Tag Archive | Blessed are the cheese makers

Att ha dåligt med pengar

Det här är ytterligare ett sånt där inlägg som jag tvekar inför. Jag vill nämligen inte att det ska låta som om det är synd om mig, eller som om jag tigger. Samtidigt så tror jag att ett sånt här inlägg är viktigt, inte minst för att jag själv skulle vilja läsa ett sånt om jag vore… eh… ja, i min sits.

När folk har frågat mig vad jag ska göra när avhandlingen är färdig har jag svarat att jag ska bli arbetslös som alla andra. Det har tolkats som ett skämt, men faktum är att det är alldeles sant. Visst, jag har sökt nya projektpengar för att börja ett nytt forskningsprojekt (om medeltida rättskultur, superspännande!) men mina stipendiepengar tar officiellt slut i november, om två veckor.

Officiellt alltså. I praktiken har mina stipendiepengar varit nästan slut sedan i somras. Strax innan sommaren gick jag nämligen från ett stipendium som gav ungefär 2 000 e i månaden till ett som gav 1 500. 1 500 räcker inte riktigt till. Av det jag kunnat lägga undan och spara har jag sedan sommaren haft så att det räckt till ungefär 1 100 e i månaden. Kontoret fick jag säga upp. Nu i november fanns det 973 e kvar av stipendiet, för den här månadens inkomst.

Och jag inser att mycket av det här är mitt eget fel. Jag kunde till exempel ha låtit bli att skilja mig, så hade jag sparat massor av kostnader. Kanske hade jag inte behövt köpa en TV (det går ju bra att titta på datorn) och kanske inte nya madrasser och en säng (det gick ju bra att sova på de gamla som vi hittade i huset och de var tjocka nog att ha direkt på golvet). Jag har säkert lagt två månadsransoner på att göra det här huset till ett hem, och alla pengar jag förbrukar under en månad måste jag spara in nästa månad eftersom jag får hela årets stipendium utbetalt på en gång. Därför har det inte funnits mycket kvar per månad, nu i slutet.

I ärlighetens namn hade jag trott att skilsmässan skulle vara över sedan länge vid det här laget. Att jag skulle ha fått pengarna för huset, för lösöret, för allt det jag äger hälften av. Att jag skulle ha en buffert att ta av sedan när det behövdes. Det var dumt av mig att även leva som att det en dag skulle finnas en buffert. Mitt misstag.

För sedan visade det sig att det skulle bli jävligt dyrt att ta en doktorsexamen. Visst, det finns mycket pengar att spara där också om man väljer det allra billigaste och enklaste, men där någonstans börjar jag bli grinig. Jag kom till Finland för det här, för 13 år sedan. Jag har skrivit min doktorsavhandling i fem år. Det är blod, svett och tårar som ligger i det här arbetet. Och jag tycker att jag förtjänar att få ta examen som jag vill; med många tryckta exemplar, med en fin klänning för disputationen, med kaffe och kaka för åhörarna, med en jättefest på kvällen. Med en sjuhelsikes smäll, helt enkelt.

Så kommer det förstås inte att bli, för det finns helt enkelt inte pengar. Och finns det inte pengar så finns det inte. Det är bara är så.

Nästa vecka går jag till Folkpensionsanstalten (motsvarande ungefär soc), och ser vad möjligheterna är till bidrag i december. Bostadsbidrag borde gå att få. Förhoppningsvis så är jag berättigad till arbetslöshetsersättning. Kanske socialstöd. Och jag är inte ensam. Flera andra vänner som nyligen doktorerat eller som är på väg att göra det sitter i liknande situationer. Flera av dem har dessutom också en skilsmässa att reda ut, så det verkar höra till den här grejen. Det är en mycket osäker tillvaro att vara doktorand, men ännu mer osäker att bli färdig.

