Författare: Charlotte

Vardagslivet

Det var den lördagskvällen det

CharlotteLämna en kommentar

Jag har hela dagen gått och laddat inför att få sjunka ner i TV-soffan och i en intelligensbefriad rosa bubbla få titta på en sån där romantisk komedi med en snygg kille och en snygg tjej som träffar varandra, blir kära, upplever misär och tvivel och sedan på slutet ackompanjerade av en plonkande kvasitrubadur springer och letar efter varandra bara för att se den andre med en annan snygging som precis innan allt är över visar sig vara en kusin från Frankrike och huvudpersonerna äntligen kan pussas. Jag skulle bara lägga barnen först. Och så tassar jag tyst ut från barnens rum och hinner nätt och jämt tänka att det där gick ju oväntat snabbt innan jag ser att klockan tamefan snart är elva.

Det är inte rättvist.

Vardagslivet

Poppy är sjuk, eller: ett inlägg om världens dyraste katt

Charlotte9 kommentarer

Ni som har följt med vet att jag i söndags oroade mig över att Poppy verkade se dåligt och att redan då grubblade över förgiftning. Eftersom Poppy inte uppvisade ett enda av tecknen på förgiftning (aptitlöshet, kräkningar, diarré, död) väntade jag till måndagen innan jag ringde veterinären. Som ni vet visade det sig att Poppy inte bara var förgiftad utan att hon fortfarande på måndagen befann sig i ett akut förgiftningstillstånd och hade njursvikt. Ingen trodde att hon skulle klara sig.

Men så här en dryg månadslön i veterinäravgifter senare kan jag glatt meddela att vi har fått hem henne igen! Skadan på ögonen hittar de ingen förklaring till och av allt att döma kommer hon inte att få synen tillbaka, men den lilla besinningslöst starka hårbollen lever! Det har varit en jobbig tid för hela familjen och särskilt för Tilda (som var den som förra sommaren valde just Poppy till sin katt ur en kull fantastiskt söta kattungar) har det varit tungt. Vi har redan tidigare haft ett dödsfall bland husdjuren i familjen, då vår Gammel-Katt dog förra sommaren, men han var så gammal att döden-samtalet med barnen gick ganska lätt. Sedan var det kanske en smula kontraproduktivt att katten kom tillbaka tre veckor senare och möjligen när allt kom omkring inte var så död som vi trodde från början. Nu är Tilda rädd att Poppy ska dö på ett sånt sätt att hon inte kommer tillbaka tre veckor senare, tjock och välkammad. Ni vet den där dörren vi har pratat om? Den där som man inte får glänta på för att på andra sidan finns alla hemskheter som kan hända ens nära och kära och som man går under av rädsla av att konfronteras med, den är svår för ett barn att stänga igen. Men vi ger det tid och plats att bearbetas och snart blir livet som vanligt igen.


Det enda tecknet på att Poppy var mycket allvarligt förgiftad (förmodligen av en liljeväxt vilka tydligen är livsfarliga för katter) var stora pupiller och nedsatt syn. Ju snabbare katten får hjälp desto större chans att synen återvänder!

Poppy verkar inte ens bekymrad över att inte se, även om hon tills vidare sitter rätt oförstående när hennes bror Percival, som till Gammel-Katts stora förtjusning nu har fått tillbaka sin syster att ta ut sin energi på, skjuter som en blixt från sitt gömställe under soffan, studsar på sin blinda syster och försvinner uppför trappan.

I välkommen-hem-present fick Poppy en papperskasse. Man behöver inte kunna se för att uppskatta papperskassar.

Kulturkrockar

Dagens finska: forntida njurar

Charlotte2 kommentarer

Det är banne mig inte lätt att vara svensk historiker och ha en katt med njursvikt i Finland.

Således bör man för att underlätta för alla inblandade skilja på

munuaisten vajaatoiminta – njursvikt

muinaisten viattomia – forntidens oskyldiga

Historikerns historier

Bland hermafroditer och ormskinnsbikinis – medeltida genusföreställningar

Charlotte4 kommentarer

Disclaimer: Det följande är baserat på ett paper presenterat på Gender and Transgression vid University of St. Andrews och är mina tolkningar av forskningsresultat framtaget av den briljanta Dr. Leon Jacobowitz Efron. Finns det felaktigheter är det mina.

Det hela börjar med en passage i Dante Allegieris Den gudomliga komedin. I Helvetet 20 beskriver Dante den grekiska profeten och trollkarlen Tiresias upplevelser som vad vi idag skulle kalla transsexuell. Enligt Dante hade Tiresias en dag sett två ormar och, så där som man kanske gör om man ser två ormar, beslutat sig för att separera dem. Men det skulle han inte ha gjort, för vips blev han kvinna! Tiresias levde sedan i sju år som kvinna, innan han en dag, så där som man kanske gör, hittar samma ormar, åter kommer på idén att separera dem och därmed förvandlas tillbaka till man. För att beskriva denna transformation använder Dante begreppet ”hermafrodit” (ermafrodito), vilket vanligen användes för androgyna människor i en tid då det där med transsexualitet inte kanske var alltigenom vanligt.

