Jag är på föräldramöte på barnens skola. Jag är den där svensken som tjatar om genus. Att sitta tyst och inte lägga sig i sket sig någonstans där när det blev tal om hur pojkar och flickor inte kan sporta tillsammans för att man sedan har en massa gråtande flickor.
Föräldramöte
Hit och dit och tillbaka igen 
Glad att jag inte är den enda exilsvensken som håller på sådär.
Läste ditt inlägg förra veckan och skrattade rått. Och nu står jag här på en bänk och skriker.
🙂
Jag funderar hur jag nätt ska säga att jag skiter i min kollegas flicka-pojke uppdelning på jobbet och verkligen inte tänker stöda sådant tjafs. 😀 Hon är ännu den som gråter för minsta lilla och har redan sårat.. och då är hon fast anställd och jag en sådär tjugo år yngre utan utbildning..
Oj då. Det är ju inte en alldeles lätt position. Kanske du skulle föreslå att man kan göra gruppindelningen på något annat sätt som omväxling? Så att barnen lär sig samarbeta med alla?
Haha! Nu är du den som är den!
Jag är hen som är hen.
Jag brukar inte tjata om sånt, jag brukar sitta med hakan nere och bli så paff att jag blir stum. Efteråt brukar jag i och för sig komma på vad jag borde ha sagt. Vi kan väl säga som så att jag jobbar på att inte bli så paff att det gör mig stum.
Jag ställde mig upp och frågade ”varför”. Det kunde hen inte svara på. Tror faktiskt inte ens att någon tänkt tanken på att barn kan sporta tillsammans oavsett kön.
Och det är ju just därför stereotyper om flickor och pojkar härskar: man kommer intå på tanken att oj då, kanske flickor och pojkar kunde sporta tillsammans! Kanske en kvinna kunde bli betald samma som en man för samma jobb. Kanske en kvinna kunde vara en chef. Kanske en kvinna kunde rösta. Första steget är att demonstrera att man kan ställa dylika frågor. Applåder!