Etikettarkiv | Djävulen är mer resonlig när hen läser Bibeln

Det är inte en medborgerlig rättighet att förstå genusvetenskapliga avhandlingar

Susanna Mannelin skriver i en krönika i GP om vad hon kallar den urspårade genusvetenskapen och jag blir fullkomligt skogstokig. Huvudanledningen till att jag blir fullkomligt skogstokig är att krönikan dryper av den sortens totala oförstånd inför vetenskap som kännetecknar till exempel kristna fundamentalister, nationalister, anti-vaxare och andra typer jag har väldigt svårt för. Och nota bene! Jag hävdar på intet sätt att Mannelin skulle tillhöra någon av dessa grupper eller sympatisera med dem – vad jag hävdar är att hon i den här krönikan slänger sig med samma vetenskapsfientliga, världsfrånvända trams.

För det första är den doktorsavhandling i genusvetenskap om hur tågstationer är könade utrymmen hon refererar till över ett år gammal. Det är alltså inte ens ny forskning hon ondgör sig över. Men det kan man ju förlåta för dålig forskning är ju dålig forskning även många år senare.

Vafalls! Är detta alltså dålig forskning?

Kanske det. Men vet ni vad? Ingenting i Mannelins krönika gör det möjligt för läsaren att avgöra kvaliteten på forskningen. INGENTING. Faktum är att det inte ens finns någonting som tyder på att Mannelin faktiskt läst avhandlingen i fråga, och än mindre som tyder på att hon är insatt nog i ämnet för att kunna bedöma den. Och ni vet att jag tycker att forskning ska vara till för alla, men doktorsavhandlingar inte till för alla. Doktorsavhandlingar är det högsta vetenskapliga lärdomsprov man kan avlägga och ska visa att doktoranden kan sitt ämne. Avhandlingen skrivs för en mycket snäv (i vissa fall kanske bara typ några pers) målgrupp av andra experter på liknande ämnen. Om man som icke sakkunnig har svårt att förstå en doktorsavhandling behöver man alltså inte gråta sig till sömns. Eller skriva en krönika.

Men det är heller inte doktorandens fel om random typ som läser avhandlingen inte förstår vad det handlar om. Och det är VERKLIGEN inte doktorandens fel om random typ (läs: Mannelin) gör populistiskt blaj av lösryckta meningar.

Så.

I vetenskaplig text redogör forskaren för sina källor och sin metod, samt vilken tidigare forskning (vilka teorier) man lutar sig mot respektive tar avstånd ifrån. Forskaren förklarar också tydligt vad det är hen tänker undersöka med hjälp av dessa källor, metoder och teorier. Det är det här som är det vetenskapliga. Om man vill kritisera vetenskap är det det här som man ska kritisera. Visst kan man ifrågasätta ett resultat, men då måste det vara utgående från att resultatet inte är kommet ur forskarens vetenskapliga tillvägagångssätt – inte att resultatet inte stämmer överens med vad random typ tycker.

Och i de få (men förekommande!) fall som det finns grova saker att kritisera i en doktorsavhandling brukar det antingen 1) skapa ordentliga svallvågor bland andra forskare eller 2) leda till total avståndstagande tystnad inom vetenskapssamfundet. Det sista är det mest allvarliga för då har doktoranden inte ens lyckats prestera något som andra forskare anser det värt att förhålla sig till. Som jag har förstått det har emellertid Rum, rytm och resande fått den sortens relativt svala mottagande som man kan förvänta sig från en liknande avhandling. Inom akademia alltså. På sociala medier går random typer fullkomligt bananas över den.

Så vad handlar egentligen den här avhandlingen om? Jo, den handlar om hur tågstationer ännu i dag är könade. Om att män och kvinnor väljer olika när de beaktar bostadsort, arbete och resor däremellan. Om trygghet som pendlare och om hur jämställdhet och tillgänglighet påverkar män och kvinnor när de reser med tåg. Syftet med avhandlingen är att undersöka ”hur genus kommer till uttryck i resenärerna vardagliga vistelser på tågstationerna.” Syftet uppnås genom att analysera intervjuer, dagboksanteckningar och fältstudier, vilket verkar helt rimligt.