Vad Dr. Efron sedan har gjort är att studera kommentarer till Dantes text. Hur förklarade andra intellektuella 1300-talsmänniskor Tiresias upplevelser och vad var en hermafrodit? Enligt medeltida lag (och jag använder begreppet väldigt löst här) hade den som föddes med både manliga och kvinnliga organ rätten att välja väg, men fick inte därefter ändra sig eller så att säga provsmaka den andra kakan. Genom kommentarerna, som dessutom ibland innehåller episoder från författarens liv, framkommer mycket intressanta detaljer om hur man såg på genusöverskridande och visar hur även till synes vardagliga gränsöverskridande handlingar ses som sexuella brott.

Francesco di Bartolo da Buti (kommentar skriven 1385-1395) återberättade en händelse från sin ungdom då han såg en man som satt och spann, vilket för medeltidsmänniskan var helt oacceptabelt. Denna hermafrodit fördömdes av Francesco som sodomit, trots att själva handlingen (att spinna) inte utan ett alldeles osedvanligt stort mått fantasi kan tolkas som en sexuell handling.

Benvenuto da Imola (1375-1380) skriver att Dante använt det hermafroditiska beteendet (modo hermaphrodita) som en allegori för att meddela att den som inte följer vad den naturliga lagen föreskriver – att män ska vara aktiva och tagande och kvinnor passiva, mottagande och lydiga – hamnar i helvetet. För den man som tar emot sex och den kvinna som vill vara aktiv i sängen är det alltså raka vägen till helvetet utan att passera gå.

Guido da Pisa (1327-1328) berättade om en ”viss berömd familj” i Florence vars dotters könsorgan var ”svullna”. När dottern blivit gammal nog sattes hon i kloster istället för att giftas bort. När hon en kväll låg i en säng tillsammans med en av de andra i klostren (och det här med att ligga i varandras sängar framställs liksom som något helt vardagligt i ett nunnekloster) kom hennes ”male member” fram och innan någon visste ordet av var den berömda familjens dotter fader till en son. Guido drar sedan slutsatsen att Tiresias möjligen var en trollkarl som genom djävulens kraft kunde framställa sig själv som kvinna vid ett tillfälle och man vid ett annat.

En anonym kommentator (1337) hade sin egen twist på berättelsen om Tiresias. Han menade att Tiresias egentligen hade hittat två ormar, flått dem och med ormarnas skinn täckt sina manliga delar så att han blev en kvinna. Efter sju år tog han av sig sin magiska ormskinnsbikini (som Dr. Efron sa) och förvandlades till man.

Kommentatorerna tenderar till att förklara Tiresias transsexuella exkursion som ett fall av sodomi och alltså knyta alla sorters avvikande från sitt valda (eller medfödda för den delen) genus som naturstridiga sexuella handlingar. Kvinnor skulle vara på ett visst sätt, män på ett annat och den som spelade boll i båda lägren kunde se fram emot en evighet av filosofiska diskussioner med Tiresias i Helvetet, nivå 20.


Kommentarer till betydande auktoriteter var en oerhört viktig del av det medeltida akademiska livet och en bärande princip inom skolastiken. Det här är en tidig tryckt bok (en inkunabel) med kommentarer till Dante. Dantes text är alltså de där små rutorna och kommentarerna den större massan text.

Vardagslivet

Sticklingar är årets grej

Charlotte3 kommentarer

På den enorma men ändå lokala handelsträdgården sålde de pelargonsticklingar för ett spottstyver. Sånt kan jag bara inte låta bli. Jag skrev förstås noggrant upp vilken sort det var för det ska man ju göra om man är en duktig odlare. Men så tappade jag lika förstås bort lappen så nu har jag tre små pelargonbebisar utan namn eller anknytning till sina riktiga föräldrar som är så ensamma i den stora förvirrande världen att jag blir helt sentimental och måste gå och prata lite med dem.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Att vara stolt över sin kropp

Charlotte4 kommentarer

Om ni inte orkar läsa fler inlägg om kvinnokroppar ska ni bara läsa den fantastiskt smarta Vitnos.

Om ni orkar läsa ännu ett ska ni också läsa det här:

Alltså: Av någon anledning som är långt ifrån historiskt förankrad finns det idag en uppfattning om att om vi bara lär folk att titta uppskattande även på kvinnor som är av den lite rundare sorten så är det ett tecken på att världen är på rätt väg. Rent historiskt sett är det nya smala idealet bara en trend bland många andra. För hundra år sedan gillade man stabbiga brudar, för två hundra år sedan var det trådsmala midjor som fick det att klicka och för fyra hundra år sedan kastade man långa blickar efter de där som vi idag skulle kalla tjockisar utan en chans i världen att få något. Det är liksom inget nytt och spännande med att det finns ett smalt ideal idag och det är precis lika blasé att morgondagens ideal är snäppet större. Världen goes on liksom.

