Etikettarkiv | Bloggen

Dags att ta av sig silkeshandskarna

Vi har kommit hem från fler veckor i Sverige än vad jag har spenderat där sedan jag flyttade. Omtumlande. Fantastiskt och fasansfullt på samma gång. Det är alltid känslofyllt att komma tillbaka till Sverige och desto mer förstås när man är utan barn och dessutom ska fira jul.

Men vi fick en underbar jul och även om starten på det nya året var en smula… skakig, verkar det nu gå i rätt riktning. Med nya år ska man också förstås ta sig en ordentlig funderare på vad som hänt och vad man önskar händer i framtiden. 2016 var ju minst sagt omvälvande. Skilsmässa, katastrofer, kärlek, hundvalp, nytt hem och så vidare. Det finns många anledningar att stanna upp en stund och fundera över vad man egentligen vill.

Till exempel kan man fundera på vad man vill med sin blogg. Det som en gång var ett andningshål, en oas och ett pulserande diskussionsforum med en envåldshärskarinna har mest blivit ett rosa blaj med bilder på min hund och min snygge man – uppdaterad sparsamt och misskött. Svåra beslut måste fattas.

Eller vad säger jag. Det var inget svårt beslut egentligen. Jag älskar bloggen. Jag behöver bloggen. Så jag köpte min egen domän och väntar nu på att jag ska bli smart nog för att krafsa ihop en bättre design för en mer lättmanövrerad, trevligare plats. Sedan drar vi igång igen.

De säger att han liknar mig. Och så läste han nästan hela jullovet.

A älskar fyrverkerier, men det satt i ryggmärgen att ducka varje gång det smällde.

Det var coola fyrverkerier runt hela min pappas hus.

En ny familj.

Ankprinsessan.

Jag har miljoner bilder tagna från en bil med brinnande solnedgångar över östgötaslätten.

Typiskt genusvetare att inte kunna tåla lite kritik

Det finns några sånna saker som alltid kommer upp när man diskuterar genusvetenskap med sådana som anser disciplinen vara pseudovetenskap. En av dem är att, fullkomligt oavsett vad jag säger eller på vilket sätt jag säger det, så får jag höra att jag gör det fel och att det är helt i linje med hur genusvetare alltid gör. Fel, alltså. Jag borde be om ursäkt, jag svarar inte på frågor och jag tillåter inte kritik. Så typiskt, jävla, genusvetare att inte förstå sin plats och att censurera folk som har vett att sätta dem på plats!

Och när jag blir arg och ryter ifrån är det ju så typiskt, jävla genusvetare att tro att det är något personligt när man ju bara – med all rätt – kritiserade ”vetenskapen”.

Så jag tänkte jag skulle berätta vad som händer med min blogg varje gång jag skriver något om genusvetenskap som snappas upp av exempelvis Aktivarum, Ninni eller Genusdebatten.

1: Allt jag skriver röstas ner med de stjärnorna som finns under inläggen, oavsett om det handlar om huset, barnen eller genusvetenskap. Hur jag inte ska ta det personligt vet jag inte.

2: Kommentarerna rasslar in i sällan skådad takt. Sedan i torsdags har det kommit 100 kommentarer, och då skriver jag väldigt sällan något under helgen. Att hinna med och svara på allt är nästan omöjligt, men hade säkert fungerat bättre om det inte vore för att:

3: Stora delar av kommentarerna är sådant som är riktat mot mig men varken kopplat till genusvetenskap (utanför antigenusarnas fantasiland) eller vad jag just skrivit.

Här är ett axplock:

”Ja vad ska man säga. Charlotte du förstår verkligen inte att själva grunden för det du forskar inom är pseudovetenskap.” – VH

”Att dö är inte de värsta man kan råka ut för tycker genusvetaren. I varje fall inte om det är män som dör. I miljontal. Men om ett tiotal kvinnor dör av våld i nära relationer så är det enligt samma genusvetare ett bevis för att kvinnor är förtryckta och saknar makt i samhället. En kvinnas liv är värt mer än en miljon mäns liv” – The Observer

