Etikettarkiv | Nämen så får man verkligen inte säga!

Vad man tydligen inte får säga

I dag är det Förintelsens minnesdag. Förintelsen, då miljoner människor – civila, med fel religion, sexualitet, hudfärg eller funktion – systematiskt avrättades. Vi har svurit på att aldrig glömma. Vi har svurit på att hålla minnet av Förintelsen levande för att det aldrig, aldrig ska kunna hända igen.

I dag har nyhetsredaktioner i Sverige blivit avspärrade av nazister, med uppmaningen att inte rapportera kring minnesdagen.

Och nästa gång ni hör någon beklaga sig över PK-media som bara rapporterar om kultureliten och feministvänstern och försöker tysta all kritik kan ni med fördel tänka tillbaka på den här dagen. Det är nämligen liknande röster som höjs angående medias korrumperade rapportering som dras åt det rasistiska, fascistiska, nazistiska hållet. Samma röster som menar att det går åt helvete med yttrandefriheten för att man inte får säga vad man vill om invandrare, muslimer, judar och HBTQ som vill förbjuda rapporter om vad som händer när deras röster är de enda som hörs.

Hade det inte varit för att det är en så sjukt obehaglig utveckling hade jag nästan kunnat uppskatta ironin i det hela.

Det är skillnad på politik och politik

Studio Ett i Sveriges Radio har fällts av Granskningsnämnden. Orsaken var att de sänt en intervju med en svensk nazist från Svenskarnas parti utan att tillräckligt tydligt ta avstånd från de uttalanden han gjorde. Vid en första anblick kan man ju ställa sig frågan om inte Sveriges Radio, som ska förhålla sig partipolitiskt neutralt, borde fällas för att inte ha tydligare ha tagit avstånd från politiska uttalanden. Borde Sveriges Radio verkligen ta tydligt avstånd från politiska uttalanden? I samma veva kan man passa på att fråga sig om det var rätt att brandmännen protesterade mot att Åkesson kom till deras station eller att läkarna protesterade mot Åkessons valbesök på sjukhuset.

Svaret ligger i vad vi i dag väljer att definiera som politiska uttalanden och på en långsam men stadig process av normaliserande av extrema åsikter dolda utan politisk flagg. Möjligen har vad som är politiskt breddats delvis för att det är valår, men utvecklingen har pågått redan länge. Och jag kan erkänna att jag gillar politik och att politisera men faktum är att i en västerländsk demokrati kan alla ämnen inte vara politiska. Människovärdet till exempel. Yttrandefrihet, tryckfrihet och andra grundlagar. De är inte – de får inte – vara föremål för politisering. De är fundament i det samhälle vi lever i. Fundament i ett fritt och öppet demokratiskt samhälle.

Sakta men säkert håller emellertid fundamenten på att dras in i den politiska debatten. Man vill diskutera invandrarpolitiken men skiljer inte på asylsökande och arbetsinvandring, men däremot på invandrare med ljus hy och sådana med mörkare. Man säger att det handlar om ekonomi och integration när det egentligen handlar om ogrundade fördomar och rasism. För visst borde vi diskutera asylsökandes plats i samhället, arbetsinvandringens betydelse för tillväxten, ekonomi och integration – det är viktiga politiska frågor – men hudfärg, etnicitet och kulturell tillhörighet är det inte. Det är ämnen som inte får bli politik. Det kränker människovärdet och därifrån kan det bara barka käpprätt åt helvete.

Det var många som menade att det var fel att protestera mot Åkessons tour om man var anställd av offentligheten. Men Åkesson representerar inte ett vanligt politiskt parti. Han representerar ett parti som gör skillnad på folk och folk och som vill göra människovärde till politik. De brandmän, läkare, skolelever och whatnots som protesterade hade förstått det. Om ett politiskt program som det han representerar ska styra vårt samhälle brister de fundament det är byggt på. Det är inte ett hot bara mot etablerade partier (som vissa vill få det till) utan ett hot mot hela samhällsordningen.

