Etikettarkiv | Asylsökande

Finland har gjort familjeåterföreningar omöjliga

I dag var jag och A hemma hos en vän från Syrien. Han har bott i Finland i 1,5 år nu och håller som bäst på att lära sig finska. Det är svårt säger han, inte på grund av själva språket utan för att han inte kan koncentrera sig. Han tänker bara på sin familj – sin hustru och sina barn som finns kvar i Syrien.

Han hade, i likhet med många andra, hoppats på att kunna återförenas med sin familj när han fått alla papper i ordning. Han var den som fick riskera livet för att hitta en trygg plats där familjen kunde slå sig ner. Han var den som hade bäst chanser att överleva resan ut ur Syrien och in i Europa.

Han sparar varje cent för att kunna skicka till sin familj. Återföreningsprocessen är bisarrt dyr. Dels kostar byråkratin i Finland. Dels kostar den på alla andra ställen som familjen måste få dokument i från.

Men nu har han gett upp. Det finns inget ljus i tunneln, säger han. Han undrar om han gjorde fel som tog sig hit, längtar tillbaka och längtar efter de barn som inte fått se sin far på 1,5 år.

Tre gånger har familjen fått en tid bokad vid finska ambassaden i Ankara i Turkiet – den enda ambassad som Finland godkänner att familjeåterföreningarnas intervjuer görs vid. Men för att resa in i Turkiet behöver familjen visum och Turkiet har beslutat att inte längre utfärda visum till syrier. Tre gånger har de missat sin inbokade tid.

Jag trodde först inte det var sant när han berättade, men det finns alltså ingen möjlighet för hans familj att lagligt utnyttja de rättigheter som de i teorin har. Det finns ingen annan ambassad, inget annat sätt in i Turkiet, inga dokument med stämplar som hjälper. De är bara fast. Och denna fantastiska man som skulle kunna vara en tillgång i sitt nya hemland är bara en spillra av sig själv. Trasig. Hellre död bredvid dem än levande död här.

Men det behöver förstås inte vara så här. Allt som skulle krävas är att Finland skulle tillåta att intervjuerna kunde hållas vid någon annan ambassad, lämpligen i Beirut eller i Saudi-Arabien – länder som fortfarande beviljar visum till syrier – och vips skulle dessa splittrade familjer faktiskt ha en chans att återförenas. Dyrt är det fortfarande. Smärtsamt och långsamt. Men åtminstone möjligt.

Hur kan Finlands regering inte godkänna det här? Hur kan Finlands regering inte vidta de små och enkla åtgärder som behövs för att barn ska få tillbaka sina föräldrar?

Det är bråttom nu. De människor som flytt hit undan krig måste få börja sina liv. Det orkar de inte göra utan sina familjer. Vi måste protestera, uppmärksamma och skaka fram förändringar. Nu.

 

Jag har träffat en syrisk smugglare

I dag har jag varit och sett på en dokumentärfilm som visade det riktiga Syrien. Den handlade om en smugglare som utnyttjar det finska pass han fått för att regelbundet återvända till Syrien, och visade bland annat en massa män som står och skriker Allahakbar.

Smugglaren, ja han reser varannan månad från Finland till Syrien med så mycket leksaker en ensam man kan bära på vandringar genom olagliga tunnlar och över bergskedjor, beskjuten av prickskyttar och bombad av Assads armé. Smuggla måste han göra trots att han har syriskt pass eftersom Turkiet har förbjudit alla resor in och ut ur Syrien. Barnen är Syriens framtiden, hävdar han, och om vi ger barnen hopp genom att ge dem leksaker så ger vi också Syrien hopp om en framtid.

Allahakbar (Gud är stor) skrek alla när man efter en plågsam evighet drog fram en flicka i Tildas ålder ur ruinerna av det hus som ryssarna just bombat medan folk satt sig ner för att äta.

Så är verkligheten i Syrien.

Filmen heter ”På väg till Aleppo” (Matkalla Aleppoon) och var en av flera kortfilmer i projektet ”Jag och flyktingen”, producerat av Zen Media.

 

Världens bästa jul får man om man låter världen komma in

Julen är en högtid man traditionellt brukar vilja fira med sina nära och kära. Det är den tiden på året vi vill vara med vår familj. Just nu finns det många människor som kommer till Finland helt i avsaknad av nära och kära, som har sin familj för långt bort för att kunna vara med dem. Som inte har något familj längre.

