Etikettarkiv | Maktstrukturer

Om strukturell rasism och sånt

Det kan eventuellt ha gått så att jag spenderade alldeles för många timmar med att rätta folk på Twitter igår. Därför tänkte jag i dag skriva ner några tankar kring de (smått bisarra) diskussioner som fördes. Och jag förstår att jag har levt i någon sorts bubbla, men jag blev faktiskt förvånad över att det fanns folk som på allvar ifrågasatte att svarta, på grund av sin hudfärg, var utsatta i USA (jo, jag vet att det inte bara gäller USA, men för sakens skull så håller vi oss där). Lite samma känsla som när man inser att flat earthers finns på riktigt.

Allting började med att jag inte kunde låta bli att svara på Fredrik Morenius tweet.

Det finns ju jättemånga saker man kan vara kritisk till vad gäller medias behandling av precis vad som helst. Jag tycker inte heller att det finns något ämne som per se är sådant att man inte får vara kritisk till det. Men jag blir jävligt lack när man kommer och påstår att det finns en agenda och att SVT kommer med fake news.

Sedan kommer det en massa jeppar som undrar vad jag har för fog för att påstå att det faktum att svarta är överrepresenterade vid våldsbrott inte påverkar deras risk att bli skjutna och i något skede börjar jag lacka ur där också.

Jag ber dem presentera forskning som styrker att överrepresentation vid våldsbrott korrelerar med överrepresentation vid skjutningar och därmed kan vara förklaringen och en av dem spenderar imponerande lång tid på att saxa ihop statistik från regeringens data.

Men grejen är att forskning inte fungerar på det viset. ”Data är data”, säger de och menar att siffrorna talar för sig själva. Men siffror kan inte tala. De måste kontextualiseras, jämföras, behandlas för att kunna ge oss någon information som kan liknas vid ett resultat. Kommer ni ihåg när vi pratade om den Heliga Birgitta och medeltida aborter? Eller när vi har pratat om genusforskning om tågstationer? Det är lite samma princip. Är man inte insatt i ämnet så förstår man inte alltid den information man har framför sig.

Jag menar alltså inte att jag skulle vara expert på polisiärt övervåld mot svarta i USA, men jag är, om jag får säga det själv, ganska bra på att läsa forskning och det råder inom forskningen konsensus kring att den huvudsakliga anledningen att svarta är överrepresenterade i dödskjutningar är strukturell rasism. Den forskningen rör alltså offren – de som blir skjutna. Rätt som det var hamnade vi i en sidotråd om vad för sorts polis som kunde tänkas skjuta. En av jepparna gav mig en forskningsrapport enligt vilken teorin om ”bad apple” (alltså att det skulle finnas vissa vita rövhattar med rasistiska tendenser i poliskåren som står för de här dåden) förkastas. Eftersom svarta poliser skjuter svarta förövare i lika stor utsträckning som vita poliser gör konstaterar forskarna att förklaringen ligger på en högre nivå.

”The disproportionate killing of African Americans by police officers does not appear to be driven by micro‐level racism. Rather, it is likely driven by a combination of macro‐level public policies that target minority populations and meso‐level policies and practices of police forces.”

Men jepparna vill bara ta med sig de delar av forskningen som visar att vita inte nödvändigtvis är mer skyldiga än andra, som om det skulle motbevisa rasism. Att rasismen genomsyrar hela systemet så till den grad att även svarta poliser skjuter svarta är inte relevant. Strukturell rasism må vara svårt för somliga white dudes att greppa, men det betyder inte att det är hittepå. Lite som gravitation. Den finns runt oss hela tiden, få klarar av att förklara den, de flesta reflekterar inte över den alls, men alla påverkas.

Så vad är fakta? Svarta dödas oproportionellt ofta av polis. Det rör sig om mellan 2,6 och 10,1 gånger fler än andra. Inte ens rent numerärt kan det förklaras med överrepresentation vid våldsbrott. Sedan kan det förstås vara legitim kritik att tycka att de här fallen blåses upp för mycket av media. Det rörde sig år 2019 om totalt 235 personer i en population på nästan 47 miljoner. Ett försvinnande litet tal.

