Etikettarkiv | Drömmen om ett liv på landet

Ett hönshus del 2

Nu har jag byggt mitt hönshus tillräckligt länge för att kunna konstatera att jag inte har en aning om vad jag gör. Någon sorts… hus, blir det väl. Men. Ja. Ni vet.

Jag kan tänka mig att det är lite som om någon försöker baka en våningstårta för första gången, utan att ha bakat alls tidigare. Man kan läsa sig till massor med saker och skrapa ihop någon sorts tårta som eventuellt har våningar som går att visuellt skilja från varandra, men blir det hållbart? Blir det en njutning att äta? Har man bakat mycket finns det så många tricks man känner till. Som den avgörande skillnaden mellan bakpulver och baksoda (det går att använda bakpulver istället för baksoda (i ration 1:2) men inte baksoda istället för bakpulver). Som hur en smet ser ut när man ”vispat ägg och socker vitt och pösigt”. Som hur förvånansvärt mycket sockermassa det går åt till att täcka en vanlig tårta.

Ni fattar säkert.

Jag har såklart läst om hur jag ska bygga ett hönshus, men i praktiken är det mesta tämligen okvalificerade gissningar. Filosofin är att om det där förrådet har stått där i 100 år så måste de ha gjort rätt när de byggde det. Om jag gör så likt som möjligt vad gäller teknik så är det på rätt väg. Tänker jag. Så jag läser mig till att det ska vara sågade plankor i panelen, men jag har inte en aning om hur de skiljer sig från någon annan sorts planka. Jag ser inte skillnad på olika träsorter eller virkeskvaliteter och när jag beställer saker från byggaffären har jag inte en aning om vad jag beställer. ”Du vet en såndäringa plupp”. Spik som är ”ganska lång”. Tack och lov är de genier på byggaffären och lyckas tolka vad jag behöver.

Sedan var det det här med power tools, hörni. Jag är förstås försiktig blah blah blah, men det är sannerligen inte lätt. Jag behövde öppna en del av ytterpanelen liksom mitt i, och därför fick jag låna ett verktyg som min pappa senare berättade heter tigersåg. Tog mod till mig och tänkte att jag visst klarar det här. Kopplade i sladdarna. På med skyddsglasögon (man är ju inte dum). Sedan drog jag igång den. Det såg ut ungefär så här:

Imgur: The magic of the Internet

För det är lite grejen. Man måste bestämma sig för att gör det på riktigt, hålla hårt. Ta sig an uppgiften med samma självförtroende som en medioker man. Då undviker man fladdrande tre meters panelplankor, fladdrande tigersågar och likaledes fladdrande tanter.

I övrigt framskrider arbetet, sakta och inte alldeles säkert. Jag har hittat tre hönor jag vill ha. Korsningar mellan vanlig hybrid och sådana där dvärgkochin som jag hade förut, ni vet, med fjädrar på fötterna. De måste hämtas senast 9 april. Det vore fint om de inte behövde bo inne i huset då.

 

Solnedgång och pulkaåkning

Det finns tillräckligt med perfekt frusen snö på fälten för att göra åkern nere i dalen till en förstklassig pulkabacke. I solens sista strålar susade barnen betydligt snabbare än vad deras ömma moder kände sig bekväm med nedför backen. Härlig dag!

20150215-221734.jpg

20150215-221745.jpg

20150215-221751.jpg

20150215-221805.jpg

 

Snö

Jag ska inte säga att jag egentligen är någon anhängare av vintern, men det är bra vackert när det snöar! Hönsen är fortfarande bara kränkta och vägrar blankt att komma ut, men katterna och framförallt kaninerna älskar snön.

IMG_2148-20141224  Här är Twilight och Lilla Grå, två av de nya hönorna.IMG_2152-20141224Och här är Bläck och delar av Dotty. Märkligt att tänka sig att de här fluffiga hönorna en gång varit pyttesmå pyttisar.IMG_1978-20141125 IMG_1979-20141125 IMG_1983-20141125 IMG_1984-20141125 IMG_2019-20141125 IMG_2052-20141125 IMG_2056-20141125 IMG_2077-20141125IMG_2128-20141224IMG_2132-20141230IMG_2134-20141230IMG_2140-20141230Trots att vi bor längst in på en sketen liten väg är det plogat betydligt snabbare än stadsvägarna. Bra bönder är guld värda!

