Etikettarkiv | Men för i helvete

Vad Leif GW och Springare sa och vad de inte sa

Efter att SVT sände ett program i vilket man diskuterade det faktum att invandrare är ordentligt överrepresenterade vid grova brott var det en viss sorts människor som jublade. En viss sorts människor, som vill kunna prata om problem med invandrare utan att kallas rasister, men som ändå inte vill hålla sig till fakta utan att blanda in en salig massa tyckande. Vi måste kunna tala om problem som utanförskap medför. Jag håller med om det. Men vi måste fortfarande gör det utgående från fakta.

För det första var det många som menade att man efter programmet nu äntligen kan börja tala om att Sverige tar in för många invandrare och inte klarar av alla för nu har det sagts på bästa sändningstid. Men både Springare och Leif GW gavs chansen att berätta vad de ansåg vara lösningen på problemet de diskuterade och ingen av dem lyfte fram begränsningar som en lösning, eller ens volymer som en del av problemet. Vi talar här alltså om två helt skilda saker.

Att påstå att invandrare är överrepresenterade är att framföra fakta. Trots att många skriker om att Sverige försöker dölja sådana problem så har det under flera decennier bedrivits forskning på området, och dessa forskningsrapporter finns i ganska stor utsträckning fritt tillgängliga för den som tycker att forskning är intressant. Invandrares överrepresentation är alltså ett helt legitimt ämne att tala om.

Det är när man börjar säga att volymer, eller begränsning i intagande av flyktingar är lösningar på problemen som man är ute på tunn is. Genom att tala om hela gruppen invandrare i sådana termer som att den måste begränsas eller volymmässigt kontrolleras går man ju ifrån att diskutera ett verkligt, faktabaserat problem till att lägga över ansvaret för detta problem på alla som inte är svenskar. Det är här någonstans vi rör oss mot rasism, att ställa grupper emot varandra på basis av etnicitet. Det är farligt. För när det finns för många barn i en skolklass, inte talar vi om att vi borde föda färre barn eller att en del barn inte får plats i skolan. Det är ju inte barnens fel eller barnens ansvar. Lösningen måste komma från andra hållet.

När jag diskuterade det här med en typ som triumferande proklamerade att Springare och Leif GW nu äntligen sagt det SD påpekat så länge blev jag hänvisad till ett blogginlägg (om jag fick en femma för varje gång jag blir skickad till ett blogginlägg när jag ber om länk till forskning vore jag rik…). Det är Elisabet Höglund som skriver, och som gör exakt samma märkliga tolkning.

Jag lyfter ut några valda delar som får nackhåren att resa sig på mig:

”Hittills har man sagt att gravt belastade kriminella personer kommer från socioekonomiskt svaga grupper i utanförskapsområden. Ja, det stämmer. Men man kan inte bara framhålla socioekonomiska faktorer som förklaringsgrund till den grova brottsligheten. Det finns andra faktorer också. Och det är dessa vi måste börja ta itu med.”

Forskningen visar att socioekonomiska faktorer är den absolut mest avgörande faktorn, inte bara när det gäller invandrare utan också svenskar som begår brott. Forskningen har inte lyft fram några speciella andra faktorer. Först vill Höglund vila på forskningsgrund, men sedan dissar hon forskningen för att säga att det måste finnas andra faktorer vi måste ta itu med. Här går vi raka vägen från någonting som vi lugnt kunde ha diskuterat till att bara

Kuvahaun tulos haulle what did you say meme

Och det är ungefär tvärtemot vad den intervjuade kriminologen sa. Han menade ju nämligen att man inte kan låta de få som begår brott definera synen på gruppen som helhet. Om vi tar en jämförelse: Det är betydligt vanligare att pojkar som får ett namn som slutar på -y (till exempel Kenny, Sonny, Ronny…) hamnare i fängelse. De är statistiskt överrepresenterade. Då kan man ju ställa sig frågan vad som är relevant. Att deras namn slutar på en viss bokstav, eller att vissa namn har varit populära bland människor av en viss socioekonomisk status. Ska vi börja begränsa antalet män med namn på -y?

