Etikettarkiv | Nyår

Mötenas år

Det känns rätt otippat att det mest bestående minnet av år 2020 skulle vara människomöten. Någonting inom mig knäppte till när pandemin slog till och samhället började stänga ner. Jag har aldrig sett mig själv som en prepper, men då fick jag äntligen pushen jag behövde för att göra väldigt nödvändiga förändringar. Dels byggde jag ett hönshus och skaffade de höns jag saknat så mycket sedan jag lämnade förra huset ganska exakt fyra år tidigare. Strax efter kom den första kaninen. Och jag skalade ner allt. Marie Kondoade hela livet. Det som inte bringade mig ett lyckorus åkte ut. Det inkluderade en man.

För när så mycket som jag egentligen inte orkade ta itu med, sådant jag bara lärt mig att leva med, trots allt ställdes på sin spets med pandemin fick jag på något vis den där extra jävlaranamman som krävdes. Dags att välja vilka man vill ha vid sin sida när apokalypsen kommer liksom.

När gränserna stängdes satt jag på köksgolvet och bara grät. Jag tror inte ens själv att jag hade förstått hur viktigt det varit för mig att ha tillgång till min familj i Sverige, ha möjligheten att åka dit när som helst även om man faktiskt inte gör det särskilt ofta. Och jag drog barnen närmare mig. Satte mig ner och skrev en lista över regler i det här hemmet, regler som gör att vi kan leva tillsammans som en familj. Grundläggande saker som handlar om artighet, gemenskap och hjälpsamhet i vardagen. Värderingar som kommer att göra det värt att ta sig genom mörkret.

Och när jag verkligen rannsakade vad jag tyckte var viktigt stod det så bländande klart att den man som jag fortfarande försökte få någonting att fungera med inte någonsin skulle rymmas. När jag äntligen sa högt att det måste ta slut protesterade han inte. Det var först därefter som jag på allvar började förstå hur jag knutit knut på mig själv för att vara honom till lags. Hur jag blivit någon jag inte vill vara. Så jag började prata med folk. Alla möjliga. Tog tillbaka min husnyckel och började sova lite bättre. Och jag lär mig fortfarande att inte vara rädd när jag pratar med andra. Rädd över att göra fel och bli bestraffad. Det sitter jävligt djupt.

Jag laddade ned Tinder och dejtade så mycket jag bara orkade och jag träffade flera personer som fortfarande hänger med, inte nödvändigtvis som romantiska intressen men som nya vänner. Jag var, och är, extremt positivt överraskad över hur supertrevliga män det finns. Jag har också tagit kontakt med vänner jag tappat kontakten med, pratat med folk (genom masken) på stan och i affären. Att skapa ett instagramkonto blev terapi, eftersom han som nu är ett ex inte tyckte om att andra kunde se bilder på mig, och därigenom har jag också träffat nya människor. Dessutom har jag bytt universitet, från Helsingfors till Åbo Akademi, och trots att jag på grund av pandemin inte fysiskt har kunnat vara på plats har jag känt att jag fått ett nytt och betydligt hälsosammare sammanhang där jag och min forskning passar in så mycket bättre.

I takt med att allt stängdes ner år 2020 har min värld likväl öppnat sig. I dag är det årets sista dag. Gabriel är med sin pappa och jag ska just ta itu med att tapetsera i salen. En av tonåringarna har vaknat, masat sig ut i köket för att hämta kaffe och försvunnit tillbaka in på sitt rum. Den andra sover fortfarande för klockan är ju bara 14.

2021, hörrni. Alldeles runt hörnet.

Sorg, men inte ånger

Ett nytt år har just börjat, och jag antar att jag borde göra någon sorts summering av 2019.

Men jag tror inte att jag riktigt kan. Den allra största grejen är förstås att jag köpt ett hus, men jag kommer liksom knappt ihåg tiden innan det. Hur det var när jag inte hade huset. Och det är nog det som bäst beskriver 2019; att jag inte riktigt kommer ihåg. Större delen av året är täckt i en utmattningens tragiska dimma, och det är en stor mängd saker jag inte är säker på har hänt det här året – eller ens har hänt överhuvudtaget – och många månader är bara en enda röra. Vi ska återkomma till det där, sedan. Tröttheten. Utmattningen. Minnesförlusten och överlevdnadsinstinkten.

