Vi sitter på ett café i Borgå tillsammans med kidsen när någon knackar mig på axeln och säger hej. Och plötsligt så står hon bara där, Apelsin-Malin, just så sprudlande smart och glittrande vacker som jag alltid föreställt mig. Helt starstruck. Man ser det på bilderna också. Fasen vad fin hon är! Och allt jag tänkte var ”shitshitshitshitshit, säg nåt smart nu föfaen” men det gjorde jag ju förstås inte.
Men Vilho fick äntligen chansen att personligen tacka för boken, Alberta Ensten och uppfinnarkungen, som Malin skickade till honom när han låg på sjukhuset. Jag hade tänkt mig att vi skulle läsa boken tillsammans, för jag måste erkänna att jag verkligen ville läsa den, men ungen sträckläste boken själv i ett huj. Det måste vara bästa betyget någonsin, att den som just lärt sig läsa blir så fast att den inte kan sluta. Alberta Ensten, alltså! Läs, läs!
Hit och dit och tillbaka igen 
Vad roooligt det var att träffas! Hoppas vi får ses fler gånger, och lite längre än bara hastigt på en Borgågata. Ni var också precis så fina som jag föreställt mig, jag var glad hela dagen efteråt! KRAM