Så när Sveriges Radio och annan fri media granskar Svenskarnas parti, Sverigedemokraterna, Sannfinländarna och andra rasistiska eller rent ut nazistiska partier är skyldigheten inte densamma som när de granskar andra politiska partier. Det är skillnad på politik och politik, skillnad på att göra omprioriteringar i samhället och på att göra omstruktureringar i fundamenten. Vi andra är beroende av att normaliseringen av extrema åsikter inte skyddas av politikens kliniska objektivitet, att journalister tar tydligt avstånd från uttalanden som är rasistiska eller på annat vis nedlåtande och att yttrandefriheten aldrig utvecklas från rätten att tala till rätten att stå oemotsagd. Därför är jag glad att Studio Ett fälldes och tacksam över att de tar det på allvar.

Om ”negerpojken Mabula” och det där med rasistiska maktstrukturer

Det är svårt att tala om rasism tycker jag. Inte för att det inte skulle vara ett otroligt relevant och viktigt ämne eller så, utan för att det är så känsligt. Själv är jag förstås inte utsatt. Visst händer det att ”riktiga” finnar här i Finland ber mig åka hem när de hör att jag är svensk, och visst känns det alldeles fruktansvärt, men min hudfärg skyddar mig. Jag smälter in rätt bra om jag behöver. Inte heller skriver jag så ofta om rasism. Det finns nämligen betydligt bättre folk att göra det – folk vars röster och samlade erfarenheter är viktiga vittnen.

Men så nu, när vi röjde ur en massa bråte ur uthusen och jag just höll på att tömma en hink med skräp i containern föll det här lilla bladet ut:

20140428-140006.jpg

Det är en text ur någon sorts tidskrift utgiven av en väckelserörelse (Pingstkyrkan?), gissningsvis år 1955. Texten handlar om när ”negerpojken Mabula” omfamnade kristendomen. Då, på 50-talet, var det här säkert en glädjens text. En liten negerpojke i Afrika som genom missionärernas flit och Jesus godhet funnit den rätta vägen! Räddad! Upplyst!

Men i dag när jag ser den singla till marken från containern, med de glada orden halvt sönderrivna av tidens tand, är texten någonting helt annat än ett glädjebudskap. Den är ett synnerligen påtagligt bevis på maktstrukturer, rasifiering och ordet negers förfärliga innebörd. Och även om det är svårt att tänka sig att en liknande text skulle tryckas i dag är det samma gamla rasistiska struktur då som nu.

Texten om negerpojken Mabula är inte skriven som en rasistisk text. I själva verket är det en text som på många vis hyllar Mabula; han beskrivs till exempel som ”ståndaktig” inför svårigheter. På så vis är han ett föredöme. Grejen är bara att det inte är Mabula själv som är föredömet i den här texten – han är ”den andre” i ett vi och dom-tänkande. Mabula är inte en pojke. Han är en ”negerpojke”. Med risk för att låta kategoriskt men när den här texten nådde hemmen i Sverige och svensktalande Finland på 50-talet var det säkerligen ingen som såg sig själv i lille Mabula. Mabula är ett exempel – inte ett föredöme. Föredömet i texten är istället missionären Karin, som blir så glatt välkomnad när hon återvänder till byn och som är den som får vittna om Mabulas omvändelse. Den som läser texten ska tänka på Guds storhet som sträcker sig även till små ”negerpojkar” och på vilket betydelsefullt arbete människor som missionären Karin utför, men den som de tilltänkta läsarna känner igen sig i – som de kan se sig själva i och de kan tänkas bli – är Karin.

I det ligger också maktstrukturen. Texten om Mabula ger inte honom makt över sitt eget liv – det är inte han som skriver sin berättelse – utan den är en dialog mellan vita för att berättiga att man genom mission även fortsättningsvis inkräktar på andra kulturer. Och missuppfatta mig inte nu: För det första finns det mängder av missionärer som fortfarande i dag gör ett viktigt jobb med tanke på utbildning och sjukvård i länder där sådant saknas. För det andra är rasistiska maktstrukturer på intet sätt unikt för kristenheten. Jag försöker alltså inte smutskasta varken missionärer eller kristenheten här, utan snarare visa på hur en rasistisk maktstruktur inte alls behöver födas ur eller upprätthållas av ondska.