Jag är inte tillräckligt insatt i ämnet för att avgöra om avhandlingen är bra eller medioker. Den innehåller mycket av den sortens filosoferande analys som jag personligen har ganska svårt för, men bara för att jag personligen har svårt för det betyder det inte att det inte skulle hålla måttet. Problemet här är alltså att inte ens jag, som själv skriver en doktorsavhandling med genusperspektiv, är tillräckligt insatt för att kunna bedöma. Jag kan se att det inte finns några uppenbara felaktigheter, ja, men kvaliteten därutöver måste en annan expert avgöra.

Däremot kan jag kommentera Mannelin, som uppenbart har förstått mindre än vad jag har gjort. Hon skriver så här:

”Lite längre fram i texten hamnar författaren i en existentiell kris på Norrköpings station när hon får för sig att människorna omkring henne anser att hennes väska inte matchar hennes kappa: ”Kanske matchar jag inte min rena väska? Vem är jag i denna situation?” Boven i detta inre drama? Författaren har förstås internaliserat den manliga hegemoniska blicken – inte bara bejakat egna privata vanföreställningar om sina medmänniskors intresse av hennes garderob, vilket för en lekman likt undertecknad möjligen framstår som ett rimligare alternativ.”

För det första är det ett synnerligen fult sätt att återge citat. Citatet hon valt är nämligen inte från avhandlingens brödtext, utan från en återgivning av en anteckning från doktorandens fältundersökning (s. 91). Och det är ett välkänt faktum att många (framförallt) kvinnor lägger ner massor med tid på att matcha; väskor, skor, kläder, hår, smink unt so weiter. Det är också ett välkänt faktum att många kvinnor känner sig obekväma med vad de upplever vara en press på dem att konstant se bra ut och det är ett likaledes välkänt faktum att den pressen inte är inbillad.

Hade Mannelin bemödat sig om att undersöka varifrån tanken om den hegemoniska blicken kom hade hon sett att det är redogjort för, på sidan 35, där det står att teorin är Youngs (2005) och utgår från  ”en hegemonisk maskulinitet, som inte bara underordnar samtliga kvinnor utan även andra former av maskulinitet”. Den ”blick” som gör många kvinnor obekväma är alltså inte alla mäns blickar utan den förväntan som kommer av den sortens maskulinitet som är mest värd. Den sortens maskulinitet som gör kvinnor till sexobjekt och som gör att de män som uppfyller maskuliniteten kan bete sig som svin mot andra män.

Ja, och om man läser resten av anteckningen från fältundersökningen visar det sig att det inte ens är i förhållande till män som hon undrar vem hon är, utan i förhållande till en grupp andra kvinnor som liknar henne men som har betydligt mer slitna väskor. Hon skriver om hur det är att gå in i en väntsal, hur vi bedömer varandra (man/kvinna, ung/gammal, främling/inföding) och hur det påverkar oss i vårt resande. Hennes filosoferande går alltså ut på hur det är att passa in i eller att inte passa in i en grupp. Säg den som inte stått på en tågstation och känt sig obekväm för att den inte passar in bland de andra resenärerna.

Det här är inte en lätt avhandling att förstå. Den är grymt teoretiserande och filosoferande och kräver synnerligen goda kunskaper i genusteori av läsaren om man ska kunna tillgodogöra sig innehållet. Men det betyder inte att den är dålig. När man läser en vetenskaplig text och inte förstår vad i hela friden det handlar om kan man fundera över om det är så att ens egna små kunskaper i ämnet kanske inte är tillräckliga istället för att idiotförklara forskaren.

Och det är någonting med just genusvetenskap som får varenda käft och tro att bara för att de själva är man eller kvinna och träffat andra män och kvinnor så vet de hur allt fungerar – de är kompetenta nog att bedöma allt som rör genus – men precis som med flesta vetenskaper så finns det delar som kräver förkunskaper bortom att ha snopp eller vagina. Man kan ta vilken avhandling som helst (inklusive min) och hitta de mest bisarra teoretiska tankar om man bara försöker. Att det ska vara lättare att förstå dem bara för att de är genusvetenskapliga är ett grovt feltänk.