– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Idag är det den stora pelargon-flyttar-dagen då alla pelargoner får flytta ut. En del av dem flyttade redan för några veckor sedan men den här varma, mulna dagen är som gjord för att resten ska få flytta. Solsken tycker de som bekant inte om innan de hunnit vänja sig vid utelivet.
Och så blommar sticklingarna. Det finns hopp!
En av de största nyheterna i dagens Hufvudstadsbladet (Finlands största svenskspråkiga morgontidning) är att det är allt fler som fördömer aga. Numer är det nämligen bara 17 % som tycker att det är helt ok att aga sitt barn.
17 %.
En gång till: 17 % tycker att det är ok att aga sitt barn. Att lugga sitt barn. Kanske nypa, kanske vrida om armen, kanske slå lite bara det inte blir märken. 17 % tycker att de åren som gått sedan de själva var barn har givit dem rätten att utnyttja sin större fysiska styrka och maktposition för att ge sig på någon som inte kan försvara sig, någon som borde kunna söka skydd hos just dem.
Oroväckande är också att dessa 17 % som tycker att det är ok inte inkluderar dem som egentligen inte tycker att man får aga sitt barn men som gör det ändå när tålamodet tar slut.
Om vi för en stund bortser från att det är olagligt att aga sitt barn – ett faktum som inte ens nämns i artikeln – kan vi återvända till det fundamentala. Det där med att våld föder våld och att barn aldrig gör som man säger utan som man gör. Man kan inte förklara för ett barn att det är fel att göra någon annan illa genom att göra illa barnet för vad man egentligen säger är att det är fel att göra någon annan illa om någon ser. Man kan inte villkorslöst älska sitt barn samtidigt som man gör det illa.
Ett av mina stora bloggnöjen är att se vilka sökord som har lett folk in på bloggen. De senaste dagarna har det varit några riktiga fullträffar som på många vis fångar bloggens karaktär.
Eller vad sägs om:
doktorand gå ner i lön
barn som klär av sig
nördar i historien
varför stirrar alla på den
tillbaka igen till min återvändsgränd eller min personliga favorit
ordbajsgenerator
Gott folk! Vad ni än söker kommer ni att finna det här!
Kuriosa: Om man vill söka på något inne i bloggen kan man använda den där lilla rutan med ett symboliskt förstoringsglas där uppe till höger.
Stirra ut genom ett fönster.
Ett av de där ämnena som kommer upp titt som tätt här på bloggen är våld. När man talar om mäns våld mot kvinnor finns det alltid folk som känner sig förfördelade och börjar vifta med pekfingret och poängtera att kvinnor faktiskt utövar våld mot män också. Så är det förstås, om nu någon hade trott något annat. Det finns en hel del kvinnor som slår sina män och det får man förstås inte göra. Men det förhindrar inte att man talar om mäns våld mot kvinnor som en särskild företeelse. Mäns våld mot kvinnor är en särskild företeelse som har andra drivkrafter, effekter och lösningar – andra mönster – än kvinnors våld mot män. Det betyder inte att den ena sortens våld skulle vara värre än det andra, eller att det inte skulle finnas mycket goda skäl till att innefatta båda sorterna när man använder termen partnervåld, men det betyder att man måste kunna få diskutera mäns våld mot kvinnor som sådant.
Fast just nu ska vi prata historia och särskilt i kontexten kvinnors våld mot män.
För varför är kvinnors våld mot män så komplicerat? Ett stort problem tror jag är en sorts sjuk girl power trip där tjejer tror att det på något vis är ok att slå killar för att det är så fria kvinnor gör. Dumheter. Ett annat stort problem är att det anses omanligt att få stryk, särskilt om det är av en kvinna, och att män varken vågar söka eller faktiskt får den hjälp de borde få.
Men sen finns det också ett historiskt perspektiv, som jag tycker ofta glöms bort. Det har att göra med vad som räknas som våld. I Sverige (och många andra länder) finns det en mycket lång rättstradition av att betrakta fysiskt våld som något som gett upphov till fysisk skada. I de medeltida lagarna är det tydligt att det är sanktionerat att maken slår sin hustru för att tillrättavisa henne, men hon får inte bli blå eller få sår. Våld är alltså våld bara när det ger märken. Samma tendenser har funnits inom barnagan. Man har luggat och nypt på ställen där det inte gett märken för blir det inte märken är det karaktärsdanande och att betrakta som en del av uppfostran. Av detta följer att man tidigare inte ansett att själva handlingen är olaglig. Det är ok att göra någon illa, men det är inte ok att åsamka någon märken.
I dag finns det en betydligt mer åtstramad syn på våld, rent rättstekniskt. Det är förbjudet att slå någon oavsett om det blev blodsvite eller ej. Handlingen som sådan är olaglig oberoende av resultatet. För kvinnors våld mot män har dock den långa rättstraditionen av en våldsideologi där fysiska märken – fysiska bevis – är avgörande säkerligen en stor inverkan. Kvinnor är i regel inte lika fysiskt starka som män och slår alltså inte lika hårt. Blodvite uppstår inte i samma utsträckning och våldet upplevs kanske varken av samhället eller de inblandade som lika allvarligt. Det är en rest av äldre rätt som inte är överensstämmer med vår syn på var gränsen går.
Det borde ligga i allas intresse att få bort den där resten. Gränsen går vid handlingen – inte vid resultatet. Då kanske de män som är utsatta skulle få modet att anmäla och de kvinnor som är utsatta sätta stopp redan vid första slaget. För det är inte ok att slå någon, ens lite grann.
