Tag Archive | Könsroller

Könsnormer har vi allihopa, allihopa. DU MED!

Jag tvekar inför det här inlägget eftersom jag är rädd att låta cynisk och dessutom är mina funderingar rätt splittrade, men jag ska ge det ett försök ändå. I mitt flöde dök det nämligen upp en artikel om att antalet människor som söker sig till transvården ökar i rask takt. Artikeln är i mitt tycke bra, och tar upp många olika faktorer till kring varför det kan vara sådan ökning. Till exempel kan det bero på att fler vågar söka sig till vården för att det inte är lika tabu att vara trans längre, medan andra lutar mer åt biologiska förklaringar (det finns en de facto ökning av transpersoner).

Från ett genushistoriskt perspektiv passar alla de där spekulationerna väldigt bra in i vår tidsanda, men betydligt sämre in i det längre perspektivet av trans. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det, men jag säger det igen; historiskt sett har det inte funnits två binära kön mycket längre än de senaste kanske två hundra åren – och då bara i västvärlden. Den här tanken om att det finns två kategorier och att alla människor passar in i en av dem är alltså, relativt sett, ny (biologiskt sett är den dessutom felaktig, med tanke på den uppsjö av kromosomkombinationer och liknande som faktiskt finns). Jag tror att det finns en jättestor risk att se dagens ökade antal transpersoner som en effekt av det är mer ok at vara trans, istället för att se det som en återgång till en mindre binär syn på kön. Människor någonstans mellan standardmannen och standardkvinnan har alltid funnits.

Sedan tror jag också (och jag inser att jag är ute på tunn på is eftersom jag inte är trans och därför inte har förstahandserfarenhet av hur det är) att det är en jättestor skillnad på att känna att man inte passar in i sitt tilldelade köns roll och att inte passa in i sitt tilldelade kön. Alltså, det kanske är en jättedålig jämförelse, men om man tänker så här: Jag är svensk. När jag är i Sverige kan jag ibland bli grisförbannad på andra svenskar för att de beter sig som arslen och när jag läser om svensk politik kan jag känna att jag inte ens vill vara svensk längre because fuck that shit. Åker jag utomlands och jämför med andra kulturer är det dock ingen tvekan för mig om att jag är svensk, vilket det också står i mitt pass. Däremot har jag svårt att förklara liksom varför jag har den där känslan. Det bara är så. På samma sätt kan jag vilja kasta alla könsstereotypa uttryck åt helvete, men jag känner mig ändå som kvinna.

Jag tror att det är många som känner att de inte passar in som man eller kvinna med de roller det innebär i dagens samhälle. Jag tror också att mycket av det beror på att vi har alldeles för god tillgång till mat. Hade vi behövt slita för att finna föda varje dag hade vi säkert varit mindre bekymrade över könsroller. Studier av tidigare samhällen med större risk för svält visar också att kategorierna ”man” och ”kvinna” möjligen i teorin var strikta men i praktiken rätt flytande och ibland överlappande. Många tänker sig att det var först med världskrigen som kvinnorna kom ut ur hemmen och tog männens plats för att liksom bevisa sig och att det var först då som många män bah ermahrged kvinnor kan också let’s ge dem lite rättigheter shall we. Utskrivningsväsendet på 1600-talet gjorde så att en av tio män togs in i armén. Sverige hade på den tiden runt en miljon invånare. Om vi leker med tanken på att hälften av dem var män och att 75% av dessa var i vapenför ålder skulle det ge 375.000 dudes. År 1632 var kung Gustav II Adolf och krigade i Tyskland och förde befäl över 150.000 män. Vi behöver ju inte fastna i siffror mer än så och konstatera att många kvinnor hemmavid fick ta ”männens plats” redan då.

Anyways. Poängen jag försökte göra var att när man dagligen kämpar för att få mat blir kön en kategori man inte filosoferar så mycket över. Jag tror att många av oss skulle bli betydligt lyckligare av att spendera lite mindre tid på att fundera över vilka vi egentligen är och lite mer tid på att göra något konkret för mänskligheten (sa kvinnan med en liten rosa blogg *harkel*)

MEEEEEEN. Många människor har ingalunda spenderat för mycket tid med att begrunda könsroller utan har helt enkelt en kropp och ett juridiskt kön som inte överensstämmer med det kön personen känner sig som. Det är en himmelsvid skillnad mellan det och att vara missnöjd med könsroller, och det är hög jävla tid att den som behöver får vård och stöd.

Den här ranten föddes ur ett citat i den ovan nämnda artikeln. Överläkare Louise Frisén sa nämligen:

”Ibland tänker jag att det här är en fantastisk utveckling. Vi kommer alla att bli befriade från könsnormerna och få vara de vi är.”

Kuvahaun tulos haulle i'm a unicorn

Om transpersoners problem var att de inte passade in i könsnormen hade transpersoners könsbyte eventuellt kunnat göra oss alla befriade från könsnormer och jag är ledsen att vara den som ska pissa på någons parad, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Könsnormerna lever i frodas i alla samhällen alltid. Människor skapar alltid normer, och inte bara utgående ifrån kön utan från etnicitet, ålder, kroppsform, hårfärg. Allt.