Och när man har väldigt begränsat med pengar så blir det gärna att man våndas hemskt över vad det egentligen är rimligt att spendera pengar på. Jag skäms inte för att jag har dåligt med pengar för jag vet att jag jobbar hårt, men ibland skäms jag (i alla fall inför mig själv) över vad jag spenderar de pengar jag har på. Som frissa till exempel. Jag var senast i februari, för man behöver ju inte gå till frissan. Inte egentligen. Inte ens om hon är väldigt billig. Nu har jag ändå bokat en tid för mig om ett par veckor, och det skäms jag lite för. Det är pengar jag kanske borde spara. Jag vet inte om man får gå till frissan om man har dåligt med pengar.

För att inte tala om ångesten när man är ute med barnen. Vi är duktiga på att inte köpa en massa onödiga prylar. Det är liksom inte ens ett problem. Kläder och husgeråd och i princip allt man behöver finns dessutom på loppis. Men om man skulle vilja ta med sina barn på fika så går det även om man är försiktig mellan 15 och 20 e, vilket är drygt 10 % av månadsbudgeten för alla inköp bortom mat och räkningar. Får man fika då? Och när den nya My Little Pony-filmen kom ut och dottern var eld och lågor och ville gå, vad gör man? Biljetter är svindyra, men det kanske går. Hur är det med popcorn? Läsk? Får man ta med sig popcorn man poppade hemma på bio? Och får man egentligen beställa en frissatid till sig själv om man inte har råd till biopopcorn åt sina barn, eller är man en självisk mamma då?

Den här ångesten som kommer med varje räkning, och varje oväntad kostnad, den är inte rolig.

För ett par månader sedan köpte jag en ny telefon till Tilda. Hon valde länge och väl vilken hon ville ha, och vi diskuterade pris och fördelar och investering och att vara försiktig. Jag köpte den med bundet abonnemang och två års avbetalningstid, för hon förtjänar en bra telefon. Hon är så duktig. Så försiktig. Hon jobbar så hårt. Och det tog två veckor innan telefonen slank ur hennes hand, rakt ned i asfalten. Rutan gick i tusen bitar. Tildas hjärta också. Hon kom hem och satt vid köksbordet och grät och grät över att nu hade vi köpt en telefon så att vi knappt hade pengar till mat och så var hon så dum att hon hade sönder den. Jag förtjänar ingen telefon, hulkade hon. Jag försäkrade henne om att vi visst hade pengar till mat, för det är alldeles sant, och tröstade henne så gott jag kunde. Men jisses vilken klump jag fick i halsen när jag tittade på hennes trasiga telefon. Två års avbetalning. Och jag visste ju att vi skulle ha råd till mat ja, men också att vi inte skulle ha råd med någon ny skärm. En ny skärm skulle gå loss på över 100 e.

Efter två månaders sparande, och en del säljande av saker vi kunde undvara, hade vi tillsammans skrapat ihop pengar och fick under högtidliga former hennes skärm lagad förra helgen. Då hade hennes bror tagit av de pengar han tjänat på att klippa grannens gräsmatta och sagt att det fick bli en tidig julklapp till henne. Det är fantastiskt hur barnen hjälper till när det behövs, även om jag önskar att de inte behövde göra det.

Så varför berättar jag det här för er? För att det kanske finns någon som känner igen sig. Någon som går med samma funderingar på vad man får och inte får göra när det finns dåligt med pengar. Det snurrar nämligen i mitt huvud hela tiden. Och jag tror inte att det finns något rätt eller fel, utan att man själv måste känna efter vad som passar. Jag tror också att det dåliga samvetet är ännu svårare att bära med sig, än själva bristen på pengar. För åtminstone vi har ändå så pass mycket att vi klarar räkningarna och maten, och jag vet att vi ska vara glada över det, för det är många som har det värre.

Det kallas för prekariatet, den här nya klassen, och vi är väldigt många högutbildade där. En doktorsexamen är ingen garanti för ett jobb, eller en fast inkomst. Snarare tvärtom. Det låter kanske lite som ett lyxproblem, men när räkningarna ska betalas är det ett högst reellt problem och jag tror att det är viktigt att prata om det just för den där ångestens skull.

