Etikettarkiv | Rubriksättning är ju svårt

Män som forsätter diskutera vad män känner sig lite mer bekväma med

Det är inte länge sedan #metoo svepte in över Finland. Det är inte länge sedan kvinna efter kvinna ställde sig upp och sa att hon också blivit utsatt för sexuella trakasserier. Vittnesmål i tusental.

Och politikerna gjorde ungefär ingenting alls, förutom att beklaga att det finns kvinnor som känner sig utsatta och mana till försiktighet kring att droppa namn. Kvinns blir så lätt hysteriska.

Så uppdagades det i slutet av förra året en rejäl härva av vad som måste klassas som sexualbrott i Uleåborg och Helsingfors där de huvudinblandade är minderåriga, finländska flickor å en sidan och asylsökande, vuxna män å andra sidan. Rubrikerna är enorma och man använder ord som ”barn” och ”offer” om flickorna och kallar konsekvent männen för brottslingar eller förövare.

Låt mig först och främst säga att det är helt jävla utmärkt att vi äntligen talar om den värld av sexualitet som äldre män inviger unga flickor i. Det ska vi prata om. Vi ska prata om flickors utsatthet, om sex som handelsvara, om beroende och framförallt om maktstrukturer.

Så gissa om man blir lite fucking trött när det här blir en flyktingpolitiksfråga.

finger

Politikerna kallar till ett extramöte (!!!) för att i en krissituation (!!!) fundera över vad som gått fel med integrationen (!!!) och hur man ska få invandrare att ta till sig finska värderingar.

Samtidigt var det inte många år sedan som rubrikerna gällde mycket snarlika saker men med den avgörande skillnaden att det var finländska, vuxna män.

teinit1

Enter a caption

teinit2

”Tonåringar säljer sex dagligen i Helsingfors” år 2010 och ”Finländsk glädjeflicka avslöjar: vanliga flickor säljer sex allt mer” så sent som mars 2018. Helt plötsligt är ansvaret för handlingarna hos de tonåriga flickorna. Helt plötsligt är männen inte längre brottslingar utan snarare kunder och flickorna inte längre offer. Inga krismöten. Inga politiska åtgärder. Inget hat mot finländska män.

Av allt att döma är det knappast det största problemet att invandrarna i Uleåborg inte har annammat finlänska värderingar utan tvärtom har de fått agera i ett redan sedan tidigare fullt fungerande system. Finfina finländska värderingar, enligt vilka tonårsflickor fått lära sig att sex säljer.

Var i helvete var alla dem som nu står på barrikaderna under #metoo? Var var presidenten? Statsministern? Alla andra ministrar som nu sitter på sina höga hästar och talar om hur viktigt det är att respektera kvinnor? Det är så jävla märkligt att vi bara ska diskutera sexualbrott när maktens vita män kan känna att det åtminstone inte rör dem.

Back in busyness

Efter en helvetes sommar är jag äntligen tillbaka med full kraft på kontoret. Kartan över avhandlingens olika kapitel, deras inbördes ordning och relationer, blir sakta men säkert komplett. Ännu är det mycket arbete kvar men jag är redo.

Och för säkert miljonte gången googlar jag vad som egentligen ska finnas i en avhandling. Märkligt hur man kan skriva på ett och samma manuskript i så många år och ändå liksom aldrig bli helt säker på om bakgrunden skulle vara ett eget kapitel eller en del av introduktionen.

JAG SKA KLARA DET HÄR.

Hur ska historikerna sprida kunskap?

Historikern Brita Planck ställde några himla relevant frågor, bland annat med anledning av att Dick Harrison är Historikern som anlitas överallt och alltid.

Ja, och ni vet ju redan att jag är barnsligt förtjust i Dick Harrison, så jag har absolut ingenting emot honom, men Sverige har drösvis med otroligt kunniga historiker som – precis som Brita säger – skulle kunna ge lite större bredd. Harrison kanske kan sin sak, men det finns ingen som är på fronten i hela Sveriges historieforskning.

Britas fråga 2 är en fråga som jag själv ställer mig titt som tätt, och inte bara med historiker utan med alla möjliga sorters forskare och forskning. När medierna rapporterar så låter det ofta som att forskningen a) är fullkomligt banbrytande (snarare än vidareutvecklar tidigare forskningsresultat) eller b) har mörkats. Ett praktexempel är när läkaren Gunilla Krantz som presenterade resultaten om mäns utsatthet i partnervåld inte vill ge sig in i vidare diskussioner och därefter omedelbart anklagades för att ha ideologiska motiv och mörka sina resultat. Detta trots att hon de facto uppmuntrade folk att läsa hennes forskning istället för att driva med i diskussionerna på felaktig grund. Ett annat exempel är hur Alexandra von Schwerins bok om kvinnor med makt nu lanseras (och boken är säkert toppen, inget ont om den!) som att ingen tidigare har vetat att kvinnor under historien haft makt. von Schwerin säger själv att undrade över tidigare slottsfruar och  att hon därför ”ringde historikerna” som sa ”jaha, man brukar ju inte fråga om kvinnorna”, varpå hon blev provocerad och beslutade sig för att skriva om kvinnors makthistoria. Jag vet förstås inte vilka historiker som hon ringde till men forskning kring kvinnors agens har ju bedrivits i snart ett halvt sekel så som fenomen är det knappast att betrakta som revolutionerande nymodighet – och definitivt inte uppfunnet av von Schwerin.