Men grejen är att de här dödsfallen bara är ett extremt uttryck för den strukturella rasism som begränsar svartas vardag, varje dag. Som rör alla de där 47 miljonerna. Flera polisiära åtgårder har visat sig slå oproportionellt hårt mot svarta, som till exempel stop and frisk, men det gäller också slentrianmässigt övervåld mot befolkningen. De få oskyldiga svarta som dödas av polis när de ligger och sover, eller för att de ber om hjälp med sin trasiga bil, för att de sitter hemma i sitt hus, har en mobiltelefon eller får en fortkörningsböter blir symboler för ett systemfel. Ett systemfel som också bidrar till att helt vanligt folk kan döda svarta för att de är ute och joggar eller spelar musik lite högt eller har med sig Skittles. Men det allra största systemfelet är att de här dödsfallen alltför sällan leder till straff för förövarna. Därifrån kommer #blacklivesmatter – för att visa att det måste få påföljder att ta ett liv och att ett svart liv är lika mycket värt.

Så varför ska man nu inte hålla på och säga att alla liv är lika värdefulla fast att det är sant? Därför att det inte är en filosofisk betraktelse i vilken all lives matter, utan ett politiskt ställningstagande mot ett systemfel, och framförallt för att #blacklivesmatter inte försöker ta bort någonting från andra. När blinda klagar över bristen på blindskrift på förpackningar kontrar man ju inte med att vi som kan se har lika mycket rätt att kunna läsa på förpackningarna, och när en rullstolsburen vill ha ramper för att kunna ta sig in till affären snäser man ju inte av det med att vi som kan gå faktiskt har lika mycket rätt att ta oss genom dörren.

Tänkte avsluta med en liten pärla från gårdagens diskussion, som alldeles oförhappandes dök upp bredvid en ny tweet i mitt flöde.

Nu ska jag fortsätta med min medeltida genushistorik. Ni som på riktigt vill ha smart och insatt analys i de här frågorna ska bege er till Paula på Vardagsrasismen.

Om ”negerpojken Mabula” och det där med rasistiska maktstrukturer

Det är svårt att tala om rasism tycker jag. Inte för att det inte skulle vara ett otroligt relevant och viktigt ämne eller så, utan för att det är så känsligt. Själv är jag förstås inte utsatt. Visst händer det att ”riktiga” finnar här i Finland ber mig åka hem när de hör att jag är svensk, och visst känns det alldeles fruktansvärt, men min hudfärg skyddar mig. Jag smälter in rätt bra om jag behöver. Inte heller skriver jag så ofta om rasism. Det finns nämligen betydligt bättre folk att göra det – folk vars röster och samlade erfarenheter är viktiga vittnen.

Men så nu, när vi röjde ur en massa bråte ur uthusen och jag just höll på att tömma en hink med skräp i containern föll det här lilla bladet ut:

20140428-140006.jpg

Det är en text ur någon sorts tidskrift utgiven av en väckelserörelse (Pingstkyrkan?), gissningsvis år 1955. Texten handlar om när ”negerpojken Mabula” omfamnade kristendomen. Då, på 50-talet, var det här säkert en glädjens text. En liten negerpojke i Afrika som genom missionärernas flit och Jesus godhet funnit den rätta vägen! Räddad! Upplyst!

Men i dag när jag ser den singla till marken från containern, med de glada orden halvt sönderrivna av tidens tand, är texten någonting helt annat än ett glädjebudskap. Den är ett synnerligen påtagligt bevis på maktstrukturer, rasifiering och ordet negers förfärliga innebörd. Och även om det är svårt att tänka sig att en liknande text skulle tryckas i dag är det samma gamla rasistiska struktur då som nu.

