Etikettarkiv | Smink på barn

Ikväll har ni chans att få mer av mig än ni någonsin velat ha

Jag har visst glömt att berätta, men i kväll ska jag alltså vara med i SVT Debatt och prata smink på barn.

Och nu ligger jag på ett hotellrum i Sverige och undrar hur i hela helvete det blev så här. Av alla viktiga genusfrågor i världen – av allt det jag verkligen brinner för – så ska jag tala om smink på barn. Maken till västerländskt, lyxproblem har jag nog aldrig sett.

WIN_20151126_185539

 

Att kränga smink till barn

Den första december smög sig på och attackerade oväntat i morse. Kidsen fick öppna första luckan på sina kalendrar som deras intelligenta moder (alltså jag) införskaffat redan för månader sedan. Tilda har, sedan införskaffandet, i princip varje dag gått och med lustfylld förväntan försiktigt känt på sin kalender: en sån där enorm tingest med prylar bakom varje lucka som i själva verket kanske skulle vara värd 5 euro men kostade en halv månadslön eftersom den hade Frozen-tema.

När Tilda såg att det fanns en Frozen-kalender att välja på ville hon inte se åt någon av de andra. Det var bara den som hägrade. Bara den. Jag svalde hårt och betalade. Jag kollade däremot inte exakt vad som skulle finnas bakom varje lucka. Tilda älskar ju allting som har med Frozen att göra så jag tänkte att det liksom inte kunde gå fel.

Det kunde det.

I den första luckan, som öppnades av nervöst darrande små barnahänder i dag, fanns smink. Ögonskugga, närmare bestämt. Ögonskugga som, när barnet försökte öppna asken, visade sig vara av den sortens sketna kvalitet som går i tusen bitar och ramlar ut i sängen. Och Tilda grät förstås. Floder, grät hon. ”Vad i hela friden ska jag med ögonskugga till?” tjöt hon ”Jag behöver ju inget smink!”

Det är lustigt hur en liten Frozen-fantast på 6 år kunde räkna ut detta simpla medan de, sannolikt vuxna normalbegåvade, som planerade en julkalender för barn inte kunde. Barn behöver inte smink.

Det ska medges att inget barn egentligen behöver 24 små leksaker heller, om vi ska vara petiga, och det är klart att det är mitt fel som inte noggrannare inspekterade exakt vad som var i kalendern. Men jag hade trott att den skulle ha med Frozen att göra. Det som har mest med Frozen att göra är framsidan, den som man har sönder när man öppnar luckorna. Och bakom de andra luckorna finns mer smink. Läppstift, läppglans, mer ögonskugga, rouge, sminkborstar samt ett gäng små burkar jag inte ens vågar gissa vad de innehåller. Det enda som verkar vara ens lite relaterat till filmen är någonting som kanske liknar en krona och ser ut att vara tillverkad av såndär skumplast. En kam och en liten spegel är det enda som går att leka med. Sju av prylarna har bilder av antingen Elsa eller Anna och kan väl möjligen med lite fantasi säga vara kopplade till temat.

Och jag blir, inte alldeles oväntat arg. Arg på mig själv som litade på att en svindyr Frozen-kalender hade Frozen-relaterat innehåll snarare än billigt skitsmink. Arg på de kommersiella, objektifierande krafter som tycker att drygt 20 olika sminkprodukter är vad små flickor vill ha. Tokförbannad på att en film som hade kunnat vara – och de facto är – uppskattad av både pojkar och flickor för humorn och styrkan och för att det är en av få Disneyfilmer som inte bara går ut på att pojken och flickan ska få varandra på slutet förvandlas till smink. FUCKING SMINK!? Det har INGENTING med filmens innehåll eller budskap att göra. Det är inte magi, det är inte syskonkärlek, det är inte samhörighet, det är bara blaj.

Nästa gång kommer jag att se till att veta vad som finns i kalendern jag köper. Det här vill jag inte utsätta mitt barn för igen.

Att sminka sitt barn

Igår skulle Tilda på femårskalas hos en av sina många bästa vänner. Tilda hade redan flera dagar i förväg planerat att hon skulle ha den långa blåa Askungenklänningen och de nya glittriga ”kluck-skorna” (som låter kluck, kluck när man går eftersom de har klack). Dagen innan kalaset målade hon naglarna (verbet för detta är att ”nackla”) och lade fram alla sina saker i prydliga högar. Årets fest, liksom. Enda gången någonsin hennes bästis har femårskalas. Det är stort!

