Etikettarkiv | Inlägg som är svåra att skriva utan svordomar

Finland har gjort familjeåterföreningar omöjliga

I dag var jag och A hemma hos en vän från Syrien. Han har bott i Finland i 1,5 år nu och håller som bäst på att lära sig finska. Det är svårt säger han, inte på grund av själva språket utan för att han inte kan koncentrera sig. Han tänker bara på sin familj – sin hustru och sina barn som finns kvar i Syrien.

Han hade, i likhet med många andra, hoppats på att kunna återförenas med sin familj när han fått alla papper i ordning. Han var den som fick riskera livet för att hitta en trygg plats där familjen kunde slå sig ner. Han var den som hade bäst chanser att överleva resan ut ur Syrien och in i Europa.

Han sparar varje cent för att kunna skicka till sin familj. Återföreningsprocessen är bisarrt dyr. Dels kostar byråkratin i Finland. Dels kostar den på alla andra ställen som familjen måste få dokument i från.

Men nu har han gett upp. Det finns inget ljus i tunneln, säger han. Han undrar om han gjorde fel som tog sig hit, längtar tillbaka och längtar efter de barn som inte fått se sin far på 1,5 år.

Tre gånger har familjen fått en tid bokad vid finska ambassaden i Ankara i Turkiet – den enda ambassad som Finland godkänner att familjeåterföreningarnas intervjuer görs vid. Men för att resa in i Turkiet behöver familjen visum och Turkiet har beslutat att inte längre utfärda visum till syrier. Tre gånger har de missat sin inbokade tid.

Jag trodde först inte det var sant när han berättade, men det finns alltså ingen möjlighet för hans familj att lagligt utnyttja de rättigheter som de i teorin har. Det finns ingen annan ambassad, inget annat sätt in i Turkiet, inga dokument med stämplar som hjälper. De är bara fast. Och denna fantastiska man som skulle kunna vara en tillgång i sitt nya hemland är bara en spillra av sig själv. Trasig. Hellre död bredvid dem än levande död här.

Men det behöver förstås inte vara så här. Allt som skulle krävas är att Finland skulle tillåta att intervjuerna kunde hållas vid någon annan ambassad, lämpligen i Beirut eller i Saudi-Arabien – länder som fortfarande beviljar visum till syrier – och vips skulle dessa splittrade familjer faktiskt ha en chans att återförenas. Dyrt är det fortfarande. Smärtsamt och långsamt. Men åtminstone möjligt.

Hur kan Finlands regering inte godkänna det här? Hur kan Finlands regering inte vidta de små och enkla åtgärder som behövs för att barn ska få tillbaka sina föräldrar?

Det är bråttom nu. De människor som flytt hit undan krig måste få börja sina liv. Det orkar de inte göra utan sina familjer. Vi måste protestera, uppmärksamma och skaka fram förändringar. Nu.

 

Vikten av ord. Rasism och trams.

Professor Lillrank har under den senaste veckan eller så skapat rejäla svallvågor. Han skrev en kolumn i vilken han menade att folk (mest feminister) använde ordet rasism som ett tillmäle utan att det fanns grund för det. Enligt Lillrank måste någon nämligen anse att

a) mänskligheten kan indelas i vad som kallas raser på grund av medfödda och synliga tecken, typ hudfärg eller skallform

b) dessa raser kan rangordnas enligt olika kriterier, som genomsnittlig intelligens, duktighet, eller moral och

c) de högre raserna har rätt att härska över de lägre, och den högste över dem alla.

Lillrank hävdade också att om inte alla tre kriterierna uppfylldes så var det inte riktig rasism. Fredrik Sonck har redan förklarat varför ett sådant synsätt är åt helvete fel, så jag tänkte inte ge mig in i det närmare. I dagens HBL har dock Lillrank svarat Sonck, och där finns det i ärlighetens namn ett par saker som… skaver.

Efter att ha läst svaret är jag inte helt säker på att Lillrank de facto läst Soncks kolumn. Det verkar inte riktigt som det. Och jämförde han just Pisastudien med rasbiologi..?

Hur som helst.

”Ras” har aldrig haft en ”ursprunglig biologisk” mening. Visst, det fanns en uppfattning om att det fanns biologiska förklaringar bakom ras men det är ungefär som att säga att det finns en ursprunglig vetenskaplig mening med astrologi. Nej, rasismen har funnits betydligt längre än vad kunskap om biologiska skillnader har gjort det. Rasismen som fenomen är äldre än studiet av biologi. Och nutida biologisk forskning visar entydigt att mänskliga raser inte existerar (vilket jag tror är vad Lillrank menar).

