Etikettarkiv | Manshat

Ännu om det där manshatet och vad det kan tänkas vara

Certatio har skrivit en mycket läsvärd text om manshatet, och Ligneto ställde bland kommentarerna på mitt tidigare inlägg dessutom den synnerligen relevanta frågan vad manshat kan tänkas vara.

Den utgångspunkt jag har haft har kommit av diskussioner med sådana som tycker att det finns strukturell, socialt accepterad misandri i dagens svenska samhälle. Utgångspunkterna då är att tidigare kanske det fanns misogyni men det har nu omvandlats till misandri istället. I en av de länkade artiklarna på DN fastställs rent av denna omvandling till att handla om de senaste 200 åren, men artikelförfattaren lyfter fram att det kunde röra sig om betydligt längre. De jämförelser som görs är ofta med hur nazisterna behandlade judar, och att de saker som män i dag råkar ut för hade klassats som rasism om det hänt färgade.

Om man vill hävda att män som grupp är utsatta (vilket är vad man vill, för det handlar om män som kön) måste man också se på hur gruppen män står i förhållande till andra grupper – det vill säga kvinnor. När jämförelserna rör andra religioner (judar, och ibland muslimer) kan man anta att vi talar om en man som tillhör den västerländska kristna traditionen, även om han inte tillhör den kristna kyrkan. När jämförelserna också rör att man inte skulle få säga så om färgade kan vi vidare anta att det rör sig om en vit, västerländsk man. Så om vi tar alla vita västerländska män (för enkelhetens skull kan vi begränsa oss till Sverige) så är alltså det gruppen som skulle vara utsatt för strukturell, socialt accepterad misandri i dagens svenska samhälle.

Och det är väl det här som liksom skulle betecknas som avsaknaden av maktperspektiv. För grejen är att så långt tillbaka vi kan följa historien och med någon så när precision avgöra hur folk hade det har den vita västerländska mannen varit på toppen i Sverige. Det har varit gruppen med befogenheter att stifta lagar, med våldsprivilegium (de enda som kunnat utföra sanktionerat våld), med störst ekonomiska tillgångar och med ensamrätt på en rad grundläggande samhällsfunktioner kopplade till utbildning, yrkesverksamhet, bestämmande och ägande. I dagens Sverige är det inte längre tillåtet att förbjuda kvinnor, mörkhyade eller personer med annan religion alla dessa saker som alltid varit tillåtna för den vita västerländska mannen. Och nej, alla vita västerländska män har förstås inte haft fri tillgång till alla privilegier, men om vi talar om gruppen män (vilket vi alltså gör om vi talar strukturell misandri) har dörrarna varit öppna. Det som har hänt nu är att dörrarna formellt är öppna för fler, inte att de har stängts för den vita västerländska mannen och det är en väldigt stor skillnad. Möjligen har det ibland blivit svårare för den vita västerländska mannen att komma in för att det redan står någon i dörröppningen, men det händer oss alla i bland. Möjligen är det också så att exempelvis en del arbetsplatser föredrar att anställa en som är mörkhyad eller kvinna eller rentav båda. Det är inte heller strukturell misandri, utan ett erkännande av att de historiska fördelar den vita västerländska mannen har haft inte kommer att bli jämnare fördelade över befolkningen om man inte aktivt kämpar för det och ger andra en chans. Ja, och säkert spelar det också in att företag med större diversitet tenderar till att vara bättre arbetsplatser och ha högre lönsamhet. Inte helt utan vita västerländska män alltså, bara med en större variation.

Dessutom skulle jag vilja påpeka att jag inte anser att vi har strukturell misogyni (alltså kvinnohat) i Sverige i dag heller. Höjer vi blicken lite dock, så är strukturell misogyni (i betydelsen starka negativa fördomar inbyggda i samhällsstrukturen) fortfarande vanlig, och går vi bakåt i tiden hittar vi det även i Sverige. Detsamma kan inte sägas om strukturell misandri. Vill man tala om de gånger män förfördelas i dagens Sverige (för jag säger alltså inte att det inte skulle finnas sådana tillfällen) kan man inte tala om män som grupp, utan om en viss sorts man. Till exempel arbetslösa män, som löper skyhög risk att hamna i både drogproblem och våldsstatistik. Eller manliga pensionärer, som toppar självmordsstatistiken. Eller unga fäder som inte får vara förälder på lika villkor. Allt det är exempel på problem skapade av stereotypa könsroller, men inte av strukturell misandri.