Därefter skriver Höglund att polisen (tvärtemot vad polisen själv just påstått) är rädd för att ta itu med buset.

”Polisen måste våga möta de grova brottslingarna med samma metoder som dessa använder. Silkesvantarnas tid är förbi. De kriminella gängen är inte rädda för den svenska polisen eftersom de vetat att polisen inte vågar agera.”

Och vad hände med alla de kriminella gäng som är svenska helt plötsligt? För statistiskt sett är det ju ändå i siffror flera svenska kriminella än utländska (det är proportionerna som visar överrepresentativet alltså). I det här stycket låter det som att polisen bara har utländska superkriminella som ”inget hellre vill än att skada och helst döda poliser” som motståndare. Det är definitivt inte den bilden som Springare och Leif GW gav.

Det här stycket är annars ett ganska lysande exempel på hur en sak förvandlas till en annan:

”Leif GW Persson tog upp en annan viktig aspekt i programmet, nämligen att den grova brottsligheten kommer att bli en av de stora frågorna i 2018 års valrörelse. Han kan få rätt. Det finns, som han själv påpekade, en stark oro i de djupa leden över detta. Det finns också en stark folklig vrede över att medier och politiker väjer för att säga sanningen om hur det förhåller sig med kriminaliteten bland invandrare.”

Leif GW sa mycket riktigt att den här frågan kommer att bli stor i nästa valrörelse och att frågan oroar folk, men han sa INTE någonting om folklig vrede över att medier och politiker skulle väja för sanningen. Tvärtom påpekade han att han själv suttit sedan 90-talet i TV och käbblat om det här.

Springare poängterar att politikerna har ”sålt bort makten över det här ämnet till två ytterligheter” men att diskussionen måste föras någonstans i mitten, alltid baserad på fakta och inte löst tyckande. Han tycker inte att det finns ett samband mellan invandrarkriminalitet och ”samhällsförfall”. Inte heller Leif GW ser en sådan koppling.

Alla skulle må bra av att lyssna på vad de sa. På vad de verkligen sa. Både de som normalt stoppar fingrarna i öronen så fort invandrare och kriminalitet nämns i samma mening, och de som går och hämtar högaffeln och facklorna. Problemet är skapat av polarisering. Lösningen är inte större polarisering.

Jag vill inte vara prinsessa, men jag vill ha grundläggande respekt.

Kanske borde jag bara låta bli att läsa nyheterna? Kanske är mitt raseri en effekt av den förbittrade tant jag blivit? Kanske är det bara så att när Finlands största nyhetstidning Helsingin Sanomat låter publicerat sexistiskt, kvinnofientligt trams så tar det hus i helvete?

Hur som helst.

Mannen, en MD Sormaala, som skrivit insändaren menar i alla fall att han är på fullaste allvar när han hävdar att kvinnor blir petiga prinsessor av att höra sagor som småflickor, och att mannens roll är att artigt uppvakta och bli avvisad tiotals gånger. Insändaren kom till som en reaktion på att en kvinna hävdat att det var svårt att hitta en intelligent, välutbildad man med förmåga att konversera och att hon hellre levde ensam än med en karl som inte var hennes jämlike.

Sormaala skriver att enligt hans erfarenhet så hjälper det knappast en man att vara varken smart eller en bra samtalspartner eftersom ”marknaden” är så ojämlik. Det enda en man kan göra är alltså att försöka uppvakta så många kvinnor som möjligt för att ens få en chans att visa att han är smart. Två tredjedelar av skilsmässor instigeras av kvinnor (vilket är helt sant) och således styrs hela parbildningen av kvinnors kinkighet. Allt detta beror på att små flickor får höra för mycket prinsessagor.

Jag tror personligen att Sormaala slår huvudet på spiken när han skriver (min översättning):

”Män besväras inte av en sådan uppfostran eller tankemall. De relaterar till parbildning betydligt mindre idealistiskt och mer realistiskt. Lite som att skaffa en begagnad bil: man tar vad som bjuds. Bara den fungerar hyggligt, dyrare har man ändå inte råd med.”

