Ascension

Klockan är snart halv fem på natten och jag kan inte sova. Jag säger inte att jag går igenom en livskris eller så men alltså. Det kanske är så här de känns. Som sömnlöshet. Som oändlig trötthet. Som uppvaknande.

De kommer säkert aldrig i rätt tid, livskriserna.

Och egentligen vet jag inte om det jag upplever nu i småtimmarnas sömnlöshet egentligen är livskris. Själva krismomentet har nog pågått länge länge redan. I åratal. Ska jag vara ärlig sammanfaller det nog med skilsmässan för 9(?) år sedan. Snarast är det så att krisen börjar lätta och kvar finns liv.

Liv som jag har väntat alldeles för länge med att leva.

En av mina superpowers är att jag kan intala mig själv att vara ok med nästan vad som helst. När de äldre barnen var små var det en överlevnadsstrategi att få mig själv att tycka att det är kul att sitta vid sandlådekanten och se barnen kasta sand på varandra timtal. Att kväva det jag själv upplevde att jag behövde för att andra behövde mig. Det har också, om jag ska vara helt ärlig, lett mig till att inse att jag faktiskt tycker väldigt mycket om att göra vissa saker som jag som yngre fullkomligt hatade. Hushållsarbete till exempel. Jag tycker jättemycket om det – städning och fönsterputsning inkluderat. Att tvinga mig själv att göra det har fått mig att förstå att jag gillar det.

Det är också en superpower som har gjort att jag trivs med de flesta olika arbetsuppgifter och de senaste åren har jag gjort allt mellan xml-kodning och cateringassisterande vid sidan av forskningen. När jag funderar på vilka jobb jag kan tänka mig att ha i framtiden så ser jag fler kul möjligheter än vad jag ser begränsningar. Jag blir uppriktigt lätt exalterad av det mesta.

Men det är samtidigt en superpower som får mig att stanna kvar i förhållanden som huvudsakligen hålls samman av min entusiasm. Och det är, för att uttrycka det milt, inte alltid helt lyckat. Dessutom tar det fruktansvärt mycket tid och energi och leder en fortfarande till samma känsla av bottenlös ensamhet.

På en väns Facebook-feed hittade jag den här:

Jag har förvisso varit över 40 i några år nu, men det är fortfarande sant. Jag har sett det hända med mina vänner och jag känner det hända med mig. Ascension. Det Stora Uppvaknandet.

Att det för mig kommer i form av skrivande mitt i natten är knappast förvånande. Nu ska jag bara låta det komma. Liv efter kris med ännu färre fucks to give. Och mer skrivande. Det vet jag ju att jag mår bra av.