Lördag morgon stiger jag upp klockan 5.30 för att åka på cykelrace. Herregud nej, det är inte jag som ska cykla. Nej, cykla ska A göra. Han gillar det.
Och när jag står där vid starten, snortidigt en lördagmorgen i den finska sensommarens fjuttiga plusgrader känner jag att det här är en av de där sakerna där jag och A inte är särskilt lika varandra. Jag kan förstå hans passion för cykling och jag är ju inte dummare än att jag förstår att det är viktigt för honom. Annars hade jag ju inte varit där, om vi säger så. Men den här spänningen som han och de andra cyklisterna känner inför en stundande cykeltur på 280 kilometer kan jag inte dela hur mycket jag än försöker.
Jag är stolt över honom för att han gör en sån grej. Verkligen. Det är jag. Men sportiga typer alltså. De är liksom som ett eget folkslag med en helt annan kultur och ett helt annat språk och jag fattar inte vitsen.
Sedan blir A akut sjuk efter 150 kilometer och ringer hem och undrar om jag kan hämta honom. Jag kör det fortaste det går utan att köra fasligt olagligt och jag svär åt pensionärer och långtradarchaffisar och åt den alltför bakåtsträvande forskningen som inte har uppfunnit teleportrar för sånna här situationer. A fick en sådan dundrande huvudvärk att han fick lägga sig på ett golv någonstans i utmarkerna och kräkas. När jag väl kommer fram till honom är han blek och besviken och hade inte ens hunnit bli trött i benen. Jag lyssnar på honom och tittar lite diskret på bilens kilometermätare. 270 kilometer. Jag börjar få lite ont i ryggen av att ha kört så kångt, men det vågar jag inte säga.
Det första ni ska göra, om ni inte har gjort det redan, är att läsa bakgrunden här. Jag vill nämligen säga något om vad som hände i Sinis kommentarsfält under inlägget där hon påtalar sexism och (om man tycker att kvinnohat är en för stark term) vad kvinnor ofta råkar ut för när de uttalar sig om i princip vad som helst som är lite obekvämt. Det tog nämligen inte lång tid alls innan hennes kommentarsfält fullkomligt exploderade och bland hejarop (från huvudsakligen kvinnor) och fler håll-käft-få-kuk-din-hora (från män) uppstod en besynnerlig subdiskussion. En subdiskussion som dessutom, enligt dem som drev dem, gjorde anspråk på att vara seriös och komma åt kärnan med problemet. Den handlade om att män faktiskt biologiskt är starkare än kvinnor och hur det bara helt enkelt inte är något man kan argumentera emot för att det bara är så.
Grejen är bara att mäns och kvinnors eventuella biologiska skillnader har absolut ingenting med saken att göra.
När man menar att det är humor att photoshoppa en balettklänning på en hockeyspelare och håna laget som småflickor är det fullkomligt irrelevant huruvida en hockeyspelare är starkare än en liten tjej i balettklänning. Det man utnyttjar är ju symbolvärdet – ”flicka” och ”tutu” som symboler. Om vi till exempel skulle tänka oss att man istället hade photoshoppat dit en keps och ett par shorts och skrivit ”Välkomna, pojkar” är symbolvärdet inte detsamma. Varför? För att småpojkar inte symboliserar svaghet och inkompetens. Ingen säger ”slå som en kille” och menar att man inte slår hårt, ingen säger ”skrika som en pojke” och menar att någon blivit skrämd, ingen säger ”gråta som en kille” och menar någon som har nära till tårarna.
Och de som säger att det var en av världens bästa spelare som de photoshoppat och att det därför inte är ett hån mot flickor för att det är fint att bli associerad med honom har jag lite svårt att ta på allvar. Man valde just en flicka för att framställa denne superspelare som svagare och som sämre – inte som en hyllning till varken honom eller till världens flickor. Nej, hyllar bra spelare gör man genom att sätta kungakronor på deras huvuden – inte tiaror.
