Etikettarkiv | Missnöjda kvinnor

Om det här med att hata män

Jag minns inte ens när jag fick den första kommentaren om att jag är en manshatare. Det var nog precis i början. Jag visste inte ens vad jag skulle säga. Det hela var liksom så absurt. Sedan jag skrev ett argt inlägg om Karl-Johan Karlssons krönika om unga tjejers sjuka drömmar har manshataranklagelserna fullkomligt rasat in. En del menar till och med att jag bedriver manshatarkampanjer.

Jag är ju inte dummare än att jag ser varifrån det kommer. Inte rent datatekniskt alltså (för där är jag verkligen för dum), utan hur retoriken har kommit dit. På ena ytterkanten finns vissa feminister som vill stänga män ute från jämställdhetsdebatten, som slänger sig med uttryck som vita kränkta män så snart en man upplever sig förfördelad och som tycker att eftersom män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp ska män inte ens som individer få uttala sig om svårigheter med… ja… något alls. Det är sådana feminister som kanske sagt ”kvinnohat” om lite väl många grejer. På andra ytterkanten finns det vissa mansrättsaktivister (eller jämställdister, eller vad de nu vill kalla sig) som exempelvis hävdar att alla de snedfördelningar som forskningen visar drabbar kvinnor inte alls är snedfördelningar utan har biologisk, ”naturlig” grund, som anser all genusvetenskap vara politiserat, ideologiskt dravel och som på fullaste allvar anser att män är den enda grupp i samhället som det är socialt accepterat att hata. Det är sådana mansrättsaktivister som hojtar om manshat.

Jag har ingen av den sortens radikalfeminister som nämns ovan på min blogg. Inga alls. Några som ser sig själva som radikalfeminister har vid ett par tillfällen kommenterat, men då under mycket städade former. Mansrättsaktivister har jag däremot för tillfället ett tjugotal.

Och grejen är den här, att de här två ytterligheter inte skulle ha något att komma med utan den andra. De är beroende av varandra, och spirar av den andras retorik. I antal kan jag tänka mig att grupperna är ungefär lika stora. Vi andra står bara här i mitten och undrar vad i hela friden som hänt. Och vi här i mitten, vi är väldigt många.

När någon av de här ytterlighetsgrupperna kommer in på forum i mitten blir det kaos. För min egen del gäller det alltså när mansrättsaktivisterna kommer hit och utgår från att deras retorik om manshat, offerkoftor och genus”vetenskap” är den andra sidan av vad jag står för. Att jag och alla andra på den här lilla bloggen liksom representerar den andra ytterligheten. Så är det inte. Manshat, offerkoftor och genus”vetenskap” finns inte ens i med på den här planeten. När jag blir förbannad över att jag hängs ut i närmare hundra kommentarer på Genusdebatten  (i stil med att jag är en bortskämd prinsessa och det är synd min man och mina barn) och för min ilska får höra att det är så typiskt feminister att de själva kan driva manshatarkampanjer men sedan drar på sig offerkoftan så fort någon ger tillbaka med samma mynt då är det som att ha ett gigantiskt teleskop och titta ut på någon liten obskyr planet i yttre rymden där foliehattarna har årsmöte.

Ja, och sedan kommer foliehattarna till den här lilla bloggen på efterfest. Problemet är att av alla som läser den här bloggen, utgör det tjugotal mansrättsaktivister som kommenterar flitigast kanske några procent. Och de skjuter sig själva och hela mansrättsrörelsen i foten. Jag har aldrig uttryckt stöd för dem som vill stänga ute män – tvärtom. Jag har aldrig påstått att män inte skulle kunna vara förfördelade – tvärtom. Jag har aldrig hävdat att all genusvetenskap är sanning, att biologi är bogus, att människan föds som en tabula rasa, att män inte utsätts för partnervåld eller att det på något vis skulle vara ok att driva hatkampanjer mot någon någonsin. Ändå är det allt det här som jag tvingas stå för, som jag förväntas förklara och försvara och som jag konstant tvingas förhålla mig till. Man måste ju inte läsa den här bloggen. Och i ärlighetens namn tycker jag inte att man ska göra det, om man efter att ha läst det här inlägget (läs det flera gånger, om det känns svårt) fortfarande vill utgå från att jag tänker och tycker som en feministisk ytterlighet.

