Etikettarkiv | Ärlighet varar längst

Att tvätta sin smutsbyk i offentligheten

Egentligen borde jag säkert skriva någonting om kattungar eller kakor, innan vi alla drunknar i skilsmässoblaj, men det kom liksom upp någonting som jag kände att jag ville ta mig an direkt. Det var nämligen en person som är mig väldigt kär som undrade varför i hela friden jag gett mig på att försöka svartmåla och misskreditera mitt ex.

Om man har kunnat få den uppfattningen av mina två senaste blogginlägg så är det ett allvarligt misstag jag gjort. Jag har inte på något vis försökt svartmåla honom och det är mycket olyckligt att jag har gett den bilden. Tvärtom var min tanke med det senaste inlägget att ge honom credd för vad han faktiskt gör för barnen nu. De säger själva att han är kul att vara med. De gillar honom för att han är närvarande, alltid glad och tar väl hand om dem. För att han just nu är en skitbra pappa, helt enkelt. Han har inte mutat dem eller försökt köpa dem, och han har inte gjort umgänget med någon av oss svårare.

Att vi inte kommer överens om det ekonomiska nu (eller någonsin tidigare heller) är en annan femma (pun intended). Och det är en femma med de två berömda olika sidorna av samma mynt.

Samma person var också minst sagt upprörd över att jag, så att säga, tvättade min smutsbyk offentligt. Det här är rackars klurigt, men jag skulle vilja försöka förklara hur jag tänker ändå.

Dels vill jag skriva om sådant som jag hade behövt läsa om medan jag fortfarande var gift med exet. Om hur svårt jämställdhet är i praktiken och om hur det kan äta en själ när man känner att den där flexibiliteten och komprimissandet som behövs i ett parförhållande är väldigt ensidigt. När man vaknar upp en dag och fortfarande tycker att jämställdhet är oerhört viktigt men inser att man inte lever det.

Jag hoppas kanske att det kan hjälpa någon som varit eller är i en liknande situation att tro på sig själv och sitt eget värde och få till en förändring (antingen i förhållandet eller genom att lämna det) så att hen kan leva enligt sina värderingar. Enligt min erfarenhet tar det nämligen inte lång tid förrän man börjar tvivla på sig själv och tänka att det är en själv som orsakar de flesta problem.

Dels håller jag fullkomligt med i vad Sandra på Jämställd vardag skriver:

Det hjälper fan inte att sätta likhetstecken mellan kärlek och tyst lojalitet.

Första steget till att överhuvudtaget leva jämställt är att börja prata om det som pågår mellan hemmets fyra väggar. Jag är jätteledsen men det går liksom inte att undvika det faktumet.

Om vi konstant placerar allt vad kvinnofällor och ojämställda förhållanden beträffar i privatlivsmappen så kommer inte kvinnor (för det är flest kvinnor) att se hur vanligt det här är. För är det någonting som responsen på mina senaste inlägg visar så är det att det är jättevanligt att kvinnor försöker leva jämställt men ändå fastnar i traditionella mönster. En del säger att det väl bara är att förändra då, men förutom att det är lättare sagt än gjort ens när man är två som strävar åt samma håll så är det praktiskt taget omöjligt om ens partner inte är lika med på noterna. Och let’s face it: i många förhållanden så tjänar män på det patriarkala system som håller kvinnor fast.

Det är förresten samma system som gör att det automatiskt blir att tvätta sin smutsiga byk i offentligheten när kvinnor lyfter fram sina problem eftersom problemen finns inom hushållet och därför betecknas som privata. Det var inte länge sedan som misshandlade kvinnor uppmanades att vara förlåtande och milda så att ingen skulle få veta vad som hände inom hemmet även när kvinnan tvingades flytta bort.

Så kan vi inte ha det.

Om jag skulle låta bli att skriva om de sakerna jag har upplevt, så som jag trots allt har gjort regelbundet de senaste fyra eller så åren, så skyddar jag ett patriarkalt system. Det vill jag inte ställa upp på. För sakens skull vill jag dock återigen påpeka att exet INTE är en dålig typ. Vi lyckades bara inte tillsammans.

 

 

Att tro på föräldrakompetens

Det har kommit jättemycket kommentarer på mitt inlägg om att min son hellre bor hemma hos sin pappa, och eftersom det är ett ämne som jag personligen verkligen inte är färdig med tänkte jag försöka förklara ytterligare hur jag tänker.

  • en tioåring har rätt att få sin röst hörd kring sitt eget boende. Det är skitjobbigt för barn med växelvis boende och en skilsmässa är ett trauma. Jag måste lyssna på honom när han stilla berättar.
  • det är marigt att uppfostra barn även när man är två vuxna på samma ställe. Att uppfostra barn när det finns en annan, inte lika sträng vuxen, som ett alternativ är ett rent helvete. Ju mer jag skulle försöka hålla fast sonen, desto mer skulle han protestera. Och jag kan inte släppa på de regler som gäller i mitt hus eller bestämma vad som ska gälla i pappans hus.
  • jag har full tilltro till pappans kompetens att vara pappa. Det här är livsviktigt. Om jag trodde att barnet skulle fara direkt illa av att vara där skulle jag protestera. Visst, pappan har massor av saker kvar att lära sig eftersom han inte direkt varit med i de praktiska detaljerna de första tio åren men jag är övertygad att han kan lära sig om han bara vill.

