Att ta med sig ett friskt och ett sjukt barn till akuten

På eftermiddagen kunde jag inte längre få ner Vilhos feber med bara ibuprofen. Efter full dos låg han fortfarande över 39 C. Det tyckte jag var skäl nog att ha någon med faktiskt medicinsk kompetens (en läkare, eftersom det ibland tycks råda oklarhet) göra en mer kvalificerad gissning av vad som orsakade febern. Eftersom Murphys lag regerar var klockan vid det laget 25 minuter före stängning av lokala vårdcentralen. Jag packade således båda barnen (gräsänka, ni vet) och susade till sjukhuset och akuten.

När vi kom fram möttes vi av inte färre än tre sköterskor som satt i ett rum och funderade över livet. När jag meddelade mitt ärende höjde en av dem på ena ögonbrynet så där som man gör när man tycker att någon annan har fattat ett beslut som var mindre begåvat. Och då är det någonting inuti mig som klickar till av oresonlig vrede. Här har jag spenderat fucking veckor på att försvara sjukvården och så kommer en sköterska och är snorkig och jag får inte sätta händerna i sidan och säga att hon minsann inte ska komma här och vara snorkig mot mig så det så. Jag fick bara säga tack och sätta mig med barnen i väntrummet. Synnerligen otillfredsställande.

Vi fick träffa läkaren riktigt fort och han kom fram till ungefär exakt samma saker som jag gjort, det vill säga; sannolikt virus och fortsätt behandla symptom. Men så tyckte han att han för säkerhets skull ville ta lite fler tester och sedan brakade helvetet pretty much löst eftersom vi fick vänta.

Tilda roade sig med att städa sina leriga gummistövlar, skrapa stolar mot golvet så det ekade och hänga upp och ner från allt hon kunde klättra upp på. Klockan var vid det laget ungefär 30 minuter efter middagsdags och barnen var turbohungriga.  När jag äntligen fick höra att det fanns en kantin var klockan 2 minuter efter stängning av sagda kantin. Jag skrek desperat genom kantinens nedfällda galler och en dam som är det närmaste man kan komma en ängel låste upp och lät oss få några smörgåsar. Tilda tryckte in halva mackan i munnen på en gång. Större delen av det kom ut igen och ramlade på tröjan, byxorna, stolen och golvet. Jag lät henne plocka upp och lägga tillbaka allt utom det som var på golvet för 5 sekundersregeln gäller inte sjukhus. Tilda fortsatte att mosa i sig mat. Det skvätte överallt.

I väntrummet satt också några tjejer som varit i en moppeolycka och var tillräckligt chockskadade för att tycka att en sexåring som äter som en mentalt handikappad gris är väldigt roligt. Tilda insåg att hon hade publik och valde att bjuda på den bästa show hon kunde uppbringa. Moppetjejernas mamma skrattade så hon nästan kiknade. Tilda balanserade salladsblad på huvudet. Jag torkade ägg från väntrummets golv alltmedan Tilda utvärderade hur många gråa hår jag hade. Vilho satt i en stol och huttrade av feber eftersom snork slarvmätt hans feber med en örontermometer och konstaterat den ligga på 37.3 (jag fick 38.9). Tilda gjorde en präktig mustasch av sitt hår och dansade kalinka. Jag undrade i mitt stilla sinne var de förvarade lugnande medel.

Efter ett par plågsamma timmar fick vi äntligen veta att ingenting syns på Vilhos tester och att vi därför kan åka hem och fortsätta medicinera. Honom alltså. Den där andra apan finns det ingen bot för. Det är illa nog att ta sjuka barn till akuten. Att ta friska är ett helvete.