst ett barn, så äter vi tillsammans och därefter har vi ett par timmar innan läggdags för spel, målning, läsning, eller vad vi vill. Barnen har ju vilat och är inte dödströtta så de orkar i allmänhet ganska fint. Att använda Scrivener har varit till stor hjälp, för där kan jag enkelt skriva in hur många ord jag ska skriva under en dag och när barnen kommer hem springer de direkt och tittar hur långt jag hunnit. Det hjälper mig att hållas motiverad, samtidigt som det hjälper barnen att visualisera hur långt jag hunnit och följaktligen när jag är färdig.

Det tyngsta med att ha barn och vara doktorand är när barnen blir sjuka. Jag har ofta deadlines som hotfullt hägrar, och speciellt i stipendiesökartider är ett par veckors maginfluense-lockdown en katastrof. Dessutom är stipendiatförsäkringen fullkomligt urusel och det finns ju liksom ingen annan som kan sköta mitt jobb medan jag är sjuk. Å andra sidan kan jag, då jag jobbar hemifrån, ofta få in en timmes jobb här och där även om vi samtidigt har sjukstuga. Jag kan också utan problem jobba på kvällarna när barnen somnat. Det jag aldrig har hunnit med, men egentligen bara saknat väldigt lite, är det sociala livet på universitetet. Jag har inte gått på sitserna, gulisintagningarna, nationsfesterna eller fackeltågen. När de flesta andra varit ute och supit skallen av sig har jag suttit hemma och ammat. Det samma gäller konferensresor. Det är väldigt lite ”oj vad kul att få se nya platser och träffa nytt folk” och väldigt mycket ”fy fan vad skönt att få sova hela natten ensam i en och samma säng”.

Det bästa med att ha barn och vara doktorand är jag har en helt annan drivkraft nu. Visst, jag vill inte göra några längre forskarresor, och det är fullt möjligt att min ovilja att flytta kommer att hämma karriären längre fram, men jag är också fast besluten att visa barnen att jag älskar mitt jobb och att det är en lycka att få göra något som man verkligen trivs med. Barnen gör också att jag är betydligt mer fokuserad på vad jag gör, eftersom jag inte vill ha dagens halvfärdiga arbete hängande över mig på kvällarna när det är tid för barnen. Den tiden jag har är begränsad och därför blir tidsanvändningen mycket mer effektiv. Jag har också blivit betydligt bättre på att inte skjuta upp saker till just före deadline, eftersom det är statistiskt bevisat att barn blir sjuka då.

Så jag tycker inte bara att det funkar bra att ha barn och doktorera; jag är övertygad om att jag gör bättre ifrån mig, är effektivare, mer organiserad och mer målinriktad sedan jag fick barn. Dessutom tror jag också att jag är en bättre mamma om jag samtidigt får syssla med min forskning.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Och när vi ändå talar om det där med vad svenska historiker kan om Finland

För många år sedan, när Vilho var baby, var jag på en medeltidskonferens i Jyväskylä. Efter dagens sessioner stod jag, flera finska historiker och en svensk professor i ekonomihistoria och talade, på engelska, utanför universitetet. När jag vände mig till min son och sa något på svenska tittade historieprofessorn förvånat på mig och konstaterade att jag ju talar ”nästan perfekt svenska”. Trots att han är professor i historia har han alltså missat att det finns finlandssvenskar; att minst fem procent av Finlands befolkning talar minst lika perfekt svenska som honom.

Och min svenska är förresten inte nästan perfekt. Den är helt perfekt. Så det så.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Vart tog Finland vägen?

Inför en artikel om medeltida arvsrätt som jag för tillfället arbetar med öppnade jag Lars Magnussons Sveriges ekonomiska historia. Den visade sig inte innehålla någonting särskilt användbart just den här gången, men boken är generöst fotnotad, trevligt diskuterande och rimligt lättläst. Särskilt gillar jag diskussionen om det självklara i att genussystem är viktiga för ekonomihistorien. På det stora hela verkar den alltså bra!

Och jag ska erkänna att jag inte läst bokens alla 478 sidor, det har jag inte, men jag har läst tillräckligt många för att ställa mig frågan vad i hela friden som hände med Finland. Den enda karta över forna Sverige där Finland finns med är tagen ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555, och den kan i övrigt endast med viss inlevelse beskrivas som geografiskt korrekt. I listan över rikets större städer under Vasatiden ( s. 106) återfinns Stockholm, Norrköping, Gävle, Nyköping, Uppsala, Kalmar, Arboga, Västerås, Nya Lödöse, Söderköping, Vadstena, Örebro, Jönköping, Linköping, Södertälje och Västervik i fallande storleksordning, trots att Åbo var Sveriges näst största stad och även Viborg torde ha platsat på den där listan. Faktum är att i hela avsnittet om städer under den tidsepoken nämns ingen av de svenska städerna i vad som nu är Finland. I diskussionen om medeltida godskomplex nämns förvisso Bo Jonsson Grip men hans ägor sägs ha legat i ”östra Mellansverige och i Småland”, trots att karln ägde större delarna av Finland (eller syftar ”östra Mellansverige” på Finland…?).

