Kulturkrockar · Nyhetsplock

Alternativa verkligheter

I ett brev från LEGO till Essa skriver LEGO så här:

”Under utviklingen av dette produktet fant vi at jenter 5-9 skjønnte at meningen med minifiguren var å utforske LEGO verdenen, men de kunne ikke identifisere seg med LEGO sin standard minifiurs urealsitiske utsende.”

Flickor kan inte identifiera sig med legofigurerna för att de ser orealistiska ut? Hur i hela friden förklarar man då det här?

Kan det vara så att flickor helt enkelt inte kan identifiera sig med LEGOs nuvarande minifigurer för att 95% av dem är pojkar?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Jämställdhetsparadoxen

Jag ska för den här gången försöka låta bli att irritera mig över de ständiga anklagelserna om att genusvetenskap inte är riktig vetenskap och de milt uttryckt fåniga jämförelserna mellan olika forskningsgrenars resultat som bekräftelse på vad som är riktig forskning och inte, kombinerat med den till synes totala avsaknaden av insikt i metodologi.

För jag tänkte egentligen snarare kommentera jämställdhetsparadoxen. Den innebär att kvinnor i ett mer jämställt samhälle tenderar att välja traditionella vägar, medan kvinnor i samhällen som inte är jämställda gör raka motsatsen. I jämställdhetens Sverige blir till exempel hemmamammorna bara fler. Det kan förstås finnas många olika anledningar, men jag är helt säker på att det inte betyder att valen är biologiskt betingade i någon större utsträckning.

Jämställdhet handlar inte bara om möjligheter och rättigheter utan även om värderingar. Det betyder att även om möjligheten och rättigheten finns att välja mellan hemmaliv och karriär kommer väldigt få att välja hemmalivet så länge det värderas som en andra klassens syssla. Alltför länge har de mammor som är hemma med sina barn fått höra att de har mammaledigt (alla som provat vet att det inte har något med ledighet att göra) och alltför länge har en trött man haft rätt till vila efter sin hårda dag medan frun som ”bara varit hemma” förväntats underlätta hans vardag. I takt med att kvinnor börjat utföra traditionellt manliga sysslor och män tagit sig an traditionellt kvinnliga dito kan den där förhatliga gränsen mellan kvinnogöra och mansgöra luckras upp och synen på att göra en insats förändras.

Jämställdheten handlar i den här kontexten inte om sysslor (eller borde åtminstone inte det) utan om att ge alla dem som sköter hushållssysslor och omsorg, vare sig det är som hemmaföräldrar, städare eller vårdare eller något helt annat, den uppskattning de förtjänar baserat på utfört arbete – inte inkomst. Jämställdhetsparadoxen skulle betyda att genusskillnaden är större i länder där kvinnor har fria val, men i de länderna är inte heller manligheten den enda normen och det enda rätta och genusstrukturerna inte desamma. Jämställdheten förminskar den manliga normen och ger ärliga chanser att välja fritt för alla.

Läs gärna Aktivarum!

Vardagslivet

Påskkatter

Det finns en väldigt uppenbar anledning till varför det finns påskharar men inte påskkatter. Påskharar lägger chokladägg. Påskkatter måste döda allt som har fjädrar, till exempel påskris, barnens med mycket besvär och kärlek knåpade påskkort och alla former av påskkycklingar.

Vardagslivet

Det där med våld och könsroller

Lilla Tilda har förvisso bitvis anammat att det är hennes roll att skrika så att trumhinnorna imploderar och sedan springa och gömma sig när det blir vilda lekar, men när det bara är hon och storebror blir det mycket avancerad och tämligen våldsam ninjaträning. Det passar förstås också barnens far, min högt vördade älskade make, eftersom han har långtgående planer på att sluta sitt jobb och ta över världen med en ninjaarmé.

Tilda Ninja Destroyer of Worlds

Vilho Ninja Power Monkey of Doom

Historikerns historier · Nyhetsplock

Mansrollen och våldet

Både Pelle Billing och Hanna Lemoine skriver (och pratar) om vad som ingår i mansrollen. Billing menar att mansrollen måste definieras av det som större delen av männen gör. Det är en himla intressant tanke. Om män idag i allmänhet inte gör något som kanske av tradition har hört till mansrollen ska det inte vara en del av definitionen av mansrollen. Exakt vad det skulle kunna vara vet jag inte, men tanken är ändå klar.

Att döma av att diskussionerna sedan har lett in på hur mansrollen sammankopplas med våld gissar jag att en av de aspekterna av mansrollen som många inte tycker hör till den idag är just våldet. Män idag är helt enkelt inte så våldsamma, barn får inte längre lära sig att ”när pappa kommer hem ska du minsann få stryk” och det är inte lagligt att fysiskt disciplinera varken tjänstefolk eller sin hustru. Det husliga hemmavåldet som männen har haft laglig rätt till finns inte längre – eller snarare; om det finns är det inte specifikt manligt.

