Tag Archive | Det går ju bra det här!

Dagens panik

Min handledare skickade mig just en 334 sidor lång bok med JÄTTEMYCKET intressanta aspekter jag skulle vilja få med i avhandlingen. Barnen bidrar (till paniken alltså, inte till att avhandlingen går framåt härrigud) bäst de kan. Det ena barnet sitter och lipar så högt hon orkar och anklagar mig för att ljuga när jag sagt att jag alltid kommer att finnas där för dem och trösta vad som än händer eftersom jag inte tyckte att det som hade hänt (hennes bror slog henne med en plastflaska) var riktigt allvarligt nog för ett sammanbrott av den kalibern. Det andra barnet ska hjälpa till att vattna i trädgården men vrider på fel kranar i pannrummet och vattnar således sagda pannrum betydligt mer noggrannt än någon av rabatterna.

Dagens, nej: månadens, enda brutala störtregn inträffar ganska exakt tre minuter och 24 sekunder efter att jag äntligen lockat båda barnen ut med hunden och skateboardar för att gå till parken. Det varar ungefär så lång tid det tar för blöta barn och hund att komma in, avbryta allt jag gör och konstatera att de minsann inte tänker gå ut mer.

Att ha råd

En del av mig drömmer om en sån där blogg med otroligt vackra bilder. En sån där man kan komma till bara för att suga i sig av skönheten i ett perfekt tillrättalagt liv, ni vet. Men mina bilder är ganska gryniga, sällan i ett optimalt format och i princip aldrig tillrättalagda ens med filter och ibland kan det störa mig. Jag önskar att de vore just så vackra som det ögonblick de fångat, att ni kunde se och få ta del av det fantastiska.

Grejen är att jag är så otroligt tacksam över att vara där jag är i dag. Rent bokstavligen är det vid mitt stora vackra köksbord, på en av mina fina pinnstolar, framför min superba dator med en kopp kaffe i en prima blommig mugg. Och jag har köpt alla de här sakerna själv. Med mina egna pengar, som jag har tjänat ihop till för att jag dels har jobbat extra, frilansat, skrivit och undervisat, dels har en finansiär som tror på mig tillräckligt för att betala för att jag ska forska. Jag tjänade ihop till de här sakerna. Jag.

För när man lever i tillräckligt många år tillsammans med någon som satsar väldigt mycket på sin karriär och som klättrar i stadig takt uppåt på karriärsstegen, samtidigt som man själv liksom blir den där vars arbete alltid hamnar i skymundan blir det lätt att sluta tro på sin egen kapacitet. I något skede hamnade jag och exet i en vardag där han hade uppfattningen att han finansierade mig. På ett sätt är det förstås sant; utan hans pengar hade vi absolut inte haft råd med den levnadsstandarden som vi hade.

Och när vi skildes hade jag hört så många gånger hur viktiga hans arbete och inkomst var för vår överlevnad att jag i ärlighetens namn var rädd för att inte kunna klara mig själv. De första månaderna var också svåra, av den enkla anledningen att jag inte hade några som helst besparingar. Kreditkortet var kopplat till exets och klipptes således nästan omedelbart och banken beslutade att mina inkomster (vilka de beräknade till typ 150 e efter utgifter) inte räckte till för ett eget kreditkort. De kostnader som en flytt innebar tog jag alltså med det lilla jag hade kvar av stipendiet jag då hade, men det skulle också räcka till att fylla gapande tomma skåp, till sängar till barnen och några köksgeråd. Jag minns att Tilda grät efter gosedjur och på en loppis hittade jag en hel kasse som jag köpte hem för några euro. För den töntiga summan av en euro köpte jag tre begagnade IKEA-knivar och för några euro till fick jag gardiner, gamla lakan och några handdukar.

