Etikettarkiv | Skolan

Mina stora små barn

Jun1

Det har varit vårfest på skolan. De stora barnen stod på scen och sjöng så mammahjärtan gick i bitar.

Och som de är stora, de där barnen. Helt plötsligt bara. 

Jag tittar runt på raderna av sjungande tottar och känner knappt igen dem. Vad konstigt att han den därs storebror är med hinner jag tänka, innan jag inser att det är han den där i egen hög person. Lite obekväm i sina för stora fötter och händer. Två huvuden längre än förra året. Mina vänners ungar känner jag knappt igen. De ser ut som små vuxenversioner av sig själva, av de där barnen jag har lärt känna under de fem år vi mötts i skolan.

Och där står min egen unge, i kostym han själv tagit på sig. I snyggaste läderskorna. I all sin glans. Han som just var lika liten som den tott som hänger i min famn och förundrat betraktar spektaklet medan dreglet sakta droppar via min arm ner på golvet. Nu får stora ungen en utmärkelse som bästa vänelev till förskolan.

Och där står min andra unge och ser ut precis som mig. Det är som att se mig själv, fast snyggare. Självsäkrare. Med ännu mer jävlar anamma (gud hjälpe oss alla). Hon som har kämpat så med sin läsning och nu tar emot ett bokstipendium och en slant för att hon visat imponerande glöd för skolarbete.

Då får man nog vara lite stolt.

skolavslutning

Var alltid dig själv! (Om du inte kan vara Batman)

Jag skojar inte ens när jag säger att hon påminde om mig. Två dagar senare påminde Facebook mig om att det var exakt sju år sedan den här bilden togs. I samma klänning.
Någon spydde på rektorn och slocknade sedan. Men vem har väl inte gjort det liksom?

 

Lite mer om betyg, genus och skolan

Mar21

Det finns få saker som tycks få män engagerade i frågor om könsdiskriminering lika starkt som pojkars prestationer i skolan. På basis av de kommentarer som kom till mitt inlägg om att man måste skilja på mansnorm och mansroll vill jag lyfta fram några saker som är viktiga att komma ihåg i den här frågan.

* Det finns en galet stark tendens att förklara pojkars och mäns varande i biologiska termer. Alltid. Män är otrogna på grund av sina starka sexuella drifter. Män våldtar för att de inte kan kontrollera sig. Män slår för de är fyllda med testosteron. Män får höga positioner för de är tävlingsinriktade. Pojkar hamnar efter i skolan för de mognar senare än flickor. Vi måste våga se på män och pojkar som kulturella varelser, för att 1) manlighet är kulturellt betingat och 2) världen behöver inte mer anpassning efter mäns så kallade naturliga drifter.

* Folk går alldeles bananas över att flickor får högre betyg än pojkar och vill se en biologisk förklaring i att pojkar inte kan leva upp till de krav som ställs på dem i skolan för att kraven är anpassade till flickor. Alltså seriöst. Läs en läroplan. Det finns INGENTING i läroplanerna som är så svårt att inte alla skulle kunna klara av det, även om man mognar senare. Betygssystemet är inte till för att skilja smarta från inte lika smarta utan hårt arbetande från inte lika hårt arbetande. Jo, är du smart kanske du har det lättare – men den elev som faktiskt studerar klarar sig. (Här vill jag inflika att det finns massor med elever som inte klarar skolan för att de inte får det stöd de behöver, varken från skolan eller hemifrån. Vad jag menar är alltså att läroplanernas mål är enkla nog för att alla skulle kunna klara av dem i teorin – det går liksom inte att sänka dem.)

* Det finns fördomar mot pojkars förmåga i skolan, särskilt vad det gäller att sitta still och koncentrera sig. Fördomar som dessa inverkar negativt på pojkars chanser i skolan och bidrar till negativa spiraler. Det är förresten också samma fördomar som gör att flickor får leka extrafröknar och att flickor används som buffrar mellan bråkiga pojkar. Det här är allvarliga grejer som framförallt pojkar förlorar på och som inte får förekomma! Det är könsdiskriminering och måste tas på allvar.

* Det finns inte tillräckligt med manliga förebilder i skolan. Oavsett vad man tycker om kön så är könsidentiteten en av de första identiteterna och barn behöver förebilder. Hade jag varit för kvotering så hade jag tyckt att det vore viktigare för jämställdheten att kvotera in manlig dagispersonal än kvinnliga chefer.

