Etikettarkiv | Trött som en kött

Gröthjärna

Jag vidhåller att det här är världens bästa bebis, men vi skulle kunna säga som så, att sömn på natten inte är hans starkaste sida direkt. Eller alltså. Han vill ju sova, egentligen. Men det blir inte riktigt.

Och jag står, trots att det är tredje barnet, rätt handfallen. Sömnskola, säger läkaren. Ett barn i den här åldern ska inte äta på natten och särskilt inte äta varje timme på natten. Jag vet ju det. Jag är ju inte dum. Men jag vet också att barnet de facto är hungrigt åtminstone ett par av de första uppvaknandena, oavsett hur mycket vi proppar i honom om dagen, och att ett hungrigt barn förtjänar mat.

Sedan vill han ha snutt. Närhet. Känna att jag är där. Ligga med handen på mitt ansikte. Ligga med sin lilla varma kropp mot min. Andas tätt, tätt intill med små fingrar nästlade i mitt hår. Små barn förtjänar närhet också.

Någonstans går förstås gränsen. Jag har i snart två månader vaknat minst en gång i timmen varje natt och även om jag försöker sova ikapp när Anas är hemma så hjälper inte ens flera timmars tupplur mot månader av utebliven nattsömn. Någonstans måste man hitta balansen mellan att tillgodose barnets behov av mat och närhet och att sova.

Men varje gång jag står på den mentala ruinens brant så gör han någonting som får mig att få tillbaka hoppet. Nu har han till exempel blivit dyngförkyld. Snorar och hostar och är så där ynklig att man önskar och ber att man skulle få ta deras förkylning på sig själv istället (och just den önskan lär väl förvisso bli uppfylld, men kanske inte för att kosmiskt spara honom utan för att jag lever i hans smitta). Så jag förberedde mig på en ännu värre natt, om det ens var möjligt. Ett sjukt barn sover som bekant rätt rövigt. Men då klipper ungen till med att sova de där sju timmarna i sträck i egen säng som ett barn i hans ålder teoretiskt sett ska klara. Jag går förstås flera gånger med hjärtat i halsgropen och kollar om han andas.

När han vaknar för mat strax innan fyra är jag lyrisk. Det går! Vi klarar det! Jag överlever! Sedan snurrar han och gnyr och snorar och jag somnar inte förrän vid klockan sju. En halvtimme senare ringer klockan för att de stora barnen ska köras till skolan. Jag är så trött att jag sluddrar. När han går och sover dagssömn ute i vagnen kastar jag mig på sängen. Han vaknar första gången 20 minuter senare och jag vill gråta för jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka. Men så somnar han om och sover, om än oroligt, i fyra timmar. Jag hinner sova, duscha, dricka kaffe, svara på några mejl, andas, hoppas och tro att det kanske ska gå vägen ändå.

Jag slits liksom mellan ett enormt uppdämt sömnbehov som bara måste börja tillgodoses snart och den bestämda känslan att jag inte är helt säker på varför han inte sover. Han kan somna själv, han kan sova i egen säng, han har bra rutiner och äter massor. Det är lite hunger kvar. Mycket kolla var jag är så att jag inte försvunnit. Åtta (!) tänder med tillhörande smärtor som inte direkt bäddar för god sömn. Allt sådant som löser sig med tiden. Så länge jag inte är säker på att han krånglar för att han är krånglig snarare än behöver något så kan jag inte sömnskola honom med gott samvete, mer än att hålla på rutinerna vi redan har.

Just nu är det tungt dock. Den här känslan av gröt i hjärnan (som är metaforisk, till skillnad från gröten i mitt hår och på min tröja) som på många vis hör ihop med babytiden är inte en favorit.

Den här synen mötte mig för några veckor sedan när jag kom ut för att se vad prasslet i babylarmet var.