Jo, det finns en liten grupp kvinnor som uttrycker minst sagt tvivelaktiga åsikter om män. Det gör det. Men det är väldigt, väldigt få av oss kvinnor som skulle skriva under på de åsikterna. Att den lilla ytterligheten ibland vädrar något som skulle kunna liknas vid manshat kan jag möjligen hålla med om. Men, och det här är jätteviktigt: Det finns inget strukturaliserat, socialt accepterat manshat i världen i dag. Däremot finns det gott om olyckliga män, män som hamnat i kläm i systemen, män som inte får vara föräldrar på lika villkor, män som går med självmordstankar och prestationsångest och vars berättelser och tankar måste få höras. Dessa män är dock inte offer för manshat, utan för livet självt. När problemen däremot framställs som orsakade av strukturellt manshat (vilket händer titt som tätt) undermineras problemet som sådant och det är lätt att få den felaktiga uppfattningen att problemet inte existerar eftersom den givna orsaken (det strukturella manshatet) inte existerar. Att diskutera utgående från att det skulle finnas ett strukturaliserat, socialt accepterat manshat i världen i dag gör att det blir vansinnigt svårt att ta argumenten på allvar, för de utgår från något som inte finns.

Det finns en artikel som heter ”If I admit that ”hating men” is a thing, will you stop turning it into a self-fulfilling prophecy?”. Den var något av en ögonöppnare, och varnade mig för vartåt det barkar. För jag har i betydligt större utsträckning än vad jag gjorde för något år sedan börja tala om män som grupp, att män gör något – utan de brasklappar jag tycker behövs. För jag är så fruktansvärt trött på att hela tiden behöva försvara mig själv mot anklagelser som egentligen inte rör mig, utan en paranoid misstolkning av vad en kvinna som studerar genus måste stå för, och de som (numer) dagligen tvingar mig in i den där försvarsställningen är män. Jag vet, jag vet. Det samma händer manliga bloggare ibland. Jag säger inte att det är ett kvinnoproblem – det är ett mänskligt problem och det är framförallt ett väldigt stort problem för jämställdhetsdebatten. Jag kan ju bara tala för mig själv om vad som händer med mig när dessa män kommer till bloggen, och så får väl ni andra säga om ni håller med, men så här: För varje kommentar om manshat knuffas jag ett steg närmare att börja tycka riktigt illa om män. Inte som grupp alltså, men de, specifikt, som tjatar om att det. För varje kommentar om att kvinnor alltid har offerkoftor blir jag lite mer benägen att tycka att män som råkar illa ut får skylla sig själva. För varje kommentar om att genusvetenskap inte är en riktig vetenskap blir jag lite mer föraktfull mot det manliga intellektet. Jag är inte där ännu, men om jag inte någonsin får komma ur det här träsket av självförsvar mot ogrundade könsspecifika anklagelser kommer jag kanske komma dit. Det blir en självuppfyllande profetia.

Så om jag nu öppet och tydligt skriver att jag är medveten om att det finns kvinnor som beter sig som svin mot män, kan ni mansrättsaktivister som kommenterar här då sluta  utgå ifrån att jag är en av dem?

Barnlek

Bra sak: Barnen har lekt med varandra hela kvällen och haft vansinnigt roligt.

Inte så bra sak: Lekarna har huvudsakligen gått ut på att göra olika versioner av Räven raskar över isen med rörelser till (så här gör RUMPORNA var de STÅÅÅR) kombinerat med avarter av alla slags aktiviteter som föranleder ett ”näe nu räcker det” från mig.