* Så fort det finns könsskillnader i precis vad som helst så skriver folk kvinnohatspatriarkat om det är till flickors nackdel och antibiologisk nazifeminism om det är till pojkars fördel. Här kommer ett nyckelord till alla dessa diskussioner: intersektionalitet. Det är försvinnande sällan som det finns organiserade komplotter för att diskriminera. Ofta så beror snedfördelningarna på en mängd olika saker som samverkar och där kön bara är en liten del. Vad gäller betyg i skolan är följande saker i många fall mer avgörande än kön:

antal timmar lagda på skolarbete utanför skoltid
huruvida modern är heltidsarbetande eller hemma
stödet från familjen
socioekonomisk status

Till exempel: vita pojkar med hemmamammor i rika områden i bra skolor presterar bättre än en afroamerikansk flicka i förorten. Studier visar också att flickor i allmänhet lägger ner betydligt mycket mer tid på läxor – i Tyskland 2 timmar mer/vecka än vad pojkar gör (se Quality and Inequality of Education – Cross National Perspectives). Studier visar också tydligt till exempel att hudfärg har större betydelse än kön i USA. Kön är bara en faktor av många.

* Det finns massor med saker som man kan diskutera om skolan och eftersom alla har gått i skolan har alla en åsikt om hur det borde göras. Det enda som jag tycker är riktigt, riktigt viktigt är att lärarna får tid nog att möta varje elev som en individ, istället för en representant för en grupp.

* Det finns en (möjligen) biologiskt betingad skillnad mellan pojkar och flickor som tar sig uttryck i språklig mognad. I klarspråk betyder det att man kan hitta en skillnad i utveckling mellan gruppen pojkar och gruppen flickor. Det betyder däremot INTE att alla pojkar är språkligt sämre utvecklade än alla flickor, så när folk menar att man måste förändra skolan så att den anpassas efter denna statistiska skillnad får jag spunk. Varje elev ska bemötas på sin egen nivå – så står det i alla läroplaner och det tjatas det om på lärarutbildningen (tro mig, jag har gått den) – och det ska räcka. Vi kan inte anpassa skolan efter statistiska sannolikheter om könsskillnader. Alla de pojkar som är språkligt begåvade då, vad skulle hända med dem (min son till exempel)? Och alla de flickor som behöver extra stöd i sin språkliga utveckling? Det är som om alla pojkar på högstadiet ska behöva sitta på extra höga stolar och alla flickor på lägre stolar bara för att det finns en statistisk längdskillnad. Lösningen är förstås att ge dem möjlighet till höj-och sänkbara stolar i så fall. Och att ge alla elever som behöver extra stöd extra stöd.

* Vi vet att elever påverkas av både familjens, det större samhällets och framförallt lärarens förväntningar på dem. I praktiken betyder det att stereotyper kommer att påverka hur barnen har det i skolan. Man kan ju tycka olika om den saken förstås, men jag tycker att det vore en katastrof om pojkar skulle intalas att de är biologiskt sämre lämpade för skolan. Goddag, självuppfyllande profetia!

* Att flickor generellt får bättre betyg är inte en nyhet som ”den nya feministiska skolan” med grupparbeten och självständigt arbete kan skyllas för utan har rapporterats sedan 50-talet. Skillnaden på pojkars och flickors resultat står sig också i andra länder, till exempel i USA – men en statistiskt betydande skillnad har inte påvisats i flera studier över elever i t.ex. Japan och Korea (se Quality and Inequality). Problemet ligger alltså snarare i hur läraren bemöter och bedömer eleverna och framförallt i samhällets förväntningar på desamma än i könet i sig. Genus, inte kön – om man så vill.

Skilj på mansroll och mansnorm

Mar18

På SVT Opinion finns en debattartikel om hur pojkar diskrimineras i skolan och som uppvisar ett sällan skådat antal missuppfattningar om genus och normer. Författarna menar att pojkar i dagens svenska skolväsende är en diskriminerad grupp, att skolan lider av en ”ökande brist på jämställdhet” och att problemet är frånvaron av en mansnorm.

Grunden till artikeln är all statistik som visar hur pojkar halkar efter flickor i skolan. Den statistiken är högst verklig och den måste tas på allvar. Den tyder på ett systemfel och det är ingenting som pojkar i skolåldern ytterst kan hållas ansvariga för. Så långt håller jag helt med. Men så finns det en hel del begrepp vi behöver reda upp.