Kuriosa: Bland de sakerna som lyfts upp som misandriska finns att säga ”gubbe”. På min blogg är det uteslutande de som hävdar misandri som använder ”gubbe”, främst i det sammansatta ordet ”halmgubbe” som en referens till saker jag tar upp.

Om det här med att hata män

Jag minns inte ens när jag fick den första kommentaren om att jag är en manshatare. Det var nog precis i början. Jag visste inte ens vad jag skulle säga. Det hela var liksom så absurt. Sedan jag skrev ett argt inlägg om Karl-Johan Karlssons krönika om unga tjejers sjuka drömmar har manshataranklagelserna fullkomligt rasat in. En del menar till och med att jag bedriver manshatarkampanjer.

Jag är ju inte dummare än att jag ser varifrån det kommer. Inte rent datatekniskt alltså (för där är jag verkligen för dum), utan hur retoriken har kommit dit. På ena ytterkanten finns vissa feminister som vill stänga män ute från jämställdhetsdebatten, som slänger sig med uttryck som vita kränkta män så snart en man upplever sig förfördelad och som tycker att eftersom män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp ska män inte ens som individer få uttala sig om svårigheter med… ja… något alls. Det är sådana feminister som kanske sagt ”kvinnohat” om lite väl många grejer. På andra ytterkanten finns det vissa mansrättsaktivister (eller jämställdister, eller vad de nu vill kalla sig) som exempelvis hävdar att alla de snedfördelningar som forskningen visar drabbar kvinnor inte alls är snedfördelningar utan har biologisk, ”naturlig” grund, som anser all genusvetenskap vara politiserat, ideologiskt dravel och som på fullaste allvar anser att män är den enda grupp i samhället som det är socialt accepterat att hata. Det är sådana mansrättsaktivister som hojtar om manshat.

Jag har ingen av den sortens radikalfeminister som nämns ovan på min blogg. Inga alls. Några som ser sig själva som radikalfeminister har vid ett par tillfällen kommenterat, men då under mycket städade former. Mansrättsaktivister har jag däremot för tillfället ett tjugotal.

Och grejen är den här, att de här två ytterligheter inte skulle ha något att komma med utan den andra. De är beroende av varandra, och spirar av den andras retorik. I antal kan jag tänka mig att grupperna är ungefär lika stora. Vi andra står bara här i mitten och undrar vad i hela friden som hänt. Och vi här i mitten, vi är väldigt många.

När någon av de här ytterlighetsgrupperna kommer in på forum i mitten blir det kaos. För min egen del gäller det alltså när mansrättsaktivisterna kommer hit och utgår från att deras retorik om manshat, offerkoftor och genus”vetenskap” är den andra sidan av vad jag står för. Att jag och alla andra på den här lilla bloggen liksom representerar den andra ytterligheten. Så är det inte. Manshat, offerkoftor och genus”vetenskap” finns inte ens i med på den här planeten. När jag blir förbannad över att jag hängs ut i närmare hundra kommentarer på Genusdebatten  (i stil med att jag är en bortskämd prinsessa och det är synd min man och mina barn) och för min ilska får höra att det är så typiskt feminister att de själva kan driva manshatarkampanjer men sedan drar på sig offerkoftan så fort någon ger tillbaka med samma mynt då är det som att ha ett gigantiskt teleskop och titta ut på någon liten obskyr planet i yttre rymden där foliehattarna har årsmöte.