Och nu kommer lite ärlighet som jag säkert kommer att få skit för men: Problemet som vi har haft tidigare och som jag skulle säga tveklöst är den största anledningen till varför jag ville skiljas är att min exman inte prioriterade mig och barnen på det sätt som jag och barnen hade behövt. Jo, han jobbade hårt och tjänade en massa pengar jag inte ville ha, men han fanns inte där när han behövdes.

Jag har skyddat honom och backat honom inför barnen så pass att barnen tycker att de har haft en närvarande far, även när han har kunnat ha 20 resdagar på en månad. Det ligger i min starka tro på jämställdhet att också tro på hans föräldraskap. Under vår tid tillsammans var det väldigt mycket som inte fungerade men jag misstänker att det inte har att göra med att han inte teoretiskt sett skulle kunna.

Jag upplever att det är jag som har ansvarat för att han fick ett förhållande till sina barn. Jag upplever att det är jag som har hållit ihop allting för att han har haft möjligheten att lämpa över den bördan på mig. De flexibla arbetstider han har haft i tio år har han innan vi skildes endast ett fåtal gånger kunnat utnyttja så att det gynnat mig eller barnen. Nu tycks han kunna göra det för barnens skull mest hela tiden.

De prioriteringar jag bett honom om i alla dessa år verkar han nu faktiskt göra. Kommer det att hålla i sig? Fucked if I know. Men så som jag har slitit för att han ska se vilka guldkorn till barn vi har och för att han ska ha en fin relation till dem så tänker jag inte sätta några som helst käppar i hjulet för det nu när han tar lite initiativ.

För barnen är det viktigaste jag har i hela världen. Deras lycka är tusen gånger viktigare än min egen. Och unga pojkar behöver bra manliga förebilder. Desto bättre om fadern faktiskt tänker axla den rollen.

(Observera att detta ingalunda skulle innebära att jag inte skriker och gråter och säger en massa fula saker eller ens är trygg i förvissningen att de förändrade prioriteringar jag anar skulle vara permanenta.)

När man blir bortvald

Det här inlägget är verkligen inte lätt att skriva. Faktum är att det kanske är ett av de svåraste någonsin. Men jag känner ändå att det måste skrivas, för det är just ett sådant här blogginlägg jag själv nu skulle behöva läsa, för att se att jag inte är ensam och att man klarar även det här.

Som ni vet är vi skilda sedan början av året och som ni också vet bor barnen växelvis, lika mycket, hos oss båda. Så för någon dag sedan meddelade min tioåring att han inte längre ville bo hemma hos mig. ”Ibland kanske, på ett veckoslut eller så” men annars ”i princip inte alls”.

Han trivs bättre hos pappa. Pappa och nya flickvännen är bättre sällskap, huset är bättre och närmare skolan och kompisarna, pappa har mycket mera tid, har köpt honom en ny dator och är dessutom inte lika sträng.

*paus för att andas djupt några gånger*

Jag förstår hur allt det här är fullkomligt logiskt i en tioårings värld. Jag är inte dum. Intellektuellt ser jag precis hur allt hänger ihop.

Men satans jävlar i helvete vad det känns orättvist och jävligt. Jo, en pappa som har fem veckor semester på sommaren är helt säkert bättre sällskap än en fullkomligt slutkörd, dubbelarbetande mamma, och det är säkert en ny, mild och vänlig flickvän också.

Jo, det drömhus jag har varit med och skapat mitt i den by jag förälskade mig i är förstås närmare skola och kompisar, men just nu sitter sagda pappa och pantar på huset utan att ge mig ett ruttet korvöre för att han fick ta över det. Han sitter på alla mina besparingar och investeringar och menar att jag inte har rätt till något av det, så hur ska jag kunna flytta tillbaka dit till trakten när jag inte har någonting att investera i en ny bostad?

Klart att pappa har mera tid – det är vad semester i praktiken är – och klart att pappa som inte har varit föräldraledig mer än några veckor har lyckats arbeta sig upp på en månadslön som tillåter Greklandsresor och dator och whatevers. Jag, som bollat mitt doktererande med barnaskötande, har inte den lyxen.

Och nej, pappa är inte lika sträng. Det har varit jag som har dragit upp regler, jag som har hållit dem. Jag som har tjatat om att tvätta sig, borsta tänder, kamma hår, lägga sig i tid, plocka undan sina grejer. Klart att det är jävligare för en unge som helst bara skulle vilja spela på sin nya dator att vara hos någon som inte har dator utan bara en massa regler.

Jag förstår allt det här, men mitt hjärta går sönder av sorg. För nu är det så att han är gammal nog att själv få vara med och bli hörd rörande var han vill bo och att jag inte får säga ett ont ord om hans pappa. Jag berättar för honom att han alltid, alltid, är välkommen och att jag alltid finns där för honom – att jag är ledsen men inte arg på honom. Sedan kan jag inte göra annat än låta honom gå.

Och jag viker hans kläder och lägger in i hans skåp och undrar om han kommer att hinna använda dem. Tänker på alla nätter jag suttit med honom, baddat feber, torkat snor, tröstat och sjungit. På första steg och första skoldagar. Jag tänker på hur stor han har blivit och på hur jag aldrig skulle vilja låta honom gå. Och på kvällen när han åker till sin pappa gråter jag så mycket att jag knappast är mer än en pöl. Något annat kan jag inte riktigt göra. Det var inte det här jag ville när jag i över tio år har låtit allting stå tillbaka för att sätta barnen främst.