Vi kan börja med mansnormen, som författarna tycker att vi behöver mer av för att det inte finns tillräckligt i skolan. Och vi kan säga så här, att forskning överallt och hela tiden visar på förekomsten av mansnormen som ett problem. Mansnormen innebär att mannen ses som det neutrala, som utgångspunkten, som normen som andra har att anpassa sig efter. Ett exempel på hur mansnormen kan se ut i praktiken är avsaknaden av kvinnor i historieböckerna. Mannen var och är norm – kvinnor tillägg. Ett annat exempel får man om man fortsätter statistiken som författarna börjar beskriva. Betydligt fler kvinnor påbörjar en akademisk utbildning men i toppen inom akademia finns betydligt fler män. Rapport efter rapport visar hur kvinnorna faller bort för att de bedöms efter en mall de inte förväntas ha fallenhet för. De egenskaper som klassas som typiskt manliga värderas alltjämt högre. Det råder ingen som helst tvekan om att det finns en genomgående manlig norm. Det är att betrakta som ett faktum.

Så återvänder vi till den svenska skolan. Precis som författarna påpekar värderas social kompetens och samarbetsförmåga i dagens skola. Men så menar de att detta gynnar flickor för att pojkar ”ofta drivs av inre motivation och stimuleras av utmaningar och konkurrens”. De här sakerna måste inte utesluta varandra. Social kompetens och samarbetsförmåga kan lika gärna innebära gott ledarskap (som brukar förknippas med män) som att lyssna på och ta hand om andra (som brukar förknippas med kvinnor). Vår tolkning av vad social kompetens och samarbetsförmåga innebär är inte biologiskt betingad utan helt kontextbunden – knuten till vår kultur och tid. Vad sägs om samarbetsförmåga inom militären? Jo, manlig, högt värderad egenskap. Vad sägs om social kompetens hos ledare? Jo, manlig, högt värderad egenskap.

Författarna hänvisar till dokumenterade biologiska skillnader mellan pojkar och flickor i en rapport av professor Martin Ingvar om biologiska faktorer. Förutom att rapporten innehåller en del formuleringar som sticker i ögonen på en historiker (”Pojkar har alltid läst mindre än flickor och språkmognaden är senare.”) finns det en hel del bra, konkreta tips på vad som kan göras. Rapporten betonar framförallt att pojkar mognar senare och därför har svårare att arbeta på det självständiga sätt som efterlyses i skolan, vilket givetvis är något som skolorna borde ta till sig. Vad rapporten däremot inte visar är a) att pojkar diskrimineras och b) att problemen skulle bero på brist på mansnorm. Tvärtom skriver Martin Ingvar att ”[e]tt område som inte berörts i denna översikt är effekten av omgivningens sociala förväntan”. Han har alltså överhuvudtaget inte tagit genus i beaktande (vilket heller inte var syftet, så det är helt i sin ordning).

Så, mansnormen är alltså det som gör att mannen är det neutrala och kvinnan det avvikande. Ett av de största problemen med mansnormen är alltså att det som har med kvinnor eller flickor att göra tenderar till att könas (se bara på hur kvinnohistoria ibland används synonymt med genushistoria!). Det leder till att män inte har ett kön (eller genus) och att de problem som kommer av att män och pojkar i praktiken faktiskt har precis lika många, komplicerade, problematiska genusuttryck (eller roller) att förhålla sig till kommer lätt i skymundan. Vi har helt enkelt lättare för att upptäcka flickors och kvinnors problem för att de inte följer normen. De problem författarna beskriver beror på just mansnormen – inte på avsaknad av densamma!

För de tycks blanda ihop mansnorm med mansroll, vilket är två helt skilda saker. Det är mansrollen som gör att pojkar får höra att man inte får slå flickor, inte får gråta, inte får ha klänning och så vidare. Det är också väldokumenterat att det till mansrollen hör en antipluggkultur, bland annat i en av de kompletterande rapporterna i samma serie som Martin Ingvars. Där konstaterar nämligen professor Inga Wernersson att det, på vissa håll, är en del av den manliga identiteten att inte anstränga sig i (grund)skolan. Vad som behövs i skolan är i så fall inte mer mansnorm utan en större bredd av mansroller för unga pojkar att förhålla sig till.

Skillnaden i mognad som är som störst i mellanstadiet och som utgör en reell risk för att pojkar halkar efter jämnas ju, på ett rent biologiskt plan, ut med tiden. Pojkar är inte mindre lämpade att lära sig samarbete och sociala färdigheter. Dessutom utvecklas hjärnan under hela skoltiden och som Ingvar skriver: ”Om man inte exponerats för formell skolgång med läs och skrivinlärning utvecklar sig flera av språksystemen i hjärnan på ett helt annorlunda sätt”. Tänk vad antipluggkulturen gör med pojkars hjärnor.