För vad är det egentligen vi vill? Att även mulliga kvinnor ska få vara sexobjekt? Miljoner män vet redan att mulliga kvinnor är sexigt. Det är inte problemet. Problemet är att kvinnokroppen återigen ställs i fokus som ett objekt – någonting att titta på och tycka till om – istället för vad man kan göra med den. I ett icke sexuellt syfte alltså.

Jag är inte så stolt över min hängiga mage. Efter två graviditeter är magens hud och muskler inte riktigt i det skick de var när jag dansade magdans några timmar varje dag. Min kropp är heller ingen maratonkropp och mitt personbästa på löpning är väl i runda slängar två kilometer på 30 minuter och därefter en återhämtningstid på strax under två veckor. Men jag är helt grymt stolt över att den här kroppen har burit och fött två barn! Jag är sjukt stolt över att jag kan vispa grädde med ena handen och steka pannkakor med den andra. Samtidigt. Jag är lycklig över att de här benen orkar ta långa skogspromenader med de där två barnen och jag fascineras över hur min kropp liksom tycks skapa en aura av trygghet där ledsna barn får återhämta sig.

Det är inget fel i att vara snygg. Det är heller inget fel i att njuta av uppskattning från män för att man är snygg. Men det är ganska befängt att tro att man ska slå sönder nedvärderande kroppsbilder och döda idealhetsen och kroppsfixeringen genom att posera naken.

Vardagslivet

Det här med att pilla in saker i näsan

Charlotte6 kommentarer

Tilda: Mammamammamamma veeeeet du vad Saga gjorde idag?
Jag: Nej, hjärtat, vad gjorde Saga?
Tilda: Hon sa till mig att stoppa in en pastill i näsan!
Jag: Alltså, hon sa till dig?
Tilda (indignerat): Mhhmm.
Jag: Och vad gjorde du då?
Tilda (tittar på mig lite som att hon inte möjligtvis kunde komma på en dummare fråga jag kunde ha ställt): Stoppade pastillen i näsan förstås.
Jag (kväver inte skrattet riktigt så professionellt som situationen hade krävt): Jasså? Hur fick du bort den då?
Tilda: Så här!
*kraftigt blåsljud med viss underton av pipande från Tildas näsa*
Tilda: Och då sa det PLOPP och så kom den ut och vet du vad att där var blooood!
Jag: Yäk. Vad gjorde du sen då?
Tilda: Sen åt jag upp den förstås.

Godsaker

Om man har överbliven marsipan…

CharlotteLämna en kommentar

… kan man baka en liten tårta och sedan rulla marsipanen i bollar (en för varje färg), platta ut och trycka ihop dem med handen och sedan sätta igång att kavla. Som alltid när man kavlar marsipan underlättar det som om man pudrar arbetsbord och kavel med florsocker.

Historikerns historier

Ett riktigt gammalt köksskåp

CharlotteLämna en kommentar

På St. Andrews lilla museum hade man i vanlig ordning blåst upp hur viktig staden var under medeltiden samtidigt som 90% av museets föremål var från något av de senaste 150 årens många krig.

Men så fanns det ett underbart köksskåp som en av stadens invånare hade införskaffat i början av 1900-talet.

Skåpet är tillverkat av Easiwork och var en ganska lyxig köksinredning när det begav sig, trots att just det här är av den mindre modellen. I det brittiska hushållsmagasinet Ideal Home 1925 lanserades skåpet som en hjälpreda i hem utan tjänare. Med hjälp av liknande skåp kunde man inte bara lättare hålla reda på alla burkar och pryttlar utan även laga maten. Köksskåp var en del av att göra hemmet till en välutvecklad arbetsplats för kvinnor, där ny teknologi (och jo, blå skåp faller i den kategorin) och vetenskap bidrog till att optimera hushållsarbetet. Kärnfamiljsidealet och drömmen om det välorganiserade hemmet krävde att kvinnan i huset försågs med teknologi som underlättade kategorisering och organisation av det dagliga hushållsarbetet allteftersom tjänare i hemmet blev ovanligare. Men den nya teknologin uppfattades inte alls som en nedvärdering av kvinnorna eller som ett sätt att binda dem vid hemmet. Faktum är att den nya teknologin till viss del utvecklades i kvinnoförbunden och att den sågs som ett sätt för kvinnorna att få makt över ett arbete de ändå förutsattes göra.

Insidan av skåpdörrarna var klädda med detaljerade instruktioner för hur man bäst skulle planera menyn, med förslag på rätter för sommardagar, rätter för vinterdagar, rätter för två personer vid speciella tillfällen och en komplett treveckors meny. Det fanns också plats för att skriva in viktiga telefonnummer, exempelvis till slaktaren, bagaren och fiskmånglaren, omvandlingstabeller för mått samt en mycket utförlig beskrivning av hur man ger första hjälpen.



Lästips: Encyclopedia of Kitchen History av Mary Ellen Snodgrass (2004).
Kuriosa: Den som vill veta mer om St. Andrews historia utöver köksskåp bör hellre besöka universitetets museum. Tydligen.