I dag har jag varit och sett på en dokumentärfilm som visade det riktiga Syrien. Den handlade om en smugglare som utnyttjar det finska pass han fått för att regelbundet återvända till Syrien, och visade bland annat en massa män som står och skriker Allahakbar.
Smugglaren, ja han reser varannan månad från Finland till Syrien med så mycket leksaker en ensam man kan bära på vandringar genom olagliga tunnlar och över bergskedjor, beskjuten av prickskyttar och bombad av Assads armé. Smuggla måste han göra trots att han har syriskt pass eftersom Turkiet har förbjudit alla resor in och ut ur Syrien. Barnen är Syriens framtiden, hävdar han, och om vi ger barnen hopp genom att ge dem leksaker så ger vi också Syrien hopp om en framtid.
Allahakbar (Gud är stor) skrek alla när man efter en plågsam evighet drog fram en flicka i Tildas ålder ur ruinerna av det hus som ryssarna just bombat medan folk satt sig ner för att äta.
Så är verkligheten i Syrien.
Filmen heter ”På väg till Aleppo” (Matkalla Aleppoon) och var en av flera kortfilmer i projektet ”Jag och flyktingen”, producerat av Zen Media.
Hit och dit och tillbaka igen 