Kategori: Historikerns historier

Historikerns historier

Om medeltida språk

CharlotteLämna en kommentar

En aspekt av medeltiden som jag tycker är alldeles osedvanligt intressant men som samtidigt är nästan omöjlig att ingående studera är språket. Alltså, det skrivna språket vet vi ju en del om, för det är ju vad vi har kvar i form av historiska källor. Utgående från det kan man till exempel säga att rättsliga dokument i Sverige utfärdades på latin fram till ungefär mitten av 1300-talet, då man började skriva mer och mer på svenska. Men vad talade folk med varandra? Och hur stor skillnad var det på olika dialekter? Hur gick det till exempel för en bonde från Småland att förstå en bonde från Gästrikland? Med tanke på hur stor skillnad det är mellan vissa dialekter i dag (lyssna bara på de olika svenska dialekterna här i Finland) är det ju fullt möjligt att skillnaderna på medeltiden var rätt stora. Visst, folk i allmänhet reste inte särskilt mycket, men faktum är att de reste mer än vad man tidigare trott. Den heliga Birgitta till exempel, reste både till Santiago de Compostela, Nidaros och till Rom, förutom till mängder av olika platser i Sverige.

Och sedan var det adelns äktenskapsmönster. De hustrur som importerades till Sverige (på den tiden inte från Tailand utan från t.ex. England och Tyskland) kan ju knappast ha kunnat mycket svenska när det kom hit. Tänk till exempel Blanka av Namur (ca 1320-1363). Hon föddes i vad som nu är Belgien och kom som brud till kung Magnus Eriksson till Sverige. Förmodligen var hon runt 15 år då. Efter en skrift från biskop Håkan i Bergen från 1337 vet vi att hon åtminstone hade kammarjungfrur med utländskt påbrå. Biskopen nämner en Katarina av Spina, som med största sannolikhet kom till Sverige med Blanka, eller åtminstone med anledning av Blanka. (Det finns en adlig släkt Spina i Italien, men om det rörde samma släkt vågar jag inte säga.) I de svenska källorna förekommer Blanka en hel del. Hon reste runt i riket, och även i Danmark och Norge (vilka stod i en lös union med Sverige på den tiden) och engagerade sig i både små och stora affärer. Tillsammans med sin make sigillerade hon brev om allsköns ämnen en kung hade att döma i, även om hennes koppling till fallen knappast kan ha varit annan än som rikets drottning. Det här är Magnus och Blankas gemensamma testamente från 1346, i vilket de bland annat donerade till ett kloster i Vadstena. Det syftar förstås på den birgittinska klostret i Vadstena som inte invigdes förrän 1384.

Det går förstås inte att säga om Blanka var lycklig i Sverige tillsammans med kung Magnus – hans regenttid var ju inte helt problemfri, om vi säger så – men de förekommer väldigt ofta tillsammans. Det tycks som om de spenderade en hel del tid ihop och att det styrde riket tillsammans (men förstås inte nödvändigtvis som likvärdiga regenter). Erik av Pommern (som i enlighet med vad namnet antyder inte heller kom från Sverige) blev svensk kung (unionskung) 1389 och var gift med Filippa av England (1394-1340). Hon var 12 år när hon gifte sig med kung Erik. Erik var inte särskilt populär, men av allt att döma tyckte folk betydligt bättre om Filippa. Även Filippa skötte statsaffärer och stödde Vadstena kloster. Hon begravdes sedan i klosterkyrkan. Men hur var det för dessa unga kvinnor att komma till Sverige och inte kunna språket? Hur kommunicerade de med andra i hushållet? Med maken? Vilket språk talade Erik och Filippa? Och hur skötte kungen och drottningen regerandet i en tid när det fortfarande var väldigt hands-on, där allra minst sju språk torde vara inblandade (engelska/tyska/latin/svenska/danska/norska/franska)?