Och så frågade hon mig om jag kunde sminka henne till festen.

Jag är nästan alltid osminkad, men om vi ska bort på fest någonstans brukar jag dra på ordentligt. Inte för att jag tycker att jag måste, utan för att jag tycker att det är kul. Det är en del av det där pirriga förberedandet inför något som man längtar efter; att få träffa sina kompisar, dansa hela natten, glömma den gråa vardagen en stund. Men jag skulle ljuga om det inte också låg en del fåfänga i mitt sminkande. När jag sminkar mig, tar på mig festklänningen, snörar på höga dansskorna med de rosa sidenbanden (oh yeees!) och duttar parfym ger det mig en känsla av att vara redo, att vara förberedd och en attityd där jag är Världens Drottning. Kanske är det ytligt? Kanske är det mänskligt? Jag vet iallafall att jag inte skulle vilja vara utan den där känslan och den där attityden – det där glamorösa jaget. Det är inte samma jag som sitter osminkad, iförd tofflor och gårdagens (okej, okej, jag är inne på dag tre med samma) outfit framför en skärm och skriver medeltida rättshistoria, och det är inte heller ett bättre jag, men det är ett jag som kan komplettera, lätta upp och skapa en större substans.

Allt det här funderade jag på när min dotter med förväntansfulla min, stora blå ögon och sina älskade kluck-skor nonchalant dinglande från pekfingret frågade mig om jag kunde sminka henne. Varför vill hon ha smink? För att vara vacker och värnlös inför pojkar? På ett femårskalas för bara flickor. Knappast. Nej, hon vill ha den där känslan – den där attityden – av att vara helt förberedd på att ta över världen, att träffa sina kompisar och dansa hela natten (eller till kl 19.30 då, i det här fallet). Sminket är en del av det jag som ska på kalas, en del av den ritualen som visar att det inte är vilken dag som helst. Det är den sista delen av hennes prinsessutstyrsel.

Sminket är för henne inte att underkasta sig skönhetsideal. Det är hon för ung för att förstå och smink har aldrig använts som ett nödvändigt ont i hennes närhet. För det är ju så att normer och värden inte är medfödda utan något som vi som vuxna överför till våra barn, ofta som svar på oskyldiga frågor om förhållandena i världen. Hon vet inte vad smink symboliserar förrän någon upplyser henne om det. Och vet ni vad? Jag hade nog inte kunnat svara på frågan varför hon inte skulle få sminka sig.

”Det passar sig inte med smink på små barn” är en lögn. Jag har sminkat dem till katter, tigrar, möss och ninjor otaliga gånger. Så varför inte till prinsessa?

”Du är så vacker ändå, så du behöver inget smink.” Till skillnad från mig själv då, som glatt sminkar mig inför fester?

Det är möjligt att jag är en förkastlig genusmamma, men jag tycker faktiskt inte att det gör något att hon sminkar sig när hon ska på kalas. Om det skickar fel signaler till andra vuxna är det fel på de andra vuxna, för min dotter är samma vilda unge oavsett om hon har smink eller inte och förtjänar lika lite som andra barn att dömas efter ytan. Om det fördärvar henne att hon får leka prinsessa en kväll undrar jag om det hade fördärvat henne lika mycket om hon klätt ut sig till Spindelmannen eller Byggare Bob – om fördärvet kommer av att hon vill föreställa en kvinnlig stereotyp. Och om problemet är att hon härmar vuxna kvinnor skulle jag väldigt gärna vilja veta vad det är för fel på att vara vuxen kvinna. Med största sannolikhet är det ju ändå vuxen kvinna hon är på väg mot att bli. Nej, barn ska inte sminka sig som en del av vardagen och barn ska inte sminkas på föräldrarnas initiativ, men barn som vill klä ut sig till prinsessor med läppstift och kajal är inte sämre än barn som vill klä ut sig till Hulken och bli målade gröna. Vi får inte applicera vår negativa bild av stereotypa kvinnliga uttryck på barn, för då kommer vi aldrig att förändra den negativa bilden.

Så jag sminkade henne. Och så frågade jag om jag fick ta en bild. Men det fick jag inte, för den här outfiten, den var bara till för henne och hennes polare. Bra så.