Vi firade in nyåret tillsammans, jag och A. Gabriel hade förstås knoppat ett par timmar tidigare och när jag låg bredvid Gabriel och väntade på att han skulle somna så såg vi fyrverkerier över fälten utanför fönstren. Nästan magiskt. Jag och A tittade på film, käkade pizza och diskuterade framtiden, så där som man gör när man har kommit till en viss ålder och har småbarn i nyårsnatten, men samtidigt så var det ingen annastans jag hellre hade varit.

Det finns så många saker i vårt förhållande som är problematiska. Jääääättemånga. Men det finns inte heller en enda människa med vilken jag kan uppleva samma sorts… Tja, hur ska man beskriva det? Kosmiska kontakt? Stjärnor och planeter i perfekta konstellationer? Det är en känsla av så intensiv samhörighet att det inte går att klä den i ord utan att låta som en skyhög Snoop Dog som just funnit Jesus.

Om jag försöker se logiskt på situationen så skiter det sig. Det finns nämligen så mycket logiska resonemang att potentiellt föra. Han blev lämnad kvar att vårda de äldre och dö i kriget när hans familj flydde eftersom han var för sjuk för att ta med. Det är jävligt logiskt att han upplever viss separationsångest. Han är uppfostrad som den äldste sonen och därmed den som är ansvarig för hela familjen och halva släktens välbefinnande i ett samhälle där det saknas både vatten, mat och el. Det är jävligt logiskt att han har lite svårt att släppa på delar av ansvaret. Men känslorna det ger mig är kvävande (förvisso också logiskt), för jag är övertygad om att alla relationer (och särskilt parrelationer) måste vara byggda på tillit, och det är något man bara kan lära sig att känna när man är i trygghet. Tillit är ingenting man odlar när man hålls ansvarig för ohållbara situationer och lämnas när världen står i brand. När man får det inpräntat i sig att ens eget och andras liv hänger på att man inte litar på någon annan än sig själv.

Samtidigt ser jag ju hur tilliten långsamt, långsamt börjar växa och det är en berusande känsla. Så berusande, att ruset hotar att ta över vett och sans och göra att ens timmar, dagar, år inte rymmer annat än jakten på det. Och det är det här som jag måste jobba på. Att hålla en balans i att låta det var en del av mitt liv, men inte låta det ta över. Och gudarna ska veta att det inte är det lättaste, men om man kan säga att jag har en livsfilosofi så är det att jag ska kunna se tillbaka utan ånger. Jag hörde någon på radio (en författare tror jag) som fick intervjufrågan vad hon har ångrat i sitt liv. Hon svarade att hon inte ångrar någonting, men det finns många saker som hon sörjer, och så är det för mig också. Jag kan sörja beslut jag har fattat, för att de var hjärtekrossande, mörkertyngda, avgrunder – med fortfarande rätt beslut. Det är en helt annat sak att läka sorg än att försöka leva med ånger.

Därför är jag glad att jag får börja mitt nya år i mitt hus, tillsammans med A. Det finns ingen bättre start, och sedan skulle år 2020 gärna få vara lite mindre världsomvälvande. Men som en kär vän sa: att vara vuxen är att säga ”nästa vecka är det lite lugnare” tills man dör.

 

Att inte orka

Krafterna tog slut. Inte lite, utan med besked. Det har varit ett minst sagt intensivt år, och jag avslutar det på soffan, fysiskt och psykiskt oförmögen att göra någonting vettigare. Vet ärligt talat inte ens om det finns något vettigare. A har hämtat pizza. Vi ska titta på film. Barnen är hos sin pappa och hunden i den sortens upprörda tillstånd att hon inte lämnar mina fötter, vilket på det hela taget är egoistiskt lugnt, varmt och skönt.

Nu ska jag vila. Vila, och förlåta mig själv för att jag inte orkar. Snart börjar ett nytt år, och en dag ska jag ta nya tag. Inte idag, och knappast imorgon. Men sedan.

Om ljudet av smällare och lyckan att få hålla sina barn

Barnen kommer rusande in, uppspelta och lyckliga. Fyrverkerier! Underbara konstellationer i regnbågens alla färger lyser upp den mörka natthimlen. Tillsammans går vi ut. Det är kallt och varje andetag skapar små puffar. Vi står tillsammans. Fascineras, jublar, beundrar. Tätt, tätt ihop njuter vi av att tillsammans få uppleva det färggranna skådespelet.