För det finns problem i mansrollen som påverkar pojkars skolresultat negativt. Så är det bara. Lösningen på det är inte och har aldrig varit att skylla på genustänk och tro att pojkar har sämre biologiska förutsättningar att klara skolan än vad flickor har. Från skolans håll faller det som alltid tillbaka på att se barn som individer och från myndighetshåll på att ge lärarna tillräckligt mycket tid att ägna sig åt eleverna istället för byråkrati. Och vill man värna om just pojkarnas bästa med tanke på mognad ska vi omedelbart skrota betyg från tidiga år.

Lösningen på problemen i mansrollen är betydligt kluriga att lösa. Förutom att lärare och andra som handskas med barn uppmärksammas på problemen behövs det fler män i skolvärlden. Fler män som med sin närvaro kan visa pojkar alternativ och vara goda förebilder. Och en betydligt större förståelse för effekten av genus även på pojkar. Vi måste släppa tanken på att pojkar bara är på ett visst sätt och att resten av världen har att anpassa sig till detta (vilket, btw, är just den manliga normen) och att pojkar och män domineras av sin biologi.

 

Att analysera och tänka kritiskt

Okt14

Med dagens informationssamhälle ställs det större och större krav på förmåga att analysera och tänka kritiskt. I grund och botten handlar det om att vi konstant överöses med information och att elever och studenter behöver tränas i att avgöra informationens kvalitet. Är det någons åsikter? Är det att betrakta som fakta? Det här är sånt jag har skäl att fundera över nu när jag, för mig själv, smått summerar årets första kurser.

Studenterna vet mycket väl att de ska analysera och tänka kritiskt. Däremot råder det stora missuppfattningar om vad detta i praktiken innebär. Eftersom jag undervisat på gymnasiet nästan parallellt med universitetet har jag haft den tvivelaktiga äran att se fenomenet kristallklart. Som jag ser det händer det här: eleverna på gymnasiet är inte längre i grundskolan och ska därför börja med någon sorts högre lärande. De ska fortsättningsvis analysera och tänka kritiskt. Det vet inte hur. Ingen lär dem hur.

Grejen är att det där med att analysera och tänka kritiskt är helt sjukt svårt. Halvvägs in i en doktorsavhandling tycker jag fortfarande att det är svåra saker. För gymnasieelever, som ofta får det förklarat endast som att det är dags att börja ”tänka själv” är det nästintill omöjligt. I takt med att gymnasiet blir mindre och mindre ett val för livet och mer och mer ytterligare en instans som elever ska tryckas igenom innan de kan börja leva förlorar de som undervisar på gymnasiet möjligheten att förklara. Det finns inte tid. Istället för att lägga tiden på att träna eleverna att behärska analys och kritiskt tänkande måste man ge dem den ”rätta faktan” så att man i slutet av vägen kan sätta betyg, utvärdera, granska sig själv, skicka förtitolv blanketter fram och tillbaka. De elever som redan kan klarar sig bra, de som hade behövt lära sig halkar efter. De kanske viktigaste verktygen för dagens ungdomar förblir dunkla begrepp utan funktion bortom att reta gallfeber på andra.

När eleverna skriver arbeten har arbetet först en faktadel och därefter en analysdel. De flesta har förstått att det är så det ska se ut. När de har frågat vad analys är har de fått svaret ”dina egna tankar”. Därför skriver eleverna först fakta som de hittat på wikipedia och sedan sin åsikt om det som de skrivit faktan om.

”Gustav III föddes 13 januari (g.s.)/24 januari (n.s.) 1746 och dog 29 mars 1792. Han var Sveriges kung 1771–1792. Han genomförde 1772 en statskupp, som gjorde honom enväldig. Efter att ha startat ett krig mot Ryssland blev han impopulär inrikes, och när han kraftigt minskade adelns privilegier 1789 ökade missnöjet i vissa av dessa kretsar ytterligare.

Gustav III är en intressant person för han var kung men det var ju inte så bra att han startade krig och sånt. Sedan dog han.”

Sedan anger eleverna sina källor för det har de också förstått att man ska göra. Så här:

”Källa: Wikipedia”

Det här är ett fiktivt exempel och på den extrema kanten, men det är beklämmande nära hur gymnasieelevernas verkliga texter ser ut. Eleverna vet inte skillnaden på att skriva sina egna åsikter och på att analysera. Så man ber dem att tänka kritiskt. Att inte bara svälja fakta utan att tänka själv. Man ger dem en bit ambivalent text som kan tolkas ur många olika vinklar.

”Gustav III fick inte starta anfallskrig. 1788 inleder han ändå svensk-ryska kriget efter att några ryska soldater gått över gränsen till Sverige. Man har spekulerat i sanningshalten i den beskrivningen och istället föreslagit att kungen själv arrangerade överträdelsen.”