Kuriosa: Jag ville skriva ”bestraffningsbart” men stavningskontrollen föreslog ”bestraffningsbarn”. Jag tror att det är sådana barn som på lördagsmorgnar vaknar klockan 5.30 och sätter upp en orkester av kastruller.
Den där första dagen man ska lämna sitt lilla gryn på dagis, den där dagen man vet att man behöver för att livet någon gång måste normaliseras och för att det där med att jobba och tjäna pengar på lång sikt är en bra grej, den är allmänt vedertagen hemsk. Man vinkar till barnet, barnet vinkar tillbaka, man ler, skrattar, låtsas att allt är bra för att ungen bara för allt i världen inte ska börja gråta och så sätter man sig själv i bilen och lipar tills ögonen ser ut som körsbärstomater och jobbsminkningen för länge sedan runnit ner på tröjan. Den dagen vill man inte uppleva igen och allteftersom barnen blir äldre invaggas man i den falska tryggheten att det aldrig kommer att upprepas.
Idag hade Vilho en prova-på-dag på förskolan där han ska börja i augusti. Vi packade hans väska tillsammans på morgonen och en halvtimme innan vi skulle åka stod han redo vid dörren och var så nervös och uttråkad på samma gång att jag inte ens orkade förmana honom när han klagade över att hans lillasyster inte hade ätit färdigt så att han åtminstone kunde fördriva tiden med att retas med henne. Luften var så tung av förväntan att jag fick magknip. På skolgården hade de flesta barn och föräldrar redan samlats och barnen ropades upp och fick ställa sig i kö. Vi gick tillsammans över skolgården och jag kan inte ens beskriva den fysiska reaktionen av att han stoppade sin lilla hand i min medan vi gick. Om några år kommer jag få parkera två hundra meter från skolan och vänta samtidigt som jag låtsas som att jag inte känner honom om någon skulle se. Men idag, idag kunde min hand ännu ge honom trygghet.
När jag åkte från förskolan satt han tillsammans med de andra och fyllde i papper med spännande uppgifter så att pennan glödde. Han är stor nu. Precis som det ska vara.
Men den där känslan av uppbrott, övergivenhet och att inget kommer att bli som förr som gör att man gråter den där första dagen på dagis, den är alldeles avgjort inte det minsta beroende av barnets storlek. Ledsen att säga det, men det blir inte lättare.
På en av de finländska kvällstidningarnas löpsedlar möts man idag av den oroväckande rubriken ”Räcker korven till i sommar?”. Jag tänker mig två möjliga anledningar till den rubriken. Antingen tycker man att det har nyhetsvärde att man gjort en inventering av korvsituationen inför sommarens grillfester eller så tycker man att den hypotetiska uppkomsten av en potentiell korvbrist faktiskt är en av de mest relevanta sakerna som inträffat det senaste dygnet. Oavsett vilket går det utför för världen.
Och så vill jag passa på att slå ett slag för rojalisterna. Hade det funnits en kungafamilj att skvallra om hade det här aldrig behövt se dagens ljus.
Det är jag som är tårtbakaren i vår familj, om det inte redan framgått. Men på morsdag (vilket i Finland firades igår) är det alltid min högt vördade och just den dagen lite mer älskade make som bakar tårta.
Så här såg den ut i år:
Så ni som sitter och funderar över vilka egenskaper ni tänker er att pappan till era framtida barn ska ha skulle jag vilja upplysa om att den kanske viktigaste egenskapen är att han kan baka tårta. Då kommer ni åtminstone en dag om året leva i perfekt harmoni.
Det har tidigare inkommit klagomål beträffande att mina närmaste och mest älskade vänner enkom genom att läsa min blogg får veta vad de ska göra under dagen. Eftersom de samma vännerna långa universitetsutbildningar och ett av allt att döma över medeltalet rankat förstånd till trots inte egentligen kontrollerar meddelanden varken på sina telefoner eller FB presenterar bloggen på förekommen anledning ett kort informationsinlägg:
I dag blir det sushi till lunch på vanliga stället runt kl 1!
Vi diskuterar det ganska ofta här, det där med genusvetenskapens berättigande. Och så har Hannah skrivit så fantastiskt bra om varför genusperspektiv (som väl egentligen strikt taget inte är riktigt det samma som genusvetenskap, men ändå) är viktigt.
Det största problemet är att många verkar tro att man måste välja mellan genusvetenskap och biologi. Så är det inte. Vi påverkas både av biologiska och sociokulturella faktorer. Alla vet det. Det är inget nytt. De olika ämnena får fram olika förklaringsmodeller till varför det ser ut som det gör, men det ena utesluter inte det andra. Biologin visar oss att vi väljer partner med näsan. En viss cocktail av hormoner attraherar oss, men hur vi går tillväga för att visa att vi är attraherade är sociokulturellt betingat och avhängigt tid och rum. I dagens Sverige skulle det säkert funka för många män att skicka ett fång rosor, medan det är straffbart att klubba ner en brud och släpa med henne till en grotta. Kanske dagens svenska kvinna bjuder ut mannen på en öl? I viktorianska England hade det varit fullkomlig social katastrof. Genuppsättningen är likadan. Genusuppsättningen har förändrats.
Ändå finns det många som anser att genusvetenskap är förkastligt och under inga omständigheter kan klassas som riktig vetenskap.
Därför vill jag nu utmana dem som är kritiska: Läs genusvetenskapliga texter och se vad de faktiskt säger! Var finns det där mansföraktet i den genusvetenskapliga forskningen? Hur ser egentligen genusvetenskapliga teorier ut? Finns det bra genusvetenskaplig forskning? Varför är den bra, och vad är inte så lyckat?
Osäker på vad som är forskningslitteratur? Här finns instruktioner!
Hit och dit och tillbaka igen 