– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Jag ska inte säga att jag är extremt godissugen eller så, men det var obehagligt nära att jag just åt upp de nya öronpropparna som A hade beställt. Varför tillverkar de ens små föremål som liknar godis men som avgjort inte är till för att ätas? Och vad för sorts människa lämnar dem på sitt nattygsbord bredvid sin gravida fru?
Om det mot all förmodan finns någon mer som har funderat på om det går att göra sugaring med syltsocker kan jag härmed meddela att det är värt att åka till affären och köpa riktigt socker istället. Även om det är två dagar på åsnerygg till närmaste affär.
Nu när jag har utrönat detta funderar jag på om det är så att blondiner faktiskt har roligare och om jag skulle försöka mig på en infiltrerande fältstudie av detta.
Midnattshälsningar från ett kvavt hotellrum i Durham. Vi har varit på en indisk restaurang och ätit en kumra så söt att den fick till och med en synnerligen tolerant socker-junkie som mig ge upp. Nu ska jag försöka komma över besvikelsen av att ha nått en gräns i sockerätande jag trodde jag var kvinna nog att aldrig nå och försöka få färdigt mitt paper till konferensen. Det skulle liksom vara dags, kan man tycka.
Kuriosa: Rubriken är ironi. Om det inte framgick.
Hit och dit och tillbaka igen 