Allt det här stör mig. Det stör mig, för att det finns så lite vilja att försöka förstå vad den andre menar. Lillranks första kolumn var grovt generaliserande, nedlåtande och dåligt argumenterande. Sånt händer i bland (kröhöm).

Men jag sätter morgon kaffet i vrångstrupen när jag kommer till följande passage i hans svar:

kvinnor normer

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här utan att svära alltför mycket, men alltså; kvinnornas rättigheter är inte en kulturell norm. Vill man argumentera för att kvinnors rättigheter är en kulturell norm utgår man ifrån att de är föränderliga till sin natur men också att det finns en uppsättning manliga rättigheter som är bortom den kulturella normen. Det finns en manlig värld där män är män och tillvarons måttstock och sedan är det liksom lite upp till kulturella skillnader hur man har valt att passa in kvinnor i den världen.

Jag är inte dum. Jag ser hur många av dagens samhällen tycks fungera ungefär på det sättet. Men fan ta den som kommer och påstår att det är så det ska vara. Gör Lillrank det? Njae. Men genom att klä i ord att kvinnors rättigheter är en kulturell norm istället för att säga att till exempel uppnådd jämställdhet är en kulturell norm lutar han obehagligt mycket åt det hållet. Kvinnors rättigheter är och bör diskuteras så som inneboende i kvinnor själva. Det kulturella ligger snarast i i vilken utsträckning ett visst samhälle tillerkänner kvinnor de rättigheter de bör ha. Om människovärde.

Det handlar om formuleringar. Om hur man använder ord. Och ord är livsviktiga grejer. Lite som Lillrank själv är inne på när han menar att vi måste identifiera ”de tankemönster som används för att legitimera diskriminering” oavsett vilka de är. Hade han inte känt sig nödd att krysta fram ett ”[d]et kan inte göras om allt kallas rasism” och därmed tutta eld på sin egen präktiga halmgubbe (det finns på allvar ingen som kallar könsdiskriminering för rasism, duh) hade jag kunnat hålla med honom.

Lillrank avslutar sitt svar med att fråga om Martin Luther King är rasist eftersom han ansåg att människor kan rangordnas på grund av sin karaktär. Nu är det ju bara februari, men jag vågar gissa att det kommer att förbli årets mest barnsliga och bisarra fråga.


Men vi kan säga så här; att om King hade trott att man föds med en viss karaktär som är kopplad till var någonstans man fötts så hade han varit rasist. Att tycka att den som viger sitt liv åt att främja mänskliga rättigheter är en lite bättre typ än den som sitter i ett Elfenbenstorn och klankar ner på imaginära feminister är däremot inte rasism. Det är snarast rätt självklart.

Astrologi och politik – tomejto tomaato

I dagens HBL finns en artikel om bildningsföraktet i dagens Finland. Den är i sin helhet mycket läsvärd, men jag måste erkänna att jag tvärfastnade i det här:

”Två av tre finländare vill att beslut som rör deras vardag ska utgå från oberoende utredningar och bygga på fakta.”

HÄRRIMINGUD VAD VILL DEN SISTA TREDJEDELEN ATT BESLUT SKA FATTAS PÅ FÖR BASIS DÅ!?!

Det är lätt att vifta bort det som att folk är rätt knäppa, men jag är helt seriös här nu alltså: om politiska beslut som rör vår vardag inte baseras på oberoende utredningar och bygger på fakta – vad ska de då grundas i?

Bibeln?
Kalle Anka?
Någons magkänsla?
Stjärnornas placering i förhållande till månen?

För nu är det ju bara så att det öppna demokratiska samhället kräver att beslutsfattarna fattar beslut som har föregåtts av oberoende utredningar och det skulle underlätta helt vansinnigt mycket om de också i lite större utsträckning av vad som hittills varit brukligt dessutom skulle bygga på fakta. Det finns inga alternativ till detta, som inte sakta men säkert underminerar demokratin.

Go home, sista tredjedelen, you’re drunk.

Vi tar det igen: det finns inga olagliga asylsökande.