Sedan tror jag också, åtminstone för mig personligen, att det handlar jättemycket om att försöka ta ett problem i taget. Ibland när man sätter sig ner och tänker julklappar, baby, för liten bil, arbetslös, mammaledig, och tankarna bara får rulla vidare så får jag nästan panik. Det gäller att planera ekonomiskt så långsiktigt som det är möjligt och inte slösa förstås, men i övrigt gäller det att leva i nuet och ha tillförsikt om att allting säkert ordnar sig. På något sätt. Om inte just nu så kanske snart.

Nu ska jag disputera om en månad och eftersom jag helt enkelt inte rymdes in med den här babymagen i några av mina klänningar som uppfyller kraven på disputationskläder så har jag beställt en ny på rea. Jag vet inte om man får det, men jag gjorde det ändå. 27 e kostade den. Inte riktigt den frasiga långklänning jag hade drömt om, men skit samma. Jag klarar det här. Jag klarar det.

IMG_5934 (2)

Om arbete och sex

Eva bad mig läsa och kommentera en artikel på The Economist, som handlar om prostitution. Artikelförfattaren menar att Internet gör köpandet och säljandet av sex både enklare och säkrare och att regeringar måste sluta försöka förbjuda prostitution. Även om tanken säkert är god – ny teknik gör prostitution tryggare – är artikeln fylld av otroligt tveksamma utgångspunkter och därmed synnerligen vanskliga slutsatser.

För det första genomsyras artikeln av att anledningen till att prostitution är olagligt är att folk i allmänhet är pryda. Därför menar artikelförfattaren också att prostitution över nätet är något vi borde jubla över eftersom vi inte längre behöver se det på gatorna. Och visst finns det en dimension av prydhet, särskilt i USA, men prydhet är givetvis inte anledningen till att prostitution är olagligt eller att de flesta av oss inte känner oss bekväma med konceptet.

Nej, för de flesta av oss handlar det om den prostituerades säkerhet, om trafficking och utsatthet, om beroende och socialt stigma. Till viss del tar artikeln upp dessa aspekter, men i de mest bisarra sammanhang.

”The problem of sex tourism plagues countries, like the Netherlands and Germany, where the legal part of the industry is both tightly circumscribed and highly visible.”

Jo, sexturism är ett problem i Nederländerna och Tyskland och jo, det är länder där prostitutionen är reglerad men ändå synlig. Det stämmer. Men att antyda att dessa saker har något som helst samband är verkligen märkligt. Sexturism är ett betydligt större problem i andra länder, så som Thailand eller Dominikanska Republiken – länder som verkligen inte är kända för att upprätthålla lagligt skydd för prostituerade. Kanske skulle prostituerade där få det bättre med Internet, men sannolikheten att de omtalade apparna med säkerhetsfunktioner någonsin skulle komma dessa prostituerade till godo får nog sägas vara beklämmande liten. Problemet med sexturism kommer alltså inte alls att avhjälpas med Internet. Och sexturism är inte ett problem för att den lagliga delen av industrin är kringskuren. Förstås.

Artikelförfattaren menar också att förskjutning till Internet normaliserar prostitution.

”The shift makes it look more and more like a normal service industry.”

Vad artikelförfattaren fullkomligt bortser ifrån är dock att det likväl inte är en vanlig servicebransch. Forskning visar förvisso att prostituerade under århundradena har betraktat sig som sexarbetare med fokus på arbete snarare än sex. Genushistorikern Julia Laite skriver på den underbara bloggen Notches följande:

”We have evidence of collective identities and labour association amongst prostitutes in the nineteenth century: dozens of women marching through the streets of Aldershot banging pots and pans to protest brothel closures makes for just one striking example.”