Problemet ligger alltså snarare i att forskningen inte når skolundervisningen och allmänheten än att den inte bedrivs – eller att den mörkas.

Så vad säger ni om framförallt Britas första fråga? Hur kan vi historiker bli bättre på att sprida våra kunskaper?

Det här med att popularisera sina resultat

Det ingår i en forskares uppgift att delge allmänheten sina resultat. Så är det, och så måste det vara. En del forskare vill jobba mer med popularisering (jag är en av dem) och andra inte. Att viss popularisering, exempelvis intervjuer och pressmeddelanden, är självklara betyder dock inte att det är helt oproblematiskt, vilket visades med all önskvärd tydlighet i fallet med Gunilla Krantz och de stora rubrikerna om hur en genusprofessor försöker tysta debatten.

För det första: Även om det ingår i en forskares uppgift att delge resultaten får forskaren ingen extra ersättning för det. När ett forskningsprojekt tar slut tar även pengarna och tiden för just det forskningsprojektet slut och de flesta har redan ett nytt projekt i startgroparna. Att sätta tid och kraft på debatt och diskussion bortom att delge resultaten och göra några intervjuer är alltså sådant forskare sedan gör för sina egna pengar på sin fritid.

För det andra: Forskning som röner stor uppmärksamhet har inga extra monetära anslag för att handskas med den uppmärksamheten. Det finns alltså ingen pool av pengar och tid att ösa ur för att kunna reda ut missförstånd och feltolkningar som görs i media.

För det tredje: Svårigheterna med att reda ut missförstånd och feltolkningar gör att forskning som råkat ut för liknande ligger rätt risigt till. Eller alltså. Forskningen är ju redan gjord och färdig, men ryktesspridningen efteråt kan krossa en karriär. Jag säger absolut inte att det skulle hända med Krantz, men när ledarbloggen på SvD menar att hon försöker tysta resultat och att forskningen är ideologiskt driven är det inget som gynnar hennes karriär. Dessutom är det direkt felaktigt eftersom hon inte vill tysta resultaten (dessa gjordes ju fritt tillgängliga för allmänheten) utan den snedvridna debatten som följde på resultaten. När Krantz sedan inte ville att varken hon eller forskningsresultaten skulle användas i debatten menade många att hon försökte lägga locket på. Men grejen är att debatten om mäns utsatthet i partnervåld inte bottnade i deras resultat utan i något sorts uppdämt behov av debatt om genusforskningens ställning. Resultaten från studien bekräftar alltså att kvinnor i betydligt större utsträckning än män är i behov av vård och hjälp till följd av partnervåld. Att det faktum att män och kvinnor i ungefär samma utsträckning rapporterar att de utsatts för våld när exempelvis knuffar räknas in (vilket egentligen inte är en nyhet, liknande resultat har kommit i andra länder långt tidigare) förändrar inte att effekten av våldet inte är densamma för män och kvinnor. (Men det blir mer om just det en annan gång, så vi skippar den diskussionen just nu!) Vad som förväntades av Krantz var alltså att hon i egenskap av professionell skulle, på sin fritid, ta en debatt hon inte startat.

För det fjärde: Att popularisera resultat är inte på något vis meriterande för en forskare. Visst, det ingår i uppgiften, men forskaren tjänar alltså ingenting på det varken i meritförteckningen eller i lönekuvertet. Det betyder att bra uppmärksamhet givetvis kan hjälpa till att skapa ett namn, men också att dålig uppmärksamhet kan ge en svårskakad stämpel.

För det femte: I allmänhet blir man heller inte forskare för att man tycker om att stå i strålkastarljuset och de flesta av oss har mycket begränsad eller ingen utbildning i eller erfarenhet av att handskas med media. Detta i samband med att de flesta dagstidningar har skurit ner sina vetenskapsredaktioner till ett patetiskt minimum och att även välrenommerad dagspress slänger sig med rubriker passande skvallerpress (typ ”män är bättre än kvinnor”) skapar en mycket osäker position för forskare. Facebook, bloggar och Twitter gör dessutom att medias roll som förmedlare av resultat blir ännu mer komplicerad. Resultat som redovisas i media kan få en otrolig spridning, och det är klart att spridning ligger i medias intresse så länge klick in på deras sidor förvandlas till pengar. Den stora risken är det dock inte media som tar, utan forskaren.