Jag vill här vara så framfusig att jag hävdar att problemet möjligen inte enkom ligger i att vi i vår kultur läser prinsessagor för våra flickor. Missuppfatta mig inte, det finns förstås en viss problematik i det också och jag tycker att tanken på att en kvinna ska sitta i sitt torn och vänta på att Den Rätte Mannen ska dyka upp är åt helvete. Men det kan knappast klassas som att kvinnor är kinkiga för att de inte går med på att vara ”det som bjuds” som ”fungerar hyggligt” eller är så pass hög klass man kunde uppnå.

De flesta kvinnor är nog hellre själva än tillsammans med en man som ser på dem på det sättet. Ja, och alla jämförelser mellan kvinnor och begagnade bilar signalerar, åtminstone för mig, varken den sortens intelligens eller intressanta konversation jag kräver av en partner. Så snart män accepterar tanken på att det enda de kan göra är att uppvakta så många kvinnor som möjligt för hitta någonting alls slutar de att se individuella kvinnors värde och vi hamnar i en ond cirkel. För om man inte värderar sin partner som sin jämlike och ser sitt förhållande som någonting värt att arbeta med och för så har jag full förståelse för att kvinnor tar ut skilsmässa.

Visst, jag håller med om att många kvinnor har en romantiserad bild av vad ett parförhållande innebär och att det lätt frontalkrockar med verkligheten i något skede. Att leva tillsammans med någon är inte alltid en dans på rosor utan kräver massor av kompromissande och arbete, och framförallt kräver det att man väljer varandra – igen och igen och igen – för att man någonstans ändå tror att man är bra tillsammans. För att man båda två när tron att om man bara kommer igenom svårigheterna så är man starkare tillsammans på andra sidan. Och om den ena har gått in i förhållandet på basis av att det var det bästa han lyckades med sedan alternativ 1-9 ratat honom är det väldigt osannolikt att personen i fråga sedan faktiskt lägger ner det hårda arbete som krävs.

Om vi ska återvända till bilmetaforen: köper man en begagnad bil gör man det sällan med tanken att man ska vårda den för att den är en investering, något man är stolt över och något man valt för att man verkligen ville. Man köper en begagnad bil med tanken att om chansen bjuds så kan man senare byta upp sig. Det är inte en bra grund för ett förhållande.

Och jag ska låta bli att återvända till hur många kvinnor som är missnöjda över att deras män helt enkel verkar totalt ointresserade av deras förhållande. Hur många kvinnor som står nästintill ensamma med all tvätt, matlagning och städning efter en lång arbetsdag och hur lite fritid kvinnor har i förhållande till män rent statistiskt för det jag vill ha sagt är väldigt enkelt: Många gånger handlar det nämligen inte om att kvinnor vill bli behandlade som prinsessor utan om att kvinnor vill bli behandlade med lite grundläggande jävla respekt. Det är inte för mycket begärt.

När finska män visar känslor

Men det måste ju alla förstå att muslimer maskerar sig och gör upplopp och sånt för att de är dåliga människor och hatar väst. Finska män gör det för att de är glada och då är det förstås ok.

Invandrarna är ett stort problem i Finland idag men finska män i grupp är det inte. Bild: Petteri Paalasma

Härliga finska män vill skydda kvinnor och barn från muslimer dagar när det inte är fotboll. Bild: Petteri Paalasma

Bilder härifrån!

Miljömuppar

Ok, jag fattar att Miljöpartiet har fuckat en hel massa. Det är säkert inte många som röstade på Miljöpartiet som är särskilt stolta och glada över det nu.

Men i takt med att även vanligt folk börjar tycka att jämställdheten gått för långt, feminism är att likställa med nazism och att Sverige måste stänga gränserna dyker det upp förakt mot miljön. Jag har förvisso svårt att fatta hur man kan vara emot feminism och humanitär hjälp, men sedan när folk börjar hytta med näven och bara ”näe nu får det räcka med det här miljöengagemanget” så vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Hur kan man vara emot miljön?