Så långt kan jag verkligen hålla med.

Samtidigt är det svårt att komma ifrån att man knappt hittar leksaker för pojkar (och jag är egentligen emot hela konceptet ”leksaker för bara ena könet”) som inte är till för våldsamheter. Det är Ninjago, Hero Factory, Kung Zhu, Bakugan, Pokémon och en stor mängd andra actiongrejer som ingen kan stava till. Flera av de här varumärkena har också tjejer med i storyn, men det är dömt att misslyckas om man försöker hitta figurerna till dessa. Ett praktexempel är Star Wars, en av mina absoluta favoriter, som annekterats av leksaksindustrin och fråntagits alla de starka kvinnliga karaktärerna som en gång gjorde det till en sån succé. Resultatet är inte bara att flickor inte vill leka med Star Wars prylar för att det inte finns några flickor i Star Wars (wtf?) utan också att vad som var en genusöverskridande kamp mellan ont och gott blir en kamp för pojkar mot andra pojkar.

Vad gäller filmutbudet är situationen kanske ännu mer besvärande. Oavsett om det ligger i mäns natur att tycka att blodstänk är tufft eller inte är det tydligt att filmer som riktar sig till män har en inte oansenlig mängd våld. Min egen högt vördade älskade make uttryckte en oförblommerad förtjusning över filmen Sucker Punch med det inte så nyanserade ”om man blandar halvnakna tjejer, steampunk världskrig, samurairobotar och oskäligt mycket våld kan det bara bli bra”. Alla män tycker säkert inte likadant men om man tittar på vad kommersialismen ser i mansrollen är kopplingen till våld väldigt tydlig. Jag förstår att de flesta män inte vill bli sammankopplade med våld men statistiskt sett står män för väldigt mycket mer våldsutövande än kvinnor och även många av de män som inte någonsin faktiskt slår någon är likväl storkonsumenter av våld i underhållningsformat och i träningssyfte.

Och igen; utanför Sveriges gränser är det en helt annan grej. I USA (varifrån vi får oroväckande mycket influenser) är mansrollen mycket tydligt sammankopplad med våldsutövande, och egentligen behöver man inte ta sig så mycket längre bort än till Finland för att den gängse synen på den svenska mannen ska vara att det är en mes som inte skulle våga slå någon på käften av rädsla för att blodfläckar inte går bort från hans rosa Ralph Lauren-skjorta. De som står för våldet i Mellanöstern är nästan uteslutande män, kvinnliga militärer är mycket sällsynt och den enda kvinnliga våldsamma ”förebilden” jag kan komma på är Sara Connor medan det finns hur många manliga som helst. Överallt ser man män som utövar våld.

Jag tror, precis som Billing, att vuxna män i dagens Sverige inte förväntas slåss och att våldsutövande inte accepteras (vilket det dock gör bland yngre män och små pojkar i alltför stor utsträckning) men vuxna män förväntas ändå ha ett avslappnat förhållande till våld, att liksom gilla våld och att tycka att det är spännande. På så vis tillhör våld fortfarande mansrollen även om våldsutövande inte gör det.

Historikerns historier

Prioriteringar med Handledare B

Som ni vet jobbar jag för tillfället med brev från 1500-talet ur Sturearkivet (som förvaras vid Riksarkivet i Stockholm). Mer specifikt läser jag igenom de sammanfattningar som finns av alla breven, sorterar ut dem som på något vis behandlar gifta mäns och kvinnors relation och läser dessa i sin helhet. Breven i Sturearkivet transkriberades (skrevs av) i mitten av 1900-talet och eftersom jag analyserar innehållet (en textuell analys) och inte exempelvis hur brevet sett ut eller potentiella skrivarhänder (de flesta brev dikterades för en skrivare) räcker dessa transkriberingar riktigt långt.

Så jag beställde kopior av de transkriberingar jag nu i första skedet behövde. Och så fick jag en liten räkning.

Eller liten och liten. Ni vet. Så där att det är tur att barnen tycker om rågbröd för det är vad vi alla kommer att äta ett gott tag framöver. Mer kanske i den storleken. Eller åtminstone så där stor att det är tur att jag har gift mig rikt.

Så jag vände mig som vanligt till Handledare B.