Missionären Karin menade bara gott med sitt arbete med ”negerpojken Mabula”, liksom säkerligen Axel Burman gjorde när han skrev sin text, men för Axel och Karin låg världen öppen. Mabula blev utkastad från sitt hem (även om han ”nu är […] så glad – om mamma dör så är [han] inte orolig längre, hon går då till himlen”). Mabula var beroende av andras välvilja för sin överlevnad. Mabula var beroende av sådana som Karin och Axel för att de hade makt. Och människor som Karin kan förstås inte hållas ansvariga för allt det hemska som hände i Afrika i medlet av förra seklet. Det var inte Karins fel, precis som att det inte är mitt fel – och förmodligen heller inte ert fel – att det finns rasistiska strukturer i dag. Men, nota bene, det betyder inte att det inte finns rasistiska strukturer!

När man talar om rasism går det inte att frikoppla diskussionen från det förflutna. Det duger till exempel inte att säga att man som vit medelsvensson inte menar något negativt när man säger negerboll utan att det bara heter så. Goda intentioner fråntar en inte ansvaret för ett medvetet sårande budskap. Och den där medvetenheten är viktig. Det är genom ordet ”neger” som Axel Burman i sin text visar hur Mabula inte är en vanlig pojke och det är genom ordet ”neger” som historien knyts samman. I Almquists encyklopedi över världens historia (från år 1934) kan man till exempel läsa om konflikterna i ”slavfrågan” i Amerika:

”Hela världen måste komma att likna sydstaterna, men dessa bleve på en väsentlig punkt privilegierade; här skulle alla vita förbli fria och endast negrerna, som vore födda till tungt arbete och lydnad, skulle höra till slavklassen.” (sid 370)

Kanske förstod inte Karin och Axel hur deras arbete bidrog till att upprätthålla en maktstruktur där västerländsk kultur framhölls som bättre än annan (eller så förstod de och tyckte att det var i sin ordning), och kanske såg de inte hur de genom ordval och vi-och-dom-tänkande förde sig själva till kategorin ”bättre människor” och den lille ”negerpojken Mabula” till dem som är ”födda till tungt arbete och lydnad”. Det där med rasistiska maktstrukturer var ju inte riktigt sådant som folk gick och tänkte på på den tiden. Men i dag borde vi förstå mer. I dag får man helt enkelt inte vara så blind att man inte ser hur till exempel användandet av ordet ”neger”, med aldrig så mycket välvilja, obönhörligt kategoriserar i bättre och sämre människor – de som bestämmer och de som är födda att lyda. Dels genom den historiska kopplingen – dels genom att inta positionen som den som bestämmer (”vi har alltid gjort så”) i kontrast till dem som på något sätt måste finna sig i fakta (”ta seden dit man kommer”). En rasistisk maktstruktur kan liksom inte bli tydligare än så.

 

Om kvinnor och män och kommentarer

Det har just varit en reporter här och diskuterat näthat med mig. Hon frågade varför jag tror att det är så många kvinnor som får så mycket skit och varför det oftast är från män. Och jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Visst får kvinnor också skit från kvinnor, och visst får män ibland skit de med, men allra oftast är det från män mot kvinnor. Varför?

För det första misstänker jag att stora delar kommer via bloggar och man behöver ju inte vara statistikgeni för att se att det är flest kvinnor som bloggar. För det andra tror jag att även om det möjligen är flest kvinnor som läser bloggar, är det en hel del män som gör det också. Kvinnor är liksom klart överrepresenterade som potentiella mottagare, medan både män och kvinnor är potentiella avsändare.

Samtidigt tror jag inte att fenomenet med kvinnliga mottagare och manliga avsändare kan förklaras av enbart statistik. Om vi exempelvis tar Blondinbella, som tveklöst är en av dem som fått ta emot allra mest. Varför? Vad har genererat mest? Två gånger har jag, som normalt inte läser hennes blogg, hamnat där via länkar. Första gången rörde det att hon lade upp en bild på sig själv på en strand. Andra gången för att hon ville sälja ett par soffor. Och kommentarsfälten fullkomligt exploderade av vad som inte kan beskrivas som annat än hatiska kommentarer; om hennes utseende, intelligens, hygien, kroppsform, annalkande undergång. Hur kan det komma sig att folk känner sig så oerhört provocerade av en strandbild och ett par soffor till salu att man tar sig friheten att häva ur sig så mycket skit? Varför?