Lite samarbete vore inte för mycket att önska

I dag läser jag Julias fina text om hur hon kom att engagera sig i de asylsökande. Hon halkade in på ett liknande bananskal som jag själv kom på en knapp vecka senare. Mycket i Julias text handlar om samarbete. Samarbete mellan oss som redan bor och verkar i det här landet för att göra det så humant som möjligt för de människor som kommer hit och söker hjälp. Och det ska tilläggas att polisen i Böle har jobbat många och långa kvällar för att de asylsökande ska kunna registreras och få sina processer startade så snabbt som möjligt. Det ska de ha all heder för.

Men så är det den här jävla byråkratiska sörjan som gör att det som skulle kunna vara ett relativt smidigt samarbete blir till att vi volontärer känns som en börda för polisen. För let’s face it, polisen och de finländska myndigheterna hade varit så fruktansvärt i pisset om det inte vore för volontärerna. Det är volontärerna, som med egna pengar och på sin egen fritid har stått i ur och skur utanför polishuset och på tågstationerna för att samla upp och hjälpa dem som ska registreras. Vi har sett till att hålla modet uppe på dem som väntat, inte bara i en utan i flera dagar på att ens få komma in på polisstationen för registreringen.

Som den där dagen det var strejk och inga bussar gick. Utanför polishuset fanns det säkert under dagen drygt 100 människor. Jag åkte dit en stund på kvällen. Köpte med mig mat att dela ut. Körde några av dem som hade registrerats vidare till de center de blivit anvisade. Jag skulle egentligen på födelsedagsfest, men jag skickade ett meddelande till mina vänner. ”Jag blir sen. Det här är viktigt.”

Och det är viktigt. Hur ska jag kunna sluta? Hur ska jag kunna säga till nästa familj att jag tyvärr har en fest som väntar. De måste gå. Som polisen sa till de somaliska kvinnor helt utan pengar som de skickade till Lahti (ca 50 km) en sen fredagkväll: ”Har de kunnat gå från Somalia till Böle kan de gå från Böle till Lahti”.

Egentligen är det helt sant. De hade säkert kunnat gå. Den trötta rädda mamman med sin sovande tvååring i famnen hade säkert kunnat gå de tre kilometer som ännu återstod. Den hålögde pappan som stadigt höll sin sjuåring i handen hade säkert kunnat gå. De har ju liksom inte gjort mycket annat de senaste månaderna.

Men det här handlar inte om huruvida de skulle kunna gå, utan om huruvida vi lever i ett sådant samhälle att vi tycker att det är rimligt att trötta människor på flykt ska kunna hitta genom Helsingfors virrvarr med en karta på ett främmande språk som enda vägledning. Om vi tycker att det är rimligt att människor som redan burit sina barn och sig själva i flera månader ska bära mer eller om vi är redo att lätta deras börda.

Det är vad det handlar om.

Så jag kör för det finns inget annat jag kan göra och jag kommer tillbaka dagen efter för hur skulle jag kunna låta bli. Dagen efter känner jag igen flera av människorna, särskilt de unga männen. De hann inte in dagen innan och var tvungna att komma tillbaka nästa dag. De har väntat sedan morgonen för de har inte rätt att göra något annat. De måste registreras. När klockan börjar närma sig 22 har de fortfarande inte fått komma in. De är trötta och kalla och framförallt frustrerade. En grupp på fyra har väntat utanför polishuset i två dagar. Tre av dem skickas till ett center, den fjärde till ett annat och de måste komma tillbaka nästa dag för att registreras men ingen kan garantera att de kommer in.

Så tar han fram sina sovsaker och lägger sig på det kalla golvet utanför polishuset. Jag försöker förklara för honom att han inte kan sova där. Han talar ingen engelska, men jag förstår när han räknar upp alla länder han har sovit i på senaste tiden. Det tionde landet är Finland. Han tittar mig i ögonen och säger ”no problem” och jag förstår honom så väl. För honom är det liksom det minsta problemet att behöva sova ute en natt till. Att inte få registrera sig och börja existera lagligt i landet är värre. Att de vänner han rest med från Bagdad ska skickas någon annanstans är värre.