Sömn

Jag tror inte att jag har sovit en hel natt sedan november. Först hade jag så ont att jag vaknade varje timme med kramp i ryggen och benen. Sedan blev det värre och jag kunde inte röra mig alls. Nu är den biten trots allt betydligt bättre, för babyn har nästan fixerat sig och hjälper därmed till att hålla ihop mig. Dessutom har jag kastat alla skrupler vad gäller överkonsumtion av kuddar överbord. Med många kuddar runt om så sover jag betydligt bättre. Kudde mellan knäna brukar folk säga hjälper. Jag skulle vilja säga kudde mellan knäna, under magen, under rumpan, bakom axlarna, en extra under huvudet och en som stöttning vid låren är ungefär en lagom mängd. Med en extra pall vid sängen kan jag dessutom helt själv ta mig i och ur sängen utan att gråta av smärta.

Men veckor av sömnlöshet och år av för mycket stress har gjort att jag inte längre kan somna om när jag väl har vaknat. Egentligen har jag ett väldigt stort sömnbehov, men jag får inte mer än fyra, fem timmars sömn. Därefter tänker jag på tvätten, på mitt forskningsprojekt, på allt jag inte hunnit med.

Och det är inte hälsosamt. Inte alls.

Så den senaste veckan har nästäppan slagit till. Alla slemhinnor i alla håligheter (och det finns många) i mitt huvud har svullnat igen. Jag vaknar kippande efter andan. Dessutom är babyn så stor att utrymmet för mina lungor är minst sagt begränsat.

I går var jag återigen hos en läkare för att kontrollera att de tecken babyn visar på att vilja komma för tidigt bara är för att jävlas (vilket de är, den här babyn kommer säkert att gå över tiden två veckor). Läkaren tittade på mig och sa att ”nu har du jobbat färdigt” och så sjukskrev hon mig fram tills mammaledigheten börjar.

I natt sov jag, uppallad av husets alla kuddar och med huvudets håligheter fyllda av kortisonspray och kortisoninhalator, tolv timmar. Det är åtminstone en bra start.

Att inte orka

Krafterna tog slut. Inte lite, utan med besked. Det har varit ett minst sagt intensivt år, och jag avslutar det på soffan, fysiskt och psykiskt oförmögen att göra någonting vettigare. Vet ärligt talat inte ens om det finns något vettigare. A har hämtat pizza. Vi ska titta på film. Barnen är hos sin pappa och hunden i den sortens upprörda tillstånd att hon inte lämnar mina fötter, vilket på det hela taget är egoistiskt lugnt, varmt och skönt.

Nu ska jag vila. Vila, och förlåta mig själv för att jag inte orkar. Snart börjar ett nytt år, och en dag ska jag ta nya tag. Inte idag, och knappast imorgon. Men sedan.

Hundraåring

Jag önskar att jag hade kraft att skriva något smart om Finlands självständighet och 100 år och allt det där, men jag är så sjuhilsikes trött att det inte blir till något alls. Staplar runt med kryckor för foglossningen. Vill under inga omständigheter behöva tåga in i salen för min disputation (OM TVÅ DAGAR) i rullstol. Har inte ens börjat skriva den föreläsning jag borde hålla vid samma disputation.

Så nej. Jag förlåter mig själv för att jag inte orkar säga något om hundraåringen.

Några saker som eventuellt kan tyda på att jag är lite trött

Utan inbördes ordning:

  • Att jag var väldigt, väldigt nära att tvätta bort mitt ögonsmink med nagellacksborttagning.
  • Att jag inte kan hålla i sär dotterns och hundens namn.
  • Att jag inte kan hålla i sär sätten jag kallar på dottern och på hunden (vilket förvisso är egalt då ingen av dem lyssnar på något av sätten (eller namnen)).
  • Att jag blev lite grinig över att någon skickat mig en medlemsräkning för 2016 när jag är helt säker på att jag betalat förra årets räkning redan och det tog mig två veckor av surande och ett telefonsamtal att bli uppdaterad kring vilket år vi är på just nu.