Och här kommer vi till könsaspekten. För om vi tänker oss att Fredrik Backman skulle lägga ut en bild på sig själv på stranden, hur många tror ni skulle skriva att han är ett jävla äckel som tror att han är något? Eller om Backman skulle vilja sälja sina soffor, hur många tror ni skulle anklaga honom för att vara en satans lögnare och en helvetes diva om han tror att någon skulle vilja köpa hans jävla snuskiga soffor? Och visst kan man tycka att Blondinbella är provokativ och därför får ta en del skit, men ska vi tala provokativ är Backman ändå i en helt annan liga. Trots att han inte lagt upp bikinibilder.

Nu vet inte jag hur Blondinbellas normala läsarkrets ser ut. Det är möjligt att det är ungefär fifty/fifty män och kvinnor, det är det. Jag tänker mig dock att det är fler kvinnor än män som läser hennes blogg, och någon hade kommenterat att det är ”flest naiva unga tjejer”. Ändå, och det här är det intressanta, är det en hel del män som skriver hatiska kommentarer på bloggen. Kvinnor också, absolut (och särskilt i fallet med sofforna är det flest kvinnor), men i förhållande till läsarna verkar det vanligare för män att kommentera något kort och oförskämt än för kvinnor. Dessutom säger hon själv att de som inte stannar på andra sidan nätet, de är män. För min egen del är det nästan uteslutande män som kommenterar dumheter. En del har kvinnliga nick men samma ip. Och jag har trots allt betydligt fler kvinnliga än manliga läsare.

Varför tar sig män oftare än kvinnor friheten att kommentera något elakt? Varför är det oftast på vad kvinnor skriver? Och hur kan man tro att det här inte skulle vara könat?

(Och ett kort meddelande till alla er vars första tanke nu var: ”men män drabbas faktiskt också” och/eller ”det är faktiskt kvinnor som varit elaka mot Blondinbella också” och/eller ”typisk bittra feminister att tro att det handlar om kön” – skulle ni kunna hålla era kommentarer korta eller exempelvis för er själva?)

Sådant man inte får skriva om kvinnor

Jag vet inte vad Bengt Ohlsson tänkte när han skrev sin krönika om att allt som ensamma män behöver finns på nätet. Men jag vet att det höjdes många arga röster. Röster som lät ungefär som de brukar; ”det där är vår tids manshat” och ”så där skulle man aldrig få skriva om kvinnor”. Visst är krönikan generaliserande och jag vet inte om jag håller med honom om när han skriver att ”alla män har den där ödsliga radiostationen någonstans inom sig”. Men han sätter fingret på två av de allra viktigaste lärdomarna vi kunde dra av Uppdrag Granskning, nämligen att distansen som nätet ger till den verkliga personen på andra sidan kan vara avgörande och att lynchstämning uppstår när folk som egentligen inte känner varandra får prata ihop sig omkring någon eller något de ogillar. Det är inte manshat, det är en analys, en vinkling av en ny dimension på ett samhällsproblem.

Det är fascinerande att se reaktionerna på en sådan text. Att så många direkt går in i försvarsställning och menar att man inte skulle få skriva så om kvinnor, bara om de hatade männen, istället för att fundera på vad man kan lära sig av texten. Reaktionen, ilska istället för reflektion, är ett tecken på att texten är relevant. Hade den varit skriven om kvinnor skulle garanterat inte samma personer som nu opponerar sig ställa sig på barrikaderna och kalla det kvinnohat. Och man får skriva så om kvinnor. Man bör skriva så om kvinnor. Så. Här är det.

Naturligtvis hatar kvinnor män. Kanske inte alltid, och inte bara män, men alla bär med sig den där rösten som stilla påminner om oförrätter.

En gång var de flickor och uppfostrades till att vara älskvärda. Ta hand om andra, le, inte ta för mycket plats. Stå tillbaka, böja sig, vara duktig. Men flickorna hamnade i puberteten och tvingades inse att man inte kommer någonstans med att vara älskvärd. Särskilt inte när det gäller pojkar. Förr eller senare blev de stående kvar. Och det var där det började gå snett.