Och eftersom vi har plats och mat bestämde vi oss för att bjuda in några av dem som har sina nära och kära för långt bort. Utan att veta mer än namnet på ett par av dem stämde vi träff på mottagningscentralen. Nervösa handskakningar. Ännu nervösare blickar när jag körde och körde tills det bara fanns skog runt omkring. En del tyckte jag var galen som bjöd in totala främlingar, utan en tanke på vilken chanstagning det var för våra gäster att följa med lika mycket totala främlingar hem. Ett hus i kaos, med renoveringar på hälft, men med ljus och mat och värme.

Fyra killar från Irak och tre från Afghanistan firade jul med oss. De visade oss hur liten världen är, hur lätt det är att mötas och att hitta nära och kära på de mest oväntade platser. De visade oss också hur stor världen är och gav en välbehövlig påminnelse om att asylsökande är en synnerligen heterogen grupp. Inte bara var de från olika länder, flera av dem hade inga gemensamma språk med varken oss eller varandra. Men framförallt visade de oss att allt är möjligt om man bara vill och vågar.

”Bästa julen nånsin!” suckade barnen glatt när de knoppade någon gång strax efter midnatt. ”När kommer de tillbaka?”

Snart. Hoppas jag.

Traditionellt sett är ju julen den högtid man slaktade julgrisen och sedan baserade ungefär alla rätter på vad man kunde få ur en gris. På så vis krävs det förstås vissa omställningar för att bjuda in muslimer, men det var ingenting som inte en groteskt stor kalkon kunde lösa.

Jultomten kom på besök, till allas stora förtjusning. Vi byggde ihop julklappar och spelade spel.

Men framförallt käkade vi god mat och snackade strunt, och tillät oss alla att glömma resten av världen en liten stund. Precis så som en riktigt bra jul ska vara.

Edit: När det uppdagades att en av typerna var fotograf i sitt hemland satte jag glatt min kamera i hans händer och lät honom göra vad han alldeles uppenbarligen är väldigt bra på. Photocredit alltså till honom. Och om någon har en kamera liggande som han kanske skulle kunna använda, eller om någon har behov av en bra fotograf så kan man ju höra av sig!

”Passar det inte kan ni åka hem”; en kort lektion i grundlagarna

I mitt flöde dök den här bilden upp

Jag har tre saker att säga om den här.

1: Julia Gillard har aldrig sagt så. Det är ett felaktigt attribuerat citat och är egentligen ett hopplock av en insändare som en krigsveteran i USA skrev efter 9/11. Det har ingenting med varken Australien eller Julia Gillard att göra. Ja, och Gillard var aldrig statsminister utan premiärminister.

2: Jag har stor förståelse för att många svenskar (och finländare med, för den delen) känner frustration inför att det kommer flyktingar som vi försöker hjälpa och som sedan vägrar hjälpen när de väl är här. Jag förstår, och håller till viss del med, om att de som kommer som asylsökande inte ska komma och ställa en massa krav när vi faktiskt försöker så gott vi kan. Det känns otacksamt och fel.

Samtidigt är det en försvinnande liten del av de asylsökande som har något att klaga över och/eller är intresserade av att klaga. De allra, allra flesta tar emot vad vi kan erbjuda och är glada och tacksamma över mat, värme och trygghet. Det framkommer ibland helt sakliga klagomål och de måste vi förstås ta på allvar, men vi ska heller inte inbilla oss att alla asylsökande automatiskt bara för att de är i behov av hjälp skulle vara trevliga typer. En del av dem är rent av jäkligt otrevliga, vilket är precis att förvänta sig när det kommer så passa många människor. Det finns alltid de där typerna som ingen egentligen gillar. De är dock inte representativa för alla flyktingar, precis som de pruttfulla svenskar som tumlar av färjan i Helsingfors bara för att dra fram genom stan som en hoper skränande kajor tack och lov inte är representativa för hur svenskar i allmänhet är.

3: Det finns så mycket metaironi i den där bilden att jag knappt vet var jag ska börja. Det är en text som talar om hur den som kommer till vårt land ska anpassa sig till oss och så har man inte ens bemödat sig om att använda ett korrekt språk. Jag fick läsa flera gånger innan jag ens förstod vad de hade skrivit. Sedan har man i glatt patriotisk anda anammat nationalistisk terminologi utan att tänka på innebörden. ”Vår ed”? Jag vet inte ens vad det är. Vilken ed?

