Igår tyckte jag att Poppy verkade lite bättre. Jag fick henne att leka lite och pupillerna var inte så där sjukt stora hela tiden. Jag tänkte ändå att det var bäst att en veterinär fick titta på henne och fick en eftermiddagstid. Veterinären gjorde alla möjliga sorters neurologiska tester men kunde inte hitta något fel. Inte ens syntesterna visade något. Tack och lov öppnades dörren och en av djurskötarna kom in, varpå veterinären kunde konstatera att Poppy alldeles uppenbart inte såg djurskötaren. Det gjordes fler syntest och blev klarare och klarare att Poppy ser mycket dåligt.

Därför togs det ett blodprov och jag satt och klappade Poppy medan vi väntade på svaret. Veterinären kom tillbaka och meddelade att Poppy är i ett akut förgiftningstillstånd och har njursvikt och att det nu var bråttom. Med de blodvärden Poppy hade borde hon spy och kollapsa och inte alls vara i det fina allmäntillstånd hon var. Jag berättade att någon ätit en halv lilja ute i trädgården (men att det kunde ha varit en hare eller fasan eller vad som helst) och veterinären liksom studsade av sin stol och for ut ur rummet samtidigt som hon meddelade att värdena överensstämde med förgiftning från lilja. De satte dropp på Poppy för att hjälpa njurarna och ringde akuten på Universitetets djursjukhus. Så fort de fick en plats öppen körde jag dit med Poppy och hon lades in omedelbart.

Veterinären som tog emot på sjukhuset informerade om att det här besöket kommer att kosta i storleksordningen månadslön. Jag hulkade fram att om de bara fixar min katt ska jag se till att fixa pengar. Det här är ju katten som jag trodde skulle ta över när Gammel-Katten dog, som knappt väger någonting när hon rullar ihop sig till en boll och sover i mitt knä medan jag skriver avhandling, som inte kan motstå en papperskasse och som släpar badrumsmattan till sidan av kattlådan och bajsar på den om hon är missnöjd med städningen.

Jag kan inte riktigt beskriva det, men det är något så ofattbart vidrigt med att ta med sig en liten varelse som man har tagit på sig ansvaret för till sjukhuset och så åka hem tomhänt. Jag grät hela vägen dit och hela vägen hem. Väl hemma satt det två små barn och undrade var Poppy var. Vi satte oss tillsammans på soffan och jag berättade som det var. Att hon var förgiftad och väldigt, väldigt sjuk, att ingen vet vad som kommer att hända eller om vi får hem henne igen och att hon nu är på det allra bästa stället sjuka katter kan vara. Tilda frågade minst hundra gånger om hennes katt nu kommer att dö, och jag svarade minst lika många gånger att det inte finns någon i hela världen som vet.

Ni håller väl alla tummar och tår för vår Poppy? För vi behöver den här katten. Hon är liten, men just nu är det ett gigantiskt tomrum här hemma.