Där har ni väldigt basic grunder! Varsågoda och diskutera!

”Vi tycker att det var fel av ryssarna att gå över gränsen.”

#facedesk

Att tänka kritiskt är för dem det samma som att kritisera. Ber man dem kritiskt granska en text – även av den simplaste sort – läser de den för att hitta saker de kan kritisera. Då har de gjort en kritisk analys. De har skrivit sina åsikter men bara det negativa.

Den stora frågan är vem som ska göra något åt det här. Vems skyldighet är det att lära eleverna vad analys är och hur man tänker kritiskt? För ett analytiskt tankesätt och kritiskt granskande kommer inte av sig självt. Det kommer förvisso av nyfikenhet på ämnet man arbetar med men framförallt genom träning. Träning, träning, träning. Och för att denna träning ska ha någon som helst effekt så måste eleverna faktiskt få hjälp i hur de ska gå tillväga. Det är något som man kan lära sig och inte någonting man antingen föds med eller lever utan. Det handlar inte om intelligens, inte om att skilja agnarna från vetet. Det får inte bli sättet på vilket man sorterar bort folk på gymnasienivå. Analys och kritiskt tänkande är heller inte alls detsamma som att bara ”tänka själv” utan snarare motsatsen: det är att tänka i så många kopplingar som möjligt. Dessutom står de inte i något sorts motsatsförhållande till grundskolans pedagogik och behöver inte alls vara något nytt och stort på gymnasiet.

Men analys och kritiskt tänkande kräver mer än faktarabblande bedömda med fylla-i-frågor. Det tar tid och det måste få tid. Det är ett sätt att tänka, ett sätt att processa information. Det är färdigheter för livet och, i mitt tycke, oerhört viktiga sådana.

Så kommer de upp till universitetsnivå. Och jag älskar universitetet, det vet ni, men det är inte ett ställe där någon kommer att ha tålamodet att lära studenterna grunderna i ett analytiskt, kritiskt tankesätt. Det är inte vad universitetet är till för. Grunderna måste redan finnas där. Jag säger inte det för att vara elitistisk utan snarare tvärtom: alla kommer inte att komma till universitetet men alla kommer att behöva grunderna i analys och kritiskt tänkande.

Det här inlägget har inte tillkommit för att jag tycker att det är något fel på dagens elever. Faktum är att de grupper jag just har haft har varit alldeles osedvanligt duktiga och trevliga. Nej, inlägget har sprungit ur min egen frustration över att inte kunna göra mer. För min egen del handlar det kanske främst om att jag bara har haft enstaka kurser och därför inte kontinuerligt arbetar med samma elever men när jag ser de andra lärarnas arbetsbörda och när jag ska bedöma vad eleverna kan är det samma mönster. Min frustration är enorm när jag inte har tid att förklara för eleverna vad som gick fel och vad som blev rätt i deras texter. Jag skriver långa kommentarer på deras inlämnade uppgifter, kanske längre än vad de orkar läsa och definitivt mer än vad de flesta kommer att på riktigt ta till sig. Allt jag kan göra är att sätta betyg och gå vidare. De utvärderingar som lärarna i dag tvingas lägga sin tid på går ut på att föra in betygen i statistiska staplar – inte återknyta till den individuella elevens utveckling. Utvärderingen är av lärarens arbete i förhållande till någon sorts nationell standard, inte till den enskilda eleven.

Det är ett jätteproblem. Och ett ännu större problem är en ny generation som har tillgång till all världens fakta men som tror att kritisk granskning är detsamma som att hitta någonting negativt med informationen.

Första sommaren med skolbarn

Maj22

I vanlig ordning kryssade vi för att vårt dagisbarn skulle fortsätta på dagis hela juni för att vara ledig i juli. Det är så vi brukar göra. Problemet är väl bara att vi kanske inte riktigt hade tänkt igenom det där med vad som händer när man sedan har ett barn som inte går på dagis utan i skola. Detta skolbarn kom glatt hemdansande och meddelade att nu är det bara två veckor kvar till sommarlovet och sedan är han ledig. Jag satte mitt kaffe i halsen och sa att det kan ju omöjligt vara sant. För det kan det ju inte. Så jag frågade lite diskret personalen:

Jag: Så jag hörde att det blir sommarlov snart…
Personal: Jo, bara två veckor kvar!
Jag (kväver många fula ord): Just det. Två veckor.
Personal (ler stort)
Jag: Så alltså… Vad händer sen då?
Personal (lyfter ett frågande ögonbryn): Va?
Jag: Jo… Liksom.. Vad händer sedan när sommarlovet börjar? Med barnen, menar jag.
Personal (lyfter ytterligare ett frågande ögonbryn): Ja då kommer ju barnet att vara hemma.
Jag: Aha. Så…
Personal (lägger armarna i kors)
Jag: Han kommer inte att vara här då? Ens lite?
Personal: Nej. Skolan är rätt stängd på sommarlovet.
Jag: Just det. Så han kan inte typ gå på dagis då eller så?
Personal (talande tystnad)
Jag: Nej. Kanske inte.
Personal: Kanske inte.
Jag: Så han blir hemma i två månader drygt.
Personal: Jo.
Jag (tvingar fram ett leende): Yeee.