Tildas gosedjur sitter fortfarande i hennes säng och på hennes hyllor. IKEA-knivarna, vars skarphet räckte ungefär till att mosa tomat med (det gick lättare att skära kött med en gaffel än med de knivarna…), plockade jag ur lådan när vi kom hem från Sverige med splittnya julklappsknivar från min bror och hans familj. Lyckan när jag snabbt och enkelt hackade ihop en fruktsallad i morse och lättnaden när jag kunde plocka bort de andra knivarna går knappt ens att beskriva med ord. Knivarna ligger på rad i sin låda, i ett knivställ jag väntade i tre månader på att kunna köpa. Det går åt rätt håll. Nödlösningarna börjar ge vika för infriade önskningar.

knivar

Saker och ting börjar falla på plats och de månaderna för snart ett år sedan när jag inte hade råd att köpa mat är ett minne blott. Bufferten är inte stor, men den finns. Resan till Sverige åt upp alla möjligheter till andra extravaganser just nu men var ett medvetet val. Det går. Vi klarar oss. Jag klarar oss.

Och jag undrar hur många kvinnor som lever kvar i förhållanden som de egentligen inte mår bra av på grund av den här rädslan att de inte klarar sig själva. Lätt är det inte, och det kräver att man vågar be om hjälp (av vänner och bekanta och av systemet), men det går. Och det är värt det. Det är värt allt att få känna att man inte är beroende av någon annan. Jag skulle inte ha haft råd att stanna.

Brasklapp för att jag i framtiden måste sälja en njure för att ha råd med rättegångskostnader och/eller att jag inte får fortsatt stipendium och blir dagistant* istället.

* Inget fel i att vara dagistant, det är en plan C jag verkligen inte vill behöva sätta i verket bara.

Lugn och ro

Jag försöker jobba hemifrån för att spara tid och inte behöva åka in till kontoret. Hittills i dag har det genererat ungefär en timmes effektiv arbetstid. Och visst är det kul att barnen vill umgås och så, men de kommer surrande som flugor på bajs så fort jag försöker sätta mig ner och jobba. Lika snabbt försvinner de förstås igen om jag reser mig för att städa eller något istället. Det fina är att köket är skinande rent. Min wordcount för dagens avhandlingsskrivande är dock inte lika imponerande.

win_20160923_17_14_54_pro

Nog klarar man ju vappen

Här sitter jag i det sprakande skenet från tända ljus och skriver stipendieansökningar, så här på Valborgsmässoafton. Främst förstås för att them stipendieansökningar aint waiting for någon men också lite för att det är ganska skönt. Skönt att ha ett ställe där man kan känna sig hemma och där man kan få sitta och jobba nästan oavbrutet i flera timmar.

Betydligt sämre kunde man ju ha det.

WIN_20160430_211605

På toa – mammaversionen

Tilda: Mamma, var är du?
Jag: På toa!
Tilda (utanför dörren): Men mamma, det är ju låst!
Jag (innanför dörren): Jo, jag är på toa.
Tilda: Men när dörren är låst kan ju inte jag komma in!
Jag: Nej, just det. Jag är på toa.
Tilda: Och ingen annan heller!
Jag: Det är lite poängen.
Tilda (med en lätt underton av skräck): Men mamma då är du ju alldeles själv där inne!

Fas 1, att få sitta ensam på toaletten är uppnådd. Fas 2, att få göra det utan att ha en samtidig konversation genom dörren är ännu en bit bort.

Snabbgående finländare

Jag har ju bott i Finland ganska länge nu, i 11 år. Under den tiden har jag hunnit förlika mig med tanken på att jag går långsamt. Och inte bara långsamt, utan liksom mycket, mycket långsammare än alla andra. Det är mardrömmen att promenera mellan platser med ett gäng finländare för om jag inte är alldeles flåsig när jag kommer fram för att jag har småsprungit hela vägen så kommer jag sannolikt inte fram alls.

Men så pratade jag med en kompis från USA om det här med att gå långsamt, och han hävdade att det inte är jag som går långsamt utan finländarna som konstant håller någon slags överljudshastighet på sitt marscherande. Och jag måste säga att det känns rätt bra att efter i åratal ha tänkt att det är något fel på mig som fysiskt bara inte klarar av att hålla takten.

Det är det inte.

Det är andra det är fel på.