I dag när jag satt och filade på min artikel om donationer till Nådendals kloster kom jag över en hänvisning till språket (i Klockars bok I Nådens dal). Det gäller ett brev skickat från Nådendal till Vadstena kloster i början av 1480-talet (brevet är odaterat). I det skriver en Vadstenabroder som rest till Nådendal om att resan till Finland varit svår och att folket talade ett språk han inte förstod (”ubi linguam quam non novimus audivimus” – FMU 6689, SDHK 30712). Förmodligen gällde det inte dem som bodde i klostret, utan snarare befolkningen runt klostret. Likväl kvarstår att det var många språk i området, men också att språk i allmänhet inte tycks ha setts som ett hinder för kommunikation. På medeltiden var språk ett sätt att kommunicera. I dag, med alla regler om att man måste kunna svenska för att vara svensk, danska för att vara dansk, inte läsa svenska om man är finsk unt so weiter, verkar det snarast som om språk är ett sätt att skärma sig från kommunikation. Det är en rätt otrevlig utveckling, IMHO.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnornas makthistoria

Charlotte7 kommentarer

I dag formligen bubblar min Facebook-feed av glada tillrop med anledning av en debattartikel i DN. Den handlar om den föråldrade synen på historia som framförallt skolans historieböcker sprider, och om hur historien är full av kvinnor med makt om man bara låter bli att tro på myten om mannens excellens. Ja, allt det där är ju saker som den trogna bloggläsaren redan vet. Ni läste säkert DN:s artikel, nickade förnöjt och bah ”jojo, det där är ju precis vad Charlotte brukar säga”.

På många vis är debattartikeln nära relaterad till vad jag skrev i går, om den manliga normen. Det handlar om förutfattade meningar om vad som är viktigt och vem som har gjort det. För det finns fortfarande folk i dag (inte bland historikerna, men bland internetdebattörerna) som på fullaste allvar menar att anledningen till att kvinnor inte är med i historieböckerna är att kvinnor inte har gjort något av historiskt värde. Detta med ungefär samma logik som man hävdar att det inte finns kompetenta kvinnor till styrelseposter eller kvinnliga experter att uttala sig i media. (En blindhet som i vår tid lade grunden för till exempel Rättviseförmedlingen.) Det finns någonting så oerhört förmätet i att att luta sig tillbaka och svälja ”the master narrative” utan att ifrågasätta att hälften av jordens befolkning endast på grund av sitt kön inte har bidragit till samhällsutvecklingen. Alltså. Va.

Nej. Det här är ett ämne som måste lyftas fram igen och igen och igen. Om hundra år ska inte fördelningen av utrymme för viktiga män och viktiga kvinnor vara lika sned som den är nu, och har varit de senaste hundra åren. För en synnerligen illustrativ bild hänvisar jag till ett inlägg jag skrev för ett och halvt år sedan. Här. Det är fortfarande väldigt aktuellt.

Och så bara för att jag inte kan låta bli att vara petig: Jag gillar INTE DN:s rubrik på debattartikeln, ”det var kvinnor som styrde”. Det var förstås inte bara kvinnor som styrde, på samma sätt som det inte var bara män som styrde. Hela poängen är väl att det var betydligt mer komplext än så. Dessutom står det i faktarutan att kvinnan var omyndig, vilket är en sanning med modifikation. Kvinnor under medeltiden var inte omyndiga, åtminstone inte i ordets nutida bemärkelse.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Den manliga normen och jämställdheten

Charlotte9 kommentarer

I en kort beskrivning av anglo-amerikansk feminism (citerad av Kuhn och Schutte i introduktionen till  Time, Space and Women’s Lives in Early Modern Europe 2001, xvii ) slog Karen M. Offen huvudet på spiken när hon framhöll att den jämställdhet som eftersträvas underförstått antar den medelålders mannen som norm. I dag, drygt 20 år senare, skulle jag vilja påstå att det fortfarande är det största problemet när man talar om jämställdhet, att man definierar den i termer av att kvinnor ska ha samma rätt som män att leva upp till den manliga normen.

Många av de karikatyrer som gjordes över suffragetterna, som var själva motståndet mot kvinnorörelsen, visar män i kvinnors positioner. När kvinnan ger sig ut ur hushållet måste mannen passa barnen och diska.