Tydligen ska man ha anmält barnet till ett snordyrt personlighetsutvecklande läger för flera månader sedan för att vara en bra förälder. Och så ska man tänka ”äntligen kvalitetstid” och inte ”holy fuck” när man får höra att sommarlovet är drygt två månader långt fast man själv knappt skulle kunna ta ett par veckors semester.

När det börjar

Aug13

I dag körde vi vår lille son till första dagen i skolan. Skolungen. Redan. Tilda går sin första dag på nya dagis och förkunnade stolt att hon inte ville att jag skulle komma med alls för hon visste minsann redan hur allt ska vara. Att hon var nervös syntes dock tydligt. Ni vet, man hör det på tonläget, ser det på en liten rodnad på kinderna. Vet att hon försöker vara tapper och stor. Vilho å sin sida var förvisso nervös men betydligt mer intresserad av att få komma in i klassrummet, rätta fröken och visa hur mycket han redan kan. Älskade, fina ungar!

Själv gör jag första riktiga heldagen på jobbet vilket är helt otroligt skönt. Att få ha ett jobb som får det att krypa i fingrarna när man inte fått jobba i fulltakt.

Och så tänker jag på hur fantastiskt det är att vi har fri, mångårig utbildning i det här landet. Att mina barn får gå i skolan helt gratis. Att de får bra mat, material och omvårdad. Det ska man vara tacksam över.

Men så tänker jag också lite på att det nu sedan Vilho har börjat skolan inte längre är vi som bestämmer fritt över hans tid. Vill vi dra iväg på en äventyrssemester en tisdag måste vi be om lov att få ta vårt barn med oss. Den tanken har jag lite svårt med, särskilt sedan det i Sverige har förekommit att rektorer faktiskt har nekat föräldrarna ledigt åt barnen. Kan man inte ta sitt barn ur skolan någon vecka utan att det obönhörligen hamnar så mycket efter att 9 års skolplikt är hotad är det något seriöst fel med skolsystemet.

När skolplikten först infördes (1848 i Sverige, men 9 år blev det inte förrän 1958) fanns det förstås många motståndare. Ofta betraktas dem som var motståndare till skolplikten som bakåtsträvande, outbildade plebejer utan förstånd att begripa det bästa för sina egna barn. Att skolplikten är livsviktig för jämställdheten, jämlikheten och välfärden råder det knappast några tvivel om, men jag kan verkligen sympatisera med dem som var motståndare. Vilken maktlöshet det måste ha varit att se staten införa tvång på att barnen skulle vara någon annanstans än hemma på gården, många timmar varje dag i flera år. Vilken panik det måste ha varit i en tid när barnens insats var viktig för jordbruket, och på en liten gård till och med för uppehället. Dessutom är jag knappast varken den första eller den sista föräldern som sörjer förlusten av friheten att få rå om sitt barn den lilla tid man har att avvara. Inga fler sovmorgnar med spinkiga barnarmar slingrade runt halsen. Inga mer långsamma vardagsfrukostar då vi kan prata om just det som känns viktigast just då. Inga fler spontana utflykter bara för att solen överraskande lyser efter många gråmulna dagar.

Det finns sådana som förespråkar förlängd skolplikt, att den skulle börja redan vid 3 års ålder, för att det liksom skulle gynna barnens utveckling. Själv funderar jag på vilken utveckling vi talar om då, och om vi verkligen har tillräckligt säkra mätverktyg för att fastslå att föräldrar bara ska få bestämma över sina egna barns tid de första tre åren. Jag betvivlar verkligen att det i längden skulle gynna barnen även i de färdigheter som inte går att mäta, och jag ställer mig mycket tveksam till om mindre fri tid tillsammans med föräldrarna verkligen är vad dagens barn behöver.