Texten om negerpojken Mabula är inte skriven som en rasistisk text. I själva verket är det en text som på många vis hyllar Mabula; han beskrivs till exempel som ”ståndaktig” inför svårigheter. På så vis är han ett föredöme. Grejen är bara att det inte är Mabula själv som är föredömet i den här texten – han är ”den andre” i ett vi och dom-tänkande. Mabula är inte en pojke. Han är en ”negerpojke”. Med risk för att låta kategoriskt men när den här texten nådde hemmen i Sverige och svensktalande Finland på 50-talet var det säkerligen ingen som såg sig själv i lille Mabula. Mabula är ett exempel – inte ett föredöme. Föredömet i texten är istället missionären Karin, som blir så glatt välkomnad när hon återvänder till byn och som är den som får vittna om Mabulas omvändelse. Den som läser texten ska tänka på Guds storhet som sträcker sig även till små ”negerpojkar” och på vilket betydelsefullt arbete människor som missionären Karin utför, men den som de tilltänkta läsarna känner igen sig i – som de kan se sig själva i och de kan tänkas bli – är Karin.

I det ligger också maktstrukturen. Texten om Mabula ger inte honom makt över sitt eget liv – det är inte han som skriver sin berättelse – utan den är en dialog mellan vita för att berättiga att man genom mission även fortsättningsvis inkräktar på andra kulturer. Och missuppfatta mig inte nu: För det första finns det mängder av missionärer som fortfarande i dag gör ett viktigt jobb med tanke på utbildning och sjukvård i länder där sådant saknas. För det andra är rasistiska maktstrukturer på intet sätt unikt för kristenheten. Jag försöker alltså inte smutskasta varken missionärer eller kristenheten här, utan snarare visa på hur en rasistisk maktstruktur inte alls behöver födas ur eller upprätthållas av ondska.

Missionären Karin menade bara gott med sitt arbete med ”negerpojken Mabula”, liksom säkerligen Axel Burman gjorde när han skrev sin text, men för Axel och Karin låg världen öppen. Mabula blev utkastad från sitt hem (även om han ”nu är […] så glad – om mamma dör så är [han] inte orolig längre, hon går då till himlen”). Mabula var beroende av andras välvilja för sin överlevnad. Mabula var beroende av sådana som Karin och Axel för att de hade makt. Och människor som Karin kan förstås inte hållas ansvariga för allt det hemska som hände i Afrika i medlet av förra seklet. Det var inte Karins fel, precis som att det inte är mitt fel – och förmodligen heller inte ert fel – att det finns rasistiska strukturer i dag. Men, nota bene, det betyder inte att det inte finns rasistiska strukturer!

När man talar om rasism går det inte att frikoppla diskussionen från det förflutna. Det duger till exempel inte att säga att man som vit medelsvensson inte menar något negativt när man säger negerboll utan att det bara heter så. Goda intentioner fråntar en inte ansvaret för ett medvetet sårande budskap. Och den där medvetenheten är viktig. Det är genom ordet ”neger” som Axel Burman i sin text visar hur Mabula inte är en vanlig pojke och det är genom ordet ”neger” som historien knyts samman. I Almquists encyklopedi över världens historia (från år 1934) kan man till exempel läsa om konflikterna i ”slavfrågan” i Amerika:

”Hela världen måste komma att likna sydstaterna, men dessa bleve på en väsentlig punkt privilegierade; här skulle alla vita förbli fria och endast negrerna, som vore födda till tungt arbete och lydnad, skulle höra till slavklassen.” (sid 370)

Kanske förstod inte Karin och Axel hur deras arbete bidrog till att upprätthålla en maktstruktur där västerländsk kultur framhölls som bättre än annan (eller så förstod de och tyckte att det var i sin ordning), och kanske såg de inte hur de genom ordval och vi-och-dom-tänkande förde sig själva till kategorin ”bättre människor” och den lille ”negerpojken Mabula” till dem som är ”födda till tungt arbete och lydnad”. Det där med rasistiska maktstrukturer var ju inte riktigt sådant som folk gick och tänkte på på den tiden. Men i dag borde vi förstå mer. I dag får man helt enkelt inte vara så blind att man inte ser hur till exempel användandet av ordet ”neger”, med aldrig så mycket välvilja, obönhörligt kategoriserar i bättre och sämre människor – de som bestämmer och de som är födda att lyda. Dels genom den historiska kopplingen – dels genom att inta positionen som den som bestämmer (”vi har alltid gjort så”) i kontrast till dem som på något sätt måste finna sig i fakta (”ta seden dit man kommer”). En rasistisk maktstruktur kan liksom inte bli tydligare än så.