Med facit i hand vet vi att det inte alls var det här som kvinnorörelsen ledde till. Inte ens i dagens välfärds-Norden med år av betald föräldraledighet är män hemma med barnen i särskilt stor utsträckning. I Finland är det till exempel  bara 6% av föräldraledigheten som tas ut av fäder. Nej, det som hände när kvinnorna började komma ut i arbetslivet var att de sysslor som kvinnor tidigare hade utfört lyftes ut från hushållet och numer utförs av andra yrkesarbetande kvinnor i barndagvården. Poängen är förstås att det fortfarande, trots att det numer är ett (förvisso under)betalt yrke, är kvinnor som sköter barnen. Och jo, det finns många som arbetar för att fler fäder ska vara hemma med sina barn, men det är nästan uteslutande i jämställdhetssyfte med kvinnorna i fokus – för att kvinnorna ska kunna vara utanför hushållet. För att kvinnorna ska kunna leva upp till den manliga normen.

Det stora problemet, som jag ser det, är att det kvinnligt kodade fortsätter att ha lägre status. Mannen fortsätter att vara normen så länge vi räknar jämställdhet i kvinnor i bolagsstyrelser, lönenivåer och arbetade minuter. Glastaket som måste krossas har aldrig gällt män. Varför? För att vi inte har fört fram mäns inträde i kvinnliga domäner som en lika brännande fråga trots att det bevisligen är betydligt färre män som är hemma med barnen än vad det är kvinnor i bolagsstyrelser (Sverige är det ungefär lika stor procent, dryga 20.). Och nej, jag tycker absolut inte att lönenivåer och kvinnor i styrelser inte skulle vara oerhört viktiga frågor – för det är de – men de löser inte alla problem.

Ju mer historia jag läser (och det har ju blivit ganska mycket vid det här laget) desto tydligare ser jag hur utvecklingen av samhället inte alls står och faller med det som kodats som manligt. För samhällets skull, för välfärden, är det nämligen de  typiskt kvinnliga domänerna som är de viktigaste: åldringsvården, barndagvården, vården i största allmänhet – det är aspekter som måste fungera. Tekniska landvinningar, geografiska dito, politiska utspel och månflygningar är vad som får det största utrymme i historieböckerna och vad som traditionellt klassats som samhällsbyggande. Men så här: de är inte samhällsbärande. För drygt 100 år sedan ställde man sig den här frågan:

Svaret vet vi i dag. Alla bär nämligen byxor. Till detta kan läggas Danske Bank fullkomligt bisarra reklamkampanj ”A new normal”. Det nya normala är att kvinnor tillåts in i den manliga normen. (I själva verket är det exakt samma struktur som jag ser i mina medeltidskällor med samma procentuella deltagarnivå. Kvinnor kan delta bland alla män, men de gör det tillsammans med barnen.)

Vi är ganska långt ifrån suffragettemotståndarnas mardröm:

Det blev ingen hemma när kvinnorna lämnade hushållet. Kvinnogörat har inte flyttats på männen, utan på andra kvinnor, och det är fortfarande låg status och dåligt betalt. Inte för att det inte skulle vara ett fundament i vårt samhälle, utan för att det är kvinnligt kodat. Samma gamla norm.

Historikerns historier

Dagen D

Charlotte7 kommentarer

I dag ska jag presentera de två första kapitlen av min avhandling. I flera veckor slet jag grymt hårt för att få kapitel 2 färdigt. Hur hårt? Så hårt att det bara tog några dagar efter att jag lämnat in min text till opponenten och seminariet för en vecka sedan innan förkylningen Agaton från helvetet dök upp och däckade mig. Näsan rinner så Niagara fallen framstår som stillastående, huvudet är så tungt att jag ibland inte är säker om jag är sitter rakt eller lutar betänkligt åt vänster. Dessutom nyser jag så mycket att om den där skrönan om att 1000 hjärnceller dör varje gång man nyser är sann så har jag snart förbrukat hela min uppsättning. Därför är det väl kanske inte direkt med odelad glädje som jag ser fram emot eftermiddagens seminarium. Om vi säger så.