Så varför är det är ett problem och inte humor? För att man genom att göra en sådan bild återskapar och upprätthåller symbolvärdet hos flickor. Genom att använda symbolen ”flicka” för svaghet och inkompetens skapar man automatiskt kopplingen mellan även högst riktiga flickor och svaghet och inkompetens. Det är därför min sjuåriga dotter så sent som i dag fick höra att hon inte kan springa fort och säkert kommer att förlora mot pojkarna trots att hon bevisligen är både starkare och snabbare än nästan alla jämnåriga oavsett kön. Den ålder som det faktiskt börjar bli fysiska skillnader i prestationsförmåga, det vill säga tonåren, kommer nämligen i alla fall tio år senare än barnen får lära sig att flickor är svagare. När skillnaderna börjar bli reella har de flesta flickor redan gett upp och accepterat att de aldrig kan bli lika snabba och starka som pojkar, att de aldrig kan prestera lika bra, trots att många flickor faktiskt skulle ha potential att fortsätta vara snabbare och starkare än medelpojken om de bara tränade. Det blir en självuppfyllande profetia.
Att påstå att flickutstyrsel på en manlig hockeyspelare skulle vara någon sorts objektiv reflektion över fysiska förhållanden, eller en genom association positiv porträttering av flickor, är en bra dag bara gruvligt korkat. Det är ett hån mot flickor och en symbolism som skadar flickors självförtroende. Därför är det inte ett harmlöst skämt.
Sedan Nyheter24 meddelade att de startar en kampanj kallad #1000timmar för att försöka fördubbla antalet idrottstimmar har flera av mina vänner på Facebook gått och ut och protesterat. De, liksom jag själv, vill inte stödja en fördubbling av timantalet för vad som för många, många elever är förknippat med oändlig ångest. Visst, barn behöver röra mer på sig, men det handlar inte bara om att ge fler idrottstimmar med tävling, hierarkier och av någon outgrundlig anledning nästan uteslutande bristfällig pedagogisk plan. För många blir resultatet nämligen det motsatta: de får avsmak för allt vad sport heter och kallsvettas så fort de känner lukten av träningslokal även årtionden senare (been there, done that). Istället för fler idrottstimmar skulle jag vilja slå ett slag för mindre stillasittande. Man måste ju inte sitta still för att lära sig grammatik heller.
Dessutom vill jag slå ett slag för norsk fotboll. Ibland när jag är ledsen tittar på norsk fotboll och så blir jag omedelbart på bättre humör. Här finns en annan variant!
DN rapporterar i dag om Älvsjös 04:or, ett flicklag som spelar med i en pojkliga i fotboll. Ja, de inte bara spelar med i ligan, de har hittills sopat mattan med de pojklag de mött. Ett av de lagen var.. äh, minns inte. Skit samma. Lagens namn har egentligen inte betydelse för det jag ville kommentera var motståndarlagets tränares attityd. Han menade nämligen att det kan ”vara knäckande för unga killar att förlora mot tjejer” och hävdar att Älvsjö inte har ”tagit ett barnperspektiv på det hela”.
Och visst, jag förstår om pojkarna i hans lag blir ledsna om de får stryk av tjejer eftersom det (uppenbarligen) finns en väldigt stark tanke om att tjejer är sämre än killar och jag förstår att det aldrig är kul när barn blir ledsna och besvikna. Men när han talar om barnperspektiv på den här saken får jag krupp. Vilket barns perspektiv är det han talar om när han vill skydda sina pojkar från att förlora mot tjejer? Det är i alla fall inte min fotbollsälskande dotters perspektiv. Med en sådan inställning kommer hon och andra tjejer som gillar fotboll alltid få kämpa mot fördomen att de är sämre och det är knappast för de barnens bästa att få höra att de inte har potential för att de är flickor.