Ja, och sedan kommer foliehattarna till den här lilla bloggen på efterfest. Problemet är att av alla som läser den här bloggen, utgör det tjugotal mansrättsaktivister som kommenterar flitigast kanske några procent. Och de skjuter sig själva och hela mansrättsrörelsen i foten. Jag har aldrig uttryckt stöd för dem som vill stänga ute män – tvärtom. Jag har aldrig påstått att män inte skulle kunna vara förfördelade – tvärtom. Jag har aldrig hävdat att all genusvetenskap är sanning, att biologi är bogus, att människan föds som en tabula rasa, att män inte utsätts för partnervåld eller att det på något vis skulle vara ok att driva hatkampanjer mot någon någonsin. Ändå är det allt det här som jag tvingas stå för, som jag förväntas förklara och försvara och som jag konstant tvingas förhålla mig till. Man måste ju inte läsa den här bloggen. Och i ärlighetens namn tycker jag inte att man ska göra det, om man efter att ha läst det här inlägget (läs det flera gånger, om det känns svårt) fortfarande vill utgå från att jag tänker och tycker som en feministisk ytterlighet.

Jo, det finns en liten grupp kvinnor som uttrycker minst sagt tvivelaktiga åsikter om män. Det gör det. Men det är väldigt, väldigt få av oss kvinnor som skulle skriva under på de åsikterna. Att den lilla ytterligheten ibland vädrar något som skulle kunna liknas vid manshat kan jag möjligen hålla med om. Men, och det här är jätteviktigt: Det finns inget strukturaliserat, socialt accepterat manshat i världen i dag. Däremot finns det gott om olyckliga män, män som hamnat i kläm i systemen, män som inte får vara föräldrar på lika villkor, män som går med självmordstankar och prestationsångest och vars berättelser och tankar måste få höras. Dessa män är dock inte offer för manshat, utan för livet självt. När problemen däremot framställs som orsakade av strukturellt manshat (vilket händer titt som tätt) undermineras problemet som sådant och det är lätt att få den felaktiga uppfattningen att problemet inte existerar eftersom den givna orsaken (det strukturella manshatet) inte existerar. Att diskutera utgående från att det skulle finnas ett strukturaliserat, socialt accepterat manshat i världen i dag gör att det blir vansinnigt svårt att ta argumenten på allvar, för de utgår från något som inte finns.

Det finns en artikel som heter ”If I admit that ”hating men” is a thing, will you stop turning it into a self-fulfilling prophecy?”. Den var något av en ögonöppnare, och varnade mig för vartåt det barkar. För jag har i betydligt större utsträckning än vad jag gjorde för något år sedan börja tala om män som grupp, att män gör något – utan de brasklappar jag tycker behövs. För jag är så fruktansvärt trött på att hela tiden behöva försvara mig själv mot anklagelser som egentligen inte rör mig, utan en paranoid misstolkning av vad en kvinna som studerar genus måste stå för, och de som (numer) dagligen tvingar mig in i den där försvarsställningen är män. Jag vet, jag vet. Det samma händer manliga bloggare ibland. Jag säger inte att det är ett kvinnoproblem – det är ett mänskligt problem och det är framförallt ett väldigt stort problem för jämställdhetsdebatten. Jag kan ju bara tala för mig själv om vad som händer med mig när dessa män kommer till bloggen, och så får väl ni andra säga om ni håller med, men så här: För varje kommentar om manshat knuffas jag ett steg närmare att börja tycka riktigt illa om män. Inte som grupp alltså, men de, specifikt, som tjatar om att det. För varje kommentar om att kvinnor alltid har offerkoftor blir jag lite mer benägen att tycka att män som råkar illa ut får skylla sig själva. För varje kommentar om att genusvetenskap inte är en riktig vetenskap blir jag lite mer föraktfull mot det manliga intellektet. Jag är inte där ännu, men om jag inte någonsin får komma ur det här träsket av självförsvar mot ogrundade könsspecifika anklagelser kommer jag kanske komma dit. Det blir en självuppfyllande profetia.

Så om jag nu öppet och tydligt skriver att jag är medveten om att det finns kvinnor som beter sig som svin mot män, kan ni mansrättsaktivister som kommenterar här då sluta  utgå ifrån att jag är en av dem?