Kvinnor tål inte att bli stående kvar. En kvinna som blivit kvarlämnad kan le och nicka och säga att hon förstår. Men Gud nåde den man som hamnar i hennes väg härnäst. Det blir han som får ta smällen för den smärta hon utstod förra gången.

För en och annan flicka går det bra. Hon klamrar sig fast vid sin familj hela uppväxten och sedan går hon vidare och flyttar direkt in till sin pojkvän. Men mycket kan gå fel. Flickorna kan få för mycket eller för lite att göra hemma. Eller pojkvännen kan göra slut. Och det går bara inte. Därför måste hon alltid se till att hålla honom nära. Vakta på honom. Detta uppskattas inte alltid av pojkvännen. Det kan sluta med att flickan står där lämnad kvar. Och det går bara inte.

Men simsalabim – genom barn återuppstår det förlorade hemmet.

Med ett litet barn på höften kan alla ensamma, kvarlämnade kvinnor hitta till varandra. De känner snabbt igen andra olyckssystrar. De kan trösta varandra, lägga en arm runt väninnans axlar och överallt ser de nån MANSGRIS som gapar och skriker, går till sitt jobb och tror att han är oumbärlig. För varje oförrätt de berättar för varandra får de ett gillande mummel av de andra ensamma kvinnorna. För varje ny oförrätt blir deras band starkare.

I den nya världen som hemmamamma finns alltför mycket tid och för många med samma oförrätter. Där finns olyckssystrar när man behöver tröst och gemenskap, och när hjärtat värker alltför mycket vet kvinnorna ändå att barnen alltid kommer att stanna hos dem, alltid kommer att älska dem, uppskatta dem och stå vid deras sida. När mannen kommer hem på kvällen är det han som får veta hur det känns att inte bli lyssnad på. Barnen är hennes. Familjen och hemmet är hennes och är han inte nöjd är det åtminstone inte hennes fel. På dagarna pratar kvinnorna om nya oförrätter, glömda strumpor, fel färgval. Om straff av tystnad.

Sen kommer det otäcka ögonblicket när de måste skicka barnen till dagis, till skola, till livet. Och då upptäcker de att allt är borta. Olyckssystrarna, mansgrisarna och barnen.

Det är som att vakna upp ur en myllrande dröm, och befinna sig i en tom lägenhet med ett skorrande kylskåp med torra cupcakes i. Och de stirrar på cupcakesen och ser sitt liv. Ihopskrumpet, torrt och helt utan sin forna glans.

(Stora delar av ordvalet är från Ohlssons krönika!)

Att diskutera genus

Det blir nästan alltid reaktioner – och då inte bara positiva sådana – när man skriver något om genus. Få har fångat det på bild lika bra som Basse. Och när man skriver något om genus har det liksom ingen som helst betydelse om man skriver att alla män borde hängas i sina pungkulor från närmaste träd eller att pojkar borde kunna få leka med dockor om de vill. Man är nämligen manshatande, rabiat feministtaliban som behöver ett ligg i alla fall. Argumenterar man emot är det inte för att man tycker något annat utan för att man redan är genusfrälst och inte kan se sanningen. Ibland känns det som att försöka diskutera genus inte handlar om att diskutera oss själva, världen och vad som är bra eller inte, utan om att jag som ung kvinna ska stå till svars för vad varenda feminist någonsin har sagt eller tyckt.  ”Jo, det låter ju bra det där du säger, men alla vet ju att sånna som du inte tycker så på riktigt.” Samtidigt hojtar man om att vi nu skulle leva i ett samhälle som hatar män, där  man får säga vad för slags skit som helst om män, och där män kollektivt straffas för vad ”alfahannar” gjort genom historien – helt utan att se kopplingen.

