Ibland har jag väldigt svårt att skriva om saker här. Mycket svårare än vad det har varit förut. De stora barnen är i den åldern att de själva kan hitta till bloggen, och de förtjänar inte att ha fönster till sina liv här om de inte själva godkänner det. Förhållandet till exet är förvisso betydligt lugnare nu, men det mesta som jag skriver om genus/män och kvinnor/förhållanden i allmänhet tenderar att tolkas som något negativt om honom.

Som den här. Jag tyckte att den var skitkul för att jag gärna äter en hel tårta, men någon trodde att jag försökte smyghota exet med att bränna ner hans hus när jag lade upp den här på bloggens FB-sida. Den bräckliga men likväl bra relationen mellan oss vill jag inte äventyra, men att försöka navigera i det träsk av saker som kan tolkas som negativa är sannerligen inte enkelt.

Och så var det förhållandet till A. Vi försöker träffas så mycket som möjligt, arbeta på vårt förhållande. Ibland går det väldigt bra. Ibland inte. Vi bor inte ihop men är ett par. Att säga att det är komplicerat är the understatement of the year. Jag kan helt uppenbart inte ens skriva om det utan att det blir korta, tämligen osammanhängande meningar – så komplicerat är det.

Sedan finns det saker som är så smärtsamma att skriva om att jag verkligen drar mig för att göra det. Som om hunden. En del av er har försynt frågat vad som hände med henne, och jag hade tänkt berätta redan för över ett år sedan, men jag har helt enkelt inte orkat.

Att adoptera Blossa var ett mycket noga övervägt beslut från min sida och hon var innerligt älskad av mig och barnen. Efter skilsmässan var hon en tröst och ett stöd. Ett sätt att få motion och att orka ta sig ur sängen alla dagar – även när barnen var hos sin pappa.

Men A tyckte aldrig om hunden. Det är egentligen ett av våra första stora missförstånd. Han sa nämligen att han gärna ville ha en hund, sedan i framtiden, så jag tyckte inte att det var något problem att jag skaffade mig hunden direkt. Jag hade ju trots allt väntat i flera år på chansen redan och han ville ju ändå ha en i något skede. Men han hade inte fattat att hunden skulle bo inne i huset. Att han skulle behöva andas samma luft som hunden. Han försökte förvisso vara snäll mot henne, men oftast genom att ge henne saker att äta som hon egentligen inte borde ha. Vänlig och konsekvent disciplin gick inte.

Till saken hör dessutom att Blossa var en ganska nervös hund. Undergiven och otroligt lyhörd för folks känslor. Hon plockade förstås givetvis upp att A inte tyckte om henne och förstod inte alls hur hon skulle förhålla sig till honom, vilket gjorde hennes nervositet värre. Jag fick slita som en dåre för att försöka hålla alla nöjda, men det lyckades liksom aldrig riktigt.

Sedan föddes Gabriel. Jag hade förberett Blossa enligt konstens alla regler. Låtit henne träffa andra bebisar, snusa på bebissaker och så vidare. Och när hon kom hem från den kompis som vaktat henne när bebisen för första gången var i huset så höll A i bebisen och jag gav all uppmärksamhet till henne. Men hon kände direkt att det var något som inte var som det skulle i huset. Hon kröp ihop och gick sedan runt tills hon hittade källan och så ställde hon sig en bit bort och morrade. Att jag försökte prata lugnt och uppmuntrande till henne hjälpte bara lite. Hon lade sig, men fortsatte att morra, och sedan morrade hon och/eller skällde så fort minsta rörelse eller pip hördes från bebin, även om hon var i ett annat rum.

På kvällen vågade hon knappt gå ut för att kissa. Hon kröp nästan för att hon var så stressad. Inne kunde hon inte slappna av alls, och hon gick inte heller bort från det som var obehagligt (vilket hon brukade – hon hade ju sina egna trygga ställen som hon sökte upp när hon kände sig illa till mods). Istället så höll hon sig nära där bebin var och visade tänderna och morrade. Det var helt tydligt en situation hon inte alls kunde hantera, och eftersom jag var den enda som kunde ta hand om henne och dessutom den som behövde sitta med bebin (amning och så vidare) nästan hela tiden så gick det bara helt enkelt inte.

Blossa fick flytta till en familj i Helsingfors. En familj med en hundkompis och utan små barn. En familj med en stor lägenhet på bottenplan där en glasdörr med en mjuk matta innanför vetter mot promenadspåret som alla hundar och deras människor går längs. En familj där alla har förståelse för en känslig liten hunds själsliv. Jag är så oerhört tacksam över att hon fick flytta dit, och jag får uppdateringar om en väldigt glad hund i en lika glad familj. Det hade varit själviskt av mig att ta henne därifrån igen, när det lugnat sig med Gabriel. Det hade inte varit det bästa för henne. Men det gör ont att hon inte är kvar. Dels saknar jag henne för den hon var, dels skäms jag över att jag adopterade en hund jag inte klarade av att ha kvar. Det var ju jag som tog henne till landet. Jag som sa att hon ska få ett evigt hem hos mig. Och jag som sedan misslyckades.

Så. Nu vet ni. Av alla de saker som hänt de senaste åren är det här en av dem som smärtar allra mest.