Jag har varit dyngförkyld under helgen. Ni vet så där så det kliar i hela ansiktet för att det rinner snor i alla huvudets många håligheter. Ett helvetets underjordiska tunnlar.
Ja, och sedan hittade jag (egentligen var det exet som tipsade men äras den som äras bör gäller inte ex oavsett vilken sorts antikvitetsfinnartalang hen besitter) ett par antika fåtöljer. Just precis en sådan jag letat efter till hörnet i sovrummet, och eftersom det fanns ett par fick den andra en plats bredvid kakelugnen i salen. Stolarna kostade 10 e styck och med tanke på att de är i fullkomligt perfekt skick kändes det nästan oroväckande lite.
Priset kan dock sannolikt förklaras av att de är de mest osköna fåtöljer jag någonsin suttit i. För det är något med vinkeln som gör att det blir ett tio centimeters glapp mellan ryggen och ryggstödet om man vill luta sig bakåt. Det vill man för övrigt inte eftersom den som är längre än Gabriel och lutar sig bakåt slår huvudet i den mycket dekorativa men ack så jävligt placerade trärosen. Skulle man vilja undvika att luta sig bakåt och dunka huvudet i rosen hade man teoretiskt kunnat sätta sig längre in. Är man dock utrustad med en bakdel större än Gabriels fastnar man med den.
Så jag behöver inte bekymra mig över att jag ändå kommer att använda sovrummets stol som avstjälpningsplats för mina halvt använda kläder.
Hit och dit och tillbaka igen 
Väldigt snygga! Men förstår att trärosens placering lämnar mycket övrigt att önska… Men som sagt snygga.
Det är lite som om någon som aldrig har sett en stol har fått förklarat för sig vilka delar som ska ingå, men däremot inte vad den ska användas till. Påminner lite om de medeltida (?) målningarna av lejon, som gjordes av målare som aldrig sett ett lejon.