Jag skulle vilja börja med att påpeka att Per Gudmundsson redan har fått ett par rejäla skopor skit för vad han skrev när han tweetade följande:

gudmundsson

Men jag har liksom inte kunnat släppa det här sedan jag såg det för några timmar sedan. Jag tror, helt ärligt, att det är något av det mest beklämmande jag läst, skrivet av en journalist som har i uppdrag att informera allmänheten om vad som händer i världen (även om det är från hans privata Twitter).

För jag kan för mitt liv inte begripa hur det kan vara så svårt att förstå vad asyl är för något. Hur det kan vara så svårt att se att asyl måste vara en grundläggande del av vårt samhälle? Asyl betyder inte alla ska skyddas, inte att alla integreras, inte att alla världens flyktingar ska få bo på i ens trädgård och dricka champagne och käka jordgubbar. Asyl betyder att alla har rätt att be om skydd. Det finns, per definition, inte någon olaglig asylsökande. Det är en grundläggande mänsklig rättighet.

De senaste dagarna har jag också sett många, även typer som jag egentligen tycker om och som jag vet är schyssta, tala om hur man måste förstå Ungern. Ungern, som har byggt ett flera meter högt taggtrådsstängsel för att hindra att folk som flyr från krig kan komma in. Ungern, som sätter de som har kommit in i landet i burar.

De här människorna är på väg för att söka asyl. De är inte olagligen i Ungern och Ungern har ingen laglig rätt att hålla dem instängda. Det finns ingen lag som säger att Ungern får låsa in barn i burar eller märka deras kroppar med filtpennor och registreringsnummer. Ungerns agerande kommer inte från en lagtext, utan från de styrandes människosyn.

Dublinförordningen säger att asylsökande ska söka asyl i det första land de registreras i, men det har i flera veckor diskuterats att Dublinförordningen kan luckras upp. Det finns heller ingenting som förbjuder länder att ta emot asylsökande eller som gör asylsökande olagliga för att de siktar på ett visst land och det finns verkligen ingenting i Dublinförordningen om taggtrådsstängsel, vattenkanoner och burar. Om till exempel en asylsökande familj har blivit misshandlad av den ungerska polisen (mängder av sådana vittnesmål finns) och därför vill söka sig vidare till Tyskland eller Sverige eller så är det knappast något de kan klandras för och ingenting som gör dem till olagliga invandrare.

Ok? Ok.

Det är därför det tar hus i helvete när Per Gudmundsson talar om asylshopping som om det vore en jävla hobby som människor med för mycket tid och pengar sysslar med när de har tråkigt. Det förringar de asylsökandes status som just asylsökande, men framför allt så förringar det människovärdet hos människor på flykt.

”Vad ska man kalla det då?” undrar Gudmundsson i en senare tweet. ”Kalla vad då?” undrar jag. Det att människor på flykt hellre söker sig mot vad de har hört är trygga platser än att de stannar på ställen där de blir tillfångatagna och attackerade av polisen? Vad sägs om att vi kallar det mänskligt.

Vet du varför du inte behöver oroa dig för smittkoppor?

För att smittkoppor utrotats i världen. Vet du varför? För att folk vaccinerade sig. De vaccinerade sig för att det var bättre att ta ett vaccin redan för typ 100 år sedan när det innehöll betydligt mycket mer skadligt skit än vad dagens vaccin innehåller än vad det var att dö.

År 1980 förklarades världen fri från smittkoppor.

Vägen dit var lång och kantad av ond, bråd död. I kyrkböcker, där prästen antecknade vilka inom hans församling som dött såg det år 1777 i Sibbo ut så här:

kyrkobok1

Döda i koppor: Matts 32, Maria 2, Anna 9 mån, Jonas 4 mån, Jacob 8, Anna 11, Zacharias 1, Henrik 6 mån, Anders 4 och Anna 5. I en glesbefolkad socken under inte ens två månader.

Och i november/december 1786 så här:

kyrkbok2

Döda i koppor: Maja 5, Majastina 6 mån, Hedvig 1, Anders 3, Stina 1, Erik 4, Anna 9, Anna Greta 5, Helena 3 mån, Carl Gustav 1, Anna 17. Över hälften av dödsfallen.

