– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Om lite drygt en vecka åker jag till Glasgow för att presentera en liten del av min forskning på European Social Science History Conference.
Men för er som kanske inte hinner till Glasgow och lyssna lägger jag ut mitt paper här!
Ni får jättegärna kommentera, fråga och fundera, men texten får inte publiceras på andra ställen utan mitt tillstånd.
Efter UNT:s recension av antologin Men: Mannens frigörelse från mannen funderar Pelle Billing på varför recensenten (på basis av boken) tycker att det är relevant att män lär sig förhålla sig till varför 95% av alla dömda för våldsbrott är män. Billing medger att han raljerar en smula men frågar ändå:
”Menar du att samhället är så kallt och hårt mot just män, att fler män begår våldbrott än någon annan grupp? Menar du att manlig utsatthet är så pass stor att den leder till brott? Menar du att vi bör applicera en humanistisk, socialkonstruktivistisk syn på mäns lidande och problem?
Eller menar du i stället att män föds onda, och därmed måste diskutera sin inneboende ondska?”
Män och kvinnor har sina specifika problem, dels biologiska i form av genetiska sjukdomar, men också sociala problem, kopplade till manlighet och kvinnlighet. Ingen har förnekat att det skulle finnas problem med kvinnligheten; så föddes hela kvinnorörelsen! Fortfarande finns det problem med kvinnligheten, men trots att man kanske inte lika ofta pratar om det på en lugn och sansad ton finns det förstås också problem med manligheten. Även om problemen med både manlighet och kvinnlighet ligger i strukturer och normer är det från vetenskapens horisont ingenting som tyder på att strukturer och normer upprätthålls av bara det ena könet. Inom forskningen är det solklart att genusstrukturer upprätthålls och definieras i relationen mellan könen.
Därför tycker jag att det är oerhört uppfriskande med en antologi som uppmuntrar (och igen måste jag förlita mig på recensenten eftersom jag själv inte läst boken) män – och kanske även kvinnor – till att fundera över manligheten. Det handlar inte bara om att förstå kopplingen mellan att pojkar uppmuntras leka fysiska lekar och att inte visa svaghet eller prata om sina känslor, och den där våldsstatistiken, utan lika mycket om att den manligheten som utesluter män från att vårda sina egna barn kanske borde ifrågasättas mer. För det finns många olika manligheter, många syner på manlighet och många imaginära rätt och fel för män.
Titeln på boken syftar inte på att mannen ska strippas på den onda manligheten eller utgår ”ifrån att manlighet i sig är en patologi” utan att varje enskild man – precis som varje enskild kvinna – i ett samhälle som är så jämställt som Sverige ska kunna titta på sin egen situation och säga ”Är jag här för att jag vill eller för att jag tror att det är vad som förväntas?”. Därefter ska en man kunna sluta leka familjeförsörjare och bli hemmapappa, sluta vara bilmekaniker och bli balettdansare eller sluta slå tillbaka av rädsla för att bli kallad fegis. Det betyder inte att en man inte ska få vara manlig – oavsett vad man lägger i det ordet – utan om att mannen ska ges möjligheten att själv definiera sin manlighet, sitt sätt att vara man. Manlighet och kvinnlighet ser väldigt olika ut i olika tider och olika kulturer eftersom de är socialt betingade och därmed inte statiska tillstånd. Därför måste det finnas plats för reflektion, diskussion och omvärderingar.
Jag var och storhandlade nu på kvällen. Strosade runt där vid ostarna när några ungar springer förbi och skriker så öronen håller på att ramla av. Folk vänder sig om och tittar efter dem. Jag går vidare och plockar en, om jag får säga det själv, imponerande mängd frukt som jag omsorgsfullt placerar i kundvagnen och ska precis svänga runt hörnet där något nitiskt affärsbiträde travat Kellogspaket i en pyramid värdig Tutanchamon. Då. Kommer. De där jäkla ungarna. Som hamstrar på crack drar de förbi och får Kellogspyramiden att svaja oroväckande. Jag svär när jag nästan kör på en av dem, lite för att det förstås inte är en bra idé att köra på ungar med kundvagnen och lite för att jag så gärna vill göra just det. Vid mjölken sitter ungarna och dinglar med fötterna, halvt intryckta i en hylla. Folk viskar till varandra. Att föräldrar inte kan ta hand om sina ungar! Jag rynkar medhållande på näsan. Ungarna skrattar så de kiknar åt en privat lek som vuxna inte förstår.