Det är problematiskt att skriva historia baserat på nationella gränser eftersom dessa har varierat så mycket över tid. På ett sätt måste det vara upp till varje historiker att avgöra vad som är en rimlig avgränsning för ett givet ämne, men det bör också göras fullkomligt klart vilket val som gjorts och varför eftersom det obönhörligen kommer att påverka resultaten. I den här boken hade väl det tre rejäla sidor långa avsnittet med rubriken ”Sverige” utgjort den naturliga plattformen för en sådan diskussion, men här sägs inte ett pip om hur man förhåller sig till Finland. På flera andra ställen har man valt synnerligen tvivelaktiga mellanvägar i stil med att göra en befolkningsstapel för Sverige och en för Finland eller rent av använda sig av historiskt sett märkliga begrepp som ”dåvarande Sverige och Finland” (s. 78-79) där ordet ”dåvarande” hänvisar till en tid då det var ett och samma land. Samtidigt nämns knappt Finland i diskussionerna, och varken Åbo eller Finland finns i sökregistret (men däremot Fagersta och Frankrike) och handeln med Ryssland (Novgorod) har jag ännu inte hittat i själva boken så den har åtminstone inte fått någon framträdande ställning.

Finland var en integrerad och betydelsefull del av det svenska riket i nästan fem hundra år. Det är drygt hälften av den tidsperiod som boken behandlar (om vi är generösa och godkänner att man börjat redan år 1000 trots att de första århundradena avklaras på några sidor). Att skära bort Finland från Sverige är en nutida nationalistisk tendens som gynnar nationalromantisk separatism och skjuter ner goda historievetenskapliga intentioner. Sveriges ekonomiska historia utan Finland hade sett helt annorlunda ut och är berättigad snarast om man vill skriva en parallellhistoria till den faktiska – en science fiction om alternativa världar. Vill man på något vis försöka historiskt härleda det Sverige som finns i dag klarar man sig inte utan att låta Finland spela den naturliga roll det hade. Men oavsett om man håller med om detta eller inte, är det minsta man kan göra att föra en diskussion om varför, att ta ställning till sina egna val – för att inte ta med Finland är ett val fullkomligt frikopplat från historiska realiteter.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Ett historiskt perspektiv på mammans rätt till barnen

Vi har ju talat om det här förr, att mamman i dag har förtur till barnen. Som ni som hänger här redan vet tycker jag inte att det är bra för någon. Föräldrar måste ha jämställd rätt till barnen om de ska förväntas ha jämställda skyldigheter, liksom. Jag tycker dock att det är väldigt viktigt att skilja på de samhälleliga strukturer som gör att mammor ofta betraktas som förstaföräldern och på lagliga rättigheter i förhållande till sina barn. För det finns många arga röster som hävdar att kvinnor i dag har en alltför stor laglig rätt till barnen, att kvinnor alltid har haft sånna rättigheter, att fäder alltid har underskattats och att det inte finns några som helst behov av denna mammarätt. Först av allt vill jag avliva myten om att mammor i dag trumfar pappor rent lagligt, för så är det inte. Tvärtom är socialnämnden skyldig att försöka fastställa vem som är far till ett barn (vem som är mor vet man ju allmänhet redan baserat på vem som födde barnet liksom). Fadern ska sedan beredas möjlighet att fastställa faderskapet och barn, mor och far kan testas genom blodprov om någon av dem begär detta. Många ondgör sig över att faderskapet ens ska behöva fastställas, att det inte ska vara självklart, men eftersom det inte är fysiskt självklart vem som är fader och en sådan position medför livslånga förpliktelser anser jag att det är helt på sin plats att man är grundlig. Ur en rättshistorisk synvinkel känns klagomålen på fastställandet av faderskapet och moderns självklara status som smått bisarr.