Man behöver inte läsa särskilt långt i listorna över döda för att kunna förstå varför folk ville vaccinera sig. Att begrava sina barn, ett efter ett, brukar kunna ha den effekten. När man på allvar får se vad som är alternativet till vaccin. Ja, och i början hade man ju inte ens vaccin, utan då nyttjade man variolisation som innebär att man rispar huden och för in material från sjuka för att orsaka en (förhoppningsvis) mildare variant av kopporna, med lägre dödlighet. Dödligheten för smittkoppor är nämligen sisådär en 30 %. De som överlever är ofta ärrade för livet.

Och kom inte och tro att sjukvården i dag skulle kunna klara av att bota oss om smittkoppor skulle komma tillbaka. Smittkoppor är ett luftburet virus vilket i praktiken innebär att det är smittsamt som fasen och att det inte finns botemedel. Ungefär som mässlingen, förresten. Det var länge sedan barn i våra trakter dog i mässlingen. Ni kan säkert gissa varför…? Just det. För att vi vaccinerar. Innan vaccinet kunde det i kyrkböckerna se ut så här, i Helsingfors år 1843:

kyrkbok3

Döda: Johan Edvard nästan 2, Anders 18, Jonas 4, Petter nästan 2, pigan Amalias son Johan 1, Carl 7 år. Vad tror ni Amalia och alla de andra föräldrarna hade varit villiga att offra för ett vaccin till sina barn?

I dag får man ju dessutom vaccin mot kikhosta, vilket osökt får mig att tänka på det här uppslaget ur Helsingfors kyrkbok från år 1856:

kyrkbok4

Amalia, Aurora, Amanda och Otto. Ingen av dem hann fylla 5 innan de, då i mitten av augusti, dog i kikhosta.

Ni som nu väljer att inte vaccinera för att ni tycker att det är er rätt att utsätta ert eget och andras barn för fara eftersom ni vet mer om sjukdomar än hela världens samlade läkarkårer gör, när vi börjar begrava våra barn igen är det ert fel. Ert fel. Och jag vet att jag låter hård men när man har läst tillräckligt många berättelser från sörjande föräldrar och sett sig gråtfärdig på lista upp och lista ner över barn som dog i sjukdomar vi nu inte behöver oroa sig över då har man rätt begränsad tolerans för folk som inte tar det på allvar. Bättre levnadsstandard, modern sjukvård och antibiotika i all ära – inget av det skyddar mot luftburna virus. Det enda som skyddar oss är vaccin.

Ibland funderar jag över vad tidigare århundradens föräldrar skulle säga om de såg oss i dag. Jag undrar vad de skulle säga om de hörde folk som tycker att det är nyttigt att barn är lite sjuka för att det stärker dem. Jag undrar vad de skulle säga om de visste att vi hade ett skydd mot döden, som folk vägrar att ge sina barn. Vaccinationsdiskussionen måste på allvar vara vår tids mest bisarra diskussion.

Man kan med fördel läsa Hannahs utmärkta inlägg om hur det är ett bortskämt och egoistiskt i-landsprivilegium att välja bort vaccin.

Alla bilder ur kyrkoböckerna kommer härifrån!

Läs inte det här om du är känslig. Ok? Ok.

Jag sitter här och filar på slutklämmen på en krönika jag borde lämna in snart. En krönika som borde bestå av färre än 1600 tecken och inga svordomar. Det är just nu rätt knepigt.

Jag skriver om ett av de ämnen som jag tycker ligger som smojs över hela vårt samhälle, nämligen tendensen att reducera kvinnors handlingar till obetydliga modenycker. Så förlåt mig om jag nu häver ur mig lite av den frustration och ilska som inte får komma på pränt i anständiga krönikor utan måste hållas på oanständiga bloggar men satan i helvete så jävla förbannad jag blir på alla dessa gubbar som klappar kvinnor på huvudet och bah ”höhöhö, lilla stumpan vad kul att du hittat dig en liten hobby” när kvinnor startar företag. Eller ännu värre; de jävlarna som anser att kvinnor inte ska få några statliga bidrag till sina verksamheter eftersom det kostar skattebetalarna pengar. JAMEN KVINNOR BETALAR FAKTISKT OCKSÅ SKATT!

Och så kommer nästa snubbe och beklagar sig över att kvinnors verksamhet inte är tillräckligt lönsam, tillräckligt innovativ, tillräckligt internationell, tillräckligt whatever jävla manligt kodat adjektiv som kvinnor aldrig kan uppnå eftersom kvinnors verksamhet redan från början döms ut som hobbybaserad modenyck och så börjar vi om.