När jag står vid kassan hör jag de där ungarna. Ljudet av deras glada skratt ekar mellan gångarna och vips klänger de runt på min kundvagn. Hjälper till att packa upp på bandet, frågar om mjölken eller bananerna ska vara underst i påsen.
Och jag lovar att om vi inte hade varit de enda i affären som pratade svenska hade det aldrig behövt komma till allmän kännedom att de där vilda ungarna är mina. Ja, och om det inte vore för den där lilla detaljen att de följde med mig hem.
Lady Dahmer skriver om det där med att ge barn komplimanger och retar sig på att föräldrar på förskolan tar sig friheten att kommentera att hennes dotter ser fin ut.
Visst kan man tycka att det är onödigt att kommentera utseende i största allmänhet, jag har sagt det förr (både här och här) och det tycker jag fortfarande. Men däremot har jag aldrig blivit förbannad för att någon sagt något trevligt om mina barns utseende och jag är helt övertygad om att positiva komplimanger om deras utseende inte kommer att ha en negativ inverkan på deras självbild. Det första barn lägger märke till är ju hur saker och ting ser ut och först därefter lär de sig att koppla samman utseende med inre egenskaper. Att man retar sig på att någon tycker att ens barn är fint kanske snarare är ett tecken på att man som förälder sätter adjektivet fin i samband med saker som ”mild”, ”skör”, ”i behov av skydd” och så vidare. Men så behöver det ju inte vara, och som lady Dahmer själv skriver i ett senare inlägg så gör inte barn den kopplingen.
Barn söker bekräftelse, både på sina inre och yttre kvalitéer. Jag tycker inte heller att man behöver kommentera i tid och otid, men när barn (även andras) kommer rusande för att visa nya tröjan, tofsarna i håret eller vad det nu än må vara tänker jag inte säga att det inte är något att bry sig om, att barnets glädje över vad det ser som fint inte ska tas på allvar bara för att barnet har haft oturen att födas till en värld som lägger otillbörligt mycket vikt vid utseende. Sedan kan man ju försöka tänka på om man bara säger ”fin” till flickor och ”tuff” till pojkar.
Och när vi nu ändå talar om dömande: Lady Dahmer skriver i inlägget ”Vem ger dig rätten att recensera mina barn?”
”Mitt ovetandes barn som ännu inte har blivit totalsabbad av utseendefixering (som deras ungar har tyvärr) och som hittills inte haft sådana där fixeringar då hon vägrar ha nåt annat än typ rosa eller klänning. (som fler ungar på förskolan).”
Jag uppskattar inte att bli anklagad för att ha totalsabbat min dotter med utseendefixering bara för att hon har rosa klänningar trots att hon är flicka om det är vad hon vill ha på sig. Vem ger dig rätten att recensera mina barns föräldrar?
Och när vi ännu är inne på ämnet eufori: Jag har fått nya gardiner till kontoret! De är fluffiga och ljusa och mönstrade med små ljuvliga rosor och vackra prickar och… och… just sånna där som ger min högt vördade älskade make utslag för att de, som han säger, ”ser ut som enhörningsbajs”.
Så länge enhörningar bara äter cupcakes, regnbågsskimmer och kanderade rosenblad är det helt okej med mig.
Svenskt diplomatariums huvudkartotek för medeltidsbreven (SDHK) har redan ganska länge haft korta notiser om allt som ingår i Diplomatarium Suecanum ute i en databas på Riksarkivet. Den här databasen har varit… ska vi för att vara diplomatiska säga svåranvänd, trots att den givetvis har varit till stor hjälp för exempelvis mitt eget avhandlingsarbete.
Nu har Riksarkivet lanserat nya SDHK som inte bara har en betydligt förbättrad användarvänlighet samt nya enklare sökfunktioner utan också har ett riktigt snyggt reprofoto av (hittills) alla pergamentbrev från 1450-1520 som finns bevarade på Riksarkivet.
