Etikettarkiv | Odlande

Hela påsen

Jag kan villigt erkänna att det här årets odling redan så här i april fullkomligt har förlorat all verklighetsförankring. Under åren efter skilsmässan, när jag inte hade en egen trädgård, har jag liksom bidat min tid. Visst odlade jag då också, men det var ju inte samma sak. Dels kunde jag inte gärna odla med någon sorts långsiktig plan eftersom jag visste att jag skulle behöva lämna trädgården ifrån mig. Dels var det så bisarrt mörkt inne (på grund av 70-tal och dessutom ovanligt dåligt placerade fönster) att ingenting ville växa. Det enda stället där man hade någon som helst chans att få någonting att förgro innomhus var i det lilla köksfönstret, men där skulle ju också alla andra plantor i huset bo. I ett av fönstren i vardagsrummet kunde man med god tur få riktigt mörkertåliga krukväxter att klara sig. Ni vet de där som man annars kan ha längst in i ett rum.

Hur som helst.

Nu har jag förutom flera års uppdämt odlingsbehov en flera tusen kvadratmeter stor tomt och dessutom ett hus där jag kunde övervintra en ljustörstig paradisblomma i ett av de mörkaste fönstren. Dessutom har jag ingen som kan säga till mig att det går till överdrift. Att ingen behöver så där många penséer. Att jag ändå inte kommer kunna äta all squash. Att jag borde vara lite mer resonlig.

Jag sår hela påsen utan betänkligheter. Fyller alla lediga ytor med småkrukor. Investerar i fler fröer, markdukar, fiberdukar, jord, jord och mera jord. Rycker på axlarna åt barnens invändningar att man inte längre kan laga mat i köket för att köksbänken är full av frösådder. De får väl laga fryspizza i ugnen. Där har jag inte planterat något (ännu).

I år har jag inga hämningar. Åtminstone inte vad det gäller odling. För i det här huset som kommer saker till liv. Det växer och frodas. Och jag är så innerligt tacksam över att det är mitt.

img_3920

Några av sådderna som har fått flytta till uterummet. Krasse, stockros, och en miljon penséer.

 

Potatis

För första gången i mitt liv har jag ett ordentligt potatisland. Det är till och med så stort att vi fick plats med två sorter som jag inte kommer ihåg namnet på. Att odla potatis är lätt och kul och alla borde prova. Att gräva upp och tillaga sin egenodlade potatis är oerhört tillfredsställande, både för själen och för smaklökarna. Och inte minst för barnen som lär sig att om man planterar och vårdar som belönas man. Inte direkt, men med tiden.

20140908-090538.jpg

Samtidigt förstår jag hur beklämmande lite jag kan om potatis. För det första så kom jag förstås inte ihåg vilka sorter vi faktiskt planterade, eller vad de hade för egenskaper så jag har sporadiskt grävt upp av båda sorterna fast den ena var för direktätande och den andra förvaring. För det andra så inser jag allteftersom jag lär mig den hårda vägen att det blir potatis ändå, bara inte lika mycket. Till exempel bör man göra som det står i alla böcker och vända upp mer jord över sina potatisrader. Även om de var på perfekt djup från början kommer regn och annat göra att potatisen inte är lika perfekt nere i jorden efter ett tag och då blir den grön och oätlig. Vi har kastat uppskattningsvis halva potatisskörden direkt på komposten för att den var grön. Det leder mig in på nästa lärdom: ett så stort potatisland som vi anlade är lite i största laget för vår familj. Trots att vi kastat hälften har vi mer än vi kan handskas med.
20140908-090526.jpg

20140908-090532.jpg

Ja, och så är det skillnad på grön potatis och grön potatis. Den finns potatis som ser grön ut i ett visst ljust och som man kastar för säkerhets skull. För att grön potatis är som gul snö; olämplig föda. Sedan finns det potatis som på riktigt är grön. Och inombords undrar jag hur grön som liksom är för grön, men så tänker jag att det är som med den gula snön; dumt att prova.

20140908-090545.jpg

De här gör sig bäst i komposten.

Sticklingar är årets grej

På den enorma men ändå lokala handelsträdgården sålde de pelargonsticklingar för ett spottstyver. Sånt kan jag bara inte låta bli. Jag skrev förstås noggrant upp vilken sort det var för det ska man ju göra om man är en duktig odlare. Men så tappade jag lika förstås bort lappen så nu har jag tre små pelargonbebisar utan namn eller anknytning till sina riktiga föräldrar som är så ensamma i den stora förvirrande världen att jag blir helt sentimental och måste gå och prata lite med dem.