Han som ska vara opponent är rättshistoriker från juridiska fakulteten. Mitt ämne är ju rättshistoria, så därför är jag förstås oerhört tacksam över att han tar sig tiden att ge mig feedback. Samtidigt är det nervöst att ha någon från en annan fakultet kommentera, och jag tänker på alla de där människorna som jag stöter på i diskussioner här på bloggen som verkar tro att postmodernistisk ”det finns inte en sanning” är pseudovetenskapligt fjanteri, fjärran från riktig vetenskap. Men faktum är att synen på historia och det förflutna är bunden till tid och plats. Historieskrivning sker inte utanför historikern utan i mötet mellan historiker, utbildning, källor och det vetenskapliga samfundet. För varje bit av dessa fyra som man förändrar blir det en annan beskrivning av historien. Har man gjort ett gediget jobb är det förstås inte så stor skillnad att folk utanför akademien kanske skulle upptäcka den, men för oss som är väldigt insnöade kan den tyckas desto större. Att nu någon med en annan utbildning, som dessutom inte bara är förkrossande mer erfaren utan också specialiserad på just den aspekt av kapitel 2 som jag är mest osäker på – det strikt juridiska – ska läsa min text är därför i ärlighetens namn väldigt nervöst.

Nu hoppas jag på att det arbete jag har gjort är tillräckligt väl utfört för att fungera även för dem med juridisk utbildning. Och att jag inte sprutnyser på någon. Eller. Det kan väl vara plan B.

Historikerns historier

En fråga om genusvetenskapens historia

CharlotteLämna en kommentar

Jag fick en fråga från Britt-Mari. Hon undrar när man började läsa/forska i genushistoria på universiteten i Sverige. Genushistoria började som kvinnohistoria på 60- och 70-talen. Kvinnohistoria föddes ur behovet av att skriva socialhistoria och hör nära samman med exempelvis arbetarhistoria. Tidigare historieskrivning hade varit inriktad på politisk historia i form av årtal, krig och kungar. Under första hälften av 1900-talet hände mycket med historieskrivningen och det föddes ett antal nya ”skolor” beträffande hur man skulle skriva historia, vad som var relevant och viktigt och vad som driver samhällen. Kvinnohistoria som ämne hörde förstås ihop den feministiska rörelsen, men den var också ett barn av sin tid i den bemärkelsen att historieämnet som sådant utvecklades enormt vid den tiden.

Ämnet växte fram med de kvinnor som studerade historia allteftersom dessa kvinnor klättrade uppåt i universitetshierarkin och fortsatte att ha kvinnors historia som objekt. Det var förstås inte alls populärt i början, men i takt med att fler och fler anslöt sig till de forskare som redan forskade i kvinnohistoria växte ämnet likväl. Det kvinnohistoriska seminariet i Göteborg var ett av de första, och det finns fortfarande kvar som ett betydande seminarium. Den första professorn i kvinnohistoria i Norden är Gunhild Kyle, som utnämndes 1984. Då fanns det alltså också ett uttalat kvinnohistoriskt seminarium – det vill säga en samling studenter som alla forskar i kvinnohistoria.

Riktigt när kvinnohistoria blev genushistoria är svårt att säga. En del anser fortfarande i dag att de sysslar med kvinnohistoria, många andra (jag, till exempel) tycker att  genus är ett betydligt bättre begrepp eftersom det visar att vi inte bara sysslar med kvinnornas historia utan med historia ur ett genusperspektiv. Begreppet genus lanserades i Sverige av Yvonne Hirdman (som numer är professor i historia i Stockholm), som också talar för att kvinnohistoria inte bara handlar om vad kvinnor gjorde utan ska problematisera kön. Det betyder att man inte bara ska beskriva vad kvinnor (eller män) gjorde utan göra det utifrån att de var just kvinnor (eller män).

Den som vill läsa mer om Gunhild Kyle och den tidiga kvinnohistorian kan göra det här!

Historikerns historier

För våra synders skull

Charlotte18 kommentarer

Jag fick en fråga från Blixa. Den lyder som följer:

”Hej!

Har en historiefråga som jag vore extremt tacksam om du ville ta dig an. Skrev ett inlägg om hur kvinnors förlossningsskador osynliggörs eftersom det anses vara ”normala”. Många ffa män (BARA män hittills faktiskt) har kontaktat mig och vill diskutera detta ur ett evolutionärt och historiskt perspektiv. Många av dessa har en teori om att kvinnorna förr inte drabbades av förlossningsskador som framfall, rectocele, inkontinens osv eftersom de ”var byggda av ett tåligare material”. Man menar alltså att dagens välfärdskvinnor blivit svaga av våra stillasittande liv och att det är därför detta drabbar oss nu.

