Den första december smög sig på och attackerade oväntat i morse. Kidsen fick öppna första luckan på sina kalendrar som deras intelligenta moder (alltså jag) införskaffat redan för månader sedan. Tilda har, sedan införskaffandet, i princip varje dag gått och med lustfylld förväntan försiktigt känt på sin kalender: en sån där enorm tingest med prylar bakom varje lucka som i själva verket kanske skulle vara värd 5 euro men kostade en halv månadslön eftersom den hade Frozen-tema.
När Tilda såg att det fanns en Frozen-kalender att välja på ville hon inte se åt någon av de andra. Det var bara den som hägrade. Bara den. Jag svalde hårt och betalade. Jag kollade däremot inte exakt vad som skulle finnas bakom varje lucka. Tilda älskar ju allting som har med Frozen att göra så jag tänkte att det liksom inte kunde gå fel.
Det kunde det.
I den första luckan, som öppnades av nervöst darrande små barnahänder i dag, fanns smink. Ögonskugga, närmare bestämt. Ögonskugga som, när barnet försökte öppna asken, visade sig vara av den sortens sketna kvalitet som går i tusen bitar och ramlar ut i sängen. Och Tilda grät förstås. Floder, grät hon. ”Vad i hela friden ska jag med ögonskugga till?” tjöt hon ”Jag behöver ju inget smink!”
Det är lustigt hur en liten Frozen-fantast på 6 år kunde räkna ut detta simpla medan de, sannolikt vuxna normalbegåvade, som planerade en julkalender för barn inte kunde. Barn behöver inte smink.
Det ska medges att inget barn egentligen behöver 24 små leksaker heller, om vi ska vara petiga, och det är klart att det är mitt fel som inte noggrannare inspekterade exakt vad som var i kalendern. Men jag hade trott att den skulle ha med Frozen att göra. Det som har mest med Frozen att göra är framsidan, den som man har sönder när man öppnar luckorna. Och bakom de andra luckorna finns mer smink. Läppstift, läppglans, mer ögonskugga, rouge, sminkborstar samt ett gäng små burkar jag inte ens vågar gissa vad de innehåller. Det enda som verkar vara ens lite relaterat till filmen är någonting som kanske liknar en krona och ser ut att vara tillverkad av såndär skumplast. En kam och en liten spegel är det enda som går att leka med. Sju av prylarna har bilder av antingen Elsa eller Anna och kan väl möjligen med lite fantasi säga vara kopplade till temat.
Och jag blir, inte alldeles oväntat arg. Arg på mig själv som litade på att en svindyr Frozen-kalender hade Frozen-relaterat innehåll snarare än billigt skitsmink. Arg på de kommersiella, objektifierande krafter som tycker att drygt 20 olika sminkprodukter är vad små flickor vill ha. Tokförbannad på att en film som hade kunnat vara – och de facto är – uppskattad av både pojkar och flickor för humorn och styrkan och för att det är en av få Disneyfilmer som inte bara går ut på att pojken och flickan ska få varandra på slutet förvandlas till smink. FUCKING SMINK!? Det har INGENTING med filmens innehåll eller budskap att göra. Det är inte magi, det är inte syskonkärlek, det är inte samhörighet, det är bara blaj.
Nästa gång kommer jag att se till att veta vad som finns i kalendern jag köper. Det här vill jag inte utsätta mitt barn för igen.
Hit och dit och tillbaka igen 
Frozen är en prinsessfilm med fina klänningar och långa hår och en skriksång som fastnar som tuggummi i hjärnan. Alltså är skönhetstemats logiskt för större delen av världen, skulle jag säga. Tyvärr.
Jag tycker de facto att Frozen var alldeles ovanligt lite fokuserad på kläder och hår (förutom kanske i ”Let it go”-sången, irriterande nog), för att vara en Disney-prinsessfilm. Och hursomhelst så är det idiotiskt att fylla hela kalendern med utseenderelaterat skräp. Varför inte små Olaf-bitar att bygga en egen Olaf av, t.ex.?
Jag säger bara vad jag tror att en mycket, mycket stor del av publiken ser – en prinsessfilm. För att se det du och jag ser krävs kanske en viss förförståelse som saknas på många håll. Jag har själv mycket äldre barn, men när Frozen hade premiär bodde jag utomlands och hade kontakt med en hel del kvinnor med yngre barn. Grabbarna talade aldrig om filmen, tjejerna ville ha Elsas klänning och hår och sjunga sången. Ingen analys eller diskussion från vuxenvärlden.
Jag tror också att många tyvärr ser en prinsessfilm, och kanske det bara är de kretsar som jag rör mig i som gör att jag hade fått uppfattningen att Frozen faktiskt har tagits emot som en power film snarare än renodlat prinsessig. Sedan handlar det, som vanligt, om vad man faktiskt gör med det. I en kalender hade man kunnat lägga pennor och sudd, klistermärken, små figurer, en linjal eller liknande. Det var vad jag hade förväntat mig. Sedan ska också tilläggas att det alltså inte är någon som egentligen försökt dölja vad som finns i kalendern. Det är lätt att hitta om man bara hade förstått att man borde ha undersökt det.
Jestas vilken bra idé med små byggbitar! Det hade varit lysande!
BUUU för sådant skit! 😦
😦
Så trist. Sonen fick en (traditionell luck-) kalender av sin farmor. Tema: Disneys Planes. Den är så dålig att det inte är sant – luckorna är till och med i nummerordning. Inget spännande letande efter rätt dags lucka här inte! Och bilderna passar såklart inte in i den stora bilden utan är bara random bilder av plan.
Disney är bara rahat pois ja heti 😦
Som tur är vet han inte ens vad Planes är för nåt. Han öppnar pliktskyldigast luckorna men den kalender som han är ivrig över är BUU-kalendern. Den kan ha beundra hur länge som helst.
(Och så den hemlagade presentkalendern med pappas gamla Riddarlegon, men det är en annan historia.)
MÄH! Luckorna i ordning?! Vart är världen på väg egentligen? Vi har tidigare år haft presentkalender. En sån där i trä från Stockmanns med små luckor (i ordning förvisso, men det är ju träluckor så det gör inget) som vi varje kväll lagt en lapp med ledtråd till ett gömställe i. På morgonen har barnen fått leta rätt på en liten present. Grejen är bara att det tar en massa tid att arrangera en sån kalender och jag vill ha en lättare väg ut. Förra året hade vi LEGO-kalender och det är ju bra.
Äsch vad trist! Tycker inte heller smink alls passar i en julkalender, vad i världen tänkte de på? Jag avskyr iofs alla kalenderar med grejer i, dels för att de är så himla dyra och dels för att grejerna alltid är av skitkvalitet – så vi kör med bildkalendrar och så får de varsin choko-kalender. De får inte ens välja, haha, jag köper dem! Och ett par år har jag till och med köpt dem nån dag i efterskott (typ så vi varit på landet över veckoslutet och glömt hela grejen) och fått dem till halva priset. Men det kammar inte hem några mother of the year -poäng har jag på känn…
Hehe! Kommer inte några mother of the year-poäng för ett bra försök att vara till lags heller, kan jag meddela.
Jag läser detta medan jag dricker en kopp jul-te, innehållet varje dag i min julkalender i år. Hade tänkt skriva mer om hur fasansfullt det är med smink till småflickor, hur kommersiellt det är med jul etc. Men mitt te är inte varmt hur länge som helst.
Du lever ett hårt liv.