Mötenas år

Det känns rätt otippat att det mest bestående minnet av år 2020 skulle vara människomöten. Någonting inom mig knäppte till när pandemin slog till och samhället började stänga ner. Jag har aldrig sett mig själv som en prepper, men då fick jag äntligen pushen jag behövde för att göra väldigt nödvändiga förändringar. Dels byggde jag ett hönshus och skaffade de höns jag saknat så mycket sedan jag lämnade förra huset ganska exakt fyra år tidigare. Strax efter kom den första kaninen. Och jag skalade ner allt. Marie Kondoade hela livet. Det som inte bringade mig ett lyckorus åkte ut. Det inkluderade en man.

För när så mycket som jag egentligen inte orkade ta itu med, sådant jag bara lärt mig att leva med, trots allt ställdes på sin spets med pandemin fick jag på något vis den där extra jävlaranamman som krävdes. Dags att välja vilka man vill ha vid sin sida när apokalypsen kommer liksom.

När gränserna stängdes satt jag på köksgolvet och bara grät. Jag tror inte ens själv att jag hade förstått hur viktigt det varit för mig att ha tillgång till min familj i Sverige, ha möjligheten att åka dit när som helst även om man faktiskt inte gör det särskilt ofta. Och jag drog barnen närmare mig. Satte mig ner och skrev en lista över regler i det här hemmet, regler som gör att vi kan leva tillsammans som en familj. Grundläggande saker som handlar om artighet, gemenskap och hjälpsamhet i vardagen. Värderingar som kommer att göra det värt att ta sig genom mörkret.

Och när jag verkligen rannsakade vad jag tyckte var viktigt stod det så bländande klart att den man som jag fortfarande försökte få någonting att fungera med inte någonsin skulle rymmas. När jag äntligen sa högt att det måste ta slut protesterade han inte. Det var först därefter som jag på allvar började förstå hur jag knutit knut på mig själv för att vara honom till lags. Hur jag blivit någon jag inte vill vara. Så jag började prata med folk. Alla möjliga. Tog tillbaka min husnyckel och började sova lite bättre. Och jag lär mig fortfarande att inte vara rädd när jag pratar med andra. Rädd över att göra fel och bli bestraffad. Det sitter jävligt djupt.

Jag laddade ned Tinder och dejtade så mycket jag bara orkade och jag träffade flera personer som fortfarande hänger med, inte nödvändigtvis som romantiska intressen men som nya vänner. Jag var, och är, extremt positivt överraskad över hur supertrevliga män det finns. Jag har också tagit kontakt med vänner jag tappat kontakten med, pratat med folk (genom masken) på stan och i affären. Att skapa ett instagramkonto blev terapi, eftersom han som nu är ett ex inte tyckte om att andra kunde se bilder på mig, och därigenom har jag också träffat nya människor. Dessutom har jag bytt universitet, från Helsingfors till Åbo Akademi, och trots att jag på grund av pandemin inte fysiskt har kunnat vara på plats har jag känt att jag fått ett nytt och betydligt hälsosammare sammanhang där jag och min forskning passar in så mycket bättre.

I takt med att allt stängdes ner år 2020 har min värld likväl öppnat sig. I dag är det årets sista dag. Gabriel är med sin pappa och jag ska just ta itu med att tapetsera i salen. En av tonåringarna har vaknat, masat sig ut i köket för att hämta kaffe och försvunnit tillbaka in på sitt rum. Den andra sover fortfarande för klockan är ju bara 14.

2021, hörrni. Alldeles runt hörnet.