Jag: Jo, alltså jag fick en räkning från Riksarkivet.
Handledare B: Mmmm….
Jag: Den är ganska… mastig.
Handledare B: Mmmm….
Jag: Sååå… Jo, kanske du vet om något stipendium man kan söka för att täcka sånna kostnader?
Handledare B: Jo. Vad talar vi om för summor?
Jag (vill inte egentligen erkänna hur mycket det rör sig om): 1640 spänn.
Handledare B (kommer från en annan planet): 1640 svenska kronor? Så vi pratar inte ens euro?
Jag (blir omväxlande frustrerad över att Handledare B inte ser lika allvarligt på summan som jag själv, omväxlande riktigt orolig inför framtida investeringar i kopior om det här är en piss i havet): Nej.
Handledare B: Njae, för så små summor finns det nog inga stipendium.
Jag (uppriktigt chockad): Små summor? Det där är ett par underbara röda skor med hög klack och roliga små prickar som inte kommer att bli mina. Det är vad det är!
Handledare B (stannar upp, tittar på mig, tittar på mina skor): Men bruna skor duger helt bra.
Jag: Det tror du bara för att du inte har sett de där andra. Om du hade sett dem hade du förstått.
Handledare B (tittar på mig och höjer ena ögonbrynet så där som han gör när jag har fel och han tycker att det är så uppenbart att han inte ens orkar påpeka det)
Jag (tittar på handledare B): Nej, det kanske du inte skulle.
(talande tystnad)
Jag: Och Sturearkivet är ju kul. Jättekul.

Historikerns historier

Det där om Pinker

Jag ska redan från början erkänna att jag inte har läst Steven Pinkers bok där han förklarar hur vi lever i de minst våldsamma av tider och att det förstås finns en möjlighet att han redogör bättre för förändringen där, men jag har lyssnat på intervjun i Skavlan, föredraget på TED och större delen av en av hans föreläsningar.

Medeltidshistorikern i mig fäller ut klorna och börjar morra gutturalt så där som man kan tänkas göra om man tillbringar lite för mycket tid i ett mörkt arkiv och har andats in oroväckande mängder bokdamm. För i intervjun på Skavlan säger Pinker så här:

”Medieval times was about 30% more violent than present day.”

Det påståendet väcker en så fasansfull mängd metodologiska och historiografiska frågor. Den allra viktigaste rör definitioner. Jag diskuterade det här med definitionen av patriarkatet med några genuskritiker som tyckte att man som seriös forskare inte får anpassa definitioner till den särskilda situation man undersöker. Pinkers uttalande visar vikten av just det där med att i varje given undersökning definiera sina bärande begrepp. Vad menar han med våld? Fysiskt våld? Psykiskt våld? Dödligt våld? Eftersom han i undersökningen talar både om att man ”förr i tiden” tyckte att det var ett kul partytrick att bränna katter levande (något som vi förövrigt inte kan avgöra hur vanligt det var eller vad folk tyckte om det) och bygger sina jämförelser på antal döda i konflikter skulle det vara mycket relevant att veta.

Dessutom undrar jag hur han definierar medeltiden. År 500-1500? Räknar han då bara Europa eller får också Aztekerna, samurajerna och mongolerna vara med? Och om även dessa grupper är med, hur relevant är då egentligen ”medeltiden” som begrepp? Dessutom kommer man inte ifrån att det där med att räkna procent kräver ett mycket stort underlag och ett sådant finns åtminstone inte från Nordeuropa från den tiden. Så hur har han räknat?

Det är svårt att skriva historia. Dels är det alltid en tolkning man måste göra eftersom absoluta sanningar är svåra att motivera, dels blir det alltid ett visst mått av generalisering. Balansgången mellan rimliga tolkningar, detaljhistoria och de generaliseringar som måste göras för att få fram ett narrativ är en bra dag bara problematisk. Jag tror att Pinker har helt rätt i sin slutsats att vi har mycket lägre tolerans för våld idag än förut, men det uttalandet är både eurocentriskt (är det mindre våldsamt i Mellanöstern nu än förut?) och dryper av framtidsoptimism utan förståelse för forna verkligheter (av typen back in the days when violence was entertainment).

Eller vad säger ni? Är det någon som läst hans bok och kan berätta mer om hur han gått till väga?

Vardagslivet

När det inte blir som man tänkt

Jag hade tänkt skriva om Pinker idag. Men istället slogs jag av hur lycklig jag är som får göra vad jag gör och vara där jag är och så blev det ett otillbörligt sentimentalt inlägg om hur mycket jag gillar genus och som skulle kunna ha fortsatt rätt länge till med hur mycket jag tycker om kattungar, rosendoft och fred på jorden.

Och så kände jag mig så där mild som min högt vördade älskade make säger att jag aldrig är.

Men när jag sedan tittar på rubriken i mitt sentimentala lyckoskimrande inlägg läser jag varje gång ”Varför jag gillar anus”.