-Kanoner, suckar Tilda hänfört.

– Nej, raketer, försöker jag.

– Kanoner, bestämmer Tilda. Mera!

Senare på natten sitter jag i en mjuk fåtölj hos goda vänner och smuttar på en drink. Ljudet av smällarna utanför får mig att tänka på mina underbara barn, som för länge sedan tryggt somnat hemma hos farmor. Ljudet får mig att tänka på kylan ute i den gryende januarinatten och den ljuvliga värmen från festen, skratten från vännerna.

Ett nytt år börjar och jag ser fram emot allt vad som kommer.

Men ljudet av smällarna får mig också att tänka på alla dem som inte associerar till vänner, fest och skratt. Tyst skickar jag en tanke till alla dem som tänker på granater, våld och ond, bråd död. Alla dem som vet att det där ljudet betyder flykt och rädsla, dem som lämnat allt de någonsin haft och som sett sina vänner bli kvar. En tanke till alla dem som när de hör ljudet tänker på sina barn men aldrig mer får hålla dem i sina armar, och alla de barn som inte längre har någon att krypa upp till och söka tröst hos.

En tanke till alla dem som just i denna natt av förhoppningar och förväntningar förlorar allt.

Ett nytt år börjar och jag lovar mig själv att försöka skänka lite hopp till dem som inget har.

Mitt nya år börjar jag med en donation till Läkare utan gränser. Om vi alla delar med oss lite av vad vi har gör vi en stor skillnad. Vad gör du?

 

Dessutom: Läs gärna Essas gripande berättelse om en tablettask och en liten pojke.

DN rapporterar om att tysta nyårsraketer blivit populärare.

Nyårsnattens små överaskningar

Inte helt oväntat beslutade vi oss för att det enda lämpliga sättet att fira nyår är med glitter och glamour. På med lösögonfransar, pärlhalsband, fjädrar och bling! Jag tog tillfället i akt att använda min älskade röda långklänning som hängt i garderoben på tok för länge. I julklapp fick min man en riktig promenadkäpp, en attiralj som visade sig vara mycket populär.

På stora hela var det en magisk kväll! Några små överraskningar och några små bekräftande av vedertagna sanningar uppdagades.

1: Jag älskar ljudet av frasande klänningar. Jag har inte vuxit ifrån drömmen att bo på ett slott och mest gå runt och frasa i långklänningar hela dagarna.

2: Långklänning på Berghälls enda nattklubb, full med fulla 18-åringar kunde förstås ses som lite överdrivet, men faktum är att jag nog inte har fått så mycket komplimanger sedan jag födde barn.

3: En promenadkäpp är nästintill oumbärlig när man köar. Eller spelar ölburksgolf. Eller spatserar.

4: Pauli kan blanda drinkar som får mig att dricka så överhövan mycket att jag nästan spyr. Fast att de inte innehåller alkohol. Och fast att han inte hade blandat i en sån där ört från Japan som kittlar när man kissar och som enligt honom hade givit en trevlig kick.

5: Jag är för gammal för klubbar där folk spyr i handfatet. Det bara är så.

6: Om man väljer att förvara det där lilla kortet man får när man hängt undan sin jacka och som ingen vet vad det heter i sina underkläder är det smidigare att stoppa det i BHn än i trosorna.

7: Lösögonfransarna kommer i tre olika storlekar. Även de ”korta” är längre än mina egna fransar. Med medellängden kan man inte blinka om man skulle låna någons glasögon för att kunna titta strängt på folk som tjoar. De längsta är så långa att man kan fläta dem.

Och så försökte jag vara en duktig bloggare och fotografera mig själv innan vi drog på fest, för det har jag sett att man ska göra. Det var förvånansvärt svårt. Inte nog med att bilden blev suddig – det kan jag ju skylla på att kameran inte är nåt vidare – men det krävde så mycket koncentration att fota mig själv att jag glömde att le. Och glömde läppstift. Respekt till alla de som orkar fota dagens outfit och dessutom se snygga ut när de gör det.

Och ett gott nytt år till er alla!