Jag tycker att genusdiskussionen är viktig, och många gånger intressant. Jag för den för att jag tror att större jämställdhet kommer att ge mina barn en bättre värld och för att jag lär mig så mycket om mig själv. Däremot tycker jag inte att det är den enda viktiga samhällsdiskussionen och jag har förståelse för om alla inte tycker att det är viktigt. Man har väl olika prioriteringar helt enkelt. Men för varje gång någon kör med motargumentet att jag inte egentligen menar vad jag skriver eftersom manshatande, rabiata feministtalibaner som jag inte tycker så, istället för att diskutera utgående från vad jag faktiskt säger, då blir jag väldigt, väldigt arg. Och jag tror faktiskt inte ens att ett riktigt bra ligg skulle bota mig.

 

En en har en väl

I Sverige ska man nu börja härja om att man (shoot me now) ska säga ”en” istället för ”man” när man (whack) ska uttrycka sig neutralt om saker man (WTF fru Genushistoriker!) har gjort. En är det nya hen.

Jag har redan sett många som gör det, och jag tycker det funkar helt bra. Jag vet också flera som använder hen, och ingen av dem har hittills rapporterat att de därför blivit varken lesbiska eller känt ett behov av att kastrera män. Men varför i hela helvete måste man göra allt detta till ideologiska ställningstaganden, till en kamp för jämställdhet – till något det inte är.

Jag kommer inte att använda ”en” istället för ”man”. Inte heller kommer jag att bli en sådan som skriver med bara versaler eller bara gemener, trots att jag läser en hel del bloggar skrivna helt utan versaler. Och all respekt åt dem som har en annan sorts skriven svenska än mig, men somliga saker känner jag mig inte bekväm med som uttryck för allt som rör sig i mitt eget huvud. De passar inte mig. Däremot kan jag börja en mening med ”och”, skriva ofullständiga satser och ibland rent av sluta mitt i en…

Jag tycker folk får skriva hur de vill, och jag kommer aldrig att böja mig för hur jag som fri och emanciperad genusvetarkvinna förväntas anpassa mitt språk för att vara en bra människa. Aldrig. Språket är levande och formas efter oss som använder det. Det är det som är det fantastiska med språk, som är styrkan med språk och som gör språket till ett oerhört mäktigt sätt att förändra världen, men språket blir dött om det inte är användarna som formar det utan generaliserande idéer om vad som är rätt och fel skrivsätt för den som har en viss åsikt. Istället för att bli inspirerad och intresserad när jag läser andras texter med henar och enar blir jag misstänksam och trött. Det är synd. Inspiration och intresse är så mycket trevligare.

Kvinnor och kroppsliga funktioner

Ni har säkert redan hört att Lady Dahmer lade ut en bild på en blodig binda på sin blogg. Jag får för mig att jag borde gilla liknande stunts, att det liksom är något som ingår i arbetsbeskrivningen när man är genushistorisk bloggare att säga härrigud vad bra att någon äntligen visar upp lite mens, men jag ser inte riktigt poängen med det. Många hänvisar till att den kvinnliga kroppen är skambelagd och att det finns ett sådant utbrett hyssjande i samband med kvinnliga kroppsfunktioner. Ur ett historiskt perspektiv finns det förstås inga som helst tvivel om att vetenskapliga kunskaper om hur kvinnokroppar såg ut och fungerade var skrämmande dåliga, inte minst för att de baserades på hörsägen snarare än fakta. Som Thomas Laqueur har konstaterat så var man inom akademien övertygad om att det fanns ett kön, det manliga, och att kvinnor var fysiska avvikelser från detta kön.

Det finns också en fullkomligt förkrossande mängd detaljer, både kring anatomi och kring folkliga traditioner, som tyder på dåligt kunnande kring just kvinnor, och i förlängningen på hur kvinnors kroppsliga funktioner låg dem till last. Det kanske främsta sådana exemplet är att kvinnor under katolska tiden inte fick komma på mässan under menstruationen, ett synnerligen hårt förbud med tanke på hur viktig mässan var för det själsliga välbefinnandet. Men faktum är att samma regel gällde för alla som blödde, det vill säga, män som huggit sig med svärdet i foten fick inte heller komma på mässan. I teorin vad det alltså ett allmänt förbud, men i praktiken stängde det ute främst kvinnor. Ett annat exempel är att det inte är förrän år 1827 som forskare upptäcker att kvinnor har ägg och det dröjde till 1875 innan man drog slutsatsen att ett nytt liv blev till genom att både mannen och kvinnan deltog. Innan dess hade man sett kvinnan som ett kärl i vilket mannen planterade sitt frö. Kvinnor har också, särskilt under de många århundraden då man ansåg att kroppen bestod av olika vätskor, setts som otillräkneliga och orena på grund av menstruationen. Under 1800- och 1900-talen när man ansåg att en stark kropp var en spegling av ett starkt sinne betraktades kvinnor allmänt som mentalt svagare.