Att ha olika djur tillsammans

Många förundrar sig över att vi har djuren tillsammans, alltså att vi inte ser till att ha de olika arterna på olika ställen. Till exempel har Maggie-kaninen bott inne i hönsgården hela sommaren. Ibland njuter hon lite väl mycket av hur härligt hönorna flaxar när hon rusar rakt emot dem, men för det mesta går det riktigt bra. Inne i hönsgården har hönorna ett eget hus och Maggie ett eget. Det betyder att det inte MÅSTE vara tillsammans när de inte vill. Sedan antar jag att det också underlättar att hönsgården är relativt stor så att det faktiskt finns utrymme att röra sig på. På vintern kommer Maggie och Momo (den andra kaninen) bo i varsin vinterbonad, isolerad bur och turas om att rastas i hönsgården.

Men nu, medan vädret ännu är drägligt, turas de om att rastas lösa i trädgården tillsammans med hönsflocken. På kvällen när det börjar skymma går hela hönshögen självmant in i hönshuset och lägger sig (och de går beroende av ljus/mörker för deras läggdags är typ två timmar tidigare nu än på sommaren). Kaninerna kommer farande när man ropar på dem, och vill ha mat och trygghet i sina egna hus. Åtminstone är det så det brukar funka. I förrgår kunde hönorna inte komma in i hönsgården när jag försökte få dem tillbaka för de hade kollektivt glömt hur man hoppar över tröskeln. Dummare djur får man leta efter. Ja, och även om kaninerna hittills varje gång har kommit tillbaka på kvällen vet jag inte om det vore alldeles sanningsenligt att säga att jag litar på dem.

Katterna är andra jag inte heller litar på. Eller alltså. Jag tror inte att de med flit skulle ta någon av hönorna, det tror jag inte. Men ibland händer det att katterna bara liksom går förbi hönsflocken lite försiktigt och hönsen sedan får för sig att flaxa i väg i ett kacklande moln av fjäderfluff och då är det något i katternas små hjärnor som liksom pingar till. Då kan det hända att en katt far efter en liten stund. Däremot verkar katterna (peppar! peppar!) inte särskilt intresserade av att faktiskt fånga höns. Det är mer jakten som intresserar. Jakten och ljudeffekterna. Det samma gäller förresten katterna och kaninerna också. Ibland kan katterna jaga kaninerna så det viner om det, men sedan rätt som det är stannar kaninen tvärt och sätter sig och äter ett maskrosblad och då brukar katten gå och syssla med något annat istället. Som att titta på hönorna. Den enda jag har sett faktiskt fånga någon och bita är Maggie som är riktigt duktig på att jaga katter. Särskilt Rasputin sedan han provade vad som hände om man dängde till henne med tassen när hon satt och åt. Tur för Rapsu att Maggie är rätt dålig på att klättra i träd.

IMG_1383-20140919

Puss!IMG_1394-20140919

Berit ger mig onda ögat.IMG_1395-20140919 IMG_1120-20140729 IMG_1134-20140729 IMG_1137-20140729 IMG_1147-20140729

Att ta tuffa tuppar med fluffiga rumpor på allvar är lika svårt som att ta en svärande norrman på allvar.IMG_1180-20140729

Enna har vuxit till sig. Tilda blir arg när jag kallar Enna för ”han” trots att det är en tupp. Jag måste säga ”hen”. Och som den goda moder jag är gör jag förstås gärna det. IMG_1200-20140729 IMG_1202-20140729Helt och hållet litar jag inte på katterna, nej.

Äntligen lite bilder från renovering och trädgård

Det känns som om dagarna bara flyger iväg. Snart är det höst. Snart är det här trädgårdsåret över. Jag samlar frön, tar in pelargoner, börjar så smått täcka över det som är ömtåligt. Och så tar vi långa, härliga promenader i trädgården. Smakar på äpplen och morötter. Beundrar tomatdjungeln, jättepumporna (som blivit jätteplantor med pyttepumpor) och den friska, klara höstluften. Vi syltar, saftar och bakar så mycket vi bara hinner. Rosorna har fått fart på nytt och blommar som tokar. Resultatet av att en vän välte fågelbordet i mina dahliaplanteringar blommar i form av solrosor – betydligt högre än dahliorna. Tuppar, kaniner och barn strosar runt och letar skatter. Katterna gräver ner dem. Och snart, snart har vi ett nytt, förhoppningsvis icke-läckande, fancy tak på vårt hus.