Finns det några uppgifter på hur kvinnor har drabbats genom tiderna och några belägg för att detta är ”välfärdsproblem”?”

Att vårt stillasittande liv och påföljande exempelvis dålig bäckenbottenmuskulator påverkar hur man återhämtar sig efter en förlossning råder det knappast något tvivel om. Det är med all rätt som kvinnor som just fött barn uppmanas att göra knipövningar till exempel. Men jag kan inte vara nog tydlig med det här: de förlossningsskador som drabbar kvinnor i dag är i allmänhet peanuts jämfört med hur kvinnor hade det innan den moderna läkarvården. Det finns inga som helst tecken på att kvinnor förr i tiden var byggda av något sorts tåligare material än dagens kvinnor och därför liksom var bättre på att föda barn.

Det här bottnar snarast i myterna kring barnafödande som fortfarande florerar. Om män tenderar till att anlägga ett evolutionär-historiskt-perspektiv så finns det många kvinnor som håller fast vid uppfattningen om den fantastiska kvinnokroppen på vad som ibland nästan liknar religiösa grunder. Visst, kvinnokroppen är fantastisk, men att föda barn är helt sjukt farligt och långt ifrån alla kvinnor är skapade för smidiga födslar. Näringsriktig mat, hälsa, andningsövningar och allt det där påverkar förstås, men bara till en viss gräns. Går man tillbaka lite i tiden, till den där tiden då kvinnorna var gjorda av det virke som födde barn utan smärtlindring, råder det inga tvivel om att gravida kvinnor förstod allvaret och det hot mot deras och barnets liv som födseln skulle innebära. Det finns otaliga böner och dagboksanteckningar och liknande där gravida kvinnor förbereder sig inför förlossningen som inför stundande död. Den här dikten skrev Anne Bradstreet (1612-1672) i slutet av en av sina graviditeter, som ett farväl till sin man:

”All things within this fading world hath end
Adversity doth still our joys attend;
No ties so strong, no friends so dear and sweet,
But with death’s parting blow is sure to meet.
The sentence past is most irrevocable,
A common thing, yet oh, inevitable.”

– efter Westerkramp 1999

Så om det är så att kvinnor förr i tiden hade det värre, är det då så att kvinnor i dag bara helt enkelt är av den sorten som klagar på krämpor? Nej. Dagens kvinnor vet att ställa krav på normalt välmående, krav som hade varit helt otänkbara innan kvinnoemancipationen. Tidigare århundradens kvinnor (och kvinnor i andra kulturer, även i dag) tar till vad som står dem till buds och det mesta handlar om folktro. Om man följer sjukvårdens utveckling i ett par hundra år står det klart att kunskap om kvinnor och kvinnors krämpor har varit ytterst bristfällig fram till ungefär nu. Fortfarande ligger det ett slags tabu över de skador som många kvinnor som fött barn dras med, och precis som Blixa skriver i sitt inlägg får de flesta av oss höra att skadorna är helt normala. Och jo. Klart att det är helt normalt att det blir skador när man föder barn för man klämmer ut en typ 3 kilos klump genom ett hål som avgjort inte alltid är tillräckligt stort. Det säger sig själv att det är lätt att det blir skador. Så har det ju alltid varit. Grejen är bara den att vi vet förhållandevis lite om hur skadorna uppstår och framförallt hur vi ska kunna undvika dem, eller åtgärda dem. Vi talar inte så mycket om det, och den forskning som bedrivs är ur ett längre tidsperspektiv relativt ny. Dessutom misstänker jag att det finns ett betydande glapp mellan forskning och det som kvinnor får höra. Att tillgängliggöra medicinsk forskning vore guld värt.