Invandrarna ska vara tacksamma över att de fått komma, de ska anpassas och leva efter våra regler enligt bilden. Samtidigt verkar vem det nu är som knåpat ihop bilden inte känna till Sveriges grundlagar. Invandrarna ska tydligen inte omfattas av yttrandefriheten, eftersom de inte ska få säga vad de tycker. Invandrarna får inte heller bedra ”vår tro” trots att vi i enlighet med regeringsformen (som är en av grundlagarna) har religionsfrihet. Enligt våra egna lagar har alltså invandrarna rätt att säga vad de tycker och utöva vilken religion de vill. Den som kommer och hävdar annat kan sedan slänga in en brasklapp om att hen inte är rasist hur mycket hen vill, men faktum kvarstår att hen genom att dela bilden likväl vill förneka människor av en viss härkomst grundläggande lagliga rättigheter. Det är rätt rasistiskt.

Så oavsett om man blir besviken på en del flyktingars reaktioner och oavsett om det känns otacksamt så är det bara för alla att gilla läget. Allt annat vore nämligen emot det levnadssätt och de traditioner vi vill bevara.

Vem bär egentligen ansvaret när någon som stått på din trappa dör?

Efter att Suomen Kuvalehti publicerade Julias superba text om situationen utanför polishuset i Böle, där alla traktens asylsökande samlas för att vänta på att registreras, svarade polisen i samma tidning att vad Julia påstod var ”absurt”. Särskilt har berättelsens om den äldre damen som väntade utanför polishuset och som senare dog på sjukhuset väckt känslor. Polisens talesman menade att polisen minsann självklart inte skulle ignorera hjälpbehövande och att Julia helt enkelt hittar på. Och igår publicerades en artikel om ansvar, där inrikesministeriets granskare påpekar hur det är på allmänhetens, på medmänniskornas, ansvar att ge hjälp till den som behöver.

Här någonstans tappar jag fullkomligt nerverna.

För visst kan man ifrågasätta om det egentligen låg på polisens ansvar att kvinnan dog. Vad jag vet finns det ingenting som tyder på att hennes liv hade gått att rädda om polisen till exempel hade låtit henne vänta inne i värmen. Men om vi säger så här; det ligger fanimej inte på de frivilliga som försöker hjälpa människorna utanför polishuset att hjälpa ännu… eh… snabbare? Effektivare?

Jag var själv inte på plats när den gamla damen var det, men jag har varit på plats flera andra gånger. Jag har varit på plats där utanför, på polisens trappa, tillsammans med fantastiska typer som bara av godheten i sina hjärtan har stått där och tro mig när jag säger att polisen hade inte en jävla susning om vad som hände där ute. De visste inte ett skit. Flera av de asylsökande (som förresten allihop är i behov av någon form av hjälp, även om den inte är lika akut som allvarligt insjuknande) fick vänta i över 10 timmar innan de fick träffa polisen.

Granskaren säger så här (min översättning):

”[…] situationen hade varit densamma om det till exempel hade varit en stor mängd finländare som ville ansöka om pass utanför polishuset i Böle. Om någon av dessa varit i ett hälsomässigt dåligt tillstånd hade ansvaret legat på dem som uppmärksammade tillståndet.”

Genom att inte veta vad som händer på sin egen trappa kan alltså polisen helt och hållet frikänna sig från ansvar för hur det går för människorna på sagda trappa, eftersom det ligger på de asylsökande själva eller oss frivilliga att skaffa hjälp åt den som behöver. Genom att inte lyssna, inte bemöta, inte se kan man heller inte hållas ansvarig. Nej, det är vi som lyssnar, vi som bemöter, vi som ser och som står där mitt ibland hjälpsökande människor som är skyldiga att hjälpa. Blunda och du är fri? Så kan vi inte ha det.

Och jag vill också tillägga att jag tycker att polisen i allmänhet gjorde ett fantastiskt jobb de där sanslöst stressiga dagarna, men de uttalanden som nu görs är under all kritik. Jag blir typ 14 år, är tillbaka på skolgården och står och spänner ögonen i någon typ som just kallat min bästis för fetto samtidigt som jag väser ett ”ta tillbaka det där. Nu.”.

Så ta tillbaka det.