Inte heller är det unga pojkars perspektiv bortom stunden. Hur ska unga pojkar som lär sig att det är knäckande att förlora mot tjejer, som lär sig att tjejer är sämre, lära sig att män och kvinnor är lika mycket värda när de blir äldre? Hur ska dessa pojkar lära sig att respektera flickor om deras potential värderas olika?
Ta gärna ett barnperspektiv! Gör det! Sätt dig in i att vara en ung flicka som vill spela fotboll och möt de stackars knäckta killarna ur det perspektivet.
Kan nu meddela att det bästa sättet att tillgodogöra sig rapporter från Nickby är in person. Jag och Micaela gick en hurtig motionsrunda på något av rekord(långsam) tid, dels för att det är svårt att gå fort när man pratar mycket och dels för att jag varit sjuk i tre dagar och fortfarande inte var helt på topp. Tog en solnedsgångselfie där vi ser riktigt arga ut för att kompensera att kvinnor alltid ska se så glada ut på bild.
När jag kom hem åt jag glass direkt ur paketet. För att kompensera risken att jag motionerat på rundan.
Sonen kom hem och berättade att det inte var någon av pojkarna från årskurs 1 och 2 som lyckats kvala i kulkastningen. Anledningen till detta var att medan flickorna skulle kasta 20 m för att kvala skulle pojkarna kasta 40 m. Helt klart är att det inte är kulstötning sonen menar (världsrekordet ligger på 23,12 m) men det står också helt klart att skolan gjort en könsbaserad indelning av kvalgränser i idrott för barn.
Och jag är egentligen inte en sådan förälder som brukar lägga mig i hur skola och dagvård sköter sina pedagogiska arrangemang men det finns ett mycket allvarligt feltänk med dessa kvalgränser. De fysiska könsbetingade skillnaderna i styrka och snabbhet mellan barn i den åldern är obefintliga. Om något är så det i allmänhet flickorna som är större och starkare. Faktum är att en kula som används vid kulstötning har samma vikt för pojkar och flickor upp till 12-årsåldern. Genom att ha en könsindelad kvalgräns uppnår man alltså inte rättvisa – man kompenserar inte för naturliga skillnader – utan dödar snarare många pojkars idrottslusta samt berättar för både pojkar och flickor att flickor är svagare. Även när de verkar starkare.
Det är förstås svårt att säga när skillnaderna är så stora att man behöver kompensera för dem. Skillnaderna kommer med puberteten och den infaller som bekant inte alls samtidigt för alla. I min ungdom var bristen på indelning något jag protesterade mot. På högstadiet var nämligen en av de främsta indikatorerna på vilket betyg man var värdig den tid på vilken man kunde springa runt spåret på lokala idrottsplatsen. I min årskurs var det två tjejer som klarade kraven för det högsta betyget. Ja, och det var inte jag. Jag sprang förstås inte. Jag gick, obstinat och jävlig varenda gång. Baklänges stora delar av sträckan dessutom. De flesta andra, inklusive läraren, brukade ha gått tillbaka till omklädningsrummet när jag var framme. Och det var säkert bäst så.
När jag påpekade för min gamla idrottslärare att det faktiskt borde vara skillnad på tiderna för pojkar och flickor möttes jag av skratt. En kille försökte hävda att eftersom det var svårare för killar att läsa skulle alla killar få enklare betygskrav i svenska om nu vi tjejer skulle ha det enklare på gympan. Tanken från lärarens sida var förstås att det skulle vara lika för alla, vilket i princip är en helt bra tanke. Och det är så vansinnigt svårt det där med vad som är lika för alla. Är det att alla startar från samma? Eller att alla ges samma chans att nå upp?
Kapaciteten att springa långt och snabbt på högstadiet är beroende av kön. En del flickor kommer fortfarande att kunna matcha pojkarna i nästan allt fysiskt, med de allra flesta kan det inte. Från och med högstadiet anser jag det skäligt att införa skilda krav för pojkar och flickor i de fysiska moment som inte kan kompenseras med god teknik. Sedan tänker jag mig också att det är jätteviktigt som gympalärare att inte låta bedömningsskalorna fastna i en mansdominerad syn på idrott och fysisk aktivitet. Det måste ju inte handla om att hoppa längst och springa snabbast, utan kan lika gärna handla om att förbättra sitt eget personbästa eller hoppa och springa med rätt teknik.
Kapaciteten att kasta en kula (eller vad de nu har kastat) långt på lågstadiet är däremot inte beroende av kön. Det finns ingenting som säger att flickor skulle vara sämre på att kasta kula (eller något annan fysiskt) i den åldern och att ha könsindelade kvalgränser är därför till mer skada än nytta. Och jag har funderat väldigt mycket på när jag slutade tro på min egen fysiska styrka. Fortfarande på mellanstadiet tyckte jag nämligen själv att jag var både stark och snabb (vilket väl, så här i efterhand, rent statistiskt kanske inte var alldeles sant) men därefter förlorade jag det. Jag började använda ”tjejträt” (ni vet det där platta trät som man nästan inte kan missa med) när vi spelade brännboll. Vågade inte prova mina gränser längre. Slutade tro på min egen förmåga. Började internalisera ”som en tjej”.
Och jag säger inte att det finns några lätta svar eller färdiga lösningar på de här sakerna. Inte heller var det bara gympatimmarna som gjorde mig osäker på min egen kapacitet. Men jag är övertygad om att lärare behöver tänka till lite extra kring hur man gör bedömningar av pojkars och flickors idrottsprestationer. Och att ha könsindelad bedömning av åttaåringar är bara fel. Det är ett sätt att lära både pojkar och flickor att även om det verkar som om tjejer är starkare så är tjejer egentligen svagare och måste ha enklare krav för att klara sig. Det är inte en bra start.
Kuriosa: Tidskraven på löpningen blev mycket riktigt könsindelade strax efter att jag slutat högstadiet och lärarna kunde pusta ut.
Jag gillar inte sport, så det är knappast en överraskning att jag inte följt OS. Men det finns en kvinna från Lesotho, Masempe Theko från 50 meter frisim, som jag inte kan låta bli att kommentera.
För OS är ett enormt maskineri där företag investerat ofattbara summor pengar i att få sitt brand uppvisat av en atlet, ett nationalistiskt virrvarr av glädjerus och kollektiv besvikelse som jag inte förstår mig på. Samtidigt, i samma uppskruvade tävling, finns det enstaka deltagare som saknar sponsorer, som inte är en del av det stora maskineriet och som i ärlighetens namn inte har en sportslig chans. Masempe Theko är en av dessa. Hon är byggd ungefär som jag och är – av bilderna från starten att döma – ungefär lika förtjust i att dyka. Ändå gjorde hon det, med en hel världs dömande ögon på sig och helt utan det nätverk som toppidrottare brukar ha.
Hon fick veta att hon skulle delta i juni, tränade på morgonen innan hon gick till jobbet och drog sedan på sig en baddräkt och hoppade i. Jag får ångest bara av att visa upp mig i baddräkt på lokala simhallen. Mitt personbästa på 50 meter ligger sannolikt runt 10 minuter. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig våga göra vad hon gjorde. Många ser olympiadens stora stjärnor som förebilder för dagens ungdom. Det är Phelps hit, Klüft dit och titta vad massor av träning och ett sunt liv kan göra. Men jag kan inte tänka mig en bättre förebild än Masempe Theko. Hon kanske inte är snabbast, kanske inte bäst på att simma, och alldeles avgjort inte någon hejare på att dyka, men om fler kunde ha hennes avslappnade inställning till prestation och sluta tro att kroppsform är ett hinder för att ta en chans skulle världen se rätt annorlunda ut.
Hit och dit och tillbaka igen 