Etikettarkiv | IT’S SO FLUFFY!

Twilight Sparkle är en hjältinna

Det är nervöst att ha åtta små ulliga, gulliga kycklingar i hönshuset. Inte nog med att små kycklingar är väldigt, väldigt ömtåliga, deras överlevnad hänger på ett gäng konstant kränkta, lätt illvilliga, bokstavliga hönshjärnor med synnerligen begränsad kapacitet för konsekvenstänkande. Det här är typerna som varje dag går och pickar på en spik i hönshusets vägg i tron att det är mat. Det här är typerna som surar i timmar om jag lägger in nytt, fräscht strö på hönshusets botten. Det här är typerna som fortfarande inte har förstått att det finns nät runt hönsgården utan nästintill dagligen krockar med det.

De ska nu alltså ansvara för kycklingarnas bräckliga små liv.

Det började med att Dotty trötade in sig tillsammans med Bläck, som legat på sex ägg, och numer uppfostrar dessa sex kycklingar tillsammans med henne. Sedan kom jag ut till hönsen på eftermiddagen i förrgår och då ligger Twilight Sparkle, som inte har ruvat några ägg alls, väldigt märkligt som en boll mitt i gruset. Och när hon reser på sig ser jag till min stora förfäran att hon har en liten kyckling under sig. Den lilla bräckliga svarta, svagast av dem alla, har kommit bort från Fluttershy som har ruvat fram hen (pun intended) och alla mina säkerhetsanordningar till trots fallit ut i den livsfarliga kylan. Men Twilight tog sig an den och räddade livet på den, tills jag kom och kunde återbörda den till Fluttershy.

Ja, och så i dag hittade jag bara fem kycklingar uppe hos Dotty och Bläck. En hade fallit ner och i vanlig ordning fick jag hjärtsnörp. Men så kom den fram tillsammans med Flyttershys två småttingar och verkar helt nöjd med att ha bytt familj. Den sprang runt tillsammans med sina nya syskon bland tupparna och verkade vara i prima skick.

Alltså. Hönor är så jävla märkliga.

20150521-174551.jpgTwilight Sparkle. Den kränkta hjältinnan.

Gissa vem som börjat mjukna…?

Det finns få saker som är riktigt så tillfredsställande som att få en blyg och svår katt att mjukna, att våga leka, ligga mitt på golvet och tvätta sig, försiktigt komma och luta sig mot ens hand för att bli smekt över ryggen. Från det att man hämtar dem, trötta och rädda och lovar dem att nu, nu ska de inte behöva vara rädda mer – tills man får fram den första lilla leksugna tassen och kan börja visa dem en bättre värld. Tre dagar tog det men nu har den här lilla hemlösa kattungen äntligen börjat komma fram. Och det är en härlig liten kattbörjan som döljer sig i den här taniga uppenbarelsen. Dessutom hade hon i dag besök från ett härligt par som kanske har ett tryggt hem att erbjuda…

IMG_1496-20141004

Nyss hemkommen till oss, inne i transportburen. Så trött och så rädd att hon inte ens reagerade om man sträckte in handen.IMG_1501-20141004

En liten tass kom äntligen fram efter att jag i flera dagar lekt med den här pinnen ensam.IMG_1512-20141004 IMG_1514-20141004 IMG_1515-20141004 IMG_1516-20141004 IMG_1519-20141004 IMG_1522-20141004Det här är ett bra tecken!

IMG_1507-20141004Precis som det här. Hon litar på mig tillräckligt mycket för att ha mig sittande bakom henne när hon spanar in i nästa rum.

Att ha olika djur tillsammans

Många förundrar sig över att vi har djuren tillsammans, alltså att vi inte ser till att ha de olika arterna på olika ställen. Till exempel har Maggie-kaninen bott inne i hönsgården hela sommaren. Ibland njuter hon lite väl mycket av hur härligt hönorna flaxar när hon rusar rakt emot dem, men för det mesta går det riktigt bra. Inne i hönsgården har hönorna ett eget hus och Maggie ett eget. Det betyder att det inte MÅSTE vara tillsammans när de inte vill. Sedan antar jag att det också underlättar att hönsgården är relativt stor så att det faktiskt finns utrymme att röra sig på. På vintern kommer Maggie och Momo (den andra kaninen) bo i varsin vinterbonad, isolerad bur och turas om att rastas i hönsgården.