Så jag förstår de där som var motståndare till skolplikten, även om jag själv förstås inte är det. Jag förstår känslan av maktlöshet och förlust när barnets tid tillhör samhällsnyttan, inte familjen. Men nu, nu börjar det. Allt jag kan göra är att hoppas att skolan är den trygga vardag sonen, och alla andra barn, förtjänar och att vi aldrig någonsin får ett sådant system där jag inte får låna honom ibland.

Problemen i skolan löses inte genom att man ger upp

Apr10

I Finland diskuteras nu hur man ska kunna disciplinera eleverna i skolan sedan en lärare blivit avskedad efter att ha knuffat en elev som del i ett sätt att få den störande eleven ut ur matsalen. Och sånna här grejer är så himla svåra. Hur ska man kunna skapa en arbetsro för alla de elever som sköter sig utan att stänga ute dem som inte gör det? Så nu talar man om att det kunde vara dags att införa relegering i den finska skolan så att de värsta bråkstakarna kan skickas hem. Lite som att gå från skolplikt till skolprivilegium.

Självklart är det inte bara barn från trasiga hem som beter sig illa i skolan, det är det inte, men det är barnen från trasiga hem som med ett sådant system kommer att råka mest illa ut. För många barn är nämligen skolan den enda fasta punkten. Visst skriker man åt lärarna, visst stör man och visst testar man alla gränser, men det är också den enda platsen i världen där det finns vuxna närvarande, där det gör något att man stör och där någon sätter gränser – allt det där som barn behöver. För alla barn behöver vuxna, behöver få känna att de kan kontrollera sin omgivning (en del genom att störa och få skäll, andra genom att uppföra sig och få beröm) och alla barn behöver gränser. Om vi skickar hem de barnen som behöver skolans trygghet mest, vad händer med dem då? Att skicka hem barnen förutsätter ju ändå att de kan få den där vuxna närvaron, uppmärksamheten och gränserna hemma. Att den dubbelarbetande pappan kan ta ledigt och vara hemma med sin relegerade illbatting för att barnet inte istället ska tillbringa sin tid på stan – rätt nöjd med att slippa skolan. Att den alkoholiserade mamman kan ge uppmärksamheten och sätta gränserna för det barnet som skolan frånsagts sig ansvaret för – när det brukar vara knepigt nog att ens se till att det blir mat på en daglig basis.

Det finns en grundläggande fråga i vem som ska ta ansvaret för barnet när det relegeras. Men det finns en ännu viktigare fråga i vem som har rätt att frånsäga sig ansvaret för barnet. Är det någonting jag lärt mig sedan jag fick egna barn så är det att de små monstren somliga dagar gör sitt allra bästa för att jag ska vilja frånsäga mig ansvaret, stänga dem ute och säga att de inte får vara med längre. Så kryper de upp i famnen och frågar om jag fortfarande tycker om dem. Och jag svarar att jag alltid älskar dem mer än något annat i hela världen, fast de är små monster, fast man inte får måla på trappen, tömma tvål över golvet eller leka åskväder med askan från öppna spisen. Det är den viktigaste gränsen jag som förälder kan sätta: jag ger aldrig upp. Hur mycket mina barn än försöker jävlas, kommer jag aldrig att ge upp.

Att relegera ett barn är att ge upp, att ge barnet rätt i sin rädsla över att misslyckas och att inte vara viktig.

Vi ska inte tolerera att barn beter sig hur som helst. Eleverna i skolan ska ha arbetsro och de få som missköter sig ska inte få förstöra för alla andra – de ska inte få sätta gränserna. Därför behöver lärare kunna känna sig trygga i sin roll som auktoriteter. Det betyder att det borde ingå saker som konflikthantering i lärarutbildningen och att lärarna måste ha rätten att även fysiskt hjälpa elever ut (genom dörrar, inte fönster), att ställa sig i vägen, att leda i armen och så vidare. Det tabu på att lägga sig i hur andra sköter sina barn som vi har här i Finland och i Sverige måste bort så att lärarna och andra vuxna i barnens närhet får säga ifrån och hjälpa till att sätta gränserna.

Och framförallt så måste det finnas tillräckligt många vuxna på plats i skolan. I en grupp med 30 elever har en lärare inte en chans om ett par av dem börjar bråka. I en grupp på 18 elever är chanserna redan betydligt bättre – både att det inte blir bråk från början och att läraren kan reda upp det. Dessutom ska de vuxna på plats inte vara väktare, som en del föreslår, utan utbildad skolpersonal; lärare, kuratorer, psykologer, assistenter till exempel. Och ingen, ingen, på skolan har rätt att knuffa någon annan.

Jag medger att jag hade fel

Jan13

Jo, jag trodde att studentskrivningar var det dummaste påfundet inom den svenska skolvärlden. Jag hade fel. De nya hårdare kraven på att följa skolplikten in absurdum är dummare.