Det betyder att vem som helst som vill kan gå in och läsa vad medeltidsmänniskorna själva skrev. Jag ser det som en mänsklig rättighet att få ta del av sin egen historia, men att Riksarkivet också lägger ut foton och samtidigt fortsätter det tidskrävande arbetet med att transkribera och ständigt uppdatera databasen är jag helt otroligt imponerad över!
Det här är ett av de tusentals dokument som jag ska läsa och analysera, skrivet år 1453 i Uppsala. Det är en kvinna vid namn Katrin som stadfäster (alltså bekräftar riktigheten av) hennes nu avlidna systers donation till Uppsala domkyrka. Vad säger det här brevet om gifta mäns och kvinnors juridiska rättigheter?
Nya SDHK hittar man här!
Och för den som liksom jag nu sitter i ett euforiskt lyckorus redan innan de hunnit med morgonkaffet (något som i ärlighetens namn aldrig tidigare hänt) ska hålla i sig för även i Finland har man i dagarna lanserat en digital utgåva. Fragmenta Membranea är en samling med 9319 pergamentblad, de äldsta från slutet av 900-talet, vilka sedan reformationen gjort ett stort antal katolska böcker oanvändbara användes som skyddsomslag för exempelvis fogdars räkenskaper. Genom att sammanställa alla dessa fragment kan man utforska vilka sorters böcker och därmed även intellektuella strömningar som medeltidssvensken kan tänkas ha kommit i kontakt med.
Fragmenta Membranea finns här!
Tilda förklarar stolt att hon är så hungrig att hon tänker äta upp hela jorden.
Vilho: Men var ska du bo då? Om du ätit upp hela jorden?
Tilda (slår ut med armarna): På månen förstås!
Vilho (med huvudet på sned så där som när någon just sagt något riktigt korkat): Det kan du inte för månen har inte tillräcklig dragningskraft för att du ska hållas kvar på ytan. Och dessutom, om du har ätit upp jorden kommer inte månen längre att stanna kvar i sin bana för den hålls bara där av jordens gravitationskraft. Ju.
Tilda (uppriktigt förfärad): Och så finns det inga leksaker på månen!
Om jag hade haft en sån där telefon som duger till något annat än att ringa och eventuellt skicka några sporadiska SMS med hade jag försett er med en bild. För när jag åkte spårvagn förbi en begravningsbyrå igår stod det två enorma säckar med cement och väntade utanför deras port. Det ger liksom konceptet ”begravningstjänster” en helt annan innebörd.
Aktivarum har publicerat en tvådelad serie om hans syn på LEGO Friends. Det är intressant med åsikter från någon som har en helt annan utgångspunkt än dem som jag brukar diskutera med. I del två är hans slutsats att det finns en förskjutning i förhållandet mellan ”manliga” och ”kvinnliga” minifigurer i LEGOs serier. Det ser jag som LEGOs största problem. Kanske är det att närma sig kvotering, men LEGOs fantasivärld behöver fler kvinnliga figurer.
Aktivarum konstaterar sedan att anledningen till att det finns så få kvinnliga figurer ”beror på att en kvinnlig karaktär måste ha en viss grad av status och det begränsar antalet kvinnor.” Han förklarar det med att samma fenomen går att applicera på mörkhyade: ”Om en svart karaktär på något sätt visas negativt så finns risken att det blir en negativ bild av svarta och då råkar TV-bolagen ut för deras lobbyorganisationer som kräver bot och bättring. Sålunda är det en begränsad mängd av karaktärerna som kan vara svarta.”
Själva idén är intressant, men jag ställer mig mycket tveksam till den som förklaringsmodell. I sagornas värld finns det knappt en enda berättelse utan en ondskefull kvinna. Även i flera hjälteberättelser förekommer kvinnor med synnerligen oroväckande syn på moral. Listan på mer eller mindre elaka kvinnokaraktärer kan göras lång: Catwoman, Sirenerna, Cleopatra, häxan i Oz, Pruseluskan, madame de Winter, Belatrix Lestrange, Cruella De Ville… En kvinnlig karaktär behöver inte ha en viss status. Kvinnliga karaktärer täcker hela skalan (det är bara se på Star Wars för att konstatera det).
