Etikettarkiv | Nyår

Att inte orka

Krafterna tog slut. Inte lite, utan med besked. Det har varit ett minst sagt intensivt år, och jag avslutar det på soffan, fysiskt och psykiskt oförmögen att göra någonting vettigare. Vet ärligt talat inte ens om det finns något vettigare. A har hämtat pizza. Vi ska titta på film. Barnen är hos sin pappa och hunden i den sortens upprörda tillstånd att hon inte lämnar mina fötter, vilket på det hela taget är egoistiskt lugnt, varmt och skönt.

Nu ska jag vila. Vila, och förlåta mig själv för att jag inte orkar. Snart börjar ett nytt år, och en dag ska jag ta nya tag. Inte idag, och knappast imorgon. Men sedan.

Om ljudet av smällare och lyckan att få hålla sina barn

Barnen kommer rusande in, uppspelta och lyckliga. Fyrverkerier! Underbara konstellationer i regnbågens alla färger lyser upp den mörka natthimlen. Tillsammans går vi ut. Det är kallt och varje andetag skapar små puffar. Vi står tillsammans. Fascineras, jublar, beundrar. Tätt, tätt ihop njuter vi av att tillsammans få uppleva det färggranna skådespelet.

-Kanoner, suckar Tilda hänfört.

– Nej, raketer, försöker jag.

– Kanoner, bestämmer Tilda. Mera!

Senare på natten sitter jag i en mjuk fåtölj hos goda vänner och smuttar på en drink. Ljudet av smällarna utanför får mig att tänka på mina underbara barn, som för länge sedan tryggt somnat hemma hos farmor. Ljudet får mig att tänka på kylan ute i den gryende januarinatten och den ljuvliga värmen från festen, skratten från vännerna.

Ett nytt år börjar och jag ser fram emot allt vad som kommer.

Men ljudet av smällarna får mig också att tänka på alla dem som inte associerar till vänner, fest och skratt. Tyst skickar jag en tanke till alla dem som tänker på granater, våld och ond, bråd död. Alla dem som vet att det där ljudet betyder flykt och rädsla, dem som lämnat allt de någonsin haft och som sett sina vänner bli kvar. En tanke till alla dem som när de hör ljudet tänker på sina barn men aldrig mer får hålla dem i sina armar, och alla de barn som inte längre har någon att krypa upp till och söka tröst hos.

En tanke till alla dem som just i denna natt av förhoppningar och förväntningar förlorar allt.

Ett nytt år börjar och jag lovar mig själv att försöka skänka lite hopp till dem som inget har.

Mitt nya år börjar jag med en donation till Läkare utan gränser. Om vi alla delar med oss lite av vad vi har gör vi en stor skillnad. Vad gör du?

 

Dessutom: Läs gärna Essas gripande berättelse om en tablettask och en liten pojke.

DN rapporterar om att tysta nyårsraketer blivit populärare.

Nyårsnattens små överaskningar

Inte helt oväntat beslutade vi oss för att det enda lämpliga sättet att fira nyår är med glitter och glamour. På med lösögonfransar, pärlhalsband, fjädrar och bling! Jag tog tillfället i akt att använda min älskade röda långklänning som hängt i garderoben på tok för länge. I julklapp fick min man en riktig promenadkäpp, en attiralj som visade sig vara mycket populär.

På stora hela var det en magisk kväll! Några små överraskningar och några små bekräftande av vedertagna sanningar uppdagades.

1: Jag älskar ljudet av frasande klänningar. Jag har inte vuxit ifrån drömmen att bo på ett slott och mest gå runt och frasa i långklänningar hela dagarna.

2: Långklänning på Berghälls enda nattklubb, full med fulla 18-åringar kunde förstås ses som lite överdrivet, men faktum är att jag nog inte har fått så mycket komplimanger sedan jag födde barn.

3: En promenadkäpp är nästintill oumbärlig när man köar. Eller spelar ölburksgolf. Eller spatserar.

4: Pauli kan blanda drinkar som får mig att dricka så överhövan mycket att jag nästan spyr. Fast att de inte innehåller alkohol. Och fast att han inte hade blandat i en sån där ört från Japan som kittlar när man kissar och som enligt honom hade givit en trevlig kick.

5: Jag är för gammal för klubbar där folk spyr i handfatet. Det bara är så.

6: Om man väljer att förvara det där lilla kortet man får när man hängt undan sin jacka och som ingen vet vad det heter i sina underkläder är det smidigare att stoppa det i BHn än i trosorna.

7: Lösögonfransarna kommer i tre olika storlekar. Även de ”korta” är längre än mina egna fransar. Med medellängden kan man inte blinka om man skulle låna någons glasögon för att kunna titta strängt på folk som tjoar. De längsta är så långa att man kan fläta dem.

Och så försökte jag vara en duktig bloggare och fotografera mig själv innan vi drog på fest, för det har jag sett att man ska göra. Det var förvånansvärt svårt. Inte nog med att bilden blev suddig – det kan jag ju skylla på att kameran inte är nåt vidare – men det krävde så mycket koncentration att fota mig själv att jag glömde att le. Och glömde läppstift. Respekt till alla de som orkar fota dagens outfit och dessutom se snygga ut när de gör det.

Och ett gott nytt år till er alla!