Kvinnorna själva ser sig som arbetare. Laite menar därför att prostituerade – eller sexarbetare, vilket torde vara en mer korrekt term – inte bör ses i ljuset av sexualitet utan i ljuset av kvinnors tillgång till arbete. Till viss del håller jag med, men samtidigt är det så mycket mer komplext än så. Prostitutionens långa historia – det sägs ju vara det äldsta yrket – är nämligen intimt kopplad till kvinnors underordning och till kvinnors förbjudna sexualitet. Det går inte bortse ifrån och därför är prostitution inte en helt vanlig servicebransch som bara behöver legaliseras och få ett bättre regelverk och Internet för att fungera felfritt. Intressant nog sätter artikelförfattaren utan att själv märka det fingret på exakt varför sexbranschen är så komplicerad.

I stycket efter att författaren konstaterat att det visst är en normal servicebransch skriver hen följande, med anledning av att prostitution också kan analyseras som en helt normal servicebransch:

”We have dissected data on prices, services and personal characteristics from one big international site that hosts 190,000 profiles of female prostitutes. The results show that gentlemen really do prefer blondes, who charge 11% more than brunettes. The scrawny look beloved of fashion magazines is more marketable than flab—but less so than a healthy weight.”

Vad det här stycket visar är inte hur bra det går att analysera prostitution som servicebransch utan hur otroligt nära kopplad prostitution är till kvinnlig objektifiering. Om vi bortser från att det förmodligen finns ganska få kvinnor som inte automatiskt blir fly förbannade över omdömet ”flab” eller begreppet ”healthy weight” och att dessa inte på något vis är fullgoda analytiska kategorier är själva sexualiseringen det viktiga. Artikelförfattaren konstaterar att ”sex säljer” och att det bara är att betrakta som fakta vi inte kan göra något åt, men sanningen är att det inte är sex som säljer utan sexualiserade kvinnor som säljer. Förra veckan ringde Linn Jung från Myteriet upp och frågade om min syn på fenomenet att unga kvinnor erbjuds typ drinkar och cigg mot att ha sex med äldre män eftersom det verkar bli allt vanligare (läs även My Tengströms krönika). Och det är just det här; prostitution och sexualiserande av kvinnokroppen hänger ihop vilket medför att det är långt ifrån endast de kvinnor som faktiskt är sexarbetare som får ta konsekvenserna. Den sexualisering som sexbranschen bygger på är en del av samhället i stort och verkar hämmande på kvinnor i alla branscher. Det är ett bedömande och fördömande av kvinnors kroppar som om kvinnorna inte hade något annat att erbjuda. Ett nedvärderande av kvinnors kunskaper (även inom sex) till förmån för utseende. Inte ens artikelförfattaren diskuterar vad kvinnorna är bra på, utan deras utseende.

Om sexarbetare är ett yrke så är det det enda yrke som kvinnor förväntas utföra utan att de själva har anmält intresse för det. Det enda yrke som en helt vanlig random kvinna kan bli tillfrågad om en fredagskväll.

Samtidigt är prostitution, precis som Laite påpekar, även en fråga om kvinnors arbete. Artikelförfattaren på The Economist vill se prostitution ur ett ekonomiskt och arbetsmarknadspolitiskt perspektiv och menar bland annat att det är ”oliberalt” (en term som säkert fungerar bäst i en amerikansk kontext) att kriminalisera ens delar av prostitution. Likväl missar artikelförfattaren det viktigaste angående sexarbete ur ett ekonomiskt och arbetsmarknadspolitiskt perspektiv, nämligen att det handlar om just kvinnors arbete och att det i allmänhet är en väg som kvinnor väljer på grund av bristen på alternativ. Problemet med prostitution skulle alltså lika gärna kunna sägas vara ett problem baserat på tillgången till trygga anställningar för kvinnor – och då särskilt unga kvinnor och ensamstående mödrar. Som Laite uttrycker det:

”The difficult truth is that testimonies of historical as well as present-day prostitutes provides ample evidence that women do choose sexual labour in the face of dire economic circumstances and terrible labour alternatives. Perhaps this is why we find it so difficult to imagine prostitution as work, and to take the organization of sex workers seriously. It involves a recognition that sex work is deeply connected to the exploitative capitalist economy of which we are all a part.”