”Jag noterar att du upprepade gånger råddar till din egen argumentation genom att göra förhastade antaganden om andra, t.ex. utgå ifrån att någon inte känner till Finland.Det finns faktiskt folk som har gått i skola där och läst vid universitet…. Men jag ska hålla i minnet den här meningen ”Tror du att dö är det värsta man kan göra i krig?” De som råkat ut för det kommer ju förstås aldrig att kommentera frågan, men det tyder på en viss brist på empati att uttala sig som du gör nu. Inte riktigt din dag idag, inte sant?” – RIck

”Charlotte och hennes vänner är nämligen ”auktoriteter” inom genusvetenskap och akademi. De blir ledsna när du ifrågasätter de faktum som visserligen är fullständigt glasklara för vilken femåring som helst!! Här har du framtiden Rick. Den nya vetenskapen framställs genom att man bildar grupper och tror på vad vissa ledare i gruppen tycker. Det behövs inga andra bevis.” – VH

”Förstår du inte skillnaden mellan sakargument och appeal to authority? […] Du har resonerat enligt 2.
Tyvärr ägnar sig genusvetare, enligt min erfarenhet, väldigt mycket mer av 2 än av 1.” – Snäll och vänlig

”Så bra då. Då är väl det enda som fattas bevis. En petitess i sammanhanget förstås, eftersom att du redan vet hur det är…………… (!) (P.S. läs in dig på vad vetenskap är och hur den vetenskapliga metoden fungerar)” – Nej tack (med mejladressen nej@duardumihuvudet.com)

”Men Gud, vad är det här för forskare? En som, trots sina långa studier, inte klarar av att argumentera för sin sak utan istället blockar alla som kommer upp med motargument. Vetenskapligt är det då verkligen inte!” – The Observer (med anledning av att jag blockade kommentarer lämnade utan giltig mejladress)

”Du menar på fullaste allvar att ett argument i sak i en diskussion om vetenskaplig metod måste utgå från dig personligen…jag har faktiskt aldrig hört på maken. Jag märker på dig att du är väldigt fixerad vid formalia, vilket får mig att fråga vad du gått för utbildnng för att kunna uttala dig om biologi.eller evolutionspsykologi. Enligt ditt sätt att se på saken borde du ju inte yttra ett knyst om detta. Märk väl att detta inte är min åsikt, utan din egen.” – Rick

”Det här blir bara märkligare och märkligare. Förstår du verkligen inte själv Charlotte att du bara gör bort dig mer och mer? Har du fullständigt tappat greppet om verkligheten? Bara för att du säger och tycker något tillsammans med dina fikavänner så är faktiskt inte sant eller bevisad vetenskap. Det du skriver är värsta sortens rappakalja.” – VH

”För övrigt kan jag tycka att det vore korrekt av dig att backa nu. Du uttryckte dig rätt plumpt i din första kommentar till mig. Men vi drar ett streck.” – Rick

”Ja det tror jag med att du är :) inom ditt lilla gäng med jasägande fikande hemmafru- pdeudoakademiker som gör uppror mot patriarkatet men ändå vill bli försörjda av en riktig karl.I de blindas rike är den enögde kung.” – VH

Det finns väldigt bra anledningar till varför genusvetare drar sig för att debattera genusvetenskap utanför universitetet, men att de är rädda för saklig kritik är inte en av dem. För det här inte är saklig kritik utan den sortens kommentarer som obönhörligen genereras av länkar från exempelvis Genusdebatten. Få av dem som kommenterar gör det dessutom under sitt eget namn, och många av kommenterarna är direkta troll. Jag har tid för samtal, tid för frågor, tid för funderingar. Men jag har ett jobb att sköta, och jag har inte tid för sånt här. Jag älskar min blogg och jag är oförskämt förtjust i er alla som brukar hänga här. Men det här som händer då all avsky mot genusvetenskap ska projiceras på min lilla blogg, det är inte kul, inte konstruktivt och inte ok.

Jag kan alltså välja på att censurera mig själv på min egen blogg, eller att censurera kommentarer. Och jag kommer att fortsätta censurera kommentarer. Den som tycker att det är förtryck får gärna krypa tillbaka till Genusdebatten. Alla ni andra, we’re cool.

Ok, ok.

Det har varit ruljans här i dag. Så att säga. Nu drar jag på weekend med min högt vördade älskade make (vi ska laga medeltida feast för typ 100 pers) och kommer ha dålig tillgång till nät och blogg och tid. Uppför er, hörrni. Ok?