För det sjätte: Så snart forskning handlar om genus står det patruller redo att hacka den i bitar. Sällan skriks det så mycket om skattepengar och forskares skyldigheter som när det gäller genus. Många forskare är säkert helt oförberedda på hur kontroversiellt genus fortfarande kan vara, för inom forskarvärlden är det nämligen inte alls kontroversiellt utan fullkomligt självklart som kategori. När drevet gick mot Gunilla Krantz lyfte man inte fram att hon är läkare och docent i folkhälsovetenskap. Hon har exempelvis forskat om hur man ska förebygga HIV bland ungdomar i Pakistan och hur ungdomars trauma av våld behandlas i Rwanda. Allt som då fick betydelse var att hon sysslade med genus och att hennes forskning därmed liksom skulle vara ideologiskt driven. Att genusvetare sedan drar sig för att, så att säga, ”ta debatten” är knappast underligt. De har ingenting att vinna men allt att förlora på att ge sig in i smeten.

Män är bättre än kvinnor – hur man INTE slår hål på myter

Vi ska väl inte ge oss alltför långt in i det mentala mörker som måtte ha drabbat SvD när de satte upp följande rubrik på huvudsidan.

Själva artikeln gäller alltså att ny forskning från Stockholms universitet, under ledning av professor Timo Mäntylä, visar att kvinnor inte – så som populärt är antaget – är bättre än män på multitasking. Så är det då bevisat att män är bättre än kvinnor? Förstås inte. Resultaten visar att det finns genusskillnader i förmåga att multitaska när kvinnor har ägglossning. Detta är förvisso kopplat till östrogennivåer, vilket i sin tur påverkar den spatiala förmågan, och östrogen är ett kvinnligt hormon, men det betyder inte att kvinnor generellt är sämre på multitasking än vad män är.

Vad det däremot betyder är tveklöst att det där med att kvinnor av naturen är bättre än män på multitasking är en myt. Det finns inget stöd för att kvinnor är bättre på att göra fler uppgifter samtidigt och att män måste få fokusera på en uppgift i taget. Istället för att slå upp den här nyheten som att det skulle finnas vetenskapliga bevis för att män är bättre än kvinnor – en av världshistoriens mest seglivade och skadliga myter – skulle jag vilja se en diskussion om hur det kommer sig att kvinnor har betraktats som överlägsna på att hålla många bollar i luften. Varför blir den här forskningen efter en omgång i medias popularitetspiffning till en nyhet om att alla de kvinnor som i åratal har kommit direkt från arbetet till den dagliga matlagsningssessionen samtidigt som de har en baby på höften, övertalar treåringen att inte pilla in pärlor i näsan och förhandlar med tioåringen om lämpligheten i att smälla i dörrar egentligen inte är bra på just det? WTF? Kvinnor gör det här varje dag. Kvinnor multitaskar bort sig själva varje dag. Och nu påstår media (felaktigt) att forskning visar att kvinnor inte är bra på det här. Hade inte kvinnor varit jävligt bra på just det här hade världen gått under för länge sedan.

Istället för att upplysa kvinnor om att multitasking – något som många av oss arbetande småbarnsmammor av pur nödvändighet har utvecklat till en konstform – är en manlig förmåga är det betydligt mer relevant att använda de här forskningsresultaten till att diskutera jämställdhet och fördelning av hushållssysslor. Fler borde fråga sig hur det kommer sig att idén om kvinnans överlägsna multitaskingförmåga har fått sådan genomslagskraft när det inte finns en biologisk grund för den. För är det något som den här forskning indikerar så är det att uppdelningen av framförallt hushållssysslor där kvinnan sköter de miljoner småsaker som måste göras för att hon helt enkelt skulle vara bättre på det inte har vetenskapligt stöd utan är en patriarkal rest. Så låt bli att slå på de kvinnor som redan kämpar med alla de uppgifter som läggs på dem och väck i stället de män som bortförklarar sin mentala och ibland fysiska frånvaro med att de bara kan göra en sak i taget. Vad den här forskningen visar är att män kan multitaska om de vill, även om den förstås inte visar hur män presterar om det inte rör nummer på en skärm utan torkande av snoriga näsor samtidigt som man för hundrade gången sjunger Blinka lilla stjärna och torkar upphostat slem från axeln efter två timmars nattsömn. Jag är dock övertygad om att män skulle klara det också, precis lika bra som kvinnor, om de bara förstod hur viktig det var.

DN:s variant är betydligt bättre!

Bilder på halvnakna, inoljade män

Både min bror och min högt vördade make tolkade inlägget om deras träning som att jag beskrev två grekiska gudar. Kvällen efter kände de sig ganska inspirerade.

Och jag misstänker att om min bror inte hade formulerat det som ”well let’s get a razor and some oil and get on with practice” och min make då ansett att liknande arrangemang passade det grekiska klimatet bättre än det finländska hade jag kanske kunnat få några bra bilder.