Lite samarbete vore inte för mycket att önska

I dag läser jag Julias fina text om hur hon kom att engagera sig i de asylsökande. Hon halkade in på ett liknande bananskal som jag själv kom på en knapp vecka senare. Mycket i Julias text handlar om samarbete. Samarbete mellan oss som redan bor och verkar i det här landet för att göra det så humant som möjligt för de människor som kommer hit och söker hjälp. Och det ska tilläggas att polisen i Böle har jobbat många och långa kvällar för att de asylsökande ska kunna registreras och få sina processer startade så snabbt som möjligt. Det ska de ha all heder för.

Men så är det den här jävla byråkratiska sörjan som gör att det som skulle kunna vara ett relativt smidigt samarbete blir till att vi volontärer känns som en börda för polisen. För let’s face it, polisen och de finländska myndigheterna hade varit så fruktansvärt i pisset om det inte vore för volontärerna. Det är volontärerna, som med egna pengar och på sin egen fritid har stått i ur och skur utanför polishuset och på tågstationerna för att samla upp och hjälpa dem som ska registreras. Vi har sett till att hålla modet uppe på dem som väntat, inte bara i en utan i flera dagar på att ens få komma in på polisstationen för registreringen.

Som den där dagen det var strejk och inga bussar gick. Utanför polishuset fanns det säkert under dagen drygt 100 människor. Jag åkte dit en stund på kvällen. Köpte med mig mat att dela ut. Körde några av dem som hade registrerats vidare till de center de blivit anvisade. Jag skulle egentligen på födelsedagsfest, men jag skickade ett meddelande till mina vänner. ”Jag blir sen. Det här är viktigt.”

Och det är viktigt. Hur ska jag kunna sluta? Hur ska jag kunna säga till nästa familj att jag tyvärr har en fest som väntar. De måste gå. Som polisen sa till de somaliska kvinnor helt utan pengar som de skickade till Lahti (ca 50 km) en sen fredagkväll: ”Har de kunnat gå från Somalia till Böle kan de gå från Böle till Lahti”.

Egentligen är det helt sant. De hade säkert kunnat gå. Den trötta rädda mamman med sin sovande tvååring i famnen hade säkert kunnat gå de tre kilometer som ännu återstod. Den hålögde pappan som stadigt höll sin sjuåring i handen hade säkert kunnat gå. De har ju liksom inte gjort mycket annat de senaste månaderna.

Men det här handlar inte om huruvida de skulle kunna gå, utan om huruvida vi lever i ett sådant samhälle att vi tycker att det är rimligt att trötta människor på flykt ska kunna hitta genom Helsingfors virrvarr med en karta på ett främmande språk som enda vägledning. Om vi tycker att det är rimligt att människor som redan burit sina barn och sig själva i flera månader ska bära mer eller om vi är redo att lätta deras börda.

Det är vad det handlar om.

Så jag kör för det finns inget annat jag kan göra och jag kommer tillbaka dagen efter för hur skulle jag kunna låta bli. Dagen efter känner jag igen flera av människorna, särskilt de unga männen. De hann inte in dagen innan och var tvungna att komma tillbaka nästa dag. De har väntat sedan morgonen för de har inte rätt att göra något annat. De måste registreras. När klockan börjar närma sig 22 har de fortfarande inte fått komma in. De är trötta och kalla och framförallt frustrerade. En grupp på fyra har väntat utanför polishuset i två dagar. Tre av dem skickas till ett center, den fjärde till ett annat och de måste komma tillbaka nästa dag för att registreras men ingen kan garantera att de kommer in.

Så tar han fram sina sovsaker och lägger sig på det kalla golvet utanför polishuset. Jag försöker förklara för honom att han inte kan sova där. Han talar ingen engelska, men jag förstår när han räknar upp alla länder han har sovit i på senaste tiden. Det tionde landet är Finland. Han tittar mig i ögonen och säger ”no problem” och jag förstår honom så väl. För honom är det liksom det minsta problemet att behöva sova ute en natt till. Att inte få registrera sig och börja existera lagligt i landet är värre. Att de vänner han rest med från Bagdad ska skickas någon annanstans är värre.

Men vi får iväg honom och hans vänner till de center de blivit tilldelade och det värsta som händer utanför polishuset den kvällen är att soptunnorna börjar bli fulla. Tänk om vi inte varit där? Tänk om polisen i stället hade haft ett par dussin utsvultna asylsökande unga män som inte förstod vad polisen sa och som inte vill lyssna? Hur skulle en sådan kväll ha sett ut?