 

Om makt och tolkningar, privilegier och företräden

När man diskuterar genus och jämställdhet så finns det vissa modeord. Flera av dessa används inom forskningen, och då inte bara inom genusforskning, och har där hyggligt klara definitioner. När diskussionerna sedan går heta används dessa modeord inte som analytiska begrepp som kan hjälpa oss att förstå vad vi ser utan som motargument. Så jag tänkte att vi lite ytligt skulle gå igenom hur orden kan vara till hjälp och hur de istället blir någon sorts genusvariant av Godwin.

Tolkningsföreträde är när en viss grupp människor på grund av inneboende faktorer har större rätt att uttala sig i frågor än andra som saknar dessa faktorer. Till exempel har den som är homosexuell större rätt att uttala sig om hur det är att vara homosexuell än den som är heterosexuell. Väldigt enkelt. Tolkningsföreträde är dock inte en ensamrätt på att diskutera och innebär inte per definition att den som har faktorerna kan uttala sig på allas bekostnad.

Att ta sig tolkningsföreträde är heller inte samma sak som att säga sin åsikt. Att säga sin åsikt innebär förstås att man måste se skillnad på sin egen åsikt och fakta – vilket alltför många inte gör. När den som är heterosexuell säger att den tycker att homosexuella inte har det annorlunda än någon annan är det en åsikt. Även om personen skulle så att säga backa upp det med att alla polarna tycker samma sak är det fortfarande åsikt och inte fakta. Om homosexuella som deltar i diskussionen om hur homosexuella har det dessutom har en annan åsikt är den åsikten av större värde för de har tolkningsföreträde angående sin egen situation.

Åsikter är det tills det har gått igenom det vetenskapliga maskineriet, testats, jämförts, nyanserats och kommit ut på andra sidan som en syntes och därmed kan klassas som fakta. En sådan bit fakta som en del män vill ifrågasätta är att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp. Även i jämställdhetens förlovade land Sverige är det att betrakta som fakta. Makt brukar definieras som tillgång till kapital vilket kan användas enligt egen vilja. Kapitalet kan sedan vara ekonomiskt, socialt, politiskt och så vidare. Så länge kvinnor som grupp har en lön som är 17% mindre än männens lön har män som grupp ett ekonomiskt kapital som ger makt i form av köpkraft och status som kvinnor inte har i samma utsträckning. Forskning pekar också på att män (främst genom arbetslivet) har större nätverk än kvinnor, vilket ger män ett socialt kapital och makt som kvinnor inte har i samma utsträckning. Vad gäller politisk makt närmar vi oss en hyggligt jämn fördelning av poster mellan män och kvinnor, men det är fortfarande (2011) exempelvis bara 3% av styrelseordförandena i börsföretag som är kvinnor. Att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp har ingenting att göra med varför det ser ut som det gör utan är ett generaliserande konstaterande kring fakta om maktfördelning.

Att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp betyder förstås inte att alla män har mer makt än alla kvinnor och ska heller inte användas som ett argument för det. Makt är nämligen beroende av otroligt många fler faktorer än kön. Klass, etnicitet och ålder är faktorer som i ett samhälle som är så jämställt som Sverige ofta spelar större roll än kön när det gäller vem som i praktiken har makt (alltså när man inte tittar på hela befolkning i en jämförelse mellan bara män och kvinnor). Patriarkala strukturer, vilka ofta används för att påvisa kvinnors underordning, premierar äldre män. I en patriarkal struktur är således även yngre män (särskilt ogifta) underordnade, även om man skulle kunna argumentera för en nyansskillnad. När somliga kvinnor talar om att kvinnor har tolkningsföreträde beträffande allt som kan hänföras till patriarkala strukturer gör man det stora misstaget att tro att makt i en patriarkal struktur bara handlar om kön, vilket det kan betraktas som fakta att det inte gör. Minst lika viktiga röster har i så fall unga män.