Skolplikt är bra, jag är helt för det. Utbildning av folket är livsviktigt för att bibehålla välfärden och det faktum att klasskillnaderna trots drygt 150 år av folkskola fortfarande avspeglas i utbildningsnivån talar sitt tydliga språk. För ett mer jämlikt samhälle behövs utbildning till alla.

Så nu vill man i Sverige vara restriktivare med att bevilja ledighet för semestrar utanför ordinarie lovtider. Suck. Är det inte ett långt allvarligare problem att föräldrar inte tar sig tid för att umgås med sina barn än att föräldrar vill ta med sig sina ungar på en veckas semester till solen?

Det talas mycket om individanpassad undervisning där varje elev ska få chansen att lära sig åtminstone i viss mån i egen takt. Hur kan det då komma sig att en elev inte kan få ledigt i en vecka – vilket i skoldagar egentligen bara är 5 dagar? Visst finns det folk som utnyttjar systemet, elever som verkligen inte borde missa en veckas undervisning och sådana som inte ger skolan tillräckligt med framförhållning för att en ledighet ska kunna kompenseras. Men rädslan för att en del kan missbruka systemet får inte styra.

Dessutom – och jag vet att det här är generaliserande – så är säkert de flesta av de elever som inte skulle kunna arbeta igen en veckas frånvaro de som är skoltrötta eller har det svårt hemma. Vad skulle kunna vara mer motiverande för just dessa elever än lite semester och tid tillsammans med familjen, vidgade vyer. Det är ju för sjutton barn!

Bekämpa sjukfrånvaron istället. Där finns det verkliga problem.

Av alla dumma idéer

Dec21

I Sverige diskuterar man som bäst möjligheterna att återinföra studentexamen. I Finland funderar man snarare på hur man ska komma bort ifrån den.

Jag förstår vikten av kontroll. Både statlig kontroll över vad som händer i skolorna och att systemen uppfyller kraven, och den kontroll som innebär att man vet på ett ungefär vad ungdomarna kan när de kommer ut ur skolan. Jag förstår det, men samtidigt är det så åt helvete fel tänkt.

Den största invändningen – och nu bortser jag från att pengarna som återinförandet skulle kosta gör sig bättre på andra håll – är att vi sätter ett större värde på att mäta och rangordna än på att ge färdigheter för ett liv i framtiden. Att lägga all sin kraft på att komma igenom skrivningar en viss dag, en viss tid ger knappast eleverna den känsla för kontinuerligt lärande som de borde utrustas med. Inte heller belönas de för färdigheter som kan tänkas vara nyttiga i framtiden, när det är deras tur att förvalta världen – kreativitet, nytänkande, skapande? Dessutom då förutsätter vi att alla i 18-årsåldern fungerar ungefär likadant, vilket ett besök på vilken skola som helst kan bekräfta är en felaktig premiss. Istället för att ge eleverna en chans till individuellt lärande i den takt som passar dem stresspressas de igenom ett standardiserat skolsystem där det viktigaste är att samhället i slutändan har en måttstock på vem som orkat med. På så vis prioriterar man att alla har fått samma information, inte att alla har fått samma chans till lärande, för i ärlighetens namn är det långt ifrån samma sak.

Barn och ungdomar spenderar allt fler år i skolbänken. Själv är jag inne på mitt tjugonde, men jag gör det för att jag älskar det. Skolbänken passar mig, jag gillar lukten av vetandets snirkliga korridorer och frasandet när man öppnar en ny bok, men jag respekterar att det inte gäller alla. Samtidigt som vi oroar oss över problemen med ökande marginalisering tycks vi tro att en skola för alla är en skola där alla måste vara. I dag är gymnasiet mer eller mindre obligatoriskt i Sverige, vilket knappast gynnar dem som redan i högstadiet inser att deras styrka ligger i andra områden än svenska, engelska och matematik. Nu ska de inte bara orka ytterligare tre år i skolan, utan testas i slutet också. Eller ska studentexamen bara gälla de teoretiska gymnasielinjerna? De som kommer att ha en bättre chans för att skolsystemet passar dem?

Att ha en utbildning är viktigt, det kommer man inte ifrån, men att likställa utbildning med förmågan att efter 12 år i skolan under några få dagar med slumpen som bästa vän svara rätt på några frågor är makabert. Idén med att återinföra studentexamen kom när en betydande betygsinflation uppdagats, och syftet är att göra ett föråldrat system rättvisare. Rättvisare för vem?

Läs gärna Johannes Åman om ämnet!

DN