Men vi får iväg honom och hans vänner till de center de blivit tilldelade och det värsta som händer utanför polishuset den kvällen är att soptunnorna börjar bli fulla. Tänk om vi inte varit där? Tänk om polisen i stället hade haft ett par dussin utsvultna asylsökande unga män som inte förstod vad polisen sa och som inte vill lyssna? Hur skulle en sådan kväll ha sett ut?

Jag förväntar mig ingen medalj. Ingen av oss som är där är på plats av någon annan anledning än att vi helt enkelt inte kan lämna dessa människor vind för våg. Det är inte ett sådant samhälle vi vill ha. Men vad man skulle kunna förvänta sig är lite samarbetsvilja från polisens sida. Lite ”vi uppskattar det arbete ni lägger ner”. Kanske ”vi ser vilken skillnad ni gör”.

De senaste dagarna är det betydligt färre asylsökande eftersom de flesta stoppas i Torneå, men det kommer fortfarande folk. Som det barn som väntat så länge i kylan utan att bli insläppt att hen inte längre gick att få kontakt med eller som de somaliska kvinnor som förväntades gå till Lahti en sen fredagskväll. En finsk kvinna har kört asylsökande från polisstationen till centren halva kvällen för polisen har börjat skicka folk till Vanda och det är glada 30 kilometer. Hon kommer tillbaka till polishuset. Utanför står en man som väntat på att få åka vidare i flera timmar. Kvinnan parkerar sin bil vid vägkanten. En polispatrull åker förbi och ser hennes bil. De backar upp till oss, vevar ner rutan och hojtar ”Är den där er, eller? Ni får inte stå där.” Kvinnan ber om ursäkt, hoppar i bilen och kör över till parkeringsplatserna på andra sidan vägen. Hon kliver ur bilen för att gå och möta den frusne mannen och säga att om han bara kommer med henne ska hon se till att få honom till värme och trygghet. Två poliser som står och röker utanför ingången avbryter. ”De där platserna är bara till för polisbilar, vet du. Du får inte parkera där.”

20151003-224823.jpgHär får vi inte parkera när vi plockar upp frusna, trötta människor. Ingen kan komma och säga att det inte skulle vara en principsak för det var knappast fullt.

Det är sådant jävla trams man skulle önska att vi kunde undvika.

Dagen efter lappar någon Röda korsets första-hjälps-buss som vi förvarar mat och varma kläder till de asylsökande i eftersom ett datatekniskt fel gjort ett kort uppehåll i parkeringsbetalning.

Tack för hjälpen.

Om den svenska sandlådan.

Tillräckligt många analyser av gårdagens politiska kollaps har gjorts för att det ska vara överflödigt att jag gör en till. Därför vill jag bara kort säga att jag har så otroligt svårt för den här polariseringen och fullkomliga oförmågan att se andra perspektiv än det egna som för tillfället präglar svensk politik. De allra flesta vill prioritera skolan, vården, tillväxten och jobben (utom SD som lever i villfarelsen att de sakerna automagiskt kommer att lösa sig om Sverige bara hivar ut alla invandrarna). Det som skiljer sig är vägen dit. Och sanningen är den här: det finns inte ett idiotsäkert rätt sätt att garantera tillväxt. Ekonomi är inte en exakt vetenskap. I teorin kan det tyckas vara enkelt men i verkligheten är det oförutsägbart och synnerligen komplicerat. I budgeten ska siffrorna stämma men i princip allt annat är en fråga om åsikter och prioriteringar – inte fakta.

Man skulle kunna jämföra det med att gå ner i vikt. I teorin handlar det bara att göra av med fler kalorier än vad man får i sig. I praktiken är det sällan så enkelt.

Säga vad man vill om budgeten, men problemet man nu måste ta sig an är den parlamentariska situationen som uppstod när Sveriges tredje största parti – ett parti som som hela tiden vill bli taget på allvar – hivade all kutym åt helvete och lade fram en budget de själva inte vilja stöda för att sedan rösta på en annan budget som de heller inte ville stödja bara för att fälla regeringen. Det är ett problem som överskuggar åsikter om den bästa vägen till tillväxt, jobb, bra vård och skola.