Makt kan sägas medföra en sorts privilegium. Vill man generalisera skulle man alltså kunna säga att män som grupp är mer privilegierade än kvinnor än kvinnor som grupp, men om man på riktigt är intresserad av att diskutera samhällsfrågor är det en minst sagt knepig utgångspunkt. Privilegier, till skillnad från makt, är nämligen långt ifrån lika enkla att påvisa. Privilegier är fördelar man får, men de behöver inte vara tydliga eller ens medvetna. Precis som med makt spelar dessutom ålder, klass och etnicitet en stor roll. John Scalzi har gjort den bästa beskrivningen någonsin genom att jämföra det med ett rollspel, där ”straight, white male” är den enklaste inställningen. Du startar med egenskaper som gör spelet enklare, låser upp nivåer snabbare, ger dig fler experience points och så vidare. Sedan kan du förstås ha fått en helt sjukt svår bana och då är spelet inte en dans på rosor ändå, men jämfört med om du börjat med ”homosexual, coloured male” så är det enklare.

Däremot finns det förstås särskilda situationer när det är till fördel att vara kvinna. Om man behöver hjälp med något till exempel. Privilegier hör inte nödvändigtvis ihop med oss som personer utan med föreställningen om oss. Att jag får lättare hjälp än en random man är på grund av könsspecifika stereotyper, inte för att jag är mer värd hjälp än andra, att jag är svagare, sämre eller mer inkompetent. Eftersom privilegierna uppkommer i kontakten med samhället är det inte säkert att man, om man inte lär sig att uppmärksamma dem, ser sina egna privilegier eftersom man inte behöver göra mer än vara sig själv för att det ska blir en kedjereaktion av fördelar. Inte heller är privilegier i allmänhet någonting som man bett om eller arbetar för – de så att säga bara händer. Därför är det också av största vikt att man (som i kvinnor och män) funderar över sina egna privilegier och över om man har vad man har för att man arbetat för det eller för att ens egna privilegier har trumfat någon annans. Därefter ska man ta ett steg tillbaka och dela med sig.

Så här kommer en liten checklista:
* Hävda inte tolkningsföreträde som ett sätt att få tyst på andra
* Lägg inte fram din åsikt som fakta
* Acceptera att andras åsikter kan vara lika rätt som dina egna
* Kom ihåg skillnaden på fakta (vilket är ett resultat) och den myriad av orsaker som kan ligga bakom
* En patriarkal struktur kan aldrig vara en aktör och därmed inte orsaka något
* Att du är född med vissa privilegier betyder inte att du är en dålig människa utan rätt att må dåligt och misslyckas och dessutom få hjälp för det
* Om du är kvinna; förutsätt inte att du är underordnad
* Om du är man; bekräfta inte kvinnors känsla av underordning genom att diskutera som en rövhatt
* Om du är katt; ge någon slags varningssignal innan du biter när du just ville bli klappad

Frågor på det?

Män som ger järnet och kvinnor som bli kvar

Pär Ström frågar sig om det är fult av män att ge järnet på jobbet angående en kartläggning av förhållandena på Utbildningsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitetet. Genusforskare har nämligen konstaterat att

“[d]et finns en norm för hur man ska vara som forskare, som är knuten till manligt kön och till en viss form av maskulinitet. Det gör att forskarpositionen i högre grad är tillgänglig för män än för kvinnor“

Det där tycker Pär är ett så bra citat att han till och med väljer att skriva ut det två gånger. De omtalade normerna meddelas enligt kartläggningen vara ”produktivitet, effektivitet och konkurrenskraft framför sociala relationer och omsorg” vilket leder till att “ha ett liv med åtagande och ansvar utanför arbetet ses som snarare ett hinder än en tillgång.“ Pär Ström konstaterar att genusforskarna gör följande tre saker:

1. Beskriva ett beteende som ger framgång på nästan vilken arbetsplats som helst.
2. Kalla detta beteende för manligt
3. Dra slutsatsen att män (som tydligen vill excellera) därmed förtrycker kvinnor (som tydligen har mindre genomsnittlig strävan att excellera).