Artikelförfattaren på The Economist väljer rubriken ”A Personal Choice” på sin artikel för att framhålla att prostitution är ett val. Personligen tycker jag att det är hög tid att diskutera alternativen. Det är inte för att vara moraliserande, utan för att prostitution – oavsett hur man väljer att betrakta det – handlar om kvinnors rättigheter.

 

Att vara det svagare könet

Det har väl knappast undgått någon att vi håller på och renoverar en massa. På många sätt är det riktigt kul, dels för att jag så där i princip tycker om att måla och bygga, dels för att det i ett 100 år gammalt hus är fullkomligt nödvändigt med uppiffning. Det är dock sällan som det blir riktigt lika uppenbart att man är det det svagare könet som när man håller på och renoverar.

Som när jag står redo med kofoten i högsta hugg och långt framskridna planer på att bända loss de järnpiggar som elkablarna satt fast med. Vis av erfarenheten hejdade jag kofotande i sista sekund och gick för att höra med byggaren att det var safe att kofota elkablar. Ingen ska komma och säga att jag inte lärt mig något om elektricitet sedan den gången jag pillade loss ett eluttag med en skruvmejsel. Sagt och gjort, byggaren kom och tittade på kabeln, järnpiggarna, mig och kofoten. Sedan tog han elkabeln mellan pekfingret och tummen och knyckte till så varenda järnpigg for ur väggen med ett lättat plopp.

Och det är inte så att jag inte är glad över att ha en stark karl i huset men det kändes så jäkla orättvist. Jag hade fått ut järnpiggarna – jag är asbra med en kofot – men det hade tagit grovt räknat 23 gånger så lång tid. Renoverandet får mig att tänka på hur mycket jag definierar mig själv – och för den delen hur mycket jag definieras av männen omkring mig – som det fysiskt svagare könet. Jag är ju svagare, så visst ligger det något i det, men det är ändå väldigt problematiskt om man tänker på det ur ett större perspektiv.

Jag kommer ofta på mig själv med att vänta med saker som kräver fysisk styrka tills dess att min man kommer hem och kan fixa dem – inte för att jag inte skulle kunna klara dem själv utan för att det tar honom betydligt kortare tid och mindre bekymmer att göra det. På så vis försätter jag mig själv i ett utstuderat beroendeförhållande till honom. Lever man i ett parförhållande ska man förvisso kunna hjälpas åt och komplettera varandra och sånt, men just det här med den fysiska styrkan blir till ett mönster. Män är fysiskt starkare. Det är ett välkänt faktum. Det leder till att många kvinnor (inklusive yours truly) undviker att göra fysiskt krävande saker trots att de egentligen skulle kunna klara av det vilket i sin tur leder till att kvinnor varken utvecklar sin fysiska styrka eller tror på sin egen förmåga.

Någonstans känns det väl också rätt onödigt att en fysiskt svagare ska lägga dubbla tiden (eller tjugotredubbla) på att göra något bara av principskäl. För att liksom bevisa att kvinnor kan. Samtidigt blir just den här svag-stark-dikotomin en självuppfyllande profetia och någonting som kvinnor anpassar sina liv efter. Låt mig ta ett till exempel. När första barnet var baby var jag oerhört noga med att ta med mig vagnen, fylla den med rätt grejer (inklusive bärsele för man vet ju aldrig), kontrollera att det skulle vara låggolvsbuss/tåg/whatever, exakt hur långt det var att gå, att det skulle finnas depåer att stanna vid och så vidare. Varje sak jag gjorde var planerad i detalj. Maken däremot, han tog bara babyn med sig och var nöjd med det. Allt han behövde kunde han bära på. Han behövde aldrig anpassa sig. Han behövde aldrig planera omsorgsfullt för att klara sig. Han lät sig inte hämmas av eller styras av omständigheterna. Han styrde dem.