Nöjda kvinnor

Jag får ofta hör att kvinnor aldrig blir nöjda. Det är till och med någon som hittat till den här bloggen genom att söka på just det. På något vis verkar det vara en del av den allmänna diskursen att kvinnor konstant är missnöjda, klagar, gnatar, tjatar och träter.

Visst finns det grälsjuka, missnöjda kvinnor, precis som det finns våldsamma, aggressiva män, men det är knappast kännetecknade. Det finns en ganska stark (pun intended) mansrörelse som arbetar för att män inte ofrivilligt ska behöva förknippas med våld. Inom samma mansrörelse har jag mött dem som med högst röst menar att kvinnor är missnöjda – till och med i en sådan kontext att män framställs som aggressiva som en effekt av missnöjda kvinnor – helt utan att reflektera över det orimliga i att aggression som ett manligt attribut är socialt konstruerat medan kvinnor som missnöjda skulle vara ett biologiskt faktum.

Dessutom framhävs ofta att män är otrogna för att kvinnan inte har förstått att ta hand om hans behov. En kvinna som inte ger en man vad han behöver får skylla sig själv när mannen drar. Det är en av de där grejerna som får mig att dunka huvudet i skrivbordet i förtvivlan över de obeskrivliga dumheter som förekommer på nätet. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras över den bristande logiken. Kvinnan är missnöjd. Det är kvinnans fel, för kvinnan är en missunnsam jävel av naturen. Mannen är missnöjd. Det är också kvinnans fel, för kvinnan har inte tagit tillräckligt väl hand om mannen.

Men vi kan väl säga som så, att om jag hade en man som såg logiken i det där, hade jag också varit missnöjd och grinig.

Men kvinnor blir aldrig nöjda

DN publicerade igår en artikel om att diskande män blir lyckligare än andra. Eller, egentligen är det kanske synd att kalla det en artikel. Det är en översättning från en artikel i The Telegraph och av synnerligen tveksam kvalité.

Särskilt fastnade jag på den svenska formuleringen: ”De hemarbetande männens kvinnor lät sig däremot inte imponeras nämnvärt av sina partners insatser.” Typiskt, tänker säkert många. Kvinnor blir fan aldrig nöjda. Först ska de ha tillgång till universitetsutbildning, sedan lika lön och sedan fortsätter de att klaga fast att männen nu också gör sin del av hushållarbetet.

Men det här handlar inte om missnöjda kvinnor utan om misslyckade översättningar. På engelska lyder textstycket ”girlfriends appeared to be largely unmoved”. Det betyder inte att kvinnor inte låter sig imponeras utan att variablerna som mättes inte tycks påverka kvinnor i samma utsträckning. Det är också en stor skillnad mellan studiens förväntade resultat och studiens faktiska resultat. Forskarna, Jaqueline Scott och Anke Plagnol, hade nämligen förväntat sig att det skulle ge ett större utslag på kvinnors lycka om deras män utförde mer hushållssysslor och blev överraskade över att det visade sig att en jämnare fördelning av hushållsarbetet istället har en betydligt större inverkan på männens lycka.

Det studien egentligen undersöker är inte mäns inställning till diskande utan work-family conflicts – konflikter mellan arbete och familj – i nordiska familjer, även om jag kan förstå att en rubrik med män och disk säljer bättre. Scotts och Plagnols förslag till resultaten är att män förmodligen är obehagligt medvetna om att deras vanliga arbete kan komma i vägen för att de gör sin beskärda del av hushållsarbetet, och de män som lyckas hitta en balans är lyckligare. Kvinnorna däremot är oftare så vana vid att göra ”dubbla skift” – alltså både vanligt arbete och hushållsarbete – att skillnaden inte blir lika stor.

Om man skriver om vetenskap i en stor dagstidning kan det vara bra att kontrollera sina översättningar och läsa åtminstone abstraktet till studien man refererar till (eller varför inte nämna namnet på forskarna och kanske rent av titeln på studien?). Av en nätupplaga förväntar man sig också en länk till själva studien, inte till universitetet.