Hur man läser bloggar: en kort introduktion

En dag klickade jag mig vidare till en blogg som handlade om mat till barn. Det är ett ämne jag själv tycker är jätteviktigt. Tyvärr handlade bloggen mest om hur lurade vi blir av kemikalier och farligheter och om hur allt går åt helvete om man inte själv lagar all mat från grunden, har en kossa som heter Gullmaj på gården och lär barnen att lufttorkade rovor är lika festligt som lördagsgodis. Sånt orkar jag inte läsa.

Och vet ni vad jag gjorde då? Jag slutade läsa. Eftersom texterna dessutom var riktigt långt från min egen syn på världen lät jag också bli att kommentera. Och att komma ihåg vilken blogg det var.

För det finns en sån besinningslös mängd bloggar, bloggare, texter och åsikter att det där med att läsa en blogg som jag inte får ut annat än huvudvärk och magsår av, det låter jag bli. Själv tycker jag att det är ett vinnande koncept, det där med att låta bli att läsa bloggar som ligger långt ifrån min egen värld. Därför blir jag rätt trött när det kommer folk som härjar om att en viss skribent inte går att ta på allvar för att skribenten skriver om vad skribenten tycker är viktigt och inte just exakt den detaljen som just exakt den läsaren tycker är det absolut superduperviktigaste i hela världen.

Det var bara det jag ville säga. Att jag tycker om er som hänger här och tycker ungefär som jag, eller åtminstone tycker att det ok att jag ibland skriver om något som ni inte tycker är ett av de där världsomvälvande, rädda-kattungar-från-döden-inläggen. Och så hoppas jag att ni säger till om det är något särskilt ni vill att jag ska fördjupa, eller något som jag borde skriva om men inte fattat än.

Pausen

Jag tänkte ta en liten sjukdomspaus för härrimingud så jag blev sjuk. Vi hörs sen när livet börjar återvända.

Jag kan föreställa mig besvikelsen

De flesta som kommer hit, till denna anspråkslösa lilla rosa blogg, genom att söka på Google har sökt på olika varianter av mitt namn (som by the way stavas CharlottE inte CharlottA) och orden ”hit”, ”dit”, ”tillbaka” och ”patriarkat” med flexibel och kreativ stavning. Dessa hittar vad de söker.

Men det finns andra som jag tänker mig förmodligen blir väldigt besvikna. Väldigt. Nedan ett axplock:

”nakna män bilder” (jag ska förhandla med maken och se om det där är en brist vi kan åtgärda)
”kontroll på biologiska lustar” (möjligen löst relaterat till den förra söktermen)
”bygga möbler” (say whaat?)
”in i munnen” (jag har skrivit om hur man spritsar frosting på sin egen tunga, hoppas det var vad som eftertraktades)
”vad tycker spanjorskor om svenskar?” (svar: att det är synd att de använder google istället för att prata med exempelvis en spanjorska)
”sexigaste bloggen” (jag hade gärna vunnit Årets Samhällsblogg eller Årets Bäst Skrivna, men jag har inga som helst aspirationer att bli Årets sexigaste)
”katt exalterad bajsa” (som jag hoppas att detta är någon som undrar om exalterade katter bajsar extra, och inte någon som blir exalterad av kattbajs)
”folk stör sig på mig” (bloggen sympatiserar)
”önskelista tips” (bloggens tips: en önskelista består av saker du själv kommit på att du vill ha)
”fina kvinnor gör det inte” (fina kvinnor gör det ofta)

Snygga bloggar och rätten att säga vad man vill

Debatten om snygga, välpolerade bloggar går vidare. Många som bloggar får kritik för att de visar upp en förljugen bild av hur livet fungerar. Det borde vara mer smuts, mer tårar, mer verklighet.

Och vi har ju pratat om det förr, det där med vem som har rätten att bestämma vad verkligheten är. För inte fan är det någon krönikör som från sitt glassiga kontor någonstans i Kungliga Hufvudstaden tar sig friheten att klanka ner på kvinnor (för inte är det män som skriver dessa bloggar, inte) som skriver vad de vill, på sin tid, på sin egen blogg som ska få bestämma.