Så jo, visst finns det ett oerhört tyngande historiskt bagage som säger att det råder tabu kring kvinnliga kroppsfunktioner, och visst har kvinnor nedvärderats på grund av att de fysiskt avvek från den manliga normen. Men för mig personligen så handlar det här rätt mycket om vad man gör med sin tid, vad olika saker symboliserar och hur man vill föra debatt. Med den begränsade tid jag har till förfogande för att läsa vad andra bloggar om och för att slösurfa vill jag läsa roligheter och välgenomtänkta tankar, samt titta på bilder av gulliga kattungar, vackra loppisfynd och sinnrika cupcakeskreationer – inte använda bindor. En bild av en använd binda symboliserar heller inte girl power eller en kamp mot patriarkatet för mig, lika lite som en bild på någons bajsrandsprydda kalsonger symboliserar kvinnoförtryck eller männens makt. Och nej, jag tycker inte att det är skillnad på blod och blod och hade inte varit det minsta imponerad om det istället för mensblod varit exempelvis näsblod. Äckligt. Oavsett vilket. Samtidigt tycker jag att det är Lady Dahmers rätt att göra som hon vill på sin blogg (men jag tar mig här friheten att inte länka till själva inlägget för att jag då måste titta på det och det vill jag inte), särskilt eftersom hon tar diskussionen efteråt. Frågan är väl bara vad debatten gör när den förs på det viset, om den skrämmer bort eller öppnar upp. Jag tycker att det är oerhört viktigt att unga män och kvinnor lär sig mer om varandra och sig själva och att den som undrar något vågar fråga om det. Men jag tänker mig också att det finns en tid och en plats för allt och att använda bindors tid är 4-6 timmar och deras plats därefter är soppåsen. Dessutom är jag rädd för att alla dem som låter sig provoceras av Lady Dahmers tilltag kommer att låta högre och längre än dem som håller med, och att det är just dessa arga röster som i framtiden kommer att ringa i öronen på den unga flicka som inte vågar prata om sin kropp. Det krävs väldigt många positiva pushar för att väga upp ens en enda som står och skriker skit.

Jag hoppas att det här blogginlägget inte tolkas som en av de arga röster som tystar unga nyfikna, för det är verkligen inte meningen. Jag hoppas att ingen ung kvinna i dag låter sig tyngas av historiska tabun utan lär sig att förstå sig själv och uppskatta sig själv. Och jag hoppas att det framgår att min poäng är att det finns en stor skillnad i att tala om vad som händer inuti kroppen på kvinnor, hur det är naturliga processer, hur de påverkar oss – att våra kroppar är fantastiska, starka och viktiga – och att säga att mensblod är så naturligt att man borde fotografera det eller göra ett dekorativt stilleben. Det är, mycket kortfattat, naturligt att mensblod kommer ut, men det är inte lika naturligt att göra något kul med det därefter.

Den som är mer intresserad kan läsa Denise Malmbergs avhandling Skammens röda blomma? : menstruationen och den menstruerande kvinnan i svensk tradition från år 1991.

Dottern lär sig skriva och grannen får en snabbkurs i svenska

Tilda leker rätt mycket med grannflickan som är ungefär tre gånger så gammal som henne. Igår hade grannflickan satt sig ner med Tilda och tränat på att skriva bokstäver. Jag är förstås väldigt glad över att grannflickan tar sig tid till att rättfärdiga vår dotters oförblommerade beundran av henne genom att vara så underbart snäll. Och så är jag väldigt glad över att grannflickan inte kan någon svenska och därför inte hade någon som helst ångest över att några av Tilda första, skrivna ord är fasligt nära ”jävla homo”.

20120910-151914.jpg