IMG_1378-20140919

Hönsgården är färdig. Ännu en vinterbonad kaninbur ska byggas.

IMG_1404-20140919IMG_1406-20140919IMG_1379-20140919Jag har hängt upp äppelkvistar på tork, så att kaninerna har något att knapra på i vinter.

IMG_1407-20140919Nästa år vet jag att jag inte borde så två hela påsar tomatfrön.

IMG_1408-20140919IMG_1410-20140919IMG_1414-20140919

IMG_1436-20140919Äpplena är otroligt många, men enligt rapport fortfarande tämligen sura.

IMG_1429-20140919

IMG_1430-20140919IMG_1431-20140919

IMG_1323-20140919 IMG_1325-20140919Även lillstugan får ett nytt tak.

 

IMG_1409-20140919Och av plankorna under lillstugans gamla tak fick jag prima odlingslådor.

IMG_1367-20140919Det rostiga, sketna plåttaket är bortrivet och ett nytt undertak är lagt. Till allt takarbete har vi samma firma som fixade vårt badrum. Fönstren på nedre våningen är bytta långt innan vår tid och är egentligen riktigt bra, men träet är obehandlat.

IMG_1459-20140919              Jag målade fönstrets trä vitt med en skyddande färg. Inte bara förlänger det fönstrens liv, det gjorde också stor skillnad på husets utseende. Det känns liksom som att allt vi gör nu är för att huset ska få det utseende det borde ha. Och jo, vår dörr står alltid öppen. Bokstavligen. IMG_1458-20140919  Längs gången upp mot huset var vi ställt en gammal ljugarbänk vi hittat på en vind. Där sitter vi i kvällssolen och dricker kaffe och äter äppelkaka, mitt i byggkaoset. Det är så jäkla pittoreskt så jag nästan blir lite äcklad av mig själv.IMG_1469-20140919Percival dricker gräddmjölk så det skvätter om det.

Potatis

För första gången i mitt liv har jag ett ordentligt potatisland. Det är till och med så stort att vi fick plats med två sorter som jag inte kommer ihåg namnet på. Att odla potatis är lätt och kul och alla borde prova. Att gräva upp och tillaga sin egenodlade potatis är oerhört tillfredsställande, både för själen och för smaklökarna. Och inte minst för barnen som lär sig att om man planterar och vårdar som belönas man. Inte direkt, men med tiden.

20140908-090538.jpg

Samtidigt förstår jag hur beklämmande lite jag kan om potatis. För det första så kom jag förstås inte ihåg vilka sorter vi faktiskt planterade, eller vad de hade för egenskaper så jag har sporadiskt grävt upp av båda sorterna fast den ena var för direktätande och den andra förvaring. För det andra så inser jag allteftersom jag lär mig den hårda vägen att det blir potatis ändå, bara inte lika mycket. Till exempel bör man göra som det står i alla böcker och vända upp mer jord över sina potatisrader. Även om de var på perfekt djup från början kommer regn och annat göra att potatisen inte är lika perfekt nere i jorden efter ett tag och då blir den grön och oätlig. Vi har kastat uppskattningsvis halva potatisskörden direkt på komposten för att den var grön. Det leder mig in på nästa lärdom: ett så stort potatisland som vi anlade är lite i största laget för vår familj. Trots att vi kastat hälften har vi mer än vi kan handskas med.
20140908-090526.jpg

20140908-090532.jpg

Ja, och så är det skillnad på grön potatis och grön potatis. Den finns potatis som ser grön ut i ett visst ljust och som man kastar för säkerhets skull. För att grön potatis är som gul snö; olämplig föda. Sedan finns det potatis som på riktigt är grön. Och inombords undrar jag hur grön som liksom är för grön, men så tänker jag att det är som med den gula snön; dumt att prova.

20140908-090545.jpg

De här gör sig bäst i komposten.