Någonstans måste man förstås fråga sig vad som är sådant man måste räkna med om man föder barn. När man opererar bort blindtarmen får man ett ärr. Kanske man måste räkna med ärr av att föda barn också? Själv har jag till exempel randig mage efter stretch marks, och det kommer med största sannolikhet aldrig att läka. Men det är skillnad på att ha ärr och att ha men. Skillnaden ligger i livskvalité, och man behöver inte tala med särskilt många kvinnor för att inse att många kvinnor som fött barn i dag upplever försämrad livskvalité på grund av skador från förlossningen – trots att dessa skador kanske klassas som normala av sjukvården. Så borde det inte vara. För medeltidens kvinnor rekommenderades böner till Gud. Som den här:

”How long shall my bowels thus sound like an harpe, my bones and sinews be racked asunder, and my inward parts be thus greevioulsie tormented for my sins? Consider, O Lord, how I am troubled, how my wombe is disquieted, and my hart wambleth within me for anguish.”

– efter Hellwarth 2002

När kvinnor i dag får höra att det är deras fel att de får problem av att föda barn för att de inte är av det rätta virket är det inte nytänkande evolutionära fakta, utan en modern version av den gudsfruktan och tuktan med vilken forna tiders kvinnor förväntades uthärda smärtor och skador. I dag borde vi ha kommit tillräckligt långt för att fysiskt välmående inte ska bottna i mysticism. Problemet är inte dagens kvinnor, utan att det fortfarande kan vara svårt att få adekvat eftervård.

Historikerns historier · Vardagslivet

Och givetvis var de halvnakna i tornet för kläderna var ju där nere

CharlotteLämna en kommentar

Gick förbi en liten, gammal brandstation på min promenad och kom att tänka på hur besviken jag blev när jag fick höra att brandstationer inte har torn för att brandmännen ska kunna sitta där tills larmet går och de kastar sig ner längs en påle, utan för att torka våta slangar.

Historikerns historier

Frågor och svar om medeltida kvinnor

Charlotte1 kommentar

Bakpappa, som den tappre människa han är, dök upp på mitt föredrag om kvinnors donationer till kloster och kyrkor i senmedeltidens Sverige i måndags. Nu ställer han en massa relevanta och intressanta frågor som jag tänkte svara på här:

”Som jag förstod det igår [måndag] så hade kvinnor i Sverige enligt din tes det bättre juridiskt sett än vad man tidigare tänkt sig? Då kunde man tycka de även i samhället hade haft det bättre än vad man tänkt sig? Dvs. att det skulle finnas någon form av avspegling eller koppling?”

Jag är helt övertygad om att det finns någon sorts avspeglig i samhället. En av de många aspekter som kommit fram när genus blev en faktor i historieskrivningen är just att kvinnor inte alls har haft det så illa som man skulle kunna tro om man bara läser källorna utifrån männens synpunkt. För ungefär 100 år sedan skrev en synnerligen berömd professor i rättshistoria att mannen på medeltiden kunde sälja sin hustru eller ta hennes liv. Det finns inte många som skulle skriva under på en sån tolkning av källorna i dag.

”Vet man varför kvinnan i de senare lagarna är myndig? Och en lag var kvinnan är myndig är väl mera jämlik än en var hon är omyndig? Det låter som en väldigt stor skillnad.”

Njae. Det är väl ingen som vet ännu, för det är liksom lite vad jag jobbar med och det finns många som inte skulle acceptera den tolkningen (fast jag tycker att den är klar som korvspad). Och en lag där kvinnan är myndig är förstås mera jämlik än en lag där hon inte var myndig, men den stora fråga gäller vad myndighet innebär. Vad betyder det att vara myndig? Kvinnan hade inte samma juridiska rättigheter, och framförallt inte samma juridiska skydd, som männen. Hennes status följde mannens och hon var beroende av honom. När hon gifte sig fick hennes jordegendomar samma status som mannens – gifte hon sig med en bonde blev hon skattskyldig (eller hushållet var skattskyldigt) även om hon var född adel. Hade hon gift sig med en adelsman och blev änka, fick hon bara behålla sin status så länge hon var ogift. Därefter följde hennes status den nye makens. Det var heller inte självklart att det var modern som blev förmyndare för barnen om maken dog (under senare århundraden var det inte så) och en make hade laglig rätt att prygla sin hustru. Bara för att kvinnan var myndig (vilket hon förövrigt blev när hon gifte sig = beroende av man) betydde det inte att hon var jämlik. Medeltida lagstiftning var inte jämlik och strävade inte heller efter det. Man skilde på bofasta män och lösdrivar, på rika och fattiga, på män och kvinnor, på getter och kossor (shit you not).