Transpersoners rättigheter (tunn is här, igen, jag vet) handlar inte om könsnormer. En transperson som blivit tilldelad det juridiska könet ”kvinna” men som egentligen är man kanske inte alls är intresserad av att kämpa mot normerna kring vad det innebär att vara man på ett generellt plan utan för sin rätt att få vidta medicinska och juridiska åtgärder. Transpersoners (och för den delen andra som inte är cis) rättigheter är större och viktigare än det svårdefinierade och ibland lätt filosofiska könsnormer och handlar mer om juridik och medicin. Det finns högst konkreta lösningar. Könsnormer, däremot, har inga övergripande, konkreta lösningar för att de ska upplösas. En till dålig jämförelse: det är klart att vi ska kämpa för fred på jorden, men framförallt måste vi trygga de människor som nu är på flykt undan krig. Det är klart att vi ska kämpa mot skadliga könsnormer, men framförallt måste vi trygga transpersoners grundläggande rättigheter.

Så. Det var det.

Kuvahaun tulos haulle cutting the branch you are sitting on

Könsroller och förebilder (och samurajer)

Med hårt bankande hjärta läser jag Alinah Helsings text om hur hennes son, som brukade älska klänningar och ha dem för att känna sig extra fin, nöts ner och fasas in i rollen som pojke – en roll där man helt enkelt inte får ha klänningar. Jag känner igen det. Maktlösheten inför när de där dörrarna man försöker hålla öppna för ens barn slår igen över barnets fingrar. Helsing skriver

”När jag säger att jag vet att han är ”lika snabb som Zlatan” (hans egna uttryck), men att han kan vara det även i klänning, så kommer det alltid att finnas en misstro och osäkerhet i hans blick. För han har, som nybliven sexåring, redan blivit bevisad motsatsen för många gånger.”

Och jag tänker på hur otroligt viktigt det är med förebilder. Tänk hörrni, tänk om den lille pojke som älskar klänningar men får lära sig att det är en värld stängd för den pojke som vill vara snabb, stark och allt annat det där som förknippas med ”riktiga pojkar” skulle ha fått se Zlatan i klänning. Skulle ha fått se sin idol, som är snabb och stark och allt det där, ha en klänning och visa att 1) pojkar får ha klänning precis hur mycket de vill och att 2) den som har något ”typiskt flickigt” inte alls automatiskt är långsam och svag.

För det behöver faktiskt inte vara någon stor grej för en vuxen man att dra på sig en klänning för att göra en poäng, men för ett litet barn kan det vara en synnerligen viktig poäng. Det handlar dessutom inte om sexualitet eller HBTQ-rättigheter som en del verkar tro, utan om varje barns rätt att klä sig som barnet vill (med reservationer för väder och vind). Hur man ska se ut är nämligen inte beroende av inneboende sexualitet utan av i tid och rum. När dagens barn konstaterar att man inte kan ha klänning och samtidigt vara snabb och stark är det för att de är barn av i dag. Se bara på den här samurajen, som tillhörde krigareliten i Japan för drygt 100 år sedan. Långt vackert hår och en klänningsliknande dräkt. Ingen skulle väl påstå att han inte skulle vara stark och snabb?

Samurai

Bild från Daily Mail!

 

Det föränderliga könet och osmanska riket

En av dem som var keynotes på förra veckans konferens om förmodern lust var Dror Ze’evi. Han talade om det osmanska riket och om hur kön kunde förändras, men att genus var mer beständigt. I den medicinska litteraturen i osmanska riket rådde det nämligen inga tvivel om att en-köns-modellen (som vi ju talat lite löst om tidigare) var förhärskande. Det fanns män, och kvinnor var varianter av män. Livmodern och vaginan var underutvecklade testiklar och penis. Eftersom kroppen var uppbyggd av de fyra elementen (främst luft och eld för män och vatten och jord för kvinnor) behövde kroppen en balans för att upprätthålla rätt kön. Blev balansen fel var det möjligt att kvinnor blev män och tvärtom.

Särskilt inom islam fick det inte finnas några mellanting. All religionsutövning inom islam går ju i princip ut på skillnader mellan könen, där män och kvinnor ber på olika sätt och på olika ställen. Dror Ze’evi ställde sedan den tydliga dikotomin inom religionen mot den klara ambivalensen inom litteratur och konst. På bilden ser ni ett exempel på ambivalensen. Två män och en kvinna är avbildade.

20140409-110440.jpg

Att avgöra kön genom att bara titta på bilderna var helt omöjligt, åtminstone för mig. Jag gissade fel på i princip alla. Grejen är att de markörer för kön som vi är vana vid att se i princip saknas på de här bilderna, och att det var ett medvetet val. I det osmanska riket fanns det en imponerande mängd grupper som bytte kön – eller åtminstone rörde sig i något sorts gränsland mellan man och kvinna – samtidigt som den formella religiösa indelningen mellan män och kvinnor var strikt. Flera diskurser samverkade.