Andas in. Jag har sooooolen i magen. Andas ut.

Phew.

Nu ska jag dricka en till kopp kaffe, skriva färdigt krönikan och sedan ta itu med några lagmansdomar från 1400-talet. Ha en fin start på veckan!

”Slår du inte på folk som redan ligger?”

En politiker i Uppsala, Stefan Hanna (C), tycker att man inte ska kunna få fullt bidrag eller full sjukersättning om man till exempel är fet och inte vill gå på behandling. Sällan har en journalists följdfråga varit mer rakt på sak än när Mikael Bondesson därefter undrar

”Slår du inte på folk som redan ligger?”

Hanna tycker förstås inte att han gör det, utan att det främst är ”vänstervridna människor som hugger på sånt här” och att man kan göra viktiga besparingar som ska återinvesteras i rehabilitering. Hanna vill kämpa för bättre hälsa och vägrar låta sig tystas. Hanna är också trött på ”fega politiker som inte vågar öppet och respektfullt debattera de stora samhällsutmaningarna”.

Och ja. Det råder väl ingen som helst tvekan om att övervikt är ett betydande samhällsproblem. Men det var länge sedan jag blev så innerligt förbannad som när jag läser om hur Hanna resonerar. Han menar nämligen att det är rätt av samhället att ställa krav – precis på samma sätt som föräldrar gör på barn.

Ledsen att vara den som säger det, men det där är inte ett respektfullt sätt att lyfta samhällsproblem. Att omyndigförklara personer som är överviktiga och jämföra dem med barn som ska läxas upp i sitt oförstånd är inte respektfullt. Det finns en enorm mängd anledningar till fetma men bristande intelligens är inte en av dem. Dessutom finns det mängder av människor som de facto inte kan uppfylla vårt sneda samhälles syn på hur en sund kropp ska se ut, men som likväl är sunda – eller som är sjuka av någonting helt annat än sin övervikt.

Hur hade Hanna tänkt sig att man skulle straffa rätt sorts överviktiga? Fetma kan vara orsaken till sjukdomen och därmed anledningen till att man behöver bidrag, men det kan också vara en helt oberoende faktor. Eller vill Hanna stå och väga folk för att se vem som är värdig samhällets hjälp och vem som får skylla sig själv att de faller utanför systemet?

 

 

Mannen i sin grotta

Det finska möbelföretaget Vepsäläinen har gjort en reklam som är så sexistisk att till och med folk här i Finland reagerade. Kampanjen har slogans i stil med ”Kvinna, håll ditt hus rent” och ”Pappa, flytta inte hemifrån” kombinerat med videosnuttar om manliga flyktingar. Vad det handlar om är uppmuntran till män att bygga sig man caves – helt egna utrymmen i huset dit de kan gå för att göra manliga grejer.

Ta några djupa andetag och begrunda detta.

Vepsäläinen sätter förstås fingret på ett fenomen som förekommer, annars hade ingen förstått kampanjen. Människor med mycket pengar har råd att bygga en man cave där husets herre kan få husera utan att det blir mer städning för kvinnan. Vill man ha det så är det väl fritt fram. Men samtidigt visar den här kampanjen upp den glättiga sexistiska ytan på verkligt stora jämställdhetsproblem.

Vi vet att många kvinnor knäcks av stressen som kommer av att sköta två jobb – av att först gå på ett betalt arbete hela dagen och sedan göra allt det obetalda arbetet hemma. Likväl föreslår Vepsäläinen att det ska byggas ett eget rum åt mannen så att han kan komma undan från allt det som måste göras hemma för att få vardagen att fungera. Så att han ska få sitta i lugn och ro och lyssna på musik, spela TV-spel, pyssla med sina Star Wars-attiraljer och inte behöva bry sig om världen utanför medan kvinnan går sönder av stress. Det här gör mig så fruktansvärt förbannad. Den självklara förväntningen att mannen ska ha ett eget rum för sin egna tid medan kvinnor inte ens kan gå och kissa utan ett barn i famnen. Det gör mig förbannad att Vepsäläinen vill uppmuntra till och tjäna pengar på en grotesk snedfördelning i samhället.

Och jag kan erkänna att det är den sidan av reklamkampanjen som gör mig personligen mest arg – barnen tycker fortfarande att det är ett utmärkt tillfälle att komma och diskutera saker så fort jag går på toaletten eller (gud förbjude) i duschen – men det är förstås inte den enda sidan.