”Finns det någon jämförelse av hur många kvinnor och män som förekommer t.ex. som donatorer (?) till kloster? Man kunde ju anta en man med i genomsnitt mera/större egendom gör fler donationer än en kvinna med mindre egendom? Jämnar 1:2 förhållandet ut sig? Finns det t.ex. dokumenterat sigill och vad är könsfördelningen där?”

Nej, det finns inte någon sådan jämförelse än, för jag är inte färdig med den. Män gör tveklöst flest donationer, men riktigt hur många fler vet jag inte ännu. Till slutet av månaden borde jag ha färdigt siffrorna för Nådendal, för det ska bli en artikel med deadline ungefär då. En hel del sigill finns kvar, men jag skulle inte våga gissa på hur många. Det är förkrossande många fler män än kvinnor som sigillerat. Även på ett dokument utfärdat av en kvinna var det flest män som sigillerade, eftersom bara män kunde ha förtroendeposter och att sigillera innebar att bevittna. När man bad någon sigillera bad man ofta någon på just en förtroendepost; häradshövdingen, en präst eller en riddare. Däremot hade många adelskvinnor egna sigill och det var faktiskt inte så ovanligt som man skulle kunna tro att även en del rika bönder hade sigill men det var inte kvinnor eller bönder man frågade när man ville ha trovärdiga vittnen.

Historikerns historier · Vardagslivet

Hår, kvinnor och enhörningar

Charlotte7 kommentarer

Nu har jag äntligen skrivit färdigt det föredrag jag borde hålla om några timmar (kom och lyssna!). Gott om tid till godo. Jag kommer att tala om kvinnors donationer till kyrkan i senmedeltidens Sverige. Och så sitter jag här och tänker på hur det kommer sig att vi värderar det som kvinnor har gjort annorlunda än det som män har gjort. När en kvinna donerar till ett kloster brukar man ta för givet att hon antingen är änka, eller har fått tillåtelse av sin man om hon fortfarande var gift. Tolkningen backas upp av att kvinnors donationsbrev ofta var bevittnade av makar och bröder. Men faktum är att mäns donationsbrev i samma utsträckning som kvinnors bevittnades av nära släktingar. Det finns en förväntan även bland dagens forskare att den kvinna som har samröre med en man är under hans inflytande – att han alltid påverkar henne – men ingen skulle automatiskt anta att den riddare som donerade till en kyrka med sin brors samtycke inte skulle göra det av egen fri och opåverkad vilja.

Ja, och så var det det här med att ge någon till klostret. Till exempel heter det ofta att man gav sin dotter i kloster, trots att det var betydligt vanligare att kvinnor gav sig själva till klostret. De var subjekt – inte objekt.

Sånt har jag tänkt på i dag. Sånt, och enhörningar.

Det här är en bild från tidigt 1500-tal, ursprungligen broderad på en stol, som föreställer en enhörning i knäet på en vildkvinna. Kvinnan är alltså inte klädd i en blå klänning med hål för boobsen – som skulle få Lady Gaga att go all medieval – utan har på grund av sin vildhet blivit täckt av hår. Jepp. Hår. Och så rasar folk mot vilda kvinnor i dag som har lite hår under armarna. Pfft.

Historikerns historier

Kvällsgöra

Charlotte6 kommentarer

Jag tar den här fredagkvällen i akt att skriva färdigt min föreläsning som jag ska hålla på måndag på Kyrkohistoriska föreningens möte. Mitt ämne har ju som bekant bara en tämligen lös koppling till kyrkohistoria, men jag kompenserar det med att visa en Powerpoint med enhörningsbilder.

Vill man komma och höra mig föreläsa om medeltida genushistoria (och se bilder på enhörningar) kan man komma till Teologiska fakultetens sal på Helsingfors universitet, Vuorikatu 3 (5 vån), på måndag den 3 februari kl 17.15. Här är annonsen! Det är öppet och gratis och fantastiskt spännande!