Jag förstår vad han menar – tror jag – i att om man vill lyckas är det klart att man måste ge sig ut, våga försöka och visa lite jävlaranamma. Inte heller jag skulle vilja att man började kvotera in kvinnor i forskarvärlden för jag vill förstås vara stark i min tro att jag kommit hit med hjälp av hårt arbete och för att jag förtjänar det – inte för att jag är svagare och behöver en extra puff.

Men läser man kartläggningen framgår det att genusforskarna ingen stans förordar kvotering eller menar att män förtrycker kvinnor. De maktstrukturer som beskrivs är av en helt annan art nämligen hierarki mellan seniors och andra forskare vidare ner till disputerade och icke-disputerade – en struktur mer eller mindre oberoende av kön. I den maktstrukturen finns det dock både män och kvinnor som blir förfördelade på grund av sitt kön – äldre manliga professorer som inte längre får den vördnad de är vana vid (vilket enligt de tillfrågade möjligen kunde vara beroende av ålder, inte kön) och yngre kvinnliga doktorander som inte i samma utsträckning som sina manliga kollegor får stöttning fram till disputationen (men skillnaden var väldigt liten). Kartläggningen visar alltså på en tydlig statusskillnad mellan de befattningar som har forskning som huvudsakligt fokus och övriga, vilka värderas lägre.

I ett annat inlägg om det bisarra i att kvotera för att antalet kvinnliga komponister som spelas av orkestrar ska vara lika stort som antalet manliga, trots att det finns betydligt många fler av de senare, verkar Pär vurma för siffror men i fallet med kartläggningen tar han inte upp det alls. För på Utbildningsvetenskapliga fakulteten är det fler kvinnor än män anställda, men medan kvinnorna sköter de administrativa uppgifterna och undervisningen i grundutbildningen är det männen som sköter chefspositionerna och forskningen. Männen som är i minoritet är överrepresenterade i de översta skikten av makthierarkin. Vad det har för effekt på lönefördelningen säger sig själv. Och absolut: det kan ju mycket väl vara så att kvinnorna hellre sorterar papper eftersom de inte är drivna nog att excellera och nå de högre positionerna som Pär föreslår. Kanske är det individens fria val som skapat situationen i den akademiska världen. I kartläggningen står:

”Vidare säger de kvinnliga adjunkterna sig ofta höra disputerade kvinnliga kollegor tala om docentskap som krönet på den egna karriären. Befordran till professor antas kräva eftergifter också i privat- och familjeliv. Dessa är kvinnorna, tror någon, inte villiga att göra och stannar därför i tanken vid docentbefordran.”

Kvinnornas val alltså. Men… varför skulle inte en professorspost innebära samma uppoffring för män? Varför tar kvinnor fortfarande steget tillbaka till förmån för sin familj och till förmån för de män som på så vis tillåts excellera och komma framåt? Pär anser att kvinnor helt enkelt måste ”ge sig ut på jakt efter mästerskapet” om de vill nå lika långt som män. På ett sätt har han rätt. Men vem ska ta hand om barnen? Hur många män är villiga att ta det där steget tillbaka, vara den som står för det sociala och för omsorgen och som därför aldrig kommer att nå hela vägen fram? För det är bara så att alla kan inte lyckas med de oerhört hårda kraven som föregår excellens, både mamma och pappa hinner inte. Därför tycker jag att forskarnas slutsats (som inte finns i studien utan i en intervju) att “[i]nsatserna behöver riktas mot det värdesystem som bland annat bärs upp av forskningsledarna“ är mycket relevant. Om vi omvärderar värdesystemet så att sociala färdigheter och omsorgstänkande får bli viktiga delar i vad som krävs skulle kanske fler mammor våga satsa – kunna satsa. De normer som Pär inte vill kalla manliga uppfattas ändå som manliga så länge det är främst män som finns på de positioner där just de egenskaperna efterfrågas, medan omsorg och det sociala betraktas som kvinnligt så länge större delen av de som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor.

Lösningen? Att läsa liknande kartläggningar av jämställdhet med en smula större öppenhet och en förståelse för att alla inte kan få allt. Det vore en bra början.