Jag förväntar mig ingen medalj. Ingen av oss som är där är på plats av någon annan anledning än att vi helt enkelt inte kan lämna dessa människor vind för våg. Det är inte ett sådant samhälle vi vill ha. Men vad man skulle kunna förvänta sig är lite samarbetsvilja från polisens sida. Lite ”vi uppskattar det arbete ni lägger ner”. Kanske ”vi ser vilken skillnad ni gör”.

De senaste dagarna är det betydligt färre asylsökande eftersom de flesta stoppas i Torneå, men det kommer fortfarande folk. Som det barn som väntat så länge i kylan utan att bli insläppt att hen inte längre gick att få kontakt med eller som de somaliska kvinnor som förväntades gå till Lahti en sen fredagskväll. En finsk kvinna har kört asylsökande från polisstationen till centren halva kvällen för polisen har börjat skicka folk till Vanda och det är glada 30 kilometer. Hon kommer tillbaka till polishuset. Utanför står en man som väntat på att få åka vidare i flera timmar. Kvinnan parkerar sin bil vid vägkanten. En polispatrull åker förbi och ser hennes bil. De backar upp till oss, vevar ner rutan och hojtar ”Är den där er, eller? Ni får inte stå där.” Kvinnan ber om ursäkt, hoppar i bilen och kör över till parkeringsplatserna på andra sidan vägen. Hon kliver ur bilen för att gå och möta den frusne mannen och säga att om han bara kommer med henne ska hon se till att få honom till värme och trygghet. Två poliser som står och röker utanför ingången avbryter. ”De där platserna är bara till för polisbilar, vet du. Du får inte parkera där.”

20151003-224823.jpgHär får vi inte parkera när vi plockar upp frusna, trötta människor. Ingen kan komma och säga att det inte skulle vara en principsak för det var knappast fullt.

Det är sådant jävla trams man skulle önska att vi kunde undvika.

Dagen efter lappar någon Röda korsets första-hjälps-buss som vi förvarar mat och varma kläder till de asylsökande i eftersom ett datatekniskt fel gjort ett kort uppehåll i parkeringsbetalning.

Tack för hjälpen.

Några svar till goda kristna som lämnar kyrkan

Jag tar mig friheten att besvara några av de kommentarer som har inkommit angående ärkebiskopens uppmaning att kyrkan ska bistå de asylsökande.

20150907-090836.jpg

 

”Kära Infödd Finländare,

Jag förstår att det är tungt att se människor engagera sig för de asylsökande när din egen situation som mindre bemedlad inte har genererat samma medkänsla hos folk. Det är därför med glädje jag nu kan meddela att det kommer att finnas en madrass på ett församlingshems golv till dig så fort en blir ledig! Där får du sova i några veckor medan du väntar på besked om din framtid. Eftersom det inte finns något direkt hot mot ditt liv i ditt hemland kommer du inte att beviljas asyl utan utvisas från Finland.

Hej då!”

 

 

”Kära Godkänner Inte,

Tack för att du delar med dig av din personliga åsikt i en religion med över 2 miljarder anhängare. Det är tur att det inte var på din dörr Josef, Maria och den nyfödde Jesus knackade när de hals över huvud fick fly från Betlehem. Det hade ju inte blivit så mycket av Jesus tid på jorden då.

Ha en bra dag!”

 

 

”Kära Traditionalist,

Du har alldeles rätt i att kyrkan inte är vad den en gång var. Om vi går tillbaka i tiden några hundra år hade det nämligen knappast funnits ett behov för ärkebiskopen att uppmuntra kyrkan att hjälpa flyktingar. Kyrkan har ju trots allt i nästan 2000 år varit en självklar tillflyktsort för den som behöver en trygg hamn. Som Maria Magdalena. Eller som de första apostlarna. Eller som hela kristenheten under de första 300 åren innan den blev statsreligion i Romarriket. Kanske är det specifikt unga muslimska män som inte ska få övernatta i kyrkan, snarare än flyktingar i allmänhet? Vi vet ju trots allt väldigt lite om Jesus inställning till muslimer eftersom islam utvecklades (ur kristendomen) först 600 år senare. Däremot hade ju Jesus inga problem med att ta emot fariséer, egyptier, proselyter och greker. Det var ju trots allt lite hans grej, att inte göra skillnad på folk och folk.

Som tack för att du delat med dig av din önskan om en mer traditionell kyrka skickar jag med en bild på Jesus, oförvanskad av senare århundradens Europacentrerade vithetsnorm.

Hej då, eller, som Jesus skulle ha sagt: Sh‘lam lak!”