För vad Vepsäläinen bygger sin kampanj på är i grund och botten mäns utanförskap. Män känner sig inte välkomna i sitt eget hus. Hur sjukt är inte det? Och männen förväntas inte ens delta i hushållandet eller städningen, de ska inte umgås med barnen, laga mat eller bidra till bygga upp ett gemensamt liv. I kampanjens filmer intervjuas manliga flyktingar. Kanske tycker någon att det är ett kul skämt. Det är det inte. Det finns alltför mycket allvar bakom. Så länge han har sin egen man cave att spela spel och dricka öl i, samtidigt som familj och hus sköts av sig själv (läs: av kvinnan) är allt säkert helt ok. Men sen då? När barnen blivit så vuxna att de inser att de inte känner sin pappa? När kvinnan börjar gå på akvarellkurs efter jobbet, eftersom barnen ändå äter hos kompisar? När barnen flyttar hemifrån och tystnaden lägger sig? När allt som är kvar är en man i sin grotta?

Att bygga ett gemensamt hem är ingen lätt sak. Det är ett evigt kompromissande, givande och tagande och accepterande av varandras egenheter. Men det kräver att bådas röster är lika mycket värda. Man kanske får stå ut med en life size pappmodell av Chewbacca i vardagsrummet mot att man turas om att laga mat? Vepsäläinen skriver i sin kampanj att huset ska vara till för alla och att för mannens skull har han också rätt att vara med och inreda. Javisst. Jag håller helt med. Men att han ska inreda ”en egen plats”. Så bygger man inte ett hem.

Och sexistisk reklam är inte ok. Vepsäläinens kampanj cementerar stereotyper och uppmuntrar till destruktiva förhållanden. Samtidigt finns maktförhållandet där. Man kan göra sig lite rolig på mannens bekostnad, man kan beskriva honom som flykting i sitt eget hem, för att han är i en maktposition. Det ses som ett skämt när en man sitter inne på toaletten och spelar TV-spel för att man tänker sig att han har makten att förändra det själv. Ta tillbaka tyglarna och kräva en egen grotta. Därmed missar man också risken även för män med att inte vara delaktiga och tar därför inte heller mäns problem på allvar.

Det här är bara så lågt.

 

vepsa

Om samarbete med kyrkan och om att förlita sig på Gud

Som ni vet hade Tildas förskola ett samarbete med församlingen då de skulle göra ett konstprojekt kring psalmen ”Jag lyfter ögat mot himlen”. I går var avslutningen på det projektet och jag tänkte därför att det här skulle vara ett ypperligt tillfälle att rent konkret tala om det där med gränser. Mina utgångspunkter är att 1) alla barn oavsett religion måste känna sig välkomna i ett skolsystem som är obligatoriskt och 2) alla barn bör få kännedom om de kristna traditioner vårt samhälle alltjämt är uppbyggt kring.

Jag skulle därför vilja börja med att säga att jag tycker att Tildas förskola har gjort ett imponerande bra jobb här. De lät barnen själva diskutera kring psalmen och vad den innebär. Barnen hade talat om att knäppa sina händer vilket hade lett till en diskussion om när det är bra att kunna få hålla någon i handen. Konstverket, vilket påminner en smula om Beaker, består av barnens händer som ett höstträd. Runt stammen har barnen själva skrivit lappar med förslag på när man behöver en hand att hålla i, som till exempel ”när man är kär”, ”på en begravning” eller ”när man är ute och går med pappa och hundarna på kvällen”. Det blev inte gudligt – det blev mänskligt.

handsSo far, so go(o)d.

I går kväll var det alltså vernissage i kyrkan. Vi var kanske 20 familjer på plats. Först var jag förvånad över att det var så många som jag inte kände igen men sedan gick det upp för mig att det var en vernissage för alla förskolor i hela kommunen. Det rör sig alltså om minst 6 st förskolor. Då är 20 familjer patetiskt dålig närvaro. Jag antar att många familjer hade problem med tiden. Klockan 18 en onsdag har barnfamiljer i allmänhet rätt mycket program. Jag antar också att många familjer blev avskräckta av hela kyrkgrejen och jag förstår det. Jag som var på plats kan säga att de hade all anledning att vara det.