Det finns en underton i yttrandefrihetens tecken som löper genom hela debatten. Men den yttrandefriheten ska tydligen inte innebära att man får skriva som man vill på sin egen blogg, utan att man inte ska vara rädd för att vara kritisk mot sin omvärld, att säga som det verkligen är. Och don’t get me wrong här alltså. Yttrandefrihet är en superbra grej, men det finns knappast någon av våra demokratiska rättigheter som kräver lika mycket aktivt tänkande som rätten att yttra sig. Det är väl främst på den punkten som det skiter sig för många.

Bloggen speglar en liten del av mitt liv. Jag har inga pretentioner att lägga ut hela mitt liv här och tror inte ens att det skulle vara möjligt. Trots att min man verkar tvivla på det, så pågår ju mitt liv utanför bloggen också. Och jag är petig med vad jag skriver. Inte för att jag är rädd för verkligheten eller för att jag vill släta ut personlighetsskavanker och försköna mitt defekta jag. Det har heller inte att göra med att försöka locka läsare genom att publicera bilder på vackert dekorerade muffins istället för saker jag hittat i min näsa.

Det handlar om det där som är yttrandefrihetens själva kärna: man behöver inte säga allt. Yttrandefriheten tolkar många som en form av statligt sanktionerad tourettes där alla goda medborgare helt oberoende av kontext bör häva ur sig precis vad de tycker. I själva verket är yttrandefriheten ett skydd mot diktatur, ett skydd för den lilla människans rätt att göra sin röst hörd. Men: man behöver inte säga allt. Man ska inte säga allt. Och har man något man vill säga ska man välja tid och plats med omsorg. På samma sätt fungerar min blogg, och på samma sätt fungerar väldigt många andra bloggar som skulle kunna anklagas för ett förskönande av verkligheten. På bloggen diskuterar jag vissa saker, ibland personligt, ibland väldigt generellt. Men jag diskuterar inte min släktingar, jag diskuterar inte andras sjukdomar, jag diskuterar inte personliga saker där någon mer än jag är inblandad. På bloggen skulle jag aldrig få för mig att använda samma förfallna språk som jag och min make har när vi i TV-soffan sitter och skrattar åt hur folk ser ut, när vi grälar på varandra eller om jag är arg för något som någon gjort. Det är saker om inte hör hemma här inför allas ögon. Kanske är det just sånt som är att snygghetsblogga, att stänga ute den verkliga världen och i så fall tänker jag fortsätta med det. För jag ser det som mitt bidrag till att begränsa den oerhörda mängd hat, hån och nedlåtande skit som släpps lös när varje pucko med ett tangentbord och internetuppkoppling ska utnyttja sin rätt att uttala sig, istället för att vårda sin rätt att ibland helt enkelt hålla käft.

Att träffa rätt

Ett av mina stora bloggnöjen är att se vilka sökord som har lett folk in på bloggen. De senaste dagarna har det varit några riktiga fullträffar som på många vis fångar bloggens karaktär.

Eller vad sägs om:
doktorand gå ner i lön
barn som klär av sig
nördar i historien
varför stirrar alla på den
tillbaka igen till min återvändsgränd eller min personliga favorit
ordbajsgenerator

Gott folk! Vad ni än söker kommer ni att finna det här!

Kuriosa: Om man vill söka på något inne i bloggen kan man använda den där lilla rutan med ett symboliskt förstoringsglas där uppe till höger.

Att få upp besökarstatistiken

Jag fick en kommenterar på vad som synes vara ett slumpmässigt valt inlägg om hur jag kan få upp besökarstatistiken. Meddelandet var skrivet på engelska, och tipsade om en adress jag kunde besöka för att effektivisera Google.

Förutom att jag inte skriver den här bloggen för att ta över världen och således inte har något större intresse av att följa mystiska länkar i jakten på fler läsare är meddelanden med beröm på engelska alltid suspekta. ”Maria”, som hade vänligheten att vilja hjälpa, har dessutom angivit sin domän som ”havard.edu”. Jag tror att ett av minimikraven för den skolan är att man ska stava namnet rätt. Och att ens ip-adress inte samtidigt visar att man befinner sig i Ryssland.