Istället verkar det som om LEGO nischat de serier som baserats på exempelvis Star Wars till pojkar så till den milda grad att de kvinnliga karaktärerna kommit i skymundan. För till Star Wars-serien finns det flera kvinnliga karaktärer som LEGO minigfigurer. Problemet är att de är svåra att få tag på och har trängts undan från den stora storyn. Prinsessan Leia finns bara i stora, dyra förpackningar. Barriss Offee finns det en del av, men vill man ha Luminara Unduli får man punga ut med närmare 80 dollar. Kort sagt: LEGO Star Wars hade med lätthet kunnat bli en serie riktad till alla sorters barn intresserade av rymden, av att bygga, av att flyga snabbare än ljuset, av att upptäcka nya planeter och av den kamp mellan ont och gott som de allra flesta historier bygger på.
Det finns en hel del att säga om Maria Svelands slutreplik angående politisk depression, hat och feminism. För det första ställer jag mig väldigt kritisk till hennes uttalande att exempelvis Pelle Billing är ”extremistbloggare” och angående honom och likasinnade att ”ingen av dessa kränkta herrar har något intresse av att bedriva den rättviserörelse som feminismen är eftersom de helt enkelt inte vill ha ett jämställt samhälle”. Inget av det jag läst som Billing har skrivit tyder på att han inte skulle vilja ha ett jämställt samhälle, att han inte tror på allas lika rättigheter eller att han skulle hata kvinnor. Jag känner inte honom. Kanske han då när han inte skriver mycket engagerade och omtyckta texter om jämställdhet på sin blogg är ute och kastar ruttna ägg på kvinnor och kallar kassörskan på ICA för feministhora för att hon tar betalt. Så kan det vara. Jag finner det bara väldigt osannolikt.
Det finns många olika uppfattningar kring det där med jämställdhet och ännu fler vägar att nå dit. Ingen tjänar på att företrädare för olika synsätt idiotförklarar andra vägar.
För det andra har Sveland en mycket viktig poäng i det hon skriver om hatet rent generellt. I Billings egna texter finns det inte hatretorik, men kommentarerna på hans inlägg går väldigt ofta överstyr, blir kategoriska, nedlåtande och hatiska. Sveland återger en konversation med en man på en pubkväll för jämställdhet:
””Jaha, men är det du, har inte du mejlat till mig anonymt?”
Jo, tillstod han, det hade han kanske gjort någon gång. Jag frågade vad han hette men det ville han inte säga.
”Men jag står ju med adress och telefonnummer helt öppet, och just nu står jag framför dig. Kan du inte säga till mig vad du heter?”
Det ville han inte. Att hata anonymt var nämligen hans rättighet.
Det är sådana män som hittar näring åt sitt hat i dessa bloggar. I kommentatorsfälten får feministhatet sväva fritt och oemotsagt.”
Nu är det säkert många som tänker att de där feministerna minsann inte är ett dugg bättre själva. Och så är det kanske också i flera fall. Men vet ni vad? Alla vi som på riktigt är intresserade av att föra den här debatten framåt har en skyldighet att reagera mot både manshat och feministhat oavsett vilken väg till jämställdhet vi tycker är bäst. Ni som ofta är på Billings eller Ströms bloggar, som gillar deras texter, som håller med om deras budskap, ni har en skyldighet att moderera de egna leden. Ni som är på feministiska bloggar, som gillar feminismens idéer, som ser feminismen som framtida rättvisa, ni har en skyldighet att moderera de egna leden. För som det är nu släpper feminister igenom manshat för att man inte vill bryta leden och förstöra för alla andra och jämställdisterna släpper igenom feministhat av precis samma orsak. Resultatet blir två motståndarsidor med slutna led där några få hatiska, högljudda får sätta tonen för vad som är tillåtet och som under motståndarsidans attacker skyddas av en mur av stumhet. Ingen vill vara förrädaren som bryter fronten.
Men jag är övertygad om att så länge det inte finns en intern kontroll av hatiska utspel kommer fronten att bestå och kampen mot orättvisor i samhället bli ett fullständigt meningslöst krig mot dem som vill ta andra vägar. Det måste få ett slut.
Hit och dit och tillbaka igen 