När vi skulle ut tillsammans – han, jag och babyn – var det förstås alltid bråk eftersom han tog med typ ingenting och jag ungefär allt. (Och dessutom dubbelkollade att allt var med så att vi i allmänhet blev sena.) Han hade en nästan otillbörligt stor tilltro till sin inneboende förmåga att lösa vadhelst världen och/eller en trilskande unge skulle kunna skicka i form av utmaningar. Jag satte all min tilltro till hjälpmedel i form av leksaker, godsaker, vagnar, bärredskap och så vidare. Han blev starkare. Jag blev svagare och mer beroende. Han lärde sig att han kan klara vad som helst (men att det är bra att ta med extra blöjor). Jag lärde mig att kompensera för saker som jag strikt taget kanske inte ens hade behövt kompensera för.

Till viss del är det förstås något som jag (och andra kvinnor) själva drar på sig. Man låter den starkare ta över för att man är svagare fast att man egentligen kanske är stark nog. Genom att det är ”fakta” att män är starkare känns det som att det är berättigat att be om hjälp, men genom att be om hjälp ska man förstås också vara medveten om att man inte bara vid just det tillfället sätter sig själv i beroende utan också effektivt tränar sig själv i att be om hjälp – man tränar sig själv i beroende. Styrkehjälp är dessutom sådan hjälp man skulle kunna behöva hela tiden. Nästan allting är lättare om man är fysiskt starkare. Med reservation för att det kanske inte är särskilt kul att behöva ställa upp och öppna burkar och bära kassar stup i kvarten lär sig männen betydligt bättre saker. De lär sig att tro på sig själva och på att de är födda med medel att klara av saker. Men de lär sig också att kvinnor är i behov av hjälp, att kvinnor är beroende av dem. Det är i förlängningen klassisk underordning av kvinnor gentemot män.

Så nu ska jag ta spaden och gå ut och vända den där rabatten jag hade tänkt be min make att fixa. För att jag egentligen kan göra det själv, även om det kommer att ta mig en vecka. För att det är bra för min framtida styrka. För att det är bra för min känsla av värde. Och för att jag har köpt jättevackra ringblommor som borde planteras asap.

Där har ni skillnaden mellan Sverige och Finland i ett nötskal.

I köket, med anledning av att min make just ätit två semlor i något av rekordtakt.

Han: These are like the best semlas you’ve ever made!
Jag: I know, right!? I’m quite good at this now.
Han: Well, I usually don’t really like the buns you make.
Jag (med armarna i kors): Really…?
Han (lite nervöst): Well. Honestly, I think they’re not quite sweet enough.
Jag (uppriktigt förvånad): Not sweet enough? Semla buns shouldn’t be sweet because they’re supposed to be stuffed with mandelmassa.
Han: No, no. Not the semla buns. Like the normal buns you make.
Jag (ännu mer förvånad): Like you mean the kanelbullar?
Han (med just så mycket huvudskakningar som en liknande fråga kräver): No, no. The normal buns you make.
Jag (tystnad)
Han (nervös väntan)
Jag: Normal buns?
Han: Yes, the normal buns you make.
Jag: The ones that are actually bread and not buns?
Han: Oh. That’s why.

I nio år har vi varit tillsammans. I nio år har han ätit havrefrallor med fullkorn och misstagit dem för vanliga bullar med lite för lite socker.

Sen kan han skrika hur mycket han vill

På den långa listan över saker som stör mig i historiska filmer finns härförarens inspirerande tal till den underbemannade hären just innan den heroisk offrar sig för att det goda ska kunna vinna. Skit samma om han står på en strategisk sten, eller sitter på en jävla häst, större delen av hären borde inte få stolta tårar i ögonen utan med rynkad panna se sig om och fråga om någon hörde vad fan den där killen sa.