Men nu, medan vädret ännu är drägligt, turas de om att rastas lösa i trädgården tillsammans med hönsflocken. På kvällen när det börjar skymma går hela hönshögen självmant in i hönshuset och lägger sig (och de går beroende av ljus/mörker för deras läggdags är typ två timmar tidigare nu än på sommaren). Kaninerna kommer farande när man ropar på dem, och vill ha mat och trygghet i sina egna hus. Åtminstone är det så det brukar funka. I förrgår kunde hönorna inte komma in i hönsgården när jag försökte få dem tillbaka för de hade kollektivt glömt hur man hoppar över tröskeln. Dummare djur får man leta efter. Ja, och även om kaninerna hittills varje gång har kommit tillbaka på kvällen vet jag inte om det vore alldeles sanningsenligt att säga att jag litar på dem.

Katterna är andra jag inte heller litar på. Eller alltså. Jag tror inte att de med flit skulle ta någon av hönorna, det tror jag inte. Men ibland händer det att katterna bara liksom går förbi hönsflocken lite försiktigt och hönsen sedan får för sig att flaxa i väg i ett kacklande moln av fjäderfluff och då är det något i katternas små hjärnor som liksom pingar till. Då kan det hända att en katt far efter en liten stund. Däremot verkar katterna (peppar! peppar!) inte särskilt intresserade av att faktiskt fånga höns. Det är mer jakten som intresserar. Jakten och ljudeffekterna. Det samma gäller förresten katterna och kaninerna också. Ibland kan katterna jaga kaninerna så det viner om det, men sedan rätt som det är stannar kaninen tvärt och sätter sig och äter ett maskrosblad och då brukar katten gå och syssla med något annat istället. Som att titta på hönorna. Den enda jag har sett faktiskt fånga någon och bita är Maggie som är riktigt duktig på att jaga katter. Särskilt Rasputin sedan han provade vad som hände om man dängde till henne med tassen när hon satt och åt. Tur för Rapsu att Maggie är rätt dålig på att klättra i träd.

IMG_1383-20140919

Puss!IMG_1394-20140919

Berit ger mig onda ögat.IMG_1395-20140919 IMG_1120-20140729 IMG_1134-20140729 IMG_1137-20140729 IMG_1147-20140729

Att ta tuffa tuppar med fluffiga rumpor på allvar är lika svårt som att ta en svärande norrman på allvar.IMG_1180-20140729

Enna har vuxit till sig. Tilda blir arg när jag kallar Enna för ”han” trots att det är en tupp. Jag måste säga ”hen”. Och som den goda moder jag är gör jag förstås gärna det. IMG_1200-20140729 IMG_1202-20140729Helt och hållet litar jag inte på katterna, nej.

Ulliga gulliga djur-dagen

I dag har barnen och jag haft total cute overload. Först åkte vi en god bit i bilen för att komma ut till en kaninuppfödare som vi ska köpa en kaninunge till Vilho ifrån. Vilho var (förstås, duh) helt begeistrad av den lille parveln. Om typ 3 veckor får vi hem honom. Kaninen alltså, Vilho fick vi ju hem direkt.

IMG_0105-20140322 IMG_0108-20140322Medan jag och Vilho stod och beundrade kaninungen som låg så stilla och tryggt i Vilhos famn gick Tilda med kaninuppfödaren för att titta på hästarna. Just som jag hade beslutat mig för att det var dags att sluta titta på kaninungen och börja titta efter min yngre människounge kom hon ridande förbi. Bästa kaninuppfödaren i världen, jag säger bara det! Helt otroligt trevlig ung tjej, fina välskötta kaniner och lite ridning på köpet. Gissa om barnen var nöjda!

IMG_0122-20140322Vi hade packat med oss matsäck och stannade vid en rastplats på vägen hem, för att käka nybakade korvmackor och några nävar lördagsgodis.

IMG_0126-20140322 IMG_0129-20140322

Därefter åkte vi direkt hem till Äggväktarna som numera snarast är Kycklingväktare. Jag har aldrig sett kycklingar på riktigt så här nära håll tidigare. En dag gamla är de och jestas vad söta! En av dem kurade ihop sig i mina kupade händer och somnade. Att ha en liten fågelunge sovande i handen alltså. Den känslan går ju inte ens att beskriva. Tillit. Trötthet. Überfluff.IMG_0146-20140322 IMG_0157-20140322 IMG_0163-20140322Någon frågade om rasen; dvärgkochin. Sånna med fjädrar på fötterna.