Därför vore det nu lämpligt att liberaler slutar hånflina åt ”den rödgröna röran” eftersom de själva har stått med storsleven och rört om i den och hade inte SD bestämt sig för att upprätthållandet av svenska traditioner inte gäller det politiska systemet så hade budgeten gått igenom. Minst lika lämpligt är det att regeringen och vänsterfolk slutar skylla allt på liberalers bottenlösa ondska och funderar över vilka punkter i den sortens politik man faktiskt på allvar skulle kunna tänka sig att plocka upp för att skapa ett funktionsdugligt samarbete.

Skärpning nu!

Att kränga smink till barn

Den första december smög sig på och attackerade oväntat i morse. Kidsen fick öppna första luckan på sina kalendrar som deras intelligenta moder (alltså jag) införskaffat redan för månader sedan. Tilda har, sedan införskaffandet, i princip varje dag gått och med lustfylld förväntan försiktigt känt på sin kalender: en sån där enorm tingest med prylar bakom varje lucka som i själva verket kanske skulle vara värd 5 euro men kostade en halv månadslön eftersom den hade Frozen-tema.

När Tilda såg att det fanns en Frozen-kalender att välja på ville hon inte se åt någon av de andra. Det var bara den som hägrade. Bara den. Jag svalde hårt och betalade. Jag kollade däremot inte exakt vad som skulle finnas bakom varje lucka. Tilda älskar ju allting som har med Frozen att göra så jag tänkte att det liksom inte kunde gå fel.

Det kunde det.

I den första luckan, som öppnades av nervöst darrande små barnahänder i dag, fanns smink. Ögonskugga, närmare bestämt. Ögonskugga som, när barnet försökte öppna asken, visade sig vara av den sortens sketna kvalitet som går i tusen bitar och ramlar ut i sängen. Och Tilda grät förstås. Floder, grät hon. ”Vad i hela friden ska jag med ögonskugga till?” tjöt hon ”Jag behöver ju inget smink!”

Det är lustigt hur en liten Frozen-fantast på 6 år kunde räkna ut detta simpla medan de, sannolikt vuxna normalbegåvade, som planerade en julkalender för barn inte kunde. Barn behöver inte smink.

Det ska medges att inget barn egentligen behöver 24 små leksaker heller, om vi ska vara petiga, och det är klart att det är mitt fel som inte noggrannare inspekterade exakt vad som var i kalendern. Men jag hade trott att den skulle ha med Frozen att göra. Det som har mest med Frozen att göra är framsidan, den som man har sönder när man öppnar luckorna. Och bakom de andra luckorna finns mer smink. Läppstift, läppglans, mer ögonskugga, rouge, sminkborstar samt ett gäng små burkar jag inte ens vågar gissa vad de innehåller. Det enda som verkar vara ens lite relaterat till filmen är någonting som kanske liknar en krona och ser ut att vara tillverkad av såndär skumplast. En kam och en liten spegel är det enda som går att leka med. Sju av prylarna har bilder av antingen Elsa eller Anna och kan väl möjligen med lite fantasi säga vara kopplade till temat.

Och jag blir, inte alldeles oväntat arg. Arg på mig själv som litade på att en svindyr Frozen-kalender hade Frozen-relaterat innehåll snarare än billigt skitsmink. Arg på de kommersiella, objektifierande krafter som tycker att drygt 20 olika sminkprodukter är vad små flickor vill ha. Tokförbannad på att en film som hade kunnat vara – och de facto är – uppskattad av både pojkar och flickor för humorn och styrkan och för att det är en av få Disneyfilmer som inte bara går ut på att pojken och flickan ska få varandra på slutet förvandlas till smink. FUCKING SMINK!? Det har INGENTING med filmens innehåll eller budskap att göra. Det är inte magi, det är inte syskonkärlek, det är inte samhörighet, det är bara blaj.

Nästa gång kommer jag att se till att veta vad som finns i kalendern jag köper. Det här vill jag inte utsätta mitt barn för igen.