Vernissagen öppnades nämligen med att psalmen sjöngs (vilket är helt ok, förutom att den sjöngs med finlandssvensk tonsättning i dur istället för den i moll som jag verkligen gillar – men petitess) och därefter talade prästen om Vår Gud Fader i Himlen, om hur Han Ser Oss och Älskar Oss och om Guds Hus och så vidare. Sedan skulle vi alla be.

Här någonstans vaknade rebellen i mig och jag var oroväckande nära att ta min dotter i handen och protestmarschera ut. Så tänkte jag att det säkert rimmar illa med samtalet jag hade med Tilda om hur man, om man är i kyrkan, måste respektera att det finns dem som anser det vara just Guds Hus och som tror.

Grejen är att den här konstutställningen var viktig för Tilda. Hon var, med all rätta, synnerligen stolt över vad de hade åstadkommit. Jag ville ta henne dit för hennes skull, för att hon skulle kunna få visa var hon arbetat med, visa kyrkan som hon tyckte så mycket om och för att ge det hela en ärlig chans. Jag var inte där för Guds skull. Jag var där för mitt barn.

tildakonstKyrkan hade här en fantastisk möjlighet att finnas till som resurs i samhället, som en samtida mötesplats och som historiskt monument. Man hade, från kyrkans sida, kunnat ha förtröstan i att Gud ser oss alla och låtit bli att påpeka det. Man hade kunnat vila i vissheten att Gud alltid är närvarande och inte predika om det. Man hade kunnat lita på att Gud gör sin grej och låta oss som var där för våra barn göra vår.

För i sanningens namn kände jag mig fångad. Det kändes fel att som icke kristen sitta i kyrkbänken och lyssna på hur Gud Skapade Oss och se på när de andra bad. Det hade känts fel att låta mina kristendomsaversioner gå ut över mitt barn och inte åka alls. Hur jag än gjorde fanns det ingen rätt väg att gå. Det är en väldigt obehaglig känsla. Och man kan ju alltid argumentera för att man förstås inte behöver be när alla andra gör det men jag skulle vilja vända på det och säga att man behöver inte organisera bön bara för att det råkar finnas folk i kyrkbänkarna. Allt handlar om vad man vill göra. Vill man organisera en kort andakt för barnfamiljer? Fine, be och tala om Gud. Vill man göra ett samarbete med förskolan där enda chansen att få se resultatet är att gå till kyrkan? Håll det på en kulturell nivå och lita på att Gud berör dem som ännu går att rädda.

Personligen blev jag mest lack.

Kuriosa: Till kyrkobyggnadens försvar ska sägas att den är helt otroligt vacker.
kyrktak

Tvättmaskinen

Trots att badrummet inte är mer än halvfärdigt ställde vi in en tvättmaskin. Det är liksom bara så länge man klarar sig utan tvättmaskin i ett hushåll med två barn, och… tja… vi var över den gränsen för länge sedan. Maskinen köpte vi begagnat via Tori (motsvarande Blocket) för flera veckor sedan. Den var av ett bra märke, synnerligen billig och såg nästan ny ut. När maskinen hämtades påpekade tidigare ägarna att den kanske skakade en del. Det gjorde den inte. Den hoppade. Inte lite grann, utan som en 150 kilos groda på amfetamin. Det gick att lösa genom att sätta ett barn på maskinen. Så här.
20140519-195904.jpg

Problemet var förstås att man var tvungen att köra allt på snabbprogrammet för barn har så dåligt tålamod även om man mutar dem. Till slut insåg min högt vördade älskade make att de skyddsskruvar som satt bakpå maskinen och som man måste ta bort innan man tar den i bruk fortfarande satt kvar. De som vi köpte maskinen av hade alltså inte läst instruktionerna tillräckligt långt för att ha hunnit bekanta sig med detta uppenbara, och jag tog för givet att de hade tagit bort skruvarna eftersom maskinen redan varit i bruk när den kom till oss och dubbelkollade inte.

Så till er som sålde oss en maskin ni trodde var obrukbar om ingen satt på den: Hoppas att måsar bajsar på er när ni är på väg till ett viktigt möte och ni inte förstår er på er nästa maskin heller. Den här nästan nya pärlan som vi fick för en spottstyver skulle minsann kunna tvätta rent vilket måsbajs som helst och spinner som en katt nu när den inte har skruvarna kvar. Ohederliga puckon.