För det är ingen tvekan om att moderns lagliga rätt till barnen är en nymodighet, och det tror jag är oerhört viktigt att komma ihåg.  Mammor har genom århundradenas lopp inte haft någon laglig rätt till barnen utan hade bara status som mor till barnen så länge hon var gift med barnens far och uppförde sig så som det anstod en hustru. Var hon otrogen kunde hon bli utkastad ur hemmet, var hon uppkäftig kunde hon få stryk och gick det så långt som till skilsmässa (även om det var på makens initiativ) tillhörde barnen honom. En kvinna som kastats ut tillsammans med ett litet barn hade ingen rätt till bidrag ens för barnets uppehälle om inte mannen accepterade barnet som sitt – och då hade han också långtgående rättigheter att bestämma över det. Det bidrag för barn till ensamstående mödrar som infördes 1937 i Sverige var villkorat i det att det krävdes domstolsbeslut över faderns skyldighet till underhåll, vilket inte alltid var helt enkelt att få, och ifall modern hade ekonomiska möjligheter att hålla dem från fattigstugan uteblev bidraget helt. De barn som inte hade en far som erkänt dem fick ingenting, innan lagen ändrades 1947 och även faderslösa barn över tre år fick rätt till bidrag.

En annan aspekt av moderns rätt till barnet som ofta tas upp är hur kvinnan själv får avgöra huruvida en abort ska genomföras. Det är också en nymodighet. Tidigare hade en kvinna som blivit gravid då det inte var meningen aldrig rätt att göra abort, men den tilltänkte fadern hade rätten att förskjuta henne för den kommande babyns skull. Vittnena kring unga kvinnor som i desperation tagit sitt eget liv eller utsatt sig för de mest horribla behandlingar för att komma bort från graviditeten visar vilken ofattbart svår situation en oönskad graviditet försatte en kvinna i. Att kvinnan i dag har det avgörande ordet kring abort är helt enkelt en effekt av att inget annat är tänkbart, och de historiska mönster kring oönskade graviditeter som fanns i Sverige och Finland är inte förpassade till historien i länder som är starkt patriarkala och inte tillåter abort. Jag förstår att det måste vara hemskt för den man som vill bli pappa, men utan att förringa att vissa har stora problem med att få barn så måste man ju ändå säga att det är lättare att få barn igen senare än att göra sig av med det som föddes när man ångrat sig.

Det kan vara svårt att tänka sig att den här världen bara är några generationer bort, att ens egen mormor eller farmor har haft helt andra referensramar, men när man som många i dag gör sitter och beklagar sig över kvinnors rätt till sina barn (och chockerande många gör det) ska man tänka på hur nära i tiden det ligger att de rättigheterna inte ens existerade. Om min make fått igenom en skilsmässa för hundra år sedan (grund för den skilsmässan skulle väl troligen ha varit att hustrun var okontrollerbar) hade han fått barnen och jag hade inte ens fått besöksrätt. Och jag säger inte att det inte fanns män genom historien som hade velat ta hand som sina barn men blev berövade den möjligheten, eller att det inte i alla tider funnits somliga kvinnor som förstått att skamlöst utnyttja system till sin fördel utan en tanke på barnen, men det borde bara vara ytterligare bevis på vikten av att faderskap ska fastställas och att man kämpar för även strukturell jämställdhet för föräldrar. Att ensamstående mammor i dag fortfarande är en synnerligen utsatt grupp visar dessutom på vikten av mödrars lagliga rättigheter till fastställande av faderskap, till underhåll, till sina barn och till sina kroppar. Det här är inte historiska självklarheter, utan rättigheter våra mor- och far-mödrar saknade och som vi borde ha förstånd nog att vårda och bevaka.

Kuriosa: Vi har redan tidigare diskuterat moderskapets historia.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Heteronormativitet

Det största problemet med heteronormativiteten, att det är en sån förkrossande stark norm att para ihop sig man och kvinna, är att könsrollerna blir omöjliga att komma ur. Det måste finnas en som är kvinna med kvinnliga egenskaper och en som är man med manliga egenskaper, oavsett om exempelvis båda parter i ett förhållande har snopp. Inom genushistoria är det ett välkänt faktum att det där med en uppdelning i två genus är långtifrån en historisk konstant, så varför är vi så besatta av att göra den indelningen nu, när vi är mer medvetna om och måna om diversitet och lika rättigheter än någonsin tidigare? Heteronormativiteten är inte ett problem bara för den som har en annan sexuell läggning, om nu någon trodde det. Heteronormativiteten gör också att samhället förutsätter att den kvinna som tar för sig har en undflyende och feminin man, eller är homo, och att den man som är mild och omvårdande har en bossig fru, eller är homo – för båda genusrollerna måste fyllas och det finns inga alternativ. Manhaftiga kvinnor och fjolliga män. Ingen tjänar tjänar på snävt tänkande.