Dels fanns det förstås eunucker – kastrerade män – som var ansvariga för att övervaka palatsens kvinnor. Dels fanns det unga pojkar som uppfostrades som kvinnor för att bli dansare. Sedan fanns det också unga slavpojkar vilka de äldre männen vid palatsen utnyttjade sexuellt men som senare i livet utbildades till härförare och regenter. Ze’evi talade också om sufi – en sorts mystiker som genom dans utövar religion och som genom sexuella uttryck inte lät sig kategoriseras strikt som män.

Dror Ze’evi återknöt också till vad Faramerz Dabhoiwala hade talat om några dagar tidigare, nämligen den första sexuella revolutionen i början av 1800-talet. När det osmanska riket öppnades upp för västvärlden hade väst redan genomgått denna första sexuella revolution och fått de könsstereotyper och indelningar vi bär med oss delar av än i dag. En av de starkaste idéerna är den om att det är uteslutande kvinnligt att bli penetrerad och att det är ett brott för en man (vilket det alltså var, vi ska återkomma till det en annan gång) om han intog den positionen. De grupper i osmanska riket som rört sig i det faktiska gränslandet mellan manligt och kvinnligt sågs inte med blida ögon av västerlänningarna som hånade vad de såg – trots att dessa grupper egentligen inte tillhört de utsatta i samhället utan eliten. När den nya sexmoralen kom in i det osmanska riket var det således inte som en utveckling i samhället i sig utan som ett färdigt åsiktspaket i kontrast till tidigare kulturyttringar, något som fortfarande är svårt att förhålla sig till.

Den som är intresserad av att veta mer kan med fördel läsa Dror Ze’evis bok Producing Desire – Changing Sexual Discourse in the Ottoman Middle East 1500-1900. Är den ens i närheten av lika bra som hans föreläsning är det väl investerade slantar att införskaffa den!

Om starka kvinnor och om vad som inte borde vara det

Vi måste tala lite mer om det där med girl power och starka kvinnor. Så. Jag gillar P!nk. Massor. Jag tycker att hon är oerhört duktig artist och hon om någon utstrålar just den där nya kvinnliga självsäkerheten och styrkan. Hennes låt och video Stupid Girls är superb. Dessutom vill jag passa på att tillägga att jag är fullt medveten om att självsäkerhet och styrka är aspekter av kvinnligheten som är historiskt sett ganska nya och som är välbehövliga. Som Grynet brukade säga; ta ingen skit. Det finns dock stora delar av den nuvarande popkulturen riktad mot unga tjejer som tar den här girl powern till nivåer som är mycket problematiska. För att återvända till P!nk. Här är hennes video till låten Trouble.

Jag gillar draget i den här låten och jag tycker att videon dessutom är jättesnygg. Men (ni visste att det skulle komma va?). Prova och se på videon men tänk gender swap. Tänk er en bar full av kvinnor. Tänk er en man som kommer dit och börjar spöa upp kvinnorna för att kvinnan bakom bardisken vägrar servera vad som tydligt är en bråkstake mera sprit. När P!nk gör det är det sexigt och coolt. Men det är av samma anledning som det är humor när kvinnor lappar till män på TV. Det är, i grund och botten, fortfarande sett som tämligen harmlöst. Män är fortfarande i så pass starkt överläge gentemot kvinnor att det kan bli underhållning av vad som skulle ha 18-årsgräns och synnerligen mörka undertoner om män betedde sig likadant.

Jo, jag ser aspekten av att kvinnor behöver ha starka och tuffa förebilder. Det gör jag. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att varje kvinna som framhålls som stark på just det här viset – genom att handgripligen ge sig på män – ändå upprätthåller det manliga övertaget. Det bibehåller männens ensamrätt på allvarligt våld och kapaciteten till skada. Dessutom ska förstås inte styrka och förebilder byggas på våldspotential, men om just den biten kan man väl tycka vad man vill. Sådana förebilder för män har ju funnits i alla tider (typ Batman). Men, som grädde på moset, i all denna girl power finns fortfarande heteronormativiteten. P!nks video är ett sexigt förhållningssätt till män – den kretsar kring det heteronormativa, kring relationen mellan män och kvinnor. På så vis blir bilden av den starka kvinnan relaterad mannen, snarare än en stark kvinna i sig själv, om ni förstår hur jag menar. I slutet handlar det då ofta likväl om att bli accepterad och älskad av en man (och det här gäller inte alltid P!nk, men många andra) och styrkan och självsäkerheten bestod i att hitta rätt man. Hellre skulle jag vilja att den starka, självständiga kvinnan var det relaterad sig själv och andra tiders kvinnoroller. Utbildning, svar på tal, trygghet i sig själv och i sin rätt att existera på lika villkor. Det behöver inte vara en fysisk kamp mot män, utan snarare ett uppbrott från att definieras vis-a-vis manligheten och männen. Att få vara sig själv